”Jävla idiot, hur kör du egentligen? ” kan (säkert) höras inne i många bilar när jag passerar rondeller, byter filer eller avtagsvägar utan att använda blinkers. Men det slipper jag lyssna på. Jag ser bara förargade ansikten bakom vindrutorna där munnarna rör sig häftigt och när ett långfinger kommer upp i luften, förstår jag att det som uttalas bakom bilglaset inte är av det trevligaste slaget. Det går nämligen inte att förmedla skällsord från en bil till en annan. Kroppspråk i form av ett långfingret i luften och kanske några tryck på signalen, det är så långt man kan komma.
Den som blir riktigt förbannad bakom ratten får därför ingen riktig lindring av sin ilska. Det skulle krävas att båda kliver ut ur bilen och öga mot öga får vräka ur sig de elaka ord, som de inne i bilen varit den enda åhörarna till. För det är ju så som vi människor har lärt oss att kommunicera under våra miljoner år på den här planeten.
Och det är bara sedan början av förra århundradet som vi suttit i plåtburkar på hjul och försökt hantera samarbete och kommunikation med hjälp av olika former av reglage, som blinkers, signalhorn och hel och halvljus. År 1908 började T-Forden att produceras och redan efter 20 år hade den tillverkats i drygt 15 miljoner exemplar.
Vissa människor klarade inte den övergången. Ute i fria luften, ansikte mot ansikte, är de hur trevliga som helst men så fort de sätter sig en bil börjar de hata sina medtrafikanter. Och eftersom hatet och aggressiviteten som uppstår inte får sitt rättmätiga utlopp ackumuleras det i bilförarnas kroppar, som sedan får sitt uttryck i livsfarliga omkörningar, höga hastigheter och nonchalans mot medtrafikanterna. Biltrafiken kan därför sägas vara ett hot mot vänligheten i samhället.
Kanske förstod han vilken potential som låg i bilens förmåga att slå split mellan människor och ta fram deras sämsta sidor
Jag kan tänka mig att bilen förebådade både första och andra världskrigets utbrott, då miljoner människor plötsligt hade placerats i egna bubblor, oförmögna att längre kommunicera med andra på ett vettigt sätt. Det var nog därför Hitler kallade den första volkswagen för ”bubblan”. Kanske förstod han vilken potential som låg i bilens förmåga att slå split mellan människor och ta fram deras sämsta sidor.
När datorn och internet kom på 90-talet så hamnade vi återigen bakom en skärm av glas som skilde oss från direktkontakt med andra. Det gick väl rätt bra i början men så fort de sociala medierna i form av Google, Facebook och Twitter kommit till, började aggressivitet att laddas upp hos många. Människor satt nu i en ny form av bubbla, nämligen filterbubblan. Det vill säga ett fenomen som uppstår när information som talar emot min uppfattning sållas bort av sökmotorer och jag får min egen åsikt bekräftad och att alla andra är idioter. Man sitter så att säga åter igen i en egen folkvagn precis som på 40-talet och risken för krig är åter överhängande. Och det har egentligen redan hänt, då Facebook var starkt bidragande orsak till folkmordet i Myanmar 2019.
Vi har alltså våra inbyggda sociala spärrar, nedärvda sedan urminnes tider, men som bara fungerar i mänsklig kontakt, ansikte mot ansikte
Vi har alltså våra inbyggda sociala spärrar, nedärvda sedan urminnes tider, men som bara fungerar i mänsklig kontakt, ansikte mot ansikte. Och det är ett väldigt komplext system. Aktuellt just nu är konsekvenserna av att bära munskydd. Inte bara hur det skyddar mot att bli smittad utan även hur det påverkar den emotionella kommunikationen. I en artikel i DN säger Andreas Olsson, professor i psykologi, att känslor uttrycks med muskulaturen runt näsa och mun, och resultatet av att bära munskydd blir att avläsningen av ens känslouttryck försvåras märkbart.
Två människor med munskydd som pratar med varandra kan därför sägas befinna sig i var sin bubbla, skilda åt precis som bilförare i var sin bil eller personer på twitter som skriver kommentarer utan att behöva ta konsekvenserna för sina elakheter.
En dag när jag körde till stan mötte jag en bil och i den satt en man med munskydd, trots att han var ensam i bilen. Jag blev riktigt rädd. Jag hoppas verkligen, för fredens skull, att pandemin snart är över, så vi får se varandras ansikten igen, utan glas, skärm eller tyg däremellan. Och att vi i fortsättningen oftare lämnar bilen hemma och bara går till de närmsta grannarna och pratar med dem. Och att vi ser varandra i ögonen, säger sanningen och uppmärksammar de känslomässiga reaktionerna som ansiktets muskler visar oss. Dessa reaktioner som under mänsklighetens historia lagt grund för empati och vänlighet.
****
