Sven Teglund

Konsthallen Luleå nov- jan 2025/26

Jag var på vernissagen i Konsthallen för de två utställningar som pågår där just nu. I det första rummet visas Vi är alla organismer i ett ständigt flöde av skeenden av Kerstin Lindström från Härnösand. I det andra rummet visas Skogen är full av små döda djur med konstnärerna Anahita Alebouyeh, Hedda Hultman, Melanie Kitti och Birgitta Linhart.

Vernissagerna är numera förlagda till fredagskvällar under namnet After Hours. Vid invigningen av utställningarna finns möjlighet att köpa ett glas vin, lyssna på dj och mingla. Det är verkligen en trevlig form av vernissage och har blivit ett lyft för Konsthallen, och jag tycker att det gör konsten både mer social och levande.

Kvällen öppnades av konsthallschefen Karin Erixon som presenterade utställningarna och samtalade först med Kerstin Lindström och därefter med Birgitta Linhart. De övriga konstnärerna kommer att närvara vid ett senare tillfälle.

Det känns rätt svårt att skriva om utställningarna, för de är omfattande med många verk, material och lager av betydelser. När jag först bläddrar i broschyrerna möts jag av ord som plats, tid, kropp, kvinnohistoria, liv, död och förgänglighet. Det kändes nästan som om att allt finnas representerat. Så jag bestämde mig för att se det hela utifrån min egen horisont. Det som fastnar. Det som rör vid något bekant. Och det som just den här kvällen blev den röda tråden för mig var det mjuka och det hårda.

Vi är alla organismer i ett ständigt flöde av skeenden – rum 1

När jag stiger in i Kerstin Lindströms textila värld tänker jag direkt på min mamma. På dukarna hon virkade, kläderna hon sydde, trådarna som alltid fanns i hennes händer. Kvinnor i hennes generation arbetade med det mjuka: garn, tyg, lakan, trasor. Där formades kvinnors historia. Händer som sydde, stoppade, lagade, vårdade — ofta kallat hemslöjd, handarbete eller till och med tidsfördriv.

Det hårda däremot – järnet, stålet, verktygen – låg långt borta, placerat i mäns domäner.

Kerstin Lindström bryter upp denna ordning. I hennes verk möter garnet järntråden. Det mjuka möter det hårda utan att fråga om lov. I verket Skugga är allt virkat i järntråd. Och jag blir mäkta imponerad av detta stora verk och funderar på hur ”handarbetet” gått till, vilka redskap behövs när garnet ersätts av metall. Man kommer inte så här långt med en enkel virknål.

Verket Papporna, består av sju klänningar i flickors storlek, som står tillsammans på golvet, och visar på Kerstins intresse för kvinnohistoria och feminism. Klänningarna är gjorda när hon var på residens i östra Lettland, ett ställe som varit invaderat av krigsmakter från alla väderstreck. På ett museum fann hon den mörka historien berättad med kartor, kanoner och fanor men ingenting om kvinnor, om deras utsatthet eller hur de har drabbats. Av lokalt inköpt hampatråd och ståltråd skapar hon sitt konstverk, det vill säga, hon blandar hårda och mjuka material och ritar fram en kvinnlig form. Kanske för att visa att uppdelningen i manligt och kvinnligt inte är relevant, det är en kulturell pålaga och inget reellt. Än tydligare blir det när hon kallar verket för Papporna, som en blinkning åt det håll konstverket riktar sig mot.

I verket Veckningen använder hon gamla militärfiltar, plisserade till monumentala formationer som samtidigt beskriver underjordiska rörelser. Längst upp en rad av järntråd, stående som vakter över det mjuka. Det är nästan som en bild av själva kvinnorörelsen: en mark som rör sig sakta, stadigt, outtröttligt.

Tre av verken hänger från taket. De visades tidigare på sommarens triennal i Västernorrland, som handlade om häxprocesserna för 350 år sedan. Tre kors av metall — gjorda exakt efter konstnärens egen kroppslängd och armlängd — täckta av mjuka virkningar.

Här möts två röster i samma kropp: den mjuka och den hårda. Som om garnet och järnet länge velat tala med varandra och först nu fått möjlighet. Och häxprocesserna, detta patriarkala övergrepp, ger en tyngd åt helheten: kvinnor vars kunskap om växters läkande kraft misstänkliggjordes och straffades.

I verket Flow har militära skolappar av vadmal — slitna av åratals stöveltramp— samlats på väggen till en kolorerad, massiv skogsvarelse, en slags mossbelupen minnesbank. Man kan ana ansikten där, eller kanske något helt annat.

Och när jag lämnar rummet förstår jag varför texterna i broschyrerna kändes så omfattande, den här utställningen är tolkbar åt alla håll. Det är inte pekpinnar, det är lager på lager. Det är just detta som gör Kerstin Lindströms utställning så imponerande, den innehåller allt som kan finnas i betraktarens fantasi. Och lite till.

Skogen är full av små döda djur – rum 2

Jag kliver in i det andra rummet, där det alltså är en samlingsutställning med Anahita Alebouyeh, Hedda Hultman, Melanie Kitti och Birgitta Linhart. Och jag bär fortfarande med mig tankarna om det mjuka och det hårda. Det finns också här, men mer som naturens egna rörelser än som kulturens.

Hedda Hultmans träskulpturer har en råhet över sig. I Böjt varande I och II står kroppar i böjningar som påminner om avancerade yogapositioner – men här känns de inte som kroppsövningar utan som tillstånd. Som om de här figurerna står i någon sorts existentiell vridning, mitt emellan människa, djur och något helt annat. Det finns en känsla av att kroppen försöker följa en impuls som ligger utanför det mänskliga, en böjning mot något okänt.

Melanie Kittis målade gipsblock bär på en stillhet, något existentiellt men också en känsla av att tiden redan börjat verka på dem. Gipset är skört, bitar har lossnat, som om skulpturerna långsamt håller på att försvinna. Titlarna säger en hel del, om verken. ”Innan jag fanns, innan mitt skelett fanns, fanns det en tår, vilket känns som fragment av en längre berättelse, just på gränsen mellan kropp och minne.

Anahita Alebouyeh deltar med två fotografier och återkommer senare med en performance i konsthallens tredje rum. Även Melanie Kitti kommer hit i ett författarsamtal om sin nyutgivna bok Hälften urna, hälften gral.

Vindspelen – naturen som samarbetspartner

Birgitta Linhart deltar med två verk, Tysta Vindspel I och II. De  är tillverkade i samarbete med konsthallen där Birgitta hållit två workshops, med vuxna och ungdomar, där de tillsammans producerat konstverken.

Det ena verket består av björklöv som Birgitta samlat i skogsmarkerna och dessa torkade löv har sedan limmats fast på långa trådar. I det andra verket så är det istället vita fröställningar från rallarrosen som är fastlimmade. Det vill säga de små vackra dun som brukar flyga omkring på sensommaren, och påminna oss alla om att det snart är höst. Från två stora kvistar uppe i taket hänger alla trådarna, med löven och dunet, formade utifrån grenverket.

Björklöven är verkligen en del av det mjuka i naturen, när den hårda stammen släppt sina blad och de hamnar på marken. Kan sedan kanske bli skydd eller föda för olika organismer eller begravningsplats för de små döda djuren, enligt utställningens tema.

Birgitta berättar på vernissagen att hon gillar att jobba med naturliga material. Att man då alltid har en samarbetspartner, som är själva naturen. Att naturen pratar med henne och till slut också säger vad det ska bli. Ett sätt är att samla in jättemycket material och sen stå mitt i det och se på detaljerna. Många av de teman som hon jobbat med handlar om naturen på det sättet.

Det är mäktiga konstverk och man förvånas av hur det är möjligt att kunna sätta ihop dessa  sköra växtdelar och få det att hålla ihop. Även här tänker jag på förgängligheten i tillvaron, och att det verkligen är tur att det är vindspel som är tysta och inte utsatta för hård vind från Norra hamn.

Jag ser vindspelen verkligen som det mjuka, som blir kvar när löven lämnat sin stam. Eller barren som finns på ett liknande konstverk som Birgitta L visat på Havremagasinet i Boden. Det slår mig att dessa växtdelar nu har tagits om hand av mänskliga händer, som ytterligt försiktigt sorterat dem med stort tålamod.

Jag kan inte låta bli att tänka på kontrasten till det moderna skogsbruket. De hårda stammar som där ute sågas ner, mals, kokas, bleks och pressas till papper. Den hårda sidan av naturen, förvandlad till industri. Men ändå finns även där en möjlighet: papperet kan bli underlag för en målning, ett brev, en dikt. Mjukhet uppstår ur hårdhet, också där.

Tänk om världen verkligen gick att dela in i bara två delar: det som är hårt och det som är mjukt.
Och tänk om ingenting blir bra om de skiljs åt.
Konsthallens två utställningar tycker jag visar hur beroende de är av varandra.
Att det mjuka behöver en form.
Och att det hårda behöver en mening.

Precis som en människas mjukdelar behöver sitt skelett.

****

Det finns ju ett ord – gubbgnäll – som är ganska vedertaget. Det handlar om äldre män som samlas regelbundet och ondgör sig över nutidens olika fenomen, nymodigheter som anses vara dumma, farliga eller ett tydligt tecken på samhällets förfall.

När min pappa var i samma ålder som jag är idag satt han ofta vid köksbordet tillsammans med sina manliga vänner och klagade på än det ena, än det andra. Det var “bättre förr” och nu hade det mesta gått snett.

Min pappa hade sin alldeles egna teori om när förfallet började. Det var när de införde kontinuerlig drift i Husumfabriken, någon gång på 60-talet. Då tvingades arbetarna jobba även på helgerna, oavsett om det var söndag, julafton eller långfredag. Enligt pappa slutade man därmed att helga vilodagen, och det skulle få stora negativa konsekvenser. Och det visade sig också, enligt honom, att allt hade blivit sämre sedan dess. Och det är väl bara att ge honom rätt: att börja jobba på söndagar var förstås början på samhällsförfallet.

I och för sig är det ingenting nytt att vi människor är tveksamma till nya uppfinningar, ny teknik eller stora förändringar. Det fanns till exempel i antik grekisk filosofi en kritisk inställning till skriftspråket – när det blev aktuellt att man skulle läsa text istället för att lyssna på muntliga berättelser. Platon uttryckte det ungefär så här:

Den här uppfinningen kommer att framkalla glömska hos dem som lär sig den, eftersom de inte längre kommer att öva sitt minne. Deras förtroende för det skrivna, skapat av yttre tecken som inte är del av dem själva, kommer att ersätta deras eget minne. Man har uppfunnit ett hjälpmedel som inte erbjuder sanning, utan endast ett sken av sanning; de kommer att höra mycket men förstå lite…

Man var alltså rädd att skriftspråket skulle förstöra det traditionella muntliga berättandet som kulturen byggde på. Och den tanken levde faktiskt kvar i min familj ända in på 1900-talet. Mina föräldrar ansåg att det var farligt att läsa böcker. Man kunde förlora sig själv i fantasier och därigenom tappa intresset för att jobba praktiskt (i fabriken), kanske bli utan jobb och försörjning. Vi hade en släkting som var “sönderläst” – han hade läst så mycket böcker att han hade blivit tokig. Min mamma, som i smyg gillade att läsa, vågade ändå inte läsa böcker hemma. Däremot gick det bra med följetonger i veckotidningar. De var begränsade i längd, och dessutom tvingades man vänta en vecka på nästa avsnitt. Det var inte lika stor risk att man skulle förlora verklighetskontakten.

Numera är det ju mobiler och skärmtid som tagit över diskussionen om vad som är farligt. Det talas om att förbjuda sociala medier för unga och införa en särskild åldersgräns för när man anses mogen att ha ett eget konto. Jag brukar tänka på bokläsandet från min barndom. Det var tur att mina föräldrars uppfattning om riskerna med böcker inte ingick i dåtidens politiska program. Då hade jag kanske inte fått börja läsa förrän jag fyllt 16, för att minska risken att bli sönderläst och tokig.

Jag läste en bok nyligen om ny teknik som AI, där det finns positiva saker som kommer att förändra mycket till det bättre, men som också kan ha negativa konsekvenser. Där citerades en 80-årig man som drog följande slutsatser av sitt liv:

1. Allt som finns i världen när du föds är vanligt och en naturlig del av hur världen fungerar.
2. Allt som uppfinns mellan att du är 15 och 35 år upplevs som nytt, spännande och revolutionerande. Och du kan säkert göra karriär inom området.
3. Allt som uppfinns efter att du fyllt 35 år upplevs som något som går emot den naturliga ordningen av tillvaron.

Jag tyckte att det var en klockren beskrivning av gubbgnället. Vi är öppna för nya tekniska landvinningar fram till ungefär 35 år, men därefter börjar det kännas som om det naturliga håller på att förändras – och att allt går åt fel håll.

Så det är inte konstigt att jag som nu är 70 år, och alltså kunnat bygga upp motståndet mot nutiden i mer än 30 år, tycker att våra sessioner med gubbgnäll vid fikaborden är fullt relevanta. “Det är hemskt nu, men det kommer att bli värre. Annat var det på våran tid.”

Men idag läste jag faktiskt en positiv nyhet – i appen på min iPad, inte i papperstidningen. I en vetenskaplig studie visade det sig att äldre som använder mer tid framför mobilen eller datorskärmen minskar risken för demens med omkring 8 procent. Men om man istället lägger mer tid framför TV:n ökar risken med 24 procent.

Det är ju det jag alltid har sagt: passa er för att se på TV. Det är farligt. Kanske till och med farligare än att läsa böcker!

****

En väv av precision och tålamod

Min fru Karin var på vernissagen av Gudruns Söderholms utställning på Lindbergs, själv hade jag förhinder. Karin som ständigt sysslar med olika textila hantverk, som färgning av tyger, broderi, textila bilder och vävning, ringde mig och var starkt påverkad av utställningen. ”Den är fantastisk och du måste se den” ropade hon till mig i mobilen. Och jag förstod att hon just hade haft en stark konstupplevelse.

Och nu har jag sett den, och förstår hennes exaltering. Det finns konst som man enbart känner med hjärtat, där själva bilden eller motivet är det huvudsakliga fokuset. Men det finns också konst som man känner starkt i kroppen — för att man förstår hur fruktansvärt mycket tålamod det måste ha krävts. Gudrun Söderholms utställning tillhör båda de sorterna. Dels med vackra färgrika mönster som skapar en känslomässig skönhetsupplevelse men också, om man går nära och ser alla tunna trådar, så noggrannt placerade att man nästan känner en rastlöshet i kroppen. Som gör att man ställer de naturliga frågorna; hur är det enst möjligt att rent tekniskt att kunna åstadkomma detta i en vävstol ? Och hur lång tid tar det?

Gudrun Söderholm bor i Kalix-Nyborg, är utbildad på Textilhögskolan i Borås. Hon har gjort många offentliga verk i kyrkor, sjukhus och skolor. Hon arbetar främst med vävning, och kombinerar textil med andra material som metall, tagel och papper. Hon gör också glasmosaiker. Alla dessa tekniker är representerade i utställningen.

Här möter jag en stor väv i tuskaft — den vanligaste formen av vävteknik, men här förvandlad till något svindlande komplext. Små runda tygbitar är invävda i en dubbelväv, som i mitten slingrar sig i en färglagd väg: från rött och lila, genom blått och grönt, upp till gult. Det är vackert och skapar många olika associationer hos mig. Kanske ett mikroskopiskt cellprov där man inte funnit några tecken på sjukdom, allt är i sin ordning. Eller en stig genom en skog där ljuset blänker i vattensamlingar bredvid min promenad, medan mina tankar går från oroligt rött till allt ljusare och gulare harmoni. Ja, kanske harmoni vorde det ord jag helst skulle välja, inte bara för denna väv utan för hela utställningen.

Tunna, nästan osynliga trådar håller allt samman. När jag går nära ser jag hur luften blir en del av väven. Ljuset silar igenom som genom ett nät, och det är som att hela verket andas. Den lilla rörelsen av min egen skugga på väggen får färgerna att skifta.

I det andra rummet hänger en annan väv, uppbyggd av små kvadrater i blågrå toner. Mitt i allt, en liten fyrkant av färg — röd, gul, grön, blå. Som ett försök att skapa ordning i vår kaotiska värld där det mesta är mörkt men det finns ändå ljuspunkter, där färgen är i centrum.

Ett annat verk drar mig till sig, nästan magnetiskt. Det ser ut som något som borde vara stelt — en metallnätgrund, perforerad som en sil — men ovanpå har Söderholm broderat med färggranna trådar i geometriska former.

Grå bas, starka accenter av gult, turkos, orange och violett. Ytan böljar svagt. Den lever. Det är som om de mjuka trådarna har rest sig ur metallen, trotsat det hårda materialet. Ett slags textilens uppror.

När jag går nära ser jag hur tråden skär genom hålen med kirurgisk precision. När jag går längre bort smälter allt ihop till en optisk lek, nästan som ett 3D-mönster.

Jag kan inte låta bli att tänka att det här är en konstnär som har full kontroll över både material och temperament. Det finns inget hastverk här, inga genvägar, allt är långsamhet, upprepning och disciplin. Och det märks — verken är tysta, men de vibrerar av energi i rummet, och då tänker jag främst på hennes fantastiska färgseende, där kombinationerna av färgerna är lika exakta som trådarna som är inlagda i varpen.

Sedan kommer mosaikerna. Runda och kvadratiska, glänsande och livliga. Glasbitar i klara färger, sammansatta med en exakthet som får mig att tänka på både kyrkfönster och barndomens kalejdoskop.

De runda plattorna hänger i perfekta rader, varje enskild en liten värld av symmetri. Här är färgskalan friare, gladare, men fortfarande lika exakt, inget är lämnat åt slumpen. Och i den stora mosaiken, med sina nio cirklar i starka primärfärger, känns det som att ljuset studsar mellan bitarna. Här möts värme och kyla, eld och glas.

När jag lämnar utställningen tänker jag att Gudrun Söderholm är en mästare i att använda materialen för att beskriva relationen mellan ljus och skugga, mellan precision och poesi. Allt är genomarbetat, och samtidigt levande. Det är som om varje tråd, varje glasbit, varje stygn fått sin egen personlighet men ändå accepterat sin plats i helheten.

Det är djupt mänskligt, på något sätt. Och jag går därifrån lite lugnare, lite mer ödmjuk — och jag tänker att tålamod kanske handlar om modet att tåla kroppens rastlöshet. Eller kanske det är tvärtom. Att kroppslig rastlöshet behärskas bäst av tålmodigt precisionsarbete.

******

---

När jag kliver in på Galleri Lindbergs i Luleå, där Isak Anshelms målningar hänger på väggarna, kommer jag samtidigt ut. Ut i naturen, ut i landskapet – som om skogens tystnad flyttat inomhus med konstens hjälp.

Det är en storslagen utställning, där jag ställs inför två stora målningar, 180 centimeter breda, och däremellan femton små verk, endast omkring 25 centimeter.

Jag går ut i den stora målningen med titeln Our bones will be your soil och ser en förgrund av gräs. Ett tunt höstgräs där den gulbruna färgen sjunkit undan och bara mängder av vitaktiga strån återstår, som bildar ett vackert, sirligt mönster. Gräset – det ljusgula, bruna och bleka – känns som grunden för hela utställningen. Alla små målningar består av närbilder av dessa strån, som tecknar sina egna mönster.

Och det är ett gräs man ser överallt i det norrländska landskapet. Det växer talrikast på kalhyggen, där träden tagits ned och den naturligt risiga växtligheten ersatts av det snabbväxande gräset.

Bortom gräset i den stora målningen finns mörka och gröna sjok, och jag tänker att det är ett område av sank myrmark. Längst bak, mot en sjunkande sol, står svarta siluetter av träd – gestalter som skänker en spöklik känsla över landskapet.

När jag var barn skrämde min mamma mig för skogen. Där fanns övernaturliga varelser som kunde dra ner barn i blöta myrar eller få dem att gå vilse och aldrig hitta hem. Det var naturligtvis hennes sätt att med dåtidens uppfostringsmetoder, hålla mig borta från skogen och få mig att stanna hemma på tomten. Och det fungerade.

Jag har fortfarande svårt att förstå människor som frivilligt går ensamma i skogen och tycker att allt är vackert och njutbart – utan att känna det potentiella hotet från naturen. Men det verkar som om Isak Anshelm skulle kunna förstå vad jag menar, när han kallar målningen ”våra ben blir din jord”.

De små målningarna är någonting annat. Då försvinner landskapet och världen utanför, och vi kryper ner i gräset, in i vegetationen, bland strån, rötter och märkliga organismer som växer därnere. Det är som att gå från ett vidsträckt panorama till att undersöka tillvaron med ett mikroskopiskt öga.

Thomas Tidholm skriver i sin bok Mänskligheten att språket har en alltför ordnad grammatik, som inte är tillämplig på naturen. Därför har det uppstått ett glapp – en brutal förtroendekris – mellan mänskligheten och naturen. Vi förstår den inte längre, medan naturen själv förhåller sig avvaktande.

Och jag tycker att Isak Anshelm, med konstens och måleriets hjälp, lyckas återupprätta denna förlorade kontakt med naturen. Med de tunna linjerna, utförda noggrannt och med tålmodighet, visar han något djupt existentiellt. Det vill säga att naturen är vacker, en fröjd för ögat och det finns – förhoppningsvis – dolda blommor som spirar under det täta täcket av gräs. Men där finns också något hotande och farligt som ständigt lurar, precis som min mamma sa. Inte minst är det beskrivet i utställningen av Mats Danielssons ljudverk Ut ur eterhavet, med ljud som får en att rysa en aning.

Utställningen av Isak Anshelm överraskade mig och fyllde mig med ett slags hopp. Han visar en respekt för det lilla, det förbiseddas betydelse, och med sin blick visar han oss något vi annars inte ser.

Kanske är det därför utställningen känns så ovanligt hel. De två stora målningarna berättar om världen som helhet – en plats där allt växer, dör och blir till igen. De små är som hemliga kapitel ur samma bok, detaljer som fördjupar förståelsen. Det känns som om han har hittat ett eget språk, en rytm som är hans och ingen annans.

När jag lämnar galleriet känns världen lite annorlunda. Jag ser på vägrenarna under hemfärden med bussen, och lägger märke till det vissna gräset som jag annars inte skulle ha sett. Och kanske är det just det som bra konst gör – den får en att titta igen, men långsammare denna gång.

****

---

Just nu ställer Jatte Eriksson på Luleå Airport, utställningen pågår fram till 31 augusti 2025.

Det är inte ofta jag reser med flyget men i sommar hände det och jag fick förmånen att ta del av Jattes otroliga landskapsmålningar. Det finns målningar som man bara går förbi – och så finns det sådana som man direkt fastnar för, trots att man stressar med rullväska mellan avgång och ankomst. Jatte Erikssons verk tillhör den senare sorten. Och väggen i ankomsthallen på Luleå Airport, kanske inte är en plats där man väntar sig att bli drabbad av starka bildvärldar. Men det blir man.

Nu är Jattes konstnärskap inte okänt för mig, han har målat i över femtio år, och har sitt hem vid Luleåälven. Jag har förtjust läst Staffan Klings essä om Jattes konstnärskap skrivet 1994, och sett flera utställningar, den första var i Konstens hus 1996.

I målningarna ser vi stora vidder, mörka vatten och himlar, men också byggnader och små människor som står ensamma och tittar ut över världen. Färgerna skiftar från brinnande orange till djupt blått och grågrönt. Ibland känns det lite som skymning, ibland som efter ett oväder. Horisonten är alltid närvarande, men rinner ut i dimma eller hotande moln. I en av målningarna finns det brandliknande rökpelare i bakgrunden, som en scen för människans destruktiva framfart i naturen.

Trots att landskapen är målade, känns de nästan mer som känslor än som platser. Som om någon tagit en inre upplevelse – sorg, längtan, svåra minnen – och lagt den som ett filter över hela skapelsen.

Och de mänskliga figurerna, ensamma och utplacerade med rejäla avstånd till varandra, och små i förhållande till landskapet omkring. Det gör att man känner igen sig; lite vilsen, lite nyfiken, kanske lite ensam, utsatt i tillvarons oförklarlighet.

Som Jatte uttrycker det i utställningstexten: ”En bilds framväxt fungerar för mig bäst när jag närmar mig ett drömtillstånd. När det nyktra och intellektuella sätts på undantag för mer intutiva och dunkla krafter. Bilderna blir då, liksom i den verkliga drömmen, berarbetning av hela tillvaron.”

Och de här målningarna handlar inte bara om Jattes inre värld – de väcker också något hos oss. Att möta sådan konst i en flygplatsmiljö är något särskilt, att ta till sig de stilla berättelserna genom en paus mitt i rörelsen. Att stanna upp, titta en stund och det kan hända att man plötsligt står i ett landskap som man inte visste att man bar på.

******

Vardagen – det som vi sällan lägger märke till

I Regionhusets foajé i Luleå möts tre konstnärer som på olika sätt lyfter fram det vardagliga – och förvandlar det till konst. Fotografen Gert Frost, målaren Frida Gåhlin och slöjdaren Tilde-Ristin Kuoljok visar verk som inte återger det högtidliga, eller det där storslagna tillfället när man fascineras av tillvarons skönhet.

Nej, här handlar det om vardagen, vår kanske mest trogna följeslagare, och ändå den som vi oftast förbiser. Vi är så van vid vardagen att vi inte ser den, trots att det är den grundläggande strukturen för våra liv.

Väckarklockan, kaffet, koka ägget, gröten, nyheterna på radion, morgontidningen, bussen, promenaden genom stan, jobbet. Eller sätta sig på pensionärsbänken utanför Smedjan, och titta på folk. Kanske är vardagen inte motsatsen till det stora upplevelserna, utan dess förutsättning.

Gert Frost fångar det vi annars inte ser. Hans fotografier skildrar en stor sten vid strandkanten, i olika ljus, väderlekar och årstider. Men lika gärna riktas kameran mot alla dessa anslagstavlor vi alla gått förbi, och som numera förlorat sin funktion. Deras information är överflyttad till Facebook, och de är mest tomma och fyllda med gamla häftklamrar. Frost verkar också ha en förtjusning till lådor av sand, som står där i olika färger och påminner oss om att det norrländska klimatet har ändrats. Numera är isgator vanligare än kall snö. Genom Frosts blick blir det obetydliga betydelsefullt – en visuell dokumentation av vårt liv i Norrbotten.

Frida Gåhlin tar vardagsföremålen in i oljemåleriets värld. Med stram färgskala och noga, strikta penseldrag framträder motiv som vi alla har sett eller ser varje dag i våra hem. En målning av sex kassettband, tycker jag lyfter ett starkt minne som vi alla bär med oss. Dessa kasetter som vi förr hanterade varje dag, spelade in och lyssnade på, och nu kanske finns liggande i en kartong eller låda, som vi inte vet vad vi ska göra med. Gåhlin målar kasettbanden strikt och formmässigt perfekt, precis som de andra föremålen; flip-flops på ett golv, ett paket tuggummi, en keps, en tejphållare osv, och jag tycker att föremålen på nåt sätt lyfts fram som något heligt och vackert. Precis som att vår vardag med tiden omvandlas till symboler för allt det viktiga i våra liv. Det är motiv laddade med stilla närvaro, som om tiden stannat i dem.

Tilde-Ristin Kuoljok fördjupar vardagen genom duodje – samisk slöjd. Hennes väskor, skor och föremål i skinn och textil bär på både funktion och berättelse. Kuoljoks verk påminner om att slöjd inte bara är hantverk, utan också ett sätt att bära historia in i framtiden. Jag tänker att här finns nedärvda tekniker där varje stygn och materialval rymmer kunskap som förts vidare genom generationer. Och samtidigt finns där de moderna som tillför väldigt mycket, till exempel de röda hjärtan som förgyller väskorna och gör att de känns nutida och aktuella. Det är mäktigt att det som egentligen är vardagsföremål, skor och väskor, i Kuoljoks händer också blir till mångfacetterade konstverk.

Tillsammans skapar dessa tre konstnärskap en utställning där det lilla och vardagliga blir stort, där man lyfter fram och synliggör det osedda. En stillsam men stark påminnelse om att betydelsen ofta ligger där vi minst anar den – i stenarna vid vattnet, i skorna på golvet, i väskan som bär en berättelse.

Anna Weglin Elenius utställning på Galleri Lindbergs, är en utställning på imponerande hög konstnärlig nivå. Och det är inte så konstigt om man ser på efternamnet, som visar Annas påbrå från två föräldrar som under lång tid tillhört Luleås mest kreativa personer inom konst, forskning och litteratur. Weglin Elenius härstammar alltså från Luleå, är född 1982, och arbetar numera som arkitekt och konstnär i Stockholm. Hon återvänder till hemstaden med ett eget uttryck, där hon i sitt konst väver samman sin personliga historia från Norrbotten med sina erfarenheter från sitt arbete som arkitekt.

När jag ser hennes akvareller och broderier tänker jag att Weglin Elenius gestaltar både landskap, människor och byggnader men att det hela tiden finns ett stråk av stilla vemod. Jag upplever en tyst dramatik där man ser se den lilla människan i förhållande till det stora skeendet, historien. Och det är sökandet efter dessa berättelser, själva tolkningen, som fascinerar mig mest vid besöket. Det vill säga frågan om vad bilden symboliserar. Men jag förstår också att hennes teknik, både inom broderiet och akvarellmåleriet, är utomordentligt avancerat och vid mitt besök stod flera damer andäktigt och mycket imponerade framför broderierna.

De broderade verken är uppsydda på gamla linnehanddukar och andra vardagliga textilier. På handukarna finns initialer broderade i rött, och jag tänker att det är någon av Weglin Elenius släktingar, kanske en mormor eller farmor som en gång vävde och signerade dem. Det antyder att verken bär på identitet, historia och erfarenheter som är både individuella och kollektiva.

Ta till exempel bilden ”Kvinna med nät”, som också pryder vernissagekortet. Här ser man en kvinna som håller i ett nät, ett slags fiskenät, medan broderade stygn strömmar ut från den röda broderade intitialen i bakgrunden. Kvinnan står tydligt i denna ström som utgår från det historiska, från en anmoder som kanske en gång vävde handuken och signerade den. Men vad betyder nätet och kvinnans ansiktsuttryck? Är hon samtidigt fångad i nätet och oförmögen att befria sig från sina historiska erfarenheter. Eller vill hon fånga de tre svarta stenarna som följer med strömmen, för att ta tillvara kunskaper och upplevelser från kvinnorna som levt före henne.

I de följande två bilderna, ”Kvinna med garn” och ”Kvinna med rödkål”, syns tydligt att det är äldre kvinnor och de håller i två starka symboler för kvinnoliv; handarbetet och maten. Bilderna åskådliggör den historiska strömmen som vi alla lever i och varje dag är som ett litet stygn av svart tråd. Det är först i efterhand som vi upptäcker vad alla stygn har bildat för mönster i våra liv. Både goda mönster och händelser som ibland känts som ett svart stygn i hjärtat.

Särskilt gripande är bilden ”Motlut”, där man ser en kropp som kravlar uppför en kulle delvis uppbyggt av ett gammalt broderat ornament – där kvinnan har en tung frisyr som nästan överväldigar henne. Här blir broderiet ett uttryck för kamp – mot normer, förväntningar, livet självt. Det är inte dekorativt broderi, det är teckning i tråd, där stygnen bär mening.

Ja, jag tar mig friheten att beskriva det jag ser, men tolkningarna är naturligtvis många och personliga hos varje besökare.

I kontrast till broderiernas fria flöden av stygn är akvarellerna mer grafiska och strama. Även här syns landskap och byggnader, men mer som minnesbilder eller drömmar än faktiska platser.

Weglin Elenius arkitektoniska öga är tydligt. Kompositionerna är balanserade, färgfälten exakta men levande, och det finns en känslighet i akvarellernas transparens som öppnar för associationer. Ibland känns det som att vi ser en barndomsstad genom ett regnvått fönster – detaljerna försvinner, men känslan finns kvar.

Jag tänker att utställningens tema är människans relation till rummet – både det yttre och det inre. I broderierna är rummet kroppsnära, textilt, ofta bundet till kvinnors arbete och liv. I akvarellerna är det byggt, planerat, betraktat på avstånd. Men i båda uttrycken pågår ett stilla utforskande av vad det innebär att finnas till. Vad bär vi på? Vad är det som håller oss uppe – och vad är det vi försöker hålla samman?

Anna Weglin Elenius lyckas i denna utställning skapa ett eget konstnärligt rum där betraktaren bjuds in att stanna upp. I en tid av snabba bilder och ytliga flöden är detta ett stilla motstånd.

Ett rum för eftertanke. Ett stygn i taget.
****

Jag är väldigt glad och förtjust över den förändring som genomförts i Konsthallen under Karin Erixons ledning. Man har t.ex möblerat den övre korridoren med sittmöbler och bokhyllor, som gör det möjligt för samtalskvällar eller att bara hänga där efter att man sett en pågående utställning. Nya återkommande aktiviteter pågår i Konstlabbet, där verksamheten för barn och unga är mycket populärt.

En annan väldigt rolig och positiv sak är att Konsthallen har smygpremiärer kvällen före en vernissage, något som de kallar After Hours. Evenemanget innebär att man har DJ som spelar musik, det finns öl att köpa och man kan äta en matbit. Det är härligt att på så sätt göra det möjligt för elektronisk musik, fin samvaro och konst att mötas i en och samma lokal. Tyvärr har jag själv inte kunna gå på de två första After hours, men jag har hört av många som varit där, att de upplevt det väldigt positivt.

Pågående utställningen har rubriken ”Planstormning” och utgår från Klas Barbossons konstnärskap. Utställningen är en dialog mellan Klas Barbrossons verk och utvalda verk ur Tore A Jonassons idrottsrelaterade konstsamling, där även konstnärer som Ernst Billgren, Maria Nordin och Anders Petersen medverkar.  Tematiskt kretsar Planstormning kring läktarkultur, identitet och sportens roll som kulturellt uttryck. Klas Barbosson bor i Göteborg men har sina rötter här i Luleå.

Jag är inte alls idrottsintresserad, ser högst på en match per år, t.ex när Luleå vinner SM-guld. Och det gör att jag känner mig ganska annorlunda, för de flesta av min vänner följer fotboll och sportevenamang ständigt, både i Sverige och internationellt. Att engelsk fotboll är speciellt har jag förstått, håller man på ett lag där så är det nästan som att tillhöra en egen religon. Det är omöjligt att konvertera.

När det handlar om idrott och många människors enorma engagemang i sitt lag, så kan jag ibland bli avundsjuk. Jag kommer aldrig upp i den känslonivå som man kan se på en läktare. Folk som skriker, gråter och kan stå och hoppa upp och ned en hel match. Och ibland ett enormt raseri som kan utlösas av att en domare gör en felbedömning.

Innan jag gick på den här utställningen så tänkte jag att jag ska pröva att se på konsten och sen släppa fram alla inneboende ”läktarkänslor” som jag också måste ha inom mig. Att jag skulle skrika ut min glädje och hoppa upp och ner i konsthallen. Men det funkar inte så. Som vanligt går jag runt och tittar i tysthet, och eventuella inre känslor sparas inombords och påverkar mig under längre tid. Kanske blir det en text av det, till exempel den som jag sitter och skriver nu.

Ett av de mest iögonfallande verken är ett enormt lapptäcke bestående av 117 hopsydda supporterhalsdukar från engelska fotbollsklubbar i de fem högsta divisionerna 2017. På framsidan syns klubbnamnen, och på baksidan deras slogans. 

Det hänger där som en fana. Ett stycke tyg, men också ett stycke samtid. Ett monument över idrottspublikens enorma trohet, som en symbol för sin stora, kanske största passion i livet och naturligtvis innehållande drömmar om vinster och framgångar. Och något som kanske är det viktigaste; gemenskapen. Att tillhöra ett lag och därigenom ha relationer till väldigt många människor som man personligen inte känner, men som du vet känner precis som du. Och halsduken är själva signalen.

Barbrosson har sytt ihop dem. Det är där det händer, i sömmarna. De tysta små stygnen som håller samman Millwall och Arsenal, Woking och Chelsea. Vad betyder det egentligen, de där tunna trådarna som binder ihop mängder av rivaler? Jag tänker att det kanske är ett uttryck för det gemensamma som håller ihop alla dessa idrottsintresserade. Det vill säga deras passionerade förhållande till sitt eget lag, som i glädje skulle kunna få dem att storma en plan.

Halsduken är kanske det tydligaste artefakten från läktarkulturen. Den bärs med stolthet och binder ihop och svetsar samman gruppen. Man svettas i den och man gråter i den. Den säger; jag hör hit, jag är en av oss. Men när Barbrossons med sina händer nu sytt ihop dem, skapas en annan betydelse; vi hör också ihop, trots allt.

Det är väldigt aktuell fråga som konsthallens utställning tar upp, och då tänker jag på förhållandet mellan kultursidorna, som lagts ned och sportsidorna som fortfarande svämmar över i lokaltidningarna. Det är smått genialiskt att nu låta konstens högborg, konsthallen i Luleå, härbärgera idrott, sport och läktarkultur. Kan man hoppas att utställningen följdaktligen blir recenserad på sportsidorna i Kuriren eller NSD?

Och där någonstans uppstår också frågan: vad är egentligen skillnaden mellan konst och idrott? Båda handlar om kropp och känsla, hängivenhet, misslyckanden och triumfer. Men där idrotten söker poäng, mål, seger – där söker konsten mening, tolkning och sammanhang. Men båda ger människan något att leva för, att samlas kring. Båda är platser för vår önskan att vara del av något större än oss själva.

Kanske är det därför det här verket känns så kraftfullt. Det syr ihop två världar som ofta betraktas som varandras motsatser: sportens kollektiva extas och konstens tysta eftertänksamhet. Men kanske är de i själva verket bara två olika språk för samma sak – behovet att uttrycka oss, att känna, att höra till.

***

Just nu pågår en fin utställning på Galleri Lindbergs, med den väl renommerade konstnären Tomas Lidén. Han har sina rötter i Norrbotten men bor nu i Stockholm, med en lång meritlista av utställningar både nationellt och internationellt.

Utställningen är uppdelad i flera delar utifrån de olika tekniker han använder. Först ett antal bilder, som han kallar fotokemisk måleri. På vernissagen berättar han att det är ljuskänsligt fotopapper som han använt som grund och sedan manipulerat manuellt med fotovätskor. Resultatet är bilder som kan sägas ligga någonstans mellan dröm och verklighet. Det är ett otydligt men ändå igenkännbart landskap, där man urskilja ett djur på en snötäckt myr eller ett par lador som lutar sig in i vinterns mörker. Allt detta skildrat i ett dämpat ljus – som om någon försökt minnas en plats de en gång älskat, men inte längre riktigt når fram till..

Därefter följer ett antal målningar i olja och akryl, där färgskikten ligger som lager av tid ovanpå varandra. Lidén berättar att han gärna målar över tidigare, ofärdiga verk – något som inte bara ger målningarna en fysisk struktur, utan också en väldigt speciell tyngd. I målningarna finns landskap som är väldigt stämningsfulla; fjällsluttningar i blått och rost, kvällshimlar i orange, en ensam båt mitt i en sjö.

Jag tycker att det finns en slags stilla kraft i bilderna. En vilja att stanna tiden, att låta landskapet tala – inte som det såg ut, utan som det känns i efterhand. Som om det vore minnen från barndomen men med dagens avstånd, det vill säga en slags dialog mellan då och nu.

De avslutande verken är grafiska tryck i form av linoleumsnitt. Motiven – ett malmtåg som klättrar genom skogen, ett fjäll i grått och vitt , en älg mitt i körbanan – här finns också den där underströmmen av nostalgi och känslan av att ha varit där. Att ha upplevt det en gång, och nu kunna återvända genom skapande av en bild.

Det är uppenbart att Lidéns konst bär spår av det norrländska landskapet, men också av distansen till det. Det är väl därför att utställningen känns drabbande på nåt sätt. Att den fångar ett vanlig erfarenhet hos många av oss, att man lämnat sitt landskap där man vuxit upp, med kvarvarande saknad och längtan.

Ur minnets irrgångar, som utställningen heter, är en vandring genom ett inre landskap, kanske också genom vårt eget. För den som någon gång längtat tillbaka, utan att riktigt veta till vad, finns det mycket att känna igen sig i här. Våra minnen fungerar ju så, att vi målar om dem ständigt, med lager på lager av färg, tills bara stämningen återstår.

***