Månad: april 2019

Långfredag

”Den tysta stenen” akvarell, 46×56 cm

När jag var barn var det fortfarande förbjudet att ha roligt på långfredagen. Tråkighet var påbjudet. Alla affärer och kiosker var stängda och radion spelade klassisk begravningsmusik hela dagen. Hos oss, i en kristen familj, fick man helst inte ha något roligt upptåg av något slag. Vi lekte därför mest tysta leken, helt utan skratt.

Och det var ju inte så konstigt, Jesus hade ju dött, och det gjorde han varje år, på exakt samma dag. För oss vanliga människor inträder döden tack och lov bara en gång. Jag tror att det är själva återuppståndelsen som är problemet när det gäller Jesus, att det är därför han måste dö om och om igen, år efter år. Ett sorgeår räcker inte, inte ens efter 2000 år har vi lyckats sörja färdigt.

Vi hade inte TV i början av 60-talet, men det hade Abel Edberg och dit gick vi på långfredagen för att se en film om Jesu liv och död. För ett barn i sjuårsåldern var filmen otroligt tråkig även om det var lite spännande att se på TV. Man måste sitta minst två meter från tv-rutan annars kunde man förstöra ögonen. Det fanns speciella solglasögon som man kunde ha på sig för att klara strålningen.

När filmen svar slut sträckte jag på mig sömnigt och sa – Åh vilken tråkig film!
Och plötsligt tittade alla bara på mig med arga ögon och min pappa skrek att – så säger man inte! Det var tydligen en av de största hädelserna man kunde uttala, även om min mening inte var att prata illa om Jesus på själva långfredagen. Händelsen skapade hos mig en livslång osäkerhet och jag lärde mig att aldrig uttrycka en känsla bara så där rakt ut. Det kan vara fel känsla, eller till och med en hädelse att känna som man gör i stunden.

Lärdomen sitter fortfarande i och jag försöker ofta utåt uppvisa ett helt neutralt känsloliv. De känslor som jag visar är sällan spontana, utan resultatet av många och långa inre övervägningar. Överläggningarna pågår alltid mellan två olika poler, ”så säger man inte” och ”så här känner jag”. Det mesta hamnar i den outsägbara kategorin. Dessa ej outtalade känslor – det man inte säger – samlar jag i stora inre arkiv fyllda av frustration, men även glädje och passion förpassas dit.

Det är dessa arkiv, fyllda med känslomässigt material, som jag ständigt återanvänder i min konst eller i mitt skrivande. I mötet med andra människor uppstår ofta en viss distans men med akvarellpenseln i handen kan jag säga precis vad jag känner just nu.

Idag dog Jesus igen. Det var tråkigt. Och jag målade en tyst sten.

***

Hur känns det?

När jag bestämde mig för att gå i pension, fick jag från de flesta vänner och kamrater den typiska sportfrågan; hur känns det? Den frågan är kanske mer lämpad efter att man just vunnit ett SM-guld i längdåkning, skidskytte eller någon annan sport som visas i vinterstudion varje helg. När man går i mål efter ett 40-årigt yrkesliv är det betydligt svårare att svara på frågan. Man vet ju inte om man ska vara glad eller ledsen, hoppfull eller pessimistisk, lättad eller förtvivlad. Har jag vunnit eller förlorat? Det är en situation som inte går att föreställa sig innan man gått igenom den.

Och hur lång tid tar det då att gå igenom hela pensionsavgången? Från de första känslorna av glädje, ledsenhet, hoppfullhet, pessimism, lättnad och förtvivlan, till en mer balanserad hållning. Jag vet inte än, någon sa två år. Vi får se.

Men redan nu har jag upplevt de första vardagarna utan att ha något särskilt inplanerat. Dagar då kalendern är tom, och Karin är på jobbet. Då det inte finns någon speciell anledning att träffa en annan människa, förutom kanske en kassörska på ICA Porsön, som jag bara känner till utseendet och där vårt samtal handlar om belopp och frågan om jag vill ha kvittot eller inte. Jag har numera en viss förståelse för alla gubbar som står i kassorna på olika affärer och försöker skämta med personalen, för att få ett leende, kanske det enda de får den dagen.
– Ja, jag vill ha kvittot så jag kan dra av det på skatten…hehe.

Redan de första dagarna upptäckte jag att allt som jag tidigare gjort mellan olika aktiviteter och som aldrig räknats som något viktigt, nu lösgjorde sig från bakgrunden och förvandlades till en egen form av sysselsättning. Att tömma soporna till exempel. Att ta påsarna med komposterbart och brännbart för att lämna dem i kommunens sopkärl, har tidigare skett på vägen till bilen eller bussen, en halvt omedveten handling i mellanrummet mellan två andra aktiviteter. Men nu har jag uppgraderat tömningen av soporna till någonting eget, unikt och särskilt. Något som får ett eget utrymme i kalendern.

Så när Karin frågade mig – vad ska du göra idag? svarade jag obekymrat:
– Idag på förmiddagen har jag planerat att tömma soporna.

****

Ny hemsida!

Samma dag som jag fyllde 64 år gick jag också i pension. En 40-årig yrkeskarriär inom socialtjänsten avslutades. Men det kanske snarare ska ses som ett byte av yrkesbana. Mitt måleri och skrivande har ju de senaste åren tagit allt större plats i mitt liv och det har ofta varit svårt att hinna med allt. Men nu har jag äntligen fått större utrymme när fritidssysslan blivit huvudsaken.

På min födelsedag ringde min son Jonas och berättade att han i hemlighet gjort en ny hemsida till mig! Jag fick alltså www.sventeglund.se i födelsedagspresent, en väldigt fin överraskning och jag blev så glad! Nu fick jag möjligheten att markera skiftet från mitt ”gamla liv” genom att även pensionera bloggen ”Promenader och utflykter”. Där har jag bloggat i mer än tio år, och gjort nästan 700 inlägg. Bloggen kommer att finnas kvar ett tag, men med en hänvisning hit. Man kan säga att upphörandet av ”Promenader och utflykter” är en del av min pågående döstädning.

Hemsidan är så mycket mer än bara en blogg. Här kommer jag att visa mina akvareller, informera om utställningar, berätta om podden Hemmafru och boken ensamheten värst.

Välkomna hit. Nu börjar det, på ny kula.

© Sven Teglund