Månad: januari 2021

Måndag kl 7.26

Måndag kl 7.26
akvarell, 46×56 cm

Mina tankar går idag till alla arbetsföra som åker bussen till jobbet på morgonen i snöyra och mörker, första dagen efter julledigheten.

Den här bussen åkte jag själv, från Porsön till centrum, under den tiden jag fortfarande arbetade. Saknar verkligen den känslan, att åka iväg tidigt när det är mörkt, arbeta i åtta timmar, och sen komma hem när det blivit mörkt igen. Det kändes så meningsfullt.

Inte som nu, när jag som pensionär kan ligga kvar i sängen, och bara sova så länge jag vill.

*****

Oron i tiden

Oro

Alla som löser korsord vet att oro är ett litet hjul som håller reda på tiden i gamla klockor och urverk. Det har samma funktion som en pendel i en Moraklocka, den svänger hit och dit. Och det har visat sig att även den mänskliga oron har med tiden att göra.

I boken Tänk om skriver Roland Paulsens att oro bygger på kontrafaktiskt tänkande, det vill säga att vi tänker på det som inte finns i verkligheten. Vi oroar oss dels för framtiden, att vissa obehagliga saker kanske kommer att inträffa men som vi inte kan veta med säkerhet. Eller så oroar vi oss för det som kanske redan har hänt. Till exempel att vi glömt stänga av spisplattan hemma i köket och som gör att vi föreställer oss att huset ska antändas och brinna upp.

….oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet

Paulsen menar att oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet. Att oroa sig är alltså ett försök att försäkra sig om att oron är onödig, att det inte har hänt något (jag har inte glömt spisplattan på) eller det kommer inte att hända något farligt imorgon (allt kommer att gå bra).

I försöken att finna säkerhet och lugn rör sig oron fram och tillbaka som balanshjulet i klockan. Hur var det nu, stängde jag verkligen av spisplattan eller är den redan röd och het? Kommer föredraget jag ska hålla imorgon verkligen bli bra eller kommer jag att tappa tråden, bli nervös och få riklig armsvett?

Ju mer man försöker försäkra sig själv genom att tänka på det man oroar sig för, desto mer växer oron. Och till slut blir själva oron det stora problemet. Som ett mänskligt mekaniskt urverk, som tickar i våra huvuden mer eller mindre.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten. Det är alltså rimligt att vara rädd när man träffar på en spindel menar Paulsen. Andemeningen i hans resonemang som jag förstår det, är att man oroar sig för det som inte finns, medan man är rädd för det som är verkligt och kan vara farligt.

Och det är väl det som själva problemet med oro, att det kan skapas ur ingenting. Verkligheten är nämligen inte något som ”finns” rent objektivt, utan vår verklighetsuppfattning skapar vi tillsammans genom möten och samtal med varandra. Vi checkar hela tiden av om hur vi uppfattar saker och ting och det vi betraktar som verkligheten är egentligen summan av allas samlade beskrivning av den.

Jag tänker att många drabbas hårt av det under isolering och distans, att oron får fritt spelrum när vi inte längre kan träffa våra vänner och prata om vad vi ser, tänker och känner. Att det som hotar oss, själva viruset, dessutom är osynligt men inte desto mindre verkligt och farligt, underlättar inte saken.
*
När jag var barn så var min mamma väldigt bra på att oroa sig för olyckor. Hon hade förstått att om man oroar sig för att en specifik olycka skulle kunna inträffa, och tänkte väldigt mycket på den, då var den förutsedd och därigenom kunde den i princip inte hända.

En olycka är nämligen per definition oförutsedd. För om den vore känd i förväg så skulle man undvika den, och då skulle olyckan inte bli av. Alla olyckor som sker måste därför ha ett moment av överraskning i sig, för att räknas som en olycka. Min mamma var tvungen att räkna ut så många olyckor som möjligt, för att helt kunna skydda mig när jag gick ut hemifrån. Och det blev hon i och för sig väldigt bra på genom åren.

Men det fungerade inte så bra. Ett barn har ju den benägenheten att söka upp det som är farligt även om de blivit förvarnade om riskerna. Så jag drabbades därför av olyckor trots allt, olyckor som var förutsedda av min mor och därför inte var riktiga olyckor utan snarare borde kallas misstag. Misstag där skulden låg hos mig.

Så om det hände en olycka, så fick man i min familj inte sympati utan en utskällning. Olyckan var ju egentligen ingen olycka utan ett misstag, och om jag bara hade oroat mig tillräckligt för att just den olyckan skulle kunna inträffa, hade jag kunnat undvika den helt.
*
När jag själv blev förälder fanns det förhållningssättet kvar hos mig. Om någon av mina söner ramlade, cyklade omkull eller liknande, var alltid min första reaktion ilska. Varför gjorde du på det sättet? Det borde du ha förstått innan, att det där kommer inte att gå!

Oron i klockans mekaniska urverk, har följt mig genom hela livet. Tankar fram och tillbaka, men aldrig har jag lyckats ändra tidens förlopp och fått en olycka (eller om det var ett misstag) att förbli ogjord, efter att den en gång inträffat.

****

Stjärnklart över parkeringen

Stjärnklart över parkeringen,
akvarell, 35×50 cm

Efter att det varit mulet och grått i mer än en månad målade jag en önskedröm, en stjärnklar himmel över en parkering på Porsön.

Målningen blev klar på en fredag och konstigt nog, dagen efter skingrades molnen. Och på natten mot söndag kunde man äntligen se stjärnorna igen.

Jag har aldrig varit med om det tidigare. Istället för att hela tiden efterapa naturen kunde jag förekomma den. Jag insåg vilka möjligheter som konst har, om man vågar ta sig vissa friheter. Hoppas att jag kan bli lite modigare.
****

© Sven Teglund