Sven Teglund

Gott Nytt År önskar jag min Mobil.

Du har varit min trogna följeslagare under året, och gett mig mycket glädje och förtröstan i dessa oroliga tider. Tack för att du hjälp mig med de sociala kontakterna i min familj, när risk för sjukdom hindrat möten och resor. Tack för alla bilder och filmer som mina nära anhöriga skickat via Dig, så jag kunnat se hur deras födelsedagar firats, vad barnbarnen gjort idag, bilden på den nyfödde pojken direkt från BB en morgon i december, filmer på valpen som springer omkring och kattungen som klättrar i julgranen. Hur sönerna satte upp nya hyllor på väggarna, organiserat i garderober och förråd, och frågor till mig om vilken slags plugg som passar bäst för den enkla gipsväggen.

Tack för att Du också tagit emot mina bilder, av mitt liv och det som jag varit med om och tack för att du visat dem både för folk jag känner och mer ytligt bekanta. Tack för att du gjort det möjligt att visa mina akvareller och konstverk för mina vänner, även de som bor i södra Sverige, så att de kunnat gilla mig och gjort att jag känt mig sedd och bekräftad. Tack för att du låtit mig skriva texter och sedan berättat om det på sociala medier så att andra har kunnat gå in och läsa dem, utan att jag behövt trycka upp dem på stenciler och dela ut på stan, slumpvis till människor som bara går förbi, eller tvingats skicka in dem som insändare till tidningarna som oftast inte tar emot dem utan slänger dem i papperskorgen.

Tack för att jag slipper ringa och prata med folk, istället ger Du mig möjlighet att messa och mejla till vem som helst i världen och få svar samma dag, i varje fall av de som inte är slöa och aldrig svarar på mejl. Tack snälla Mobil för att jag får orderbekräftelse redan i samma sekund som jag beställer en vara, kanske ett kosttillskott från Apotea, och att jag får välja om jag vill betala det med mitt kort eller senare med faktura vilket är gratis om jag uppger min personnummer och slår in koden till mitt mobila bankid. Tack för att du kan ta fram en QR-kod som visar att jag blivit vaccinerad mot coviden, så att jag kommer in på de konserter och teaterföreställningar, som ett kort tag var möjliga att gå på, innan allt stängdes ner igen. Tack för att du, kära mobil, informerar mig om Folkhälsomyndighetens senaste råd och regeringens nya restriktioner som trädde ikraft igår.

Tack för att Du funnits med mig vid middagarna, så jag kunnat delge så många som möjligt vad vi ätit, och hur gott det varit. Tack för att jag fått se vad alla andra också har ätit idag, både köttätare, vegetarianer, laktosintoleranta och allergiker. Tack för att du läst upp böcker i mina hörlurar som jag lyssnat på när jag promenerat, och all den musik som du spelat upp när jag suttit ensam i mitt rum.

Tack för att Du varit en möjliggörare i mitt äktenskap genom att förmedla tips och tankar i korta texter från min fru, saker som annars hade kunnat förstoras och bli till stora problem, som tex påminnelser: glöm inte att köpa diskmedel och frukt, eller information, som tex: jag blir sen, du behöver inte vänta på mig och glädjeämnen av olika slag: jag köper hem pizza till middag.

Tack min kära Mobil, för allt du gett mig. Önskar Dig en god fortsättning med många nya appar och jag hoppas verkligen att ditt batteri håller ytterligare ett år, så jag slipper byta ut dig.
***

Just nu och fram till 6 februari 2022, pågår en utställning i Konsthallen med två välrenommerade konstnärer, Mats Vikström och Thomas Hämén. Mats, som upptar tre rum kan sägas vara mer lättillgänglig, med målningar, objekt och träskulpturer fyllda av humor och med finurliga kommentarer över företeelser i samtiden. Ofta med utgångspunkt från sig själv och hemorten Råneå och med ett karaktäristiskt ironiskt perspektiv som blivit hans signum. 

Men den här texten kommer att handla om Thomas Häméns installation Dvala, som jag på vernissagen inte riktigt fick grepp om, men som efteråt förföljt mig med en diffus oro och ett märkligt obehag.

Mitt i stora salen har Thomas byggt upp en stor fyrkantig låda, med exakt samma mått som en riktig container. På två små skärmar får man med hjälp av övervakningskameror se en nyckelpiga som ligger där inne och som har hamnat på rygg och kämpar för sitt liv. Ljudet från nyckelpigans kamp, när hennes ben skrapar mot väggarna fyller rummet och det är starkt och otäckt, och jag upplevde att hela salen fylldes med förtvivlan. 

Jag förstod vid vernissagen inte riktigt hur det hela hängde ihop. Fanns det verkligen en riktig nyckelpiga instängd där inne? Låg den i en liten låda och var det insektens egna små ben som åstadkom det hemska skrapande ljudet, elektronisk förstärkt med högtalare?  Och denna nyckelpiga som jag såg på skärmarna, var den levande och filmad i detta nu?  

Och plötsligt kände jag empati med detta lilla djur, som jag i vanliga fall, i verkligheten, skulle kunna slå ihjäl med en tidning. Hur många flugor och andra insekter har jag inte dödat genom åren utan pardon och nu mådde jag plötsligt dåligt för detta enstaka liv. Och jag frågade min vän Birgitta, som också var där, om vad hon trodde. Hon visste inte heller, men vi var överens, att om det skulle finnas en levande nyckelpiga där inne måste vi agera och släppa ut den innan den dog. 

Senare, tack och lov, fick jag ett sms av henne: “Nyckelpigan är animerad, skönt, men obehagligt ändå.” Så vi kunde ändå pusta ut båda två och blåsa av våran räddningsaktion. 

Och jag tänkte, om konstens syfte är att beröra, så har Thomas verkligen lyckats. I mitt fall skapade verket en slags overklighetskänsla, där jag inte riktigt kunde lita på mina sinnen och kände osäkerhet över hur saker och ting låg till. Att som betraktare bli indragen i verket på ett sådant sätt händer mig inte särskilt ofta och det visar på kraften i de symboler som Thomas använt.

När jag åter besökte utställningen för någon vecka sedan, hade något förändrats. Det hade uppstått ett litet hål i väggen på containern där man nu kunde kika in och se hur det hela var uppbyggt. Och utan att spoila för mycket, kan jag säga att ljuden som hörs är verkliga ljud, som skapas rent mekaniskt. Det är alltså inte en högtalaranläggning som spelar upp en ljudinspelning.  Att kunna titta in i containern gav mig en förklaring men trots det inget större lugn. 

I John Ajvide Lindqvist roman Vänligheten är också en container i centrum för berättelsen. Den finns plötsligt avställd från något okänt fartyg i hamnen i Norrtälje och ingen vet vad som finns i den. En man som på sin hundpromenad går förbi containern samma morgon, tycker sig höra ljud därinne, som om det vore något levande instängt i den. Han larmar men pga av byråkratisk krångel, där kommunen och hamnmyndigheten grälar om vem som ska hantera frågan, så går tiden och när den till slut öppnas, visar det sig att den innehåller flyktingar, både vuxna och barn, som nu alla är döda. Det mesta är upplöst och en fruktansvärd stank sprider sig över hamnen. Men inte bara det, en mörk vätska rinner hur containern och ner i Norrtäljeån. I Lindqvist roman är det ondskan som rinner ut i vattnet och som sprider missämja mellan alla människor som sedan befinner sig nära ån. Negativism och aggressioner tar över och den mellanmänskliga vänligheten tynar bort.

Det är inte svårt att tolka Thomas Häméns installation, precis som Lindqvist roman, som en allegori över det samhälle som växer fram idag. Högerpopulism och  främlingsfientligheten har utsett invandrare och flyktingar till syndabockar för i stort sett alla problem som finns i samhället. Och det har också hänt flera gånger att flyktingar som varit instängda i containrar eller lastbilar gått en kvalfull död till mötes.

Jag tänker därför att det obehag och oro som installationen skapade hos mig, var relevant. Den pekar på något som jag tycker blir allt mer självklart, nämligen hur vi behandlar djuren hänger intimt samman med hur vi behandlar våra medmänniskor. Att känna empati för allt levande, även om det bara är en liten nyckelpiga, är inte bara nödvändigt för vår fortsatta existens på jorden, utan också en förutsättning för humanism och medmänsklighet.

Thomas Häméns utställning är en stark iscensättning och det är fenomenalt att lyckas fånga mycket av samtidens problematik med hjälp av en liten nyckelpiga, som hamnat på rygg, instängd i en container. Och idag när jag igen besökte Konsthallen, så såg jag att man hade lagat och täppt igen hålen, som uppstått på containerns väggar. Så nu finns det inte längre någon risk att ondskan där inne, precis det som hände i Norrtälje, skulle börja läcka ut och kanske rinna ner i Norra hamn. Det kändes trots allt väldigt bra, och ingav mig en strimma av hopp.

***

Talgoxen är en av Sveriges vanligaste fåglar. Jag tror att det flesta av oss känner igen dess läte: ”tí-ta, tí-ta”. Särskilt när vintern med kyla och snö kommit här uppe i norr flockas talgoxarna runt vårt fågelbord, tillsammans med gråsparvar och någon enstaka blåmes.

En dag när jag satt i köket och tittade ut genom fönstret så såg jag en helt unik fågel som jag aldrig sett här tidigare. Det var en steglits, en mycket vackert färgad liten fågel, och rätt ovanlig i mina trakter. Jag blev väldigt exalterad och gick skyndsamt efter min kamera för att föreviga den, och när jag kom tillbaka hade den naturligtvis flugit sin kos.

Det slog mig, att jag inte har lika stort intresse för stannfåglar, de som alltid finns här och lever i den svenska kulturen, som jag har när en exotisk fågel från något annat land dyker upp. Jag blir verkligen glad när jag träffar på rara fåglar som jag aldrig tidigare sett, som uppvisar okända levnadsvanor och främmande läten. 

Jag tänker att fågelskådare är så långt ifrån främlingsfientlighet man kan komma. De sitter hela våren med sina tubkikare och kameror med superobjektiv och väntar på flyktingar från andra länder. Fågelskådare kan åka långa sträckor bara för att få se skymten av en raritet från ett avlägset land eller lyssna på en sång som de aldrig har hört förut. 

Och många fågelintresserade tycker nog att det är tråkigt att flyttfåglarna bara får tillfälliga uppehållstillstånd och måste lämna landet redan samma sommar eller höst. Fåglarna har inga giltiga skäl att få stanna, eftersom de bara har status som klimatflyktingar. Det är därför som fågelskådare vanligtvis längtar intensivt till nästa vår, då massinvandringen drar igång igen. En händelse som skett varje vår så länge man kan minnas och inte bara 2015.

Fåglar vars kraxande de hört i hela sitt liv och som inte längre väcker någon större nyfikenhet.

En dag fick jag en hemsk tanke. Tänk om fågelskådare plötsligt skulle bli påverkade av nutidens vindar, som inte längre är varma och sydliga med en termik som kan hålla stora fågelsträck i luften, utan en kall vind som kommer från höger.  Att även fågelskådarna skulle bli invandringskritiska, precis som många andra i vårt land. Att de bara ville sitta hemma och se på stannfåglar genom fönstret, talgoxar , gråsparvar, skator och kråkor. Fåglar vars kraxande de hört i hela sitt liv och som inte längre väcker någon större nyfikenhet.

Tänk så tråkigt. Att bara sitta hemma och klaga på mångfalden. Så meningslöst. Att vara rädd för främmande fåglar som man inte känner igen, fåglar som har andra färger än blåmesens blågula fjäderdräkt. Att bli upprörd när man mitt i vårens intensiva fågelsång hör toner som man aldrig hört förut, drillar som härstammar från södra Afrika och som nu plötsligt utklassar många av våra egna entoniga strykfåglar. Att fågelskådare inte längre skulle vara nyfikna på det ovanliga och främmande, utan kräva begränsningar i fågelboken, att endast helsvenska fåglar skulle få vara med i förteckningen.

…..för att välkomna alla vanliga och udda fåglar som återigen flyger in över våra gränser

Nej, jag hoppas verkligen inte att det blir så. Utan att allt fortsätter som vanligt och när våren kommer så tar vi på oss stövlarna igen, packar ryggsäcken, plockar fram kikaren och åker ut på åkrarna och ängarna. Bara för att välkomna alla vanliga och udda fåglar som återigen flyger in över våra gränser, och som kommer hit för att ta del av det svenska överflödet och gästfriheten.

***