Månad: september 2020

Att flyta ut i det eviga havet

”Det är jag som är Döden”
Trådskulptur

I ungefär trettio år har vi levt i en nyliberal tidsålder som handlat om att bejaka det goda livet, att njuta och leva utåtriktat. Ständiga utlandsresor, en allt mer globaliserad värld och en tillväxt som både skapat ökade klyftor och snuskig rikedom. Men så kom viruset och plötsligt levde vi istället i den fria rörlighetens motsats, avståndstagande och stängda gränser. Att en liten viruspartikel kan åstadkomma så mycket på så kort tid det är mycket imponerande.

Nu tvingades vi förflytta vårt intresse ifrån det goda livet och istället fokusera på döden, eller snarare hur vi ska undvika döden överhuvudtaget, i varje fall i det längsta. Det blir ju lätt så när man i tv varje dag läser upp hur många som dött sedan igår.

Om det högsta målet i livet blir att undvika döden, gäller det att inte ta några risker

Om det högsta målet i livet blir att undvika döden, gäller det att inte ta några risker. Helst inte träffa någon människa alls, eftersom de flesta är potentiella smittspridare med otvättade händer. Men det är bara halva sanningen. Det har visat sig att kanske den största riskfaktorn då det gäller förtida död är ensamhet och bristande socialt umgänge. Och många äldre-äldre har därför drabbats från två håll; hotade av viruset om de umgås med andra och hotade av ensamhet om de inte träffar någon. En svår ekvation.

Bertrand Russell, den engelske nobelpristagaren, skriver i sin essä ”Growing old”, att man bör helst inte vara upptagen av rädslan för döden när man blivit gammal. I varje fall om man lyckats uppnå hög ålder och upplevt mänsklig glädje och sorg, fullföljt sin uppgift inom ett yrke och fått leva med familj och nära anhöriga. Men om man ändå känner rädslan inför det ofrånkomliga slutet, så bör man tänka på ett nytt sätt.

Russel menar att hemligheten med att komma över sin rädsla är att stegvis låta sina intressen bli breda och allmänna, att inte bara tänka på sitt eget personliga liv. Precis som många äldre gör; kvinnor som engagerar sig i kyrkor, föreningar och välgörenhetsorganisationer eller män som arbetar ideellt i idrottsföreningar för att träna och stödja ungdomar. Det handlar om att steg för steg minska sin fixering vid det egna jaget, låta det sakta erodera och istället tillåta att livet utvecklas mot det universella, på bekostnad av individualiteten.

Russell ger en liknelse för att vi bättre ska förstå. Han menar att en individs existens bör vara som en älv. I början en smal och strid fors, som rusar passionerat förbi klippor och stenar, kastande sig nerför vattenfall, självmedvetet och med en stark vilja att ta sig framåt i tillvaron. Efter ett tag, närmare kusten, växer älven och blir bredare, stränderna drar sig undan, vattnet rinner tystare och älven flyter allt mer stilla. Och till slut, utan synbar skarv, flyter älven ut i havet, och smärtfritt förlorar den sitt ego och blandar sig med alla andra älvars vatten.

En människa i hög ålder som kan se sitt liv på detta sätt, kommer att känna sig färdig och förberedd när det är dags att flyta ut i det eviga havet.

Men när man blir äldre är det lätt att absorberas av det förflutna.

Men när man blir äldre är det lätt att absorberas av det förflutna. Främst av den anledningen att det förflutna hela tiden ökar i vikt, ju längre man lever. Man kan förlora i sig i gamla minnen, i ånger över att den gamla goda tiden är över eller fastna i sorg över vänner som redan är döda.

Jag tänker att många av oss blir som bävrar i Russells älv. Istället för att flyta med i det lugna vattnet och bredda vår tillvaro, så börjar vi fälla gamla träd för att dämma upp flödet, i ett fåfängt försök att förlänga livet. Sen simmar vi omkring bakom bäverdammen, bland minnen och gamla saker, lådor och förråd fyllda av fragment av det liv som vi redan levt.

Tyvärr höjs vattnet under tiden, sakta men säkert, tills dammen plötsligt brister och allt spolas ohjälpligt ut i havet. Och döden kommer som en fullständig överraskning.

Jag tänker ofta på det här. Tror att jag är rätt bra på att undvika att fastna bakom bäverdammar, för jag binder mig sällan vid gamla saker, drömmar eller minnen av det förgångna. Men att tänka mindre på mig själv och låta egot lösas upp till förmån för mer generella och allmänna åtaganden, där är jag inte. Inte än.

Vi får se hur det utvecklar sig, när jag nu sakta driver vidare i min numera allt bredare och stilla flytande älv.

*****

Många sittplatser har det blivit

Jag har verkligen varit framgångsrik i livet. I varje fall om kriteriet för framgång är hur många sittplatser man lyckats skaffa sig. Jag och Karin har varit väldigt flitiga på den punkten.

Vi äger ett radhus på Porsön med två våningar och en stuga i Ryssbält inklusive sovstuga och bastu.

I radhuset har vi ett kök, som inte är så stort men det är i varje fall fyra sittplatser runt bordet, och man kan också sätta en extra stol på ena änden. Fem platser alltså, men jag brukar oftast sitta på samma plats jämt. Om jag vill kan jag sätta mig var som helst, såvida inte Karin sitter där.

I vardagsrummet har vi en hörnsoffa, den är stor och rymmer sex normalviktiga personer. Så länge vi hade tonåringar hemma så kunde den rymma minst åtta personer, men numera är det bara jag som sitter eller ligger i den. Karin har en egen fåtölj i rummet, där hon arbetar med sina broderier samtidigt som hon tittar på teven. Så sammanlagt sju platser i vardagsrummet kan vi säga.

Sen har vi ett matrum där vi äter när vi har gäster, och det finns sex platser plus en på var sin ände av bordet, så åtta kan äta där samtidigt. Efter coronan så står rummet tomt i stort sett, eftersom vi inte längre bjuder hem någon. Men det kan ändra sig om nåt år, vem vet. Karin och jag äter i och för sig där någon fredagskväll ibland för att det ska kännas lite roligare.

Förutom en kontorsstol finns också en läsfåtölj här, så två platser kan vi säga.

På nedre botten har vi också ett sovrum, som vi fortfarande kallar Lars rum. Där finns mitt skrivbord där jag sitter och skriver detta. Förutom en kontorsstol finns också en läsfåtölj här, så två platser kan vi säga.

På övervåningen finns ett allrum med en gammal kökssoffa där det ryms tre personer. Ingen sitter i den, utan oftast lägger vi tvätten där innan den ska vikas och läggas in i garderoberna. Jo, det var så sant, Sickan brukar ligga och sova i soffan ibland.

Sedan har Karin sitt arbetsrum på övervåningen, med en liten soffa som rymmer två personer och ett skrivbord med en stol. I mitt arbetsrum, också på andra våningen, finns en stol som jag sitter på när jag målar. I vårat sovrum finns också en stol men den lägger jag bara mina kläder på, så den räknas inte in. Hur många blev det på övervåningen då? Alltsomallt sju platser, om jag räknat rätt.

Vi har också en altan med utebord gjort av teak och med sex stolar. Två är lite trasiga men jag räknar ändå in dem, för vi ska byta ut dem snart mot nya. Det finns också ett litet bord av metall som vi har på ena sidan altanen, där finns två stolar. Sammanlagt finns alltså 8 sittplatser på altanen.

Det är ju egentligen två platser i badkaret, och den möjligheten använde vi oftare när vi var yngre

Sammanfattningsvis har vi i vårt radhus, om jag räknar med altanen, 37 sittplatser. Eller, nu glömde jag toaletten och badrummet, Det finns två toastolar, en på var sin våning, och sen ett badkar i badrummet. Det är ju egentligen två platser i badkaret, och den möjligheten använde vi oftare när vi var yngre. Numera så sitter vi bara en i taget i badkaret. Det är ju bäst så, det finns ju risk att halka. Så då är vi uppe i 40 sittplatser i vårt hus.

I stugan finns det ett köksbord, där ryms sex personer om vi drar ut extraskivan. Det är flitigt använt under två veckor på sommaren när barnen och barnbarnen kommer hem på semester. Sen har vi en soffa, tresits och en stol framför kaminen, det blir 10 platser. I sovstugan finns också en soffa, tresits, en fåtölj och en stol, vilket ger totalt fem platser.

Ute på gården har vi ett stort utebord som rymmer åtta platser, ett litet med två stolar och ytterligare ett litet bord med tre stolar. Sedan två bänkar som rymmer två personer var och en gammal trästol. Sammanlagt alltså 18 uteplatser som vi kan sitta på.

I bastun finns det en stor relax som rymmer fyra sittplatser och i själva bastun kan man sitta minst sex personer. Vi avrundar till 10 sittplatser i bastun totalt. Det betyder att vi har totalt 44 sittplatser i stugan om vi lägger till dasset. 44 platser i stugan plus 40 platser i radhuset, det blir sammanlagt 84 sittplatser som finns i vår ägo.

Det enda problemet som jag upplever med det hela, är att jag tyvärr bara begåvats med en ända

Tillsammans har vi skrapat ihop 84 olika sittplatser som jag när som helst kan sätta mig på. Tänk vilken enorm valfrihet!
Det enda problemet som jag upplever med det hela, är att jag tyvärr bara begåvats med en ända. Hur jag än försöker kan jag bara sitta på en stol i taget. Inte konstigt att man längtar bort ibland, så man får sitta på någon annan stol nån gång.

*****

© Sven Teglund