I sommar när jag besökt Kalix blev jag varse det stora antalet nedlagda affärer och tomma lokaler. Främst efter Köpmangatan, den forna livliga affärsgatan som en gång var Kalix stolthet. Första spiken var troligtvis Galleria Kalix som invigdes 2007 och som dragit till sig en mängd affärer sedan dess. Men tyvärr är det nu likadant där. Räknade till fyra stängda affärslokaler i Gallerian bara sedan ifjol. Naturligtvis kan en del hänföras till konkurser till följd av coronan men det är nog inte hela sanningen.
Det är naturligtvis så att mycket av den lokala handeln nu flyttas till webben. Och det gäller inte bara Kalix, utan det sker i alla mindre orter och städer över hela landet. Fabriker som tillverkar kartonger har högkonjunktur och bara i Husums massafabrik investeras flera miljarder kronor i kartongtillverkning.
Man kan se det hela processen tydligt på den här bilden, information för den nedlagda affären Articshop. Den finns nu bara på webben.
Det enda som verkar bli kvar i affärslokalerna efter Köpmangatan är frisörerna och några enstaka restauranger. Det är tydligen fortfarande svårt att att beställa en klippning i hemmet som utförs helt digitalt. Men det är nog bara en tidsfråga innan också det är löst. Kanske kommer vi att ha särskilda robotar i hemmet som styrs av frisörer via zoom. Men det gäller att ha en säker uppkoppling, att det inte laggar, så man riskerar att få ett klipp i örat.
Inte så dum idé faktiskt. Klippning i hemmet via zoom. Kom ihåg var ni läste det först. ***
Konst är ju oftast en bluff. Det finns ju inga krav på att en målning, som vid fotografi, ska avbilda verkligheten. Så den här bryggan såg jag i somras när jag besökte Jonas och Iiris i Stockholm. Men öarna i bakgrunden är utsikten från Renholmen i Luleå, när jag i våras besökte Jan Hanssons stuga. Och måsen är från Ryssbält.
Att måla akvarell är att ta sig vissa friheter. Men jag hoppas alltid att det ska kännas att platsen ändå finns någonstans i verkligheten. Och att alla redan varit där.
En skata satt på en gren och funderade på tillvaron. Och den kom fram till att det mesta är väldigt krångligt. Livet tycks mest fara omkring i kringelikrokar och det är svårt att få överblick över vad som händer.
Men även om saker och ting förgrenar sig och spretar åt alla håll, så hör allt ihop på ett eller annat sätt.
Denna sommar var det uppenbart att affärslokalerna på Köpmangatan i Kalix numera står mestadels tomma. Även flera affärer i Gallerian har slagit igen. En erfarenhet som många småorter över hela Sverige fått erfara de senaste åren.
Samtidigt så investeras flera miljarder i Husums massafabrik, som numera inte producerar så mycket papper utan stora mängder kartong istället. Behovet av kartong är tydligen något som bara ökar världen över.
Så när en kalixbo beställer en vara på nätet så görs en kartong i Husum som sedan transporteras med stora tankfartyg till Kina där kartongen fylls på med rätt vara enligt beställningen, som sedan transporteras hem över haven till Sverige där Postnord eller Schenker tar vid och kör den med lastbil till Kalix – förbi de nedlagda affärerna – till ett lämpligt postombud på ICA.
Och även i Husum, trots de stora investeringarna i kartong, läggs affärer och serviceställen ned så att även husumbor kan beställa varor som både är billiga och går att returnera till Kina om det mot förmodan är av fel storlek.
Skatan funderade och frågade sig efter en stund, vem är ansvarig? Vem har bestämt att affärerna ska läggas ned och varor istället skickas på båtar och lastbilar. Var finns orsaken?
Skatan kunde inte svara på den frågan. Men den visste att allt hör ihop på något sätt. För om inte jorden träffats av en meteor för sextiofem miljoner år sedan och alla dinosaurierna dött ut, utom en art som var befjädrad, hade inte skatan heller funnits.
Jag växte upp på Nyhemsvägen 5 i Husum, i ett egnahem som min pappa byggde på en tomt som de köpt av morfar och mormor. Vid postlådan, just vid infarten till huset stod en stor tall. En tall med mäktig krona och med ett imponerande omfång.
Jag fick förra hösten höra av min bror Lennart att den skulle sågas ner, eftersom den inte längre var frisk, och riskerade att blåsa omkull. Jag sa att vi borde försöka ordna så att en skiva av tallen kunde bevaras. Lennart bad därför Kent Eriksson i Husum att ombesörja det hela.
Vid ett tillfälle besökte Kent gamla kiosken på Dombäcksön och hörde att motorsågar lät därnere på Nyhemsvägen. Så han åkte dit, och mycket riktigt, tallen var nedsågad. Kent frågade personen med motorsågen om han kunde såga en skiva av den, ca en decimeter tjock, och det gick bra. Nu när jag var i Husum fick jag den levererad och tallen ses här på bilden ovan. Jag är så tacksam för att Kent lyckades uppfylla min önskan, om att bevara en bit av min och vår familjs historia.
Jag har räknat årsringarna lite översiktligt och kommit fram till att den måste vara mer än 200 år. Den fanns alltså där inte bara när jag föddes, utan även när mina föräldrar föddes. Ett hisnande perspektiv.
Allt jag vet och lärt mig kommer från det trädet.
Jag ser därför skivan av tallen som en del av mitt släktträd. Allt jag vet och lärt mig kommer från det trädet.
Som spädbarn låg jag i barnvagnen under dess skugga, gick förbi stammen när jag började skolan, lutade mopeden mot den vid femtonårsåldern, ställde min första folkvagn på parkeringen bredvid, vinkade till min mamma när jag flyttade hemifrån, blev själv pappa och mina barn kände på barken, alla besök genom åren, semestrar och jämna födelsedagar, allt tätare begravningar tills ingen fanns kvar. Sen sista gången, vi hade sålt och tömt huset, jag körde i väg och tittade i backspegeln, tallen stod kvar där, större och mer ensam än nånsin.
Träden har alltid haft stor betydelse i vår mytologi och hos olika civilisationer över hela jorden. Man har varit överens om att det låg kunskap i trädens grenar, skriver Nina Burton. Yggdrasil, världsträdet, som finns beskrivet i fornnordiska Eddan, hade tre rötter, förankrade i varsin källa. Vid den första satt nornor som spann, tvinnade och klippte av livets tråd. Och den andra roten närdes av Mimers brunn där vattnet ägde kunskap om allt som hänt och skulle hända. Den tredje roten omgavs av ett kallt helvete, där en orm oupphörligt gnagde på den.
Jag tänker att tallen på Nyhemsvägen utgjorde mitt eget Yggdrasil. Tillsammans med mina föräldrar gav den mig tre rötter; skapandet, kunskapen om livet och en oro som ständigt gnager under ytan.
Om utställningen Närstudie, Galleri Foajén, Regionhuset
I Thomas Tidholms bok Jordlöparens bok, som blev nominerad till Augustpriset 2020, ställer han frågan, hur kunde det bli evolution? Vad var själva begynnelsen till denna enorma utveckling av arter och nya former, som pågått i miljoner år på jorden. Kanske fanns ett väldigt missnöje från första stund, att alla varelser ganska snart kände att även om de fungerade, kunde simma och få i sig näring, så var detta inte optimalt. Det borde kunna bli bättre! Fler fenor, större munnar, vassare tänder, allt kunde bli bättre.
Tidholms slutsats är att missnöjet är utvecklingens moder.
Och när vi ser alla varelser som evolutionen tagit fram, så ser vi också att skapelsen ständigt pågår, inte bara i begynnelsen utan i varje ögonblick, framför våra ögon. När alla naturens väsen kommer ut ur sina gömslen inuti frön, knoppar eller flyger ut ur varandras munnar.
När jag besöker den pågående utställningen ”Närstudie” i Galleri Foajén på Regionhuset, med de tre konstnärerna Peter Åberg, Anna Almqvist och Maria Fäldt så ekar Tidholms fråga i bakhuvudet, om evolutionens tillblivelse. Jag tänker att här är tre konstnärer som förenar sig med samlade krafter, för att fortsätta utvecklingen av naturens former, förbättra och definitivt försköna dem.
Peter Åberg låter olika blommor och växters mönster samspela med universum i geometriska figurer, som för att visa att evolutionen inte bara gäller naturen på jorden, även stjärnhimlen utvidgas och förändras i detta gemensamma nu. Ibland så kan man tro att hans vackra blommor är avbildningar av naturen, irisar och liljor, men tittar man noga ser man att det också är nybildningar, skapade ur Peters egen fantasi. Det märks att han är fascinerad av olika livsformers utveckling, de som sattes igång vid tidernas begynnelse och ständigt fortsätter både i naturen och inom konsten. Måleriet blir ett slags sökande efter svaret på den eviga frågan, hur allt detta vackra uppstod. Och jag uppfattar att svaret han ger är att bakom naturens skönhet finns alltid matematiken, som håller hela urverket igång.
Anna Almqvist använder endast de tre grundfärgerna, blått, gult och rött för att blanda ihop de nyanser som behövs för att skapa sina akvareller, vars former påminner både om växtriket och en inre värld, som vi själva aldrig sett, men som vi ändå ständigt känner av i magtrakten. Kanske är hennes val av tre färger inspirerad av DNA- molekylens nukleotider som också är uppbyggda av tre beståndsdelar. Jag tänker att i hennes akvareller sammanbinds därigenom konsten och evolutionen. Utifrån ett missnöje med det nuvarande, och med hjälp av ett fåtal beståndsdelar skapar hon en ny och vackrare värld. Och jag som följt hennes måleri en längre tid, ser att hon verkligen lyckas med sitt uppsåt. Målningarna hon visar här är de vackraste jag hittills sett.
Maria Fäldt är väl den av de tre medverkande som tydligast visar sina ambitioner, att ställa sig mitt i skapelsen och ge sitt personliga bidrag till arternas fortgående utveckling. Utifrån frökapslar, vissnade växtdelar skapar hon helt egna insekter, flygfän och varelser, som fotograferats och visas i stort format. Först när jag såg bilderna var jag övertygad om att det var riktiga djur som med sina huvud, antenner och håriga ben blivit tydliga på grund av en kraftigt uppförstoring. Men efter en stund upptäckte jag att det var sammansmältningen av olika torra växtdelar som skapade illusionen av denna djurvärld i miniatyr. Trots det är jag fortfarande osäker om det bara är väsen i konsten, eller om de redan finns i naturen och som bara väntar på att upptäckas av en närgången forskare. Det är ett fascinerande konstprojekt som Maria Fäldt uppvisar.
Samlingsutställningar med flera konstnärer under ett gemensamt tema kan ofta vara svåra att åstadkomma, eftersom konsten sällan låter sig fångas av en titel eller speciell tematik. Men när jag besökte denna utställning blev jag uppfylld av likheterna mellan de tre olika konstnärernas arbeten. Med en hög och jämn konstnärlig kvalitet verkar de utforska samma fråga, nämligen den fråga som Tidholm ställer, om evolutionens betydelse och varför den överhuvudtaget uppstod. Och att konst kanske är ett mänskligt uttryck för samma missnöje, ett försök att förbättra den natur som redan finns.
Tidholm menar i sin bok att vissa konstnärer målar av naturen för att försöka se och förstå den, att naturen har en motsvarighet inuti människan. Andra skapar alternativ natur, visar på möjligheter, framställer personliga visioner, använder naturen för egna berättelser.
Peter, Anna och Maria, är representanter för den senare gruppen. Utställningen pågår fram till 17 augusti, så det finns fortfarande tid att besöka den. Och fascineras av att konsten ständigt fortsätter, oavbrutet, precis som evolutionen, att försköna vår värld och göra vår tillvaro allt bättre. Men man får hoppas att den aldrig blir så bra att den utplånar missnöjet, skapelsens moder.
Det var en varm söndag i början av maj. Vi åkte på utflykt tillsammans med Lars, Sandra och barnbarnet Lena, snart två år. Till Niporna i Karlsvik nere vid Gäddviksströmmen. Vi hade fika med oss, och många andra hade fått samma idé men vi lyckades till slut få en egen grillplats med soffor och bord.
När vi kommit fram tog Lena hinken och spaden och gick direkt ner till vattenbrynet, satte sig där och började gräva i den blöta sanden. Med spaden sakta fylla hinken med sand, packa den noga, och sedan vända för att se om sanden står kvar i hinkens form. En uråldrig lek, att baka en kaka av sand, som sedan kan bli till stora sandslott. Lena var så ivrig att hon hann blöta ner sina ”pingskor” innan föräldrarna hann sätta på stövlar och galonbyxor.
Att riva ner verkade vara lika roligt som att bygga upp
Jag satte mig på huk och hjälpte till med bygget. Det är inte lätt att vända hinken så snabbt som det behövs, för att sanden inte ska hinna rinna ut. Men så fort vi lyckats få sandkakan att stå av sig själv, tog hon spaden och rev ner den igen. Och sedan började hon om på nytt; fylla med sand, vända och rasera, om och om igen. Att riva ner verkade vara lika roligt som att bygga upp.
Barnets lek består ofta av dessa två moment, oberoende om det gäller sandkakor eller bygga torn av klossar; att först bygga upp för att sedan riva ner. Och bägge momenten är lika viktiga. För mig som konstnär är det inte så svårt att förstå. Kreativitet handlar om precis samma sak, att man ibland måste förstöra det man gjort, för att komma vidare. Särskilt det man är förtjust i, det vill säga ”kill your darlings” som är ett bra uttryck för fenomenet.
När jag håller på med en målning kan jag hamna i en situation där jag tycker att den nästan är bra, snart färdig, men att det behövs något mer för att jag ska bli nöjd. Men om jag lägger till ytterligare ett lager av färg och vatten, finns det alltid risk att allt blir förstört. Och det måste få hända då och då, att en nästan färdig målning blir förstörd och måste slängas. Men det är jobbigt och jag brukar gå omkring och gräma mig i flera dagar efteråt,
”Improvisation” Lena Teglund, snart 2 år
Men när Lena ibland målar med vattenfärg hemma hos oss, finns ingen rädsla för misslyckande. Måleriet kan börja med runda former i enstaka färger. Men kreativiteten tar snart över handen, och alla färger blandas ihop till en slags geggamoja som får rinna ut på papperet, till slut även på bordet och ner på golvet. Allt material undersöks noga och tänjs ut till sina absoluta gränser, och att hälla vatten är minst lika spännande som att måla med det. Och när papperet torkat finns en bild där som jag önskar att jag själv hade målat.
***
När jag satt där på huk tillsammans med Lena, där hon grävde i sanden med spaden, tittade jag upp över Gäddviksströmmen och såg stenen där ute i vattnet. Stenen, skuggorna och solglittret i vattenytan, och sjöbotten närmare stranden. En ögonblicksbild som några dagar senare återuppstod på ett akvarellpapper hemma i min ateljé.
Måleri kan sägas vara ett fåfängt försök att bevara nuet, men det är naturligtvis omöjligt. Det är bara att lyfta blicken och se molnen på himlen. De uppstår och skapar former som liknar sådant vi redan sett, för att sedan upplösas och uppstå igen i nya former, som täcker hela himlen. Precis som när barnet blandat ihop alla färger på paletten och målat ännu ett mästerverk.
När jag besöker Jette Andersens utställning, som pågår just nu på Galleri Lindberg, känner jag mig hemma. Det här är en plats som passar mig, det vill säga naturen och de djur och växter som man möter i sin absoluta närhet, så fort man lämnar sitt hus och går ut.
Jette Andersen som bor i Sandnäset, säger i en tidningsintervju, att när pandemin kom förra året och allt stannade upp, var det väldigt många humlor hemma på gården. Därför är det nästan enbart humlor på den här utställningen, som hon har tecknat med kol och oljekrita på papper. Hon visar flera stora vertikala verk, men eftersom de var svåra att hantera, förvara och transportera, började hon teckna i mindre format, och satte sedan ihop dem fyra och fyra. Jette vill gärna lyfta fram tecknandet som ett viktigt uttrycksmedel.
Och Jette är naturligtvis en väldigt skicklig tecknare. Hon lyckas med hjälp av kolets svarta stoft, lite färg och några få streck skapa en naturtrogen bild av motivet, trots den uppenbara förenklingen. Humlorna sägs ju egentligen inte skulle kunna flyga men på denna utställning flyger verkligen humlorna. Ibland känns det som om dom inte längre befinner sig på pappersytan utan redan lämnat verket och finns inne i rummet.
Men tillsammans med de levande humlorna finns också mer stiliserade naturföremål. Granars grenverk, bävergnagda stammar, former av stenar och ovala rödfärgade cirklar m.m. Allt detta gör att jag börjar se teckningarna inte främst som avbildning av natur, utan som tecken för natur. Det vill säga som en slags handskrift.
Innan boktryckarkonsten var handskrifter statussymboler och det tog två år för en kopist att med vacker handskrift kopiera Bibeln. Under antiken använde man papyrus som lindades till rullar och varje rulle var en lång och avslutad berättelse. Men i och med uppkomsten av pergament och papper som kunde bindas till ark med text på båda sidorna, så skapades en struktur i flödet. Nya stycken kunde inledas med utsmyckade bokstäver eller anfang, det vill säga konstnärligt utförda vinjetter, som också hade en praktisk funktion genom att avdela texten.
Och det slår mig att Jette Andersens konst utvecklas på samma sätt som den historiska handskriften. Från de långa vertikala teckningarna vars format påminner om papyrusrullarna, till de mindre bladen papper, uppdelade med fyra ark åt gången. Och jag tänker att man kan se utställningen som en samling berättelser, sammanhållna i de långa formatet eller indelade i kapitel i de mindre verken.
Det är som vanligt upp till varje besökare att tolka Jette Andersens vackra handskrifter och visuellt formulerade berättelser. Men för min del känner jag ännu starkare än nånsin, naturens kraft i rummet. Jag tycker mig höra sommarens speciella musik, de brummande tonerna som skapas av humlornas snabba vingslag. Och jag tänker att hennes utställning lyckas väcka skapelsen till liv, precis som kopisterna på medeltiden gjorde, när de tecknade vinjetterna för Första Mosebokens första och andra kapitel.
När jag växte upp fanns det en salva som användes till det mesta, nämligen den blåvita burken med Nivea. Den ansågs skydda ansiktet mot kyla, förhindra åldrande och rynkor och tillförsäkra huden tillräckligt med smörjmedel för att inte bli torr.
Min pappa trodde blint på Nivea. Varje dag smörjde han in hela sitt ansikte plus flinten med den vita salvan. Det såg väldigt kletigt ut i förstone men efter ett tag sjönk det in i huden, och gjorde den blank och glänsande. Eftersom han alltid hade många idéer kring vad som var nyttigt, så var det inget vi övriga i familjen tog särskild notis om. Lika lite som vi brydde oss om att han aldrig drack något till en måltid. Bara 20 minuter före eller 20 minuter efter han ätit, intog han vätska. Det var säkert ett bra råd, jag tror att han fick det från ett avsnitt av Hylands hörna.
När undersökningen var klar visade det sig att den enda salvan som hade en effekt Nivea!
Jag har inte tänkt på den blå burken av Nivea förrän jag såg dokumentären ”Sanningen om hudvård” i SVT. Där testades hudvårdsprodukter som sägs motverka åldersförändringar, som rynkig hud och pigmentförändringar. Testet gick ut på att varje försöksperson fick sätta produkten som skulle testas på halva ansiktet och på andra halvan en vanlig billig hudsalva. Detta för att ingen skulle veta vad som provades och undvika placebo-effekter.
När undersökningen var klar visade det sig att den enda salvan som hade effekt var just den vanliga billiga salvan, nämligen Nivea! Jag baxnade! Den salva som min pappa trodde på och som tillverkats sedan 1911 och som kostar 20 kr för en burk. Att jämföras med anti-ageprodukterna, där den dyraste kostar 1293 kr för en liten flaska, och som ändå inte fungerade.
Och en av de stora mysterierna fick äntligen sin förklaring. När min pappa gick bort i hög ålder, var hans hy i ansiktet fortfarande helt slät, utan rynkor eller andra ålderstecken. Och nu förstår jag att det berodde inte på goda gener, utan den dagliga användning av Nivea. En effekt som nu var vetenskapligt bevisat efter mer än 100 år.
Jag borde ha lyssnat tidigare på min pappa.
Och min världsbild fick sig en liten törn. Jag har aldrig haft förtroende för att min pappas användning av Nivea skulle fungera, utan sett det som ett hugskott bland många andra. Men nu efter programmet gick jag till ICA Porsön och köpte en blå burk Nivea och har börjat smörja in mitt ansikte varje dag.
För min del är det nog lite för sent. Åldern har redan börjat ta ut sin rätt och jag borde ha lyssnat tidigare på min pappa. Men nu när jag sitter insmörjd med den vita, feta salvan i ansiktet, plus flinten, upptäcker jag doften från min barndom, det vill säga den där karaktäristiska familjedoften som alltid fanns i vårt hus hemma i Husum. Hos oss luktade det Nivea. Och naturligtvis var den uppblandad av en annan självskriven odör i brukssamhället; sulfatlukten från Husumfabriken.
Sven Teglund och författaren Kristina Sandberg möts i podcasten Hemmafru, som är inne på sin tredje säsong. Samtalen berör många skilda ämnen men utgångspunkten är oftast hur kvinnors liv gestaltat sig under olika tidsepoker.
