Sven Teglund

Jag är väldigt glad och förtjust över den förändring som genomförts i Konsthallen under Karin Erixons ledning. Man har t.ex möblerat den övre korridoren med sittmöbler och bokhyllor, som gör det möjligt för samtalskvällar eller att bara hänga där efter att man sett en pågående utställning. Nya återkommande aktiviteter pågår i Konstlabbet, där verksamheten för barn och unga är mycket populärt.

En annan väldigt rolig och positiv sak är att Konsthallen har smygpremiärer kvällen före en vernissage, något som de kallar After Hours. Evenemanget innebär att man har DJ som spelar musik, det finns öl att köpa och man kan äta en matbit. Det är härligt att på så sätt göra det möjligt för elektronisk musik, fin samvaro och konst att mötas i en och samma lokal. Tyvärr har jag själv inte kunna gå på de två första After hours, men jag har hört av många som varit där, att de upplevt det väldigt positivt.

Pågående utställningen har rubriken ”Planstormning” och utgår från Klas Barbossons konstnärskap. Utställningen är en dialog mellan Klas Barbrossons verk och utvalda verk ur Tore A Jonassons idrottsrelaterade konstsamling, där även konstnärer som Ernst Billgren, Maria Nordin och Anders Petersen medverkar.  Tematiskt kretsar Planstormning kring läktarkultur, identitet och sportens roll som kulturellt uttryck. Klas Barbosson bor i Göteborg men har sina rötter här i Luleå.

Jag är inte alls idrottsintresserad, ser högst på en match per år, t.ex när Luleå vinner SM-guld. Och det gör att jag känner mig ganska annorlunda, för de flesta av min vänner följer fotboll och sportevenamang ständigt, både i Sverige och internationellt. Att engelsk fotboll är speciellt har jag förstått, håller man på ett lag där så är det nästan som att tillhöra en egen religon. Det är omöjligt att konvertera.

När det handlar om idrott och många människors enorma engagemang i sitt lag, så kan jag ibland bli avundsjuk. Jag kommer aldrig upp i den känslonivå som man kan se på en läktare. Folk som skriker, gråter och kan stå och hoppa upp och ned en hel match. Och ibland ett enormt raseri som kan utlösas av att en domare gör en felbedömning.

Innan jag gick på den här utställningen så tänkte jag att jag ska pröva att se på konsten och sen släppa fram alla inneboende ”läktarkänslor” som jag också måste ha inom mig. Att jag skulle skrika ut min glädje och hoppa upp och ner i konsthallen. Men det funkar inte så. Som vanligt går jag runt och tittar i tysthet, och eventuella inre känslor sparas inombords och påverkar mig under längre tid. Kanske blir det en text av det, till exempel den som jag sitter och skriver nu.

Ett av de mest iögonfallande verken är ett enormt lapptäcke bestående av 117 hopsydda supporterhalsdukar från engelska fotbollsklubbar i de fem högsta divisionerna 2017. På framsidan syns klubbnamnen, och på baksidan deras slogans. 

Det hänger där som en fana. Ett stycke tyg, men också ett stycke samtid. Ett monument över idrottspublikens enorma trohet, som en symbol för sin stora, kanske största passion i livet och naturligtvis innehållande drömmar om vinster och framgångar. Och något som kanske är det viktigaste; gemenskapen. Att tillhöra ett lag och därigenom ha relationer till väldigt många människor som man personligen inte känner, men som du vet känner precis som du. Och halsduken är själva signalen.

Barbrosson har sytt ihop dem. Det är där det händer, i sömmarna. De tysta små stygnen som håller samman Millwall och Arsenal, Woking och Chelsea. Vad betyder det egentligen, de där tunna trådarna som binder ihop mängder av rivaler? Jag tänker att det kanske är ett uttryck för det gemensamma som håller ihop alla dessa idrottsintresserade. Det vill säga deras passionerade förhållande till sitt eget lag, som i glädje skulle kunna få dem att storma en plan.

Halsduken är kanske det tydligaste artefakten från läktarkulturen. Den bärs med stolthet och binder ihop och svetsar samman gruppen. Man svettas i den och man gråter i den. Den säger; jag hör hit, jag är en av oss. Men när Barbrossons med sina händer nu sytt ihop dem, skapas en annan betydelse; vi hör också ihop, trots allt.

Det är väldigt aktuell fråga som konsthallens utställning tar upp, och då tänker jag på förhållandet mellan kultursidorna, som lagts ned och sportsidorna som fortfarande svämmar över i lokaltidningarna. Det är smått genialiskt att nu låta konstens högborg, konsthallen i Luleå, härbärgera idrott, sport och läktarkultur. Kan man hoppas att utställningen följdaktligen blir recenserad på sportsidorna i Kuriren eller NSD?

Och där någonstans uppstår också frågan: vad är egentligen skillnaden mellan konst och idrott? Båda handlar om kropp och känsla, hängivenhet, misslyckanden och triumfer. Men där idrotten söker poäng, mål, seger – där söker konsten mening, tolkning och sammanhang. Men båda ger människan något att leva för, att samlas kring. Båda är platser för vår önskan att vara del av något större än oss själva.

Kanske är det därför det här verket känns så kraftfullt. Det syr ihop två världar som ofta betraktas som varandras motsatser: sportens kollektiva extas och konstens tysta eftertänksamhet. Men kanske är de i själva verket bara två olika språk för samma sak – behovet att uttrycka oss, att känna, att höra till.

***

Just nu pågår en fin utställning på Galleri Lindbergs, med den väl renommerade konstnären Tomas Lidén. Han har sina rötter i Norrbotten men bor nu i Stockholm, med en lång meritlista av utställningar både nationellt och internationellt.

Utställningen är uppdelad i flera delar utifrån de olika tekniker han använder. Först ett antal bilder, som han kallar fotokemisk måleri. På vernissagen berättar han att det är ljuskänsligt fotopapper som han använt som grund och sedan manipulerat manuellt med fotovätskor. Resultatet är bilder som kan sägas ligga någonstans mellan dröm och verklighet. Det är ett otydligt men ändå igenkännbart landskap, där man urskilja ett djur på en snötäckt myr eller ett par lador som lutar sig in i vinterns mörker. Allt detta skildrat i ett dämpat ljus – som om någon försökt minnas en plats de en gång älskat, men inte längre riktigt når fram till..

Därefter följer ett antal målningar i olja och akryl, där färgskikten ligger som lager av tid ovanpå varandra. Lidén berättar att han gärna målar över tidigare, ofärdiga verk – något som inte bara ger målningarna en fysisk struktur, utan också en väldigt speciell tyngd. I målningarna finns landskap som är väldigt stämningsfulla; fjällsluttningar i blått och rost, kvällshimlar i orange, en ensam båt mitt i en sjö.

Jag tycker att det finns en slags stilla kraft i bilderna. En vilja att stanna tiden, att låta landskapet tala – inte som det såg ut, utan som det känns i efterhand. Som om det vore minnen från barndomen men med dagens avstånd, det vill säga en slags dialog mellan då och nu.

De avslutande verken är grafiska tryck i form av linoleumsnitt. Motiven – ett malmtåg som klättrar genom skogen, ett fjäll i grått och vitt , en älg mitt i körbanan – här finns också den där underströmmen av nostalgi och känslan av att ha varit där. Att ha upplevt det en gång, och nu kunna återvända genom skapande av en bild.

Det är uppenbart att Lidéns konst bär spår av det norrländska landskapet, men också av distansen till det. Det är väl därför att utställningen känns drabbande på nåt sätt. Att den fångar ett vanlig erfarenhet hos många av oss, att man lämnat sitt landskap där man vuxit upp, med kvarvarande saknad och längtan.

Ur minnets irrgångar, som utställningen heter, är en vandring genom ett inre landskap, kanske också genom vårt eget. För den som någon gång längtat tillbaka, utan att riktigt veta till vad, finns det mycket att känna igen sig i här. Våra minnen fungerar ju så, att vi målar om dem ständigt, med lager på lager av färg, tills bara stämningen återstår.

***

Det finns en replik som förekommer i nästan varenda film och tv-serie, särskilt i engelska kriminalserier. Ni vet, någon har blivit skjuten, ett barn har försvunnit eller hela huset har brunnit ner till grunden. Och mitt i kaoset, medan blåljusen blinkar i bakgrunden och någon försöker hindra sig själv från att börja gråta, så säger en person – ofta en förälder, en partner eller en vän – med stadig röst:

“Everything is going to be alright. I promise.”

Och jag blir alltid lika irriterad.

För det är ju inte sant. Det kommer inte att bli bra, och ingen kan i en sådan situation lova någonting överhuvudtaget. Det är inte säkert att barnet hittas och i vilket fall som helst är huset borta. Och den där personen i serien, som står och lovar saker med stora, allvarsamma ögon, har ju ingen aning om hur det egentligen ska gå. Det får man ju först veta i avsnitt 6 av säsong 1, och dit är det långt, i varje fall om det bara kommer ett avsnitt per vecka. Det är som om de bara säger det tillräckligt övertygande – I promise – så kommer verkligheten att uppfylla löftet.

Jag vet inte när det blev så populärt att lova saker man inte har någon kontroll över. Det är säkert en amerikansk export. Amerikanare säger ju hela tiden saker som de inte menar, de är ofta ytligt trevliga mot allt och alla. 

När jag växte upp i Husum så var förhållandet till tillvaron helt annorlunda. Att säga att något kommer att bli bra och lova något inför framtiden, var verkligen att förhäva sig. Om något hemskt hände, olycka eller sjukdom. sa man att vi får se hur det går, hoppas att det inte blir värre. Något lögnaktigt löfte om att allt skulle ordna sig fick man inte. Och tur var väl det, för vem vill väl gå omkring med falska förhoppningar om att saker och ting ska bli bättre. Vem tar i så fall hand om besvikelsen?

Och ändå… jag förstår ju varför de säger det. I fiktionen och i verkligheten. Man vill hålla ihop någon som håller på att gå sönder. Man vill ge den där tryggheten, den där rösten som säger att världen fortfarande är begriplig, trots att allt just har rasat. Och ibland, om man har tur, kanske det faktiskt fungerar. Kanske är det just orden som får någon att orka hålla ut lite till.

Men jag tror ändå att det finns ett värde i att vara ärlig, även i mörka stunder. Kanske särskilt då. Att våga säga: “Jag vet inte hur det kommer att gå, men du ska inte behöva gå igenom det här ensam.” Det är inte lika dramatiskt – men det är något man kan hålla fast vid. En liten form av verklighet i allt det overkliga.

Så nästa gång någon person i en engelsk deckare säger: “Allt kommer att bli bra, jag lovar”, så kommer jag antagligen att fortsätta muttra för mig själv i soffan. Men jag ska försöka vara lite snällare och mer förstående. För kanske är det just där, i det lögnaktiga löftet, som en inneboende tröst finns för oss människor. Längtan efter trygghet, efter någon som håller en kvar i ljuset när det är som mörkast.

Men jag tänker fortfarande aldrig säga det själv. Det lovar jag.

*****