När jag var barn var det fortfarande förbjudet att ha roligt på långfredagen. Tråkighet var påbjudet. Alla affärer och kiosker var stängda och radion spelade klassisk begravningsmusik hela dagen. Hos oss, i en kristen familj, fick man helst inte ha något roligt upptåg av något slag. Vi lekte därför mest tysta leken, helt utan skratt.
Och det var ju inte så konstigt, Jesus hade ju dött, och det gjorde han varje år, på exakt samma dag. För oss vanliga människor inträder döden tack och lov bara en gång. Jag tror att det är själva återuppståndelsen som är problemet när det gäller Jesus, att det är därför han måste dö om och om igen, år efter år. Ett sorgeår räcker inte, inte ens efter 2000 år har vi lyckats sörja färdigt.
Vi hade inte TV i början av 60-talet, men det hade Abel Edberg och dit gick vi på långfredagen för att se en film om Jesu liv och död. För ett barn i sjuårsåldern var filmen otroligt tråkig även om det var lite spännande att se på TV. Man måste sitta minst två meter från tv-rutan annars kunde man förstöra ögonen. Det fanns speciella solglasögon som man kunde ha på sig för att klara strålningen.
När filmen svar slut sträckte jag på mig sömnigt och sa – Åh vilken tråkig film!
Och plötsligt tittade alla bara på mig med arga ögon och min pappa skrek att – så säger man inte! Det var tydligen en av de största hädelserna man kunde uttala, även om min mening inte var att prata illa om Jesus på själva långfredagen. Händelsen skapade hos mig en livslång osäkerhet och jag lärde mig att aldrig uttrycka en känsla bara så där rakt ut. Det kan vara fel känsla, eller till och med en hädelse att känna som man gör i stunden.
Lärdomen sitter fortfarande i och jag försöker ofta utåt uppvisa ett helt neutralt känsloliv. De känslor som jag visar är sällan spontana, utan resultatet av många och långa inre övervägningar. Överläggningarna pågår alltid mellan två olika poler, ”så säger man inte” och ”så här känner jag”. Det mesta hamnar i den outsägbara kategorin. Dessa ej outtalade känslor – det man inte säger – samlar jag i stora inre arkiv fyllda av frustration, men även glädje och passion förpassas dit.
Det är dessa arkiv, fyllda med känslomässigt material, som jag ständigt återanvänder i min konst eller i mitt skrivande. I mötet med andra människor uppstår ofta en viss distans men med akvarellpenseln i handen kan jag säga precis vad jag känner just nu.
Idag dog Jesus igen. Det var tråkigt. Och jag målade en tyst sten.
***
Bert
Någon gång måste du växa upp, Sven. Och stå för dina åsikter. Som att den där stenen är väldigt snygg, t.ex.
Sven
Det är svårt att bli vuxen Bert. Snart för sent. Men jag tar emot beröm
Sten M
Men vad är at vara vuxen? Vi berömmer somliga, oftast ganska kreativa människor, ”de har barnasinnet kvar” . På mitt jobb som är befolkat med väldigt kreativa tonsättare, många med dragning åt det narcissistiska hållet. Många av dessa diskar inte sin kaffemugg och ser helt oförstående ut när jag vänligt påpekar -Din mamma jobbar inte här, diska gärna din mugg. Dom känns inte uppväxta, att diska kaffemuggen kanske är vuxenhetskriteriet?
Idag är det påsklördag och vi får ha skoj igen. Barndomens långfredagars spår sitter djup!
Sven Teglund
Ja, det är en bra fråga. På nåt sätt har man nog alla lager i sig, som en lök, med födelse, barndom, ungdom till vuxenhet. Att diska sin egen kopp det gör vuxna anser jag. Men det finns många som inte uppnår det stadiet även om de har själva åldern inne.
Elisabet
Och jag är mest glad över att det nu går att skutta hit från länken i min blogglista. Du är så på pricken på att fånga känslor Sven!
Sven Teglund
Å så bra att länken nu funkar! Jag har oroat mig för det, men inte sagt nåt Skönt att det är ordnat.