Mats Wikström i Galleri Lindberg dec 2025

Varde ljus – om ordning, tro och konst

När jag kliver in på Galleri Lindbergs möts jag av en ovanlig stillhet. Mats Wikströms utställning bär titeln Varde ljus, hämtad ur Första Mosebok – Guds ord som skiljer ljuset från mörkret, ordningen från kaos. Det är en laddad titel, men den känns samtidigt självklar. Det som möter mig i rummet är något som närmar sig det sakrala: koncentration, tystnad och en tydlig vilja till ordning.

Bronsskulpturerna sitter uppställda i en rak linje längs väggen, var och en på sin egen lilla hylla. De är lika till formatet men olika till innehåll, och gemensamt för dem alla är att de också fungerar som ljushållare. Jag slås av att ljuset hela tiden är närvarande som möjlighet, även när lågan ännu inte tänts. Det finns något tröstande i det.

Striktheten i upphängningen och den återhållsamma presentationen förstärker det religiösa anslaget. Varje objekt framstår som ett koncentrat av mening. Det är inget man hastar förbi – man stannar, nästan instinktivt.

I en av skulpturerna står ordet GUD gjutet i brons, placerat intill ett ljus. I en annan står MATS på motsvarande sätt. När jag ser dem sida vid sida upplever jag ingen ironi, men heller inga färdiga svar. Snarare uppstår en öppen fråga: relationen mellan skapare och skapelse, mellan den som formar och det som formas. För mig känns det som en stillsam påminnelse om att konstnärens arbete är ett sökande – precis som tron är det. Ett annat verk som heter ”Mindre kors för inte helt bokstavstrogna” pekar kanske på att även tvivlet förenar den troende med den skapande människan.

Hos Mats har det mänskliga alltid varit centralt. Under många år var självporträttet – ofta i hel, naken figur – ett av hans tydligaste signum. Jag minns dem som både sårbara och trotsiga, ett sätt att utan skydd placera sig själv i världen. I Varde ljus finns också ett självporträtt, hans ansikte flankerat av två ljus och två hjärtan, och i blicken och anletsdragen finns spåren av ett levt liv. Av titeln att döma – ”Att välja kärlekens väg” – kan nog verket både ha ett kristet som personligt tilltal .

Materialet, bronset, bidrar till allvaret. Det är tungt, historiskt laddat och förknippat med minnesmärken och beständighet. Samtidigt är det omöjligt att missa att humorn finns där, som den alltid gör hos Mats. Ett slags vänligt genomskådande av konstens trender och högtidliga poser. I den här utställningen märks det tydligast i titlarna. Jag ler åt namn som Modernistisk figurin med bonusstjärt och oslipad svets och Bröderna Rongedal utan glasögon. Det är som om allvaret hela tiden hålls i schack av något jordnära och mänskligt.

Verk som Sju gubbar i en ljusstake och serien Största gapet, gjord av Mats son Klas, öppnar för något lekfullt och generationsöverskridande. För mig känns detta helt i linje med Mats sätt att arbeta.

Jag kommer att tänka på en utställning han hade för många år sedan i Bodens konsthall, när den låg våningen ovanför biblioteket. Där fanns en akvarell som gjorde starkt intryck på mig: en avmålning av skylten RUSTA, lågprisaffären. Inget annat, bara ordet RUSTA. Då blev det tydligt för mig att en akvarell inte behöver vara ett vackert landskap för att fungera. Det enkla greppet rymde något oväntat stort. Den erfarenheten bär jag fortfarande med mig när jag ser Mats verk.

Mats Wikström har arbetat med konsten länge, och på senare år har uppmärksamheten kring hans arbete vuxit. Att Moderna Museet köpt in en av hans stora träskulpturer tillsammans med en musikvideo är ett tydligt erkännande. För mig framstår Varde ljus som ännu ett steg i ett konstnärskap som inte stelnar, utan långsamt förskjuter sina tyngdpunkter.

Det här är ingen utställning som talar högt. Den kräver tid, stillhet och ett eget inre arbete hos mig som betraktare. Mats Wikström har på ett mycket vackert och tänkvärt sätt kopplat ihop frågeställningar som finns både inom tron, i konsten och i livet självt.
****