Det finns en replik som förekommer i nästan varenda film och tv-serie, särskilt i engelska kriminalserier. Ni vet, någon har blivit skjuten, ett barn har försvunnit eller hela huset har brunnit ner till grunden. Och mitt i kaoset, medan blåljusen blinkar i bakgrunden och någon försöker hindra sig själv från att börja gråta, så säger en person – ofta en förälder, en partner eller en vän – med stadig röst:
“Everything is going to be alright. I promise.”
Och jag blir alltid lika irriterad.
För det är ju inte sant. Det kommer inte att bli bra, och ingen kan i en sådan situation lova någonting överhuvudtaget. Det är inte säkert att barnet hittas och i vilket fall som helst är huset borta. Och den där personen i serien, som står och lovar saker med stora, allvarsamma ögon, har ju ingen aning om hur det egentligen ska gå. Det får man ju först veta i avsnitt 6 av säsong 1, och dit är det långt, i varje fall om det bara kommer ett avsnitt per vecka. Det är som om de bara säger det tillräckligt övertygande – I promise – så kommer verkligheten att uppfylla löftet.
Jag vet inte när det blev så populärt att lova saker man inte har någon kontroll över. Det är säkert en amerikansk export. Amerikanare säger ju hela tiden saker som de inte menar, de är ofta ytligt trevliga mot allt och alla.
När jag växte upp i Husum så var förhållandet till tillvaron helt annorlunda. Att säga att något kommer att bli bra och lova något inför framtiden, var verkligen att förhäva sig. Om något hemskt hände, olycka eller sjukdom. sa man att vi får se hur det går, hoppas att det inte blir värre. Något lögnaktigt löfte om att allt skulle ordna sig fick man inte. Och tur var väl det, för vem vill väl gå omkring med falska förhoppningar om att saker och ting ska bli bättre. Vem tar i så fall hand om besvikelsen?
Och ändå… jag förstår ju varför de säger det. I fiktionen och i verkligheten. Man vill hålla ihop någon som håller på att gå sönder. Man vill ge den där tryggheten, den där rösten som säger att världen fortfarande är begriplig, trots att allt just har rasat. Och ibland, om man har tur, kanske det faktiskt fungerar. Kanske är det just orden som får någon att orka hålla ut lite till.
Men jag tror ändå att det finns ett värde i att vara ärlig, även i mörka stunder. Kanske särskilt då. Att våga säga: “Jag vet inte hur det kommer att gå, men du ska inte behöva gå igenom det här ensam.” Det är inte lika dramatiskt – men det är något man kan hålla fast vid. En liten form av verklighet i allt det overkliga.
Så nästa gång någon person i en engelsk deckare säger: “Allt kommer att bli bra, jag lovar”, så kommer jag antagligen att fortsätta muttra för mig själv i soffan. Men jag ska försöka vara lite snällare och mer förstående. För kanske är det just där, i det lögnaktiga löftet, som en inneboende tröst finns för oss människor. Längtan efter trygghet, efter någon som håller en kvar i ljuset när det är som mörkast.
Men jag tänker fortfarande aldrig säga det själv. Det lovar jag.
*****
