Sven Teglund

Det finns ju ett ord – gubbgnäll – som är ganska vedertaget. Det handlar om äldre män som samlas regelbundet och ondgör sig över nutidens olika fenomen, nymodigheter som anses vara dumma, farliga eller ett tydligt tecken på samhällets förfall.

När min pappa var i samma ålder som jag är idag satt han ofta vid köksbordet tillsammans med sina manliga vänner och klagade på än det ena, än det andra. Det var “bättre förr” och nu hade det mesta gått snett.

Min pappa hade sin alldeles egna teori om när förfallet började. Det var när de införde kontinuerlig drift i Husumfabriken, någon gång på 60-talet. Då tvingades arbetarna jobba även på helgerna, oavsett om det var söndag, julafton eller långfredag. Enligt pappa slutade man därmed att helga vilodagen, och det skulle få stora negativa konsekvenser. Och det visade sig också, enligt honom, att allt hade blivit sämre sedan dess. Och det är väl bara att ge honom rätt: att börja jobba på söndagar var förstås början på samhällsförfallet.

I och för sig är det ingenting nytt att vi människor är tveksamma till nya uppfinningar, ny teknik eller stora förändringar. Det fanns till exempel i antik grekisk filosofi en kritisk inställning till skriftspråket – när det blev aktuellt att man skulle läsa text istället för att lyssna på muntliga berättelser. Platon uttryckte det ungefär så här:

Den här uppfinningen kommer att framkalla glömska hos dem som lär sig den, eftersom de inte längre kommer att öva sitt minne. Deras förtroende för det skrivna, skapat av yttre tecken som inte är del av dem själva, kommer att ersätta deras eget minne. Man har uppfunnit ett hjälpmedel som inte erbjuder sanning, utan endast ett sken av sanning; de kommer att höra mycket men förstå lite…

Man var alltså rädd att skriftspråket skulle förstöra det traditionella muntliga berättandet som kulturen byggde på. Och den tanken levde faktiskt kvar i min familj ända in på 1900-talet. Mina föräldrar ansåg att det var farligt att läsa böcker. Man kunde förlora sig själv i fantasier och därigenom tappa intresset för att jobba praktiskt (i fabriken), kanske bli utan jobb och försörjning. Vi hade en släkting som var “sönderläst” – han hade läst så mycket böcker att han hade blivit tokig. Min mamma, som i smyg gillade att läsa, vågade ändå inte läsa böcker hemma. Däremot gick det bra med följetonger i veckotidningar. De var begränsade i längd, och dessutom tvingades man vänta en vecka på nästa avsnitt. Det var inte lika stor risk att man skulle förlora verklighetskontakten.

Numera är det ju mobiler och skärmtid som tagit över diskussionen om vad som är farligt. Det talas om att förbjuda sociala medier för unga och införa en särskild åldersgräns för när man anses mogen att ha ett eget konto. Jag brukar tänka på bokläsandet från min barndom. Det var tur att mina föräldrars uppfattning om riskerna med böcker inte ingick i dåtidens politiska program. Då hade jag kanske inte fått börja läsa förrän jag fyllt 16, för att minska risken att bli sönderläst och tokig.

Jag läste en bok nyligen om ny teknik som AI, där det finns positiva saker som kommer att förändra mycket till det bättre, men som också kan ha negativa konsekvenser. Där citerades en 80-årig man som drog följande slutsatser av sitt liv:

1. Allt som finns i världen när du föds är vanligt och en naturlig del av hur världen fungerar.
2. Allt som uppfinns mellan att du är 15 och 35 år upplevs som nytt, spännande och revolutionerande. Och du kan säkert göra karriär inom området.
3. Allt som uppfinns efter att du fyllt 35 år upplevs som något som går emot den naturliga ordningen av tillvaron.

Jag tyckte att det var en klockren beskrivning av gubbgnället. Vi är öppna för nya tekniska landvinningar fram till ungefär 35 år, men därefter börjar det kännas som om det naturliga håller på att förändras – och att allt går åt fel håll.

Så det är inte konstigt att jag som nu är 70 år, och alltså kunnat bygga upp motståndet mot nutiden i mer än 30 år, tycker att våra sessioner med gubbgnäll vid fikaborden är fullt relevanta. “Det är hemskt nu, men det kommer att bli värre. Annat var det på våran tid.”

Men idag läste jag faktiskt en positiv nyhet – i appen på min iPad, inte i papperstidningen. I en vetenskaplig studie visade det sig att äldre som använder mer tid framför mobilen eller datorskärmen minskar risken för demens med omkring 8 procent. Men om man istället lägger mer tid framför TV:n ökar risken med 24 procent.

Det är ju det jag alltid har sagt: passa er för att se på TV. Det är farligt. Kanske till och med farligare än att läsa böcker!

****

En väv av precision och tålamod

Min fru Karin var på vernissagen av Gudruns Söderholms utställning på Lindbergs, själv hade jag förhinder. Karin som ständigt sysslar med olika textila hantverk, som färgning av tyger, broderi, textila bilder och vävning, ringde mig och var starkt påverkad av utställningen. ”Den är fantastisk och du måste se den” ropade hon till mig i mobilen. Och jag förstod att hon just hade haft en stark konstupplevelse.

Och nu har jag sett den, och förstår hennes exaltering. Det finns konst som man enbart känner med hjärtat, där själva bilden eller motivet är det huvudsakliga fokuset. Men det finns också konst som man känner starkt i kroppen — för att man förstår hur fruktansvärt mycket tålamod det måste ha krävts. Gudrun Söderholms utställning tillhör båda de sorterna. Dels med vackra färgrika mönster som skapar en känslomässig skönhetsupplevelse men också, om man går nära och ser alla tunna trådar, så noggrannt placerade att man nästan känner en rastlöshet i kroppen. Som gör att man ställer de naturliga frågorna; hur är det enst möjligt att rent tekniskt att kunna åstadkomma detta i en vävstol ? Och hur lång tid tar det?

Gudrun Söderholm bor i Kalix-Nyborg, är utbildad på Textilhögskolan i Borås. Hon har gjort många offentliga verk i kyrkor, sjukhus och skolor. Hon arbetar främst med vävning, och kombinerar textil med andra material som metall, tagel och papper. Hon gör också glasmosaiker. Alla dessa tekniker är representerade i utställningen.

Här möter jag en stor väv i tuskaft — den vanligaste formen av vävteknik, men här förvandlad till något svindlande komplext. Små runda tygbitar är invävda i en dubbelväv, som i mitten slingrar sig i en färglagd väg: från rött och lila, genom blått och grönt, upp till gult. Det är vackert och skapar många olika associationer hos mig. Kanske ett mikroskopiskt cellprov där man inte funnit några tecken på sjukdom, allt är i sin ordning. Eller en stig genom en skog där ljuset blänker i vattensamlingar bredvid min promenad, medan mina tankar går från oroligt rött till allt ljusare och gulare harmoni. Ja, kanske harmoni vorde det ord jag helst skulle välja, inte bara för denna väv utan för hela utställningen.

Tunna, nästan osynliga trådar håller allt samman. När jag går nära ser jag hur luften blir en del av väven. Ljuset silar igenom som genom ett nät, och det är som att hela verket andas. Den lilla rörelsen av min egen skugga på väggen får färgerna att skifta.

I det andra rummet hänger en annan väv, uppbyggd av små kvadrater i blågrå toner. Mitt i allt, en liten fyrkant av färg — röd, gul, grön, blå. Som ett försök att skapa ordning i vår kaotiska värld där det mesta är mörkt men det finns ändå ljuspunkter, där färgen är i centrum.

Ett annat verk drar mig till sig, nästan magnetiskt. Det ser ut som något som borde vara stelt — en metallnätgrund, perforerad som en sil — men ovanpå har Söderholm broderat med färggranna trådar i geometriska former.

Grå bas, starka accenter av gult, turkos, orange och violett. Ytan böljar svagt. Den lever. Det är som om de mjuka trådarna har rest sig ur metallen, trotsat det hårda materialet. Ett slags textilens uppror.

När jag går nära ser jag hur tråden skär genom hålen med kirurgisk precision. När jag går längre bort smälter allt ihop till en optisk lek, nästan som ett 3D-mönster.

Jag kan inte låta bli att tänka att det här är en konstnär som har full kontroll över både material och temperament. Det finns inget hastverk här, inga genvägar, allt är långsamhet, upprepning och disciplin. Och det märks — verken är tysta, men de vibrerar av energi i rummet, och då tänker jag främst på hennes fantastiska färgseende, där kombinationerna av färgerna är lika exakta som trådarna som är inlagda i varpen.

Sedan kommer mosaikerna. Runda och kvadratiska, glänsande och livliga. Glasbitar i klara färger, sammansatta med en exakthet som får mig att tänka på både kyrkfönster och barndomens kalejdoskop.

De runda plattorna hänger i perfekta rader, varje enskild en liten värld av symmetri. Här är färgskalan friare, gladare, men fortfarande lika exakt, inget är lämnat åt slumpen. Och i den stora mosaiken, med sina nio cirklar i starka primärfärger, känns det som att ljuset studsar mellan bitarna. Här möts värme och kyla, eld och glas.

När jag lämnar utställningen tänker jag att Gudrun Söderholm är en mästare i att använda materialen för att beskriva relationen mellan ljus och skugga, mellan precision och poesi. Allt är genomarbetat, och samtidigt levande. Det är som om varje tråd, varje glasbit, varje stygn fått sin egen personlighet men ändå accepterat sin plats i helheten.

Det är djupt mänskligt, på något sätt. Och jag går därifrån lite lugnare, lite mer ödmjuk — och jag tänker att tålamod kanske handlar om modet att tåla kroppens rastlöshet. Eller kanske det är tvärtom. Att kroppslig rastlöshet behärskas bäst av tålmodigt precisionsarbete.

******