Månad: oktober 2020

Sten i Ryssbält IX

Sten i Ryssbält nr IX,
akvarell, 58×47 cm.

Jag fortsätter min dokumentation av stenarna som ligger i havet nedanför vår stuga.

Den här akvarellen innehåller så mycket av min sommar i Ryssbält. Jag står en bit ut i vattnet och solen, som står högt på himlen, skapar glitter på ytan och rörliga mönster som avtecknar sig på sandbotten. Att måla är ett sätt att stanna tiden och behålla ögonblicket. Jag kan när som helst kliva tillbaka in i bilden och känna sanden och vattnet mot mina bara fötter.

****

Frågan om evidens

Döden och riddaren
Trådskulptur 30×40 cm

Döden: Jag har kommit för att hämta dig.
Riddaren: Men jag har ju munskydd!
Döden: Ok, jag ger dig uppskov då. Men bara tills jag kollat upp om det finns evidens.

****

Bilar i mitt liv

Jonas, Lars och farmor Siri i den vita Saaben

Jag gillar att sätta mig i bilen. Det doftar så gott och invant, denna blandning av smutsiga plastmattor, dammiga säten och med en svag odör av bensin och avgaser. Ibland kan jag nästan förnimma doften från den cigarett som min bror rökte, när jag som barn fick följa med på en liten biltur en kväll när det inte fanns något annat att göra. 

Bilen är nog det mest mänskliga som någonsin tillverkats av plåt. Den är en skyddande kapsel, där man kan sitta torrt när det regnar, varmt när det är kallt och se långt även när det är mörkt på natten. Bilen är helt anpassad efter den mänskliga kroppen. Stolen kan justeras efter alla sorters människor oberoende om man har långa ben och kort rygg eller korta ben och lång rygg. Ratten går att justera efter längden på armarna och man kan se bakåt i speglar speciellt anpassade efter människans brist på ögon i nacken. Och om en olycka inträffar blåses krockkudden upp och den skyddar oss på allra bästa sätt.

I en bil kan nästan allt mänskligt förekomma. Ätande av hamburgare, hemkörning av mat för veckans behov, samtal om svåra eller roliga saker, familjesammankomster i form av resor till släkt och vänner, hemliga möten och älskog på mörka skogsvägar eller färder till akuten när någon har brutit benet.

Det avstånd som finns mellan förarsätet och passagerarsätet är tillräckligt stort för att vi ska våga beröra känsliga frågor, särskilt eftersom vi slipper ögonkontakten och bara kan stirra ut på vägen. Våra kroppar färdas framåt medan tankarna söker sig tillbaka till det som hänt och kanske ältar oförrätten, gliringen eller det kritiska ordet. I bilen kan allt som tynger uttryckas utan krav på att den andre behöver säga något, eftersom det är vägen som är mottagaren.

När jag fyllde 18 år så ville jag ta körkortet men min far förbjöd det. Det kanske låter väldigt konstigt men det är faktiskt sant. Det var av helt egoistiska skäl som han inte ville att jag skulle ta körkortet. Han var nämligen rädd för att tvingas behöva låna ut sin bil. Han hade själv inte haft råd att köpa bil förrän han var drygt 50 år då han äntligen kunde köpa sin beiga Folkvagn. Denna bil blev för honom något ovärderligt, som han inte ens kunde tänka sig att låna ut till sin son. Därför var det säkrast att jag inte tog något körkort alls. Naturligtvis ett logiskt resonemang men en aning själviskt kunde jag tycka.

Han hade naturligtvis det typiskt manliga sättet att låta materiella saker – bilar, båtar, hus – gå före nära relationer

Han hade naturligtvis det typiskt manliga sättet att låta materiella saker – bilar, båtar, hus – gå före nära relationer. Men jag tog mitt körkort i hemlighet så det gick bra, men det blev dyrt eftersom jag inte hade någon att övningsköra med. Allt fick jag lära mig på körskolan.

Många år senare när jag själv blivit förälder var det ombytta roller. Jag gick en kurs som handledare och kunde sen övningsköra med alla mina tre söner tills de fick sina efterlängtade körkort.

…i en tidskapsel som nästan med ljusets hastighet förde oss genom det som kallas uppväxten…

Det är länge sedan det var en grön folkvagn Bubbla, bilen som jag skjutsade den flicka som kom att bli min fru och som valde att tillbringa tusentals timmar i passagerarsätet i en röd och sen en vit Volvo Amazon, en brun SAAB 99, en vit SAAB 900 och sen en blå SAAB 9000. Vi har suttit där tillsammans och först var det bara vi och sedan kom en barnstol, sedan en till och sedan tre stolar som till slut övergick i sittkuddar och sen plötsligt, utan att man förstod vad som hänt, satt alla direkt på dynorna och utrymmet för knäna blev allt mindre och mindre.

I alla år låg bilspelet i baksätet, kortleken med foton på bilar av olika modeller, och som sönerna spelade timme efter timme för att fördriva tiden när vi åkte till Husum för att hälsa på farmor eller till Kalix för ett besök hos mormor. Ingen tänkte på att vi också satt i en tidskapsel som nästan med ljusets hastighet förde oss genom det som kallas uppväxten, men som istället borde benämnas första tiden.

Och så den nuvarande röda 9-3:an, gammsaaben, som vi haft i nästan 20 år. Visst har han haft krämpor och varit inlagd ett par gånger, men är förvånansvärt pigg. Nu klagar han lite i framvagnen när vi ska iväg, jag gissar att det är artros i servostyrningen. Men så fort vi kommit en bit på väg så släpper det. Det känns som om vi kan kommunicera med varann. Jag känner direkt när jag sätter mig i stolen om nåt är fel, om det så bara är för lite luft i ett däck. Idag berättade han att det är höst, men vi fortsätter väl och kämpar ihop ett tag till.

Den betydelse som bilar har haft för oss som är födda på 1900-talet kan inte underskattas. Men troligtvis är vi nog den sista generationen som kommer att ha detta nära förhållande till bilar. När våra barnbarn är vuxna är nog all privatbilism borta för evigt, trots alla förhoppningar på elbilens framtid.
*****

© Sven Teglund