Jag satt i stugan på köksstolen, tittade ut genom fönstret och tänkte att först tog man bort förmögenhetsskatten och arvsskatten sen lät man miljardärer betala mindre skatt än löntagare och när det sen uppstod brist på medel till välfärden så skyllde man på flyktingarna med hjälp av sverigedemokrater, för då kunde flyktingarna utvisas medan de rika kunde sitta nöjda i sina skattebefriade flygplan trots att förbränning av fossil innebar att jorden blivit allt varmare och i norden fick vi allt mildare vintrar och blötare somrar men tillväxtförespråkarna blev ändå glada när antalet resenärer på flygplatserna ökade år efter år när medborgarna ville åka till värmen i sydligare länder trots att flygandet försämrade klimatet på hemmaplan, vilket gjorde att utländska turister snart inte kunde komma hit för vinterns skull eftersom den var på väg att töa bort men Ishotellet i Jukkasjärvi köpte kylanläggning för att kunna fortsätta trots allt och den drevs med billig el från kommuner som saknade både en växande befolkning och flygplatser, tänkte jag där jag satt på stolen, men de rika ville inte att flygtrafiken, bilarna, fraktfartygen och konsumtionen av onödiga produkter skulle pekas ut och lobbyister började istället skylla klimatkrisen på korna och då plötsligt blev det upp till var och ens moral vid köksbordet som det handlade om och inte själva produktionen, och att skjuta över ansvar på den enskilde medborgaren var ett beprövat grepp, och samtidigt passade de rika på att bygga hus i städerna nere vi hamnarna, och bostadspriserna sköt i höjden och när de rika satt i de inglasade balkongerna i städernas hamnkvarter med ett glas laktosfritt, oroade de sig för skatter på flygresor till andra länder där de kunde sitta på en annan balkong och se ut över havet, men helst inte över hav där flyktingar drunknade tänkte jag samtidigt som jag tittade ut genom fönstret i stugan, och alla partier utom ett hävdade att medborgarna måste arbeta mer för att klara den åldrande befolkningen, trots att befolkningen redan blivit allt äldre under de senaste 100 åren och under den tiden hade vi minskat arbetstiden flera gånger, och nästan alla partier var också överens om att den produktivitetsökning på 40 procent som vi fått under de senaste 20 åren inte skulle användas till vård och omsorg, utan för att öka konsumtionen av produkter av olika slag, främst plastsaker gjorde av olja som förstör jordens klimat och som sedan kommer att hamna i haven och föröda havens ekologi och därför behövde vi arbeta mer och höja pensionsåldern så att vår tillverkning av saker av plast och metaller kunde vidmakthållas trots att många egentligen inte ville ha dem längre, utan hellre skulle arbeta sextimmarsdag och lägga produktivitetsökningen på 40 procent som vi haft de senaste 20 åren på vård och omsorg, istället för att ge skattesänkningar åt miljardärer, skatteavdrag för medelklassen och borttagande av förmögenhetsskatt och arvsskatt för de rika, men de politiska partierna tänkte att om de rika blir rikare så tillverkar deras företag fler produkter och det tjänar landet på och även de fattiga får sig en skärva även om all forskning hittills visat att den tanken varit felaktig och istället så ökade ojämlikheten så att avståndet till den rikaste procenten bara blev större och partierna hävdade att för att klara vård och omsorg i framtiden så måste ekonomin växa genom att öka konsumtionen och tillverkningen av saker gjorda av plast och metall, och därför var det nödvändigt att de privata företagen fick så hög vinst som möjligt för då ökade deras innovationskraft så att de kunde hitta på nya produkter som ingen behövde men som kunde transporteras runt världen i stora fartyg som drevs med den mest smutsiga oljan som gick att uppbringa, tänkte jag när jag satt på stolen, och sedan visade det sig att ingen av de innovationer som präglar vår tid hade kommit till utan tunga statliga investeringar, flygteknik, datorer, internet, bioteknik och grön teknik hade kommit till med hjälp av staten, inte den privata sektorn, och det hade visat sig att riskkapitalet får upp intresset först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar och trots att partierna hävdade att vi måste arbeta mer för att klara omsorgen om de äldre i framtiden så släppte de in de privata företagen till välfärdssektorn eftersom det var en marknad som kapitalet kunde tjäna pengar på utan att behöva ta några risker, för det tog kommunerna, och de enskilda elever som plötsligt kunde bli utan skola mitt i terminen, och de skattemedel som försvann till riskkapitalister gömdes undan i skatteparadis vilket ledde till allt större brist på ekonomiska medel till offentliga sektorn och partierna hävdade att därför måste alla arbeta mer och längre upp i åldrarna, tänkte jag, där jag satt på köksstolen i stugan och tittade ut genom fönstret samtidigt som någon på radion berättade att de senaste 2,5 miljoner åren befinner sig jorden i kvartär, som är en geologisk period som kännetecknas av cykler av kallare perioder som vi kallar istider och kortare värmeperioder och vi lever just ni i en sådan värmeperiod som vi kallar Holocen och den har pågått under 10 000 år och under den tiden har vår moderna civilisation utvecklas, hörde jag där jag satt, och data visar att en uppvärmning på 4-5 grader globalt sett från en istid till en värmeperiod har tagit flera tusen år och nu pratat vi om uppvärmning av 4-5 grader på grund av människans påverkan på bara hundra år, vilket är enormt mycket snabbare än jämförbara processer, dessutom är den lika stor som från en istid till dagens klimat men åt andra hållet det vill säga från en värmeperiod och uppåt och ingen vet exakt vad det kommer att betyda men vi vet att förra gången det var en värmeperiod för 100 000 år sedan då var det 2 grader varmare än idag globalt sett och då var havsnivån 5 meter högre och om vi kommer i samma läge igen det vill säga att den globala medeltemperaturen höjs med 2 grader, vilket är högst troligt, kan vi räkna med en höjning av havsnivån på 5 meter, vilket skulle leda till att inte ens översta delen av flygtornen på flygplatserna efter hela norrlandskusten skulle synas över vattenytan, tänkte jag där jag satt och tittade ut genom fönstret, vilket ställer en flygskatt i ett lite vidare perspektiv än vad som är vanligt när skatter diskuteras inom politiken.
Men så kom ett virus från Wuhan och plötsligt, tänkte jag där jag satt ensam på en stol i karantän, visade det sig att det var sjukvården och omsorgen som hade störst betydelse nu när viruset kunde döda vilken som helst och även rika som fått jobbskatteavdrag på flera hundratals miljarder kunde bli sjuka och dö och nu ropade alla på staten staten staten särskilt de som tidigare hävdat att staten är av ondo och därför låtit privata företag ta över äldreomsorgen och särskilt i Stockholm var det så många olika företag att det gick inte att samordna och viruset tog sig in som ett frankerat brev på posten och spred sig mellan lågavlönade vikarier och korttidsanställda som saknade utbildning och skyddsutrustning eftersom privata företag gör vinst på ett sådant sätt genom att dra ner på allt som är möjligt att dra ner på även om kvaliteten blir katastrofal och då ingen märker det går det bra men nu märktes det och då är det inte bra och då tvingas staten komma in och ta över och ordna upp något som staten kunde ha skött om redan i första hand om det offentliga hade fått vara i fred och bara sköta sitt jobb, tänkte jag och tittade ut genom fönstret, och allt som varit omöjligt förut när det bara var klimatet som hotade oss blev plötsligt det som skulle rädda våra liv i varje fall kortsiktigt och flygplanen stod på marken precis som vi önskat oss och flygbolagen började gå i konkurs och tillverkningen av meningslösa plastprodukter var inte längre att tänka på när gränserna var stängda för virusets skull, även om det bara viruset som slank in över gränserna medan folk fick stanna hemma förlorade sina jobb och många tappade sin försörjning, tänkte jag där jag satt isolerad på stolen, och det visade sig att många hade varnat för pandemier i många år och orsaken var den hemska hanteringen av vilda djuren på djurmarknader i Kina men också i våra egna djurfabriker där kycklingar och grisar i tusental är inklämda på liten yta och där virus får fritt spelrum att föröka sig och till slut bli farliga och går över till människa och jag fick veta att alla våra virus – aids, SARS, Ebola, galna kosjukan, fågelinfluensan, spanska sjukan – har kommit till mänskligheten först för 10 000 år sedan i samband med vi domesticerade djuren och tog de vilda djuren in vår lada så tog de med sig sina sjukdomar, fick jag förvånat veta, och att från korna som faktiskt hade en skuld i detta fick vi mässlingen som bara de senaste 150 åren dödat 200 miljoner människor och från kamelen fick vi smittkopporna och från svinen fick vi kikhostan och från kyckling fick vi tyfus och från ankor fick vi influensan och, något som förvånade mig mycket där jag satt ensam på stolen , fick vi förkylning från hästar och jag ser framför mig hur den första vildhästen som blev tam och nyste rakt in i ansiktet på en människa och sen dess bär vi alla detta kors varje vinter när vi blir kalla om fötterna, och när européerna landade i Amerika på 1400-talet så dog 95 procent av de amerikanska urinnevånarna av de virus som vi drog med oss från våra domesticerade djur medan indianerna där fortfarande lät bufflarna springa omkring fritt och därför fanns inga virussjukdomar och ingen hade immunitet tragiskt nog, men i mitten av 1900-talet verkade vi ha vunnit kampen mot infektionssjukdomarna med hjälp av vaccin och antibiotika och 1962 ansåg man att det fanns inga nya sjukdomar att upptäcka och dödstalen hade minskat i decennier ända fram till 1975 då det plötsligt började öka igen och nu är vi inne i tredje stadiet av mänskliga sjukdomar och det beror på hur vi föder upp och behandlar djur, till exempel borrelia som spreds första gången 1975 och smittade 100 000 amerikaner eftersom jordbruket hade trängt undan prärievargen som hållit nere populationen av vitfotade möss som bar fästingsjukdomen och när man började fälla regnskogen i Afrika och byggde vägar in i områdena så sköt man vilda djur som apor gorillor chimpanser och slaktade dem och åt upp dem, och eftersom dessa djur är våra släktingar så blev vi också mottagliga från deras virus vilket låg bakom utbrottet av Ebola och den troligaste förklaringen till aidsviruset är att det också kom från exploateringen av regnskog i Afrika då man åt apors kött på vägen och handeln av kött från vilda djur i Asien har gett SARS och nu Corona och därför kan man säga, tänkte jag där jag satt på stolen, att det är tydligt att allt hör ihop, mänsklighetens utnyttjande av naturen har förstört vårt klimat och marknadens utnyttjande av skattemedel har försämrat välfärden och exploatering av djuren både vilda djur och kor grisar kycklingar har skapat nya pandemier och alla tre saker kommer att drabba hela mänskligheten om vi inte gör något åt det i tid och det är vi, det vill säga staten som ska göra det , tänkte jag där jag satt på stolen i stugan i karantän och tittade ut genom fönstret.
*****
Månad: maj 2020
Tillsammans i podden Hemmafru har Kristina Sandberg och jag samtalat i tre säsonger, och detta avslutningsavsnitt är nummer 24 i ordningen. Vi började 2018 och utgick från våra böcker, Kristina från sin Maj-trilogi och jag från ”ensamheten värst”. Vi har berört väldigt många ämnen, men det mesta har berört det s.k lilla livet, omsorgen om varandra, barnen, hemmet, utifrån ett kvinnligt och feministiskt perspektiv. Från Siri och Majs hemmafrutillvaro på 50-talet till dagens tillvaro, när kvinnor finns ute på arbetsmarknaden och där jämställdheten mellan könen ökat betydligt. Men fortfarande finns de manliga maktstrukturerna under ytan och påverkar oss ständigt, och där omsorgsarbetet, Siris och Majs paradgrenar, forfarande är ojämnt fördelat, både ur kön och klassperspektiv.
Varje säsong har också haft minst ett avsnitt där vi kommit in på vårt eget skapande, hur vi ser på det, vilka kriser och misslyckanden som ligger bakom ett gott resultat. I detta sista avsnitt, som heter Att försöka, pratar vi rätt mycket om det.
Men utan Teg Publishing, med sönerna Anders och Jonas, hade det inte blivit någon podd. Varje säsong har spelats in under två dagar hemma i Jonas studio i Marinstaden, Stockholm. Och allt därefter, klippning, bearbetning, textskrivning, publicering på sociala medier osv har Jonas och Anders stått för. Ett imponerande arbete som de har utfört vecka efter vecka på vårarna, mitt bland allt annat arbete som förläggare.
Och jag skickar ett stort tack till alla Er som lyssnat troget och till alla som hjälpt till med finansieringen av podden via swish eller Patreon.
Det är inte så stor skillnad för mig när jag sitter i karantän och isolerar mig, mot tidigare när jag ändå mest satt ensam och inte träffade så många på en vecka. Men naturligtvis, viss skillnaden är det ju, från kanske möten med 5 personer per vecka ner till en person, och det är alltid Karin som är den personen. Och barn och barnbarn kom inte hem till påsk och jag kan inte träffa dem som förr. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.
Och sen skulle jag under våren ha varit med på två konstutställningar, en vernissage i Luleå och så den årliga konstrundan där jag var inbjuden till Siknäs, men båda ställdes in. Mycket tråkigt. Naturligtvis.
Men jag är ju inte drabbad på något allvarligt sätt, i varje fall så länge jag håller mig frisk. Och som varande pensionär är min försörjning tryggad. Det är hemskt att höra alla historier om hur allvarligt sjuka folk blir och hur många som mister sina anhöriga. Och jag tänker på alla som förlorar sina jobb och alla kulturutövare som lever på konserter, böcker, skivor när plötsligt allt släcks ner, ställs in och skjuts på framtiden. Mycket tråkigt. Naturligtvis.
Jag känner att det är svårt överhuvudtaget att skriva om någonting alls, allt känns så futtigt. Samtidigt orkar jag inte med alla artiklar som svämmar över i tidningarna som ska förklara hur allt ligger till eller som vet hur vi borde har gjort, bör göra och skulle ha gjort tidigare och vad som är rätt och fel. Alla hemmasittande kulturpersoner skriver texter om ”dessa tider” och det är säkert bra innehåll men jag orkar inte längre, scrollar snart hela DN. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.
Men jag känner mig väldigt stolt över den sammanhållning som vi i Sverige visat, med högt förtroende för myndigheterna och jag har känt glädje över alla dessa myndighetspersoner som dagligen står i teve och säger som det är, och som lugnt och sansat förklarar sina ståndpunkter och inte försöker förneka misstag på det vanliga mediatränade sättet. Tänk att vi äntligen slapp de mediatränade lögnerna som vi matats med i så många år, de där ordrika förklaringarna med glidande på sanningen som skapat ett klimat där det är uppenbart att den som pratar inte säger sanningen. Ungefär som då Ebba Busch Thor skyllde bristerna inom äldreomsorgen i Stockholm på socialdemokraterna fast alla visste att det är hennes eget parti som är ansvarigt.
Man ska inte ljuga, det sa redan Per Olov Enqvist mamma, lärarinna och medlem av EFS i Hjoggböle. Det framkommer i den fina dokumentären från 2003 av Eva Beckman, om den nyss bortgångne författaren. ”Jag är virtuos när det gäller skuld och skam” säger Per Olov om sin uppväxt, och han kan inte ljuga utan att må väldigt dåligt. Ebba Busch Thor verkar inte besväras av ett sådan samvete. Och det är mycket tråkigt, Naturligtvis.
Han var självkritisk i en dimension som är svårt att förstå idag, och verkade lida väldigt av sitt tunga ansvar som statsminister. Mycket tråkigt för honom. Naturligtvis.
Och jag ser dokumentären om Erlander i två avsnitt och där Erlander först inte gillade teve och inte trodde på mediets framtid. Han intervjuades inför valet, jag tror att det var 1966, och våra första skjutjärnsjournalister, det tre O:na, Åke Ortmark, Lars Orup och Gustav Olivecrona ställer frågan apropå bostadsbristen i Stockholm, om vad en ung bostadssökande familj skulle göra och Erlander mumlar, ”de får väl ställa sig i bostadskön, givetvis”. Nåt mer säger han inte, och han förbannar sig själv i sin privata dagbok över ett sådan misslyckat tv-framträdande. Något som han ofta gjorde i sin dagbok. Han var självkritisk i en dimension som är svårt att förstå idag, och verkade lida väldigt av sitt tunga ansvar som statsminister. Mycket tråkigt för honom. Naturligtvis.
Men även om Erlanders självförtroende var lågt så tror jag att det var just denna ständiga självkritik som gjorde att han kunde sitta kvar som statsminister så många år. Idag befolkas de flesta toppositioner av självsäkra personer, som aldrig kan göra ett fel och erkänna det. Och de behöver inte heller erkänna det, eftersom alla vet att det är okej att skylla ifrån sig. Men Anders Tegnell skyller inte ifrån sig, det hedrar honom. ”Vi gjorde det vi gjorde utifrån den kunskap vi hade då. Och vi har misslyckats med att skydda de äldre. Men än så länge vet vi inte varför.”
Tänk att få bo i ett land som Sverige, som bygger sina åtgärder på evidens, det är en ynnest. Evidensbaserad kunskap betyder att vi grundar våra åtgärder på det vi vet utifrån nuvarande forskning, och det innebär sällan snabba och definitiva besked utan mera av långsamhet, osäkerhet och ett prövande förhållningssätt. I många länder talar man om kriget mot smittan, och många politiker vill då visa handlingskraft. I Indien höll premiärministern Modi tv-tal kl 20 på kvällen den 24 mars och sade att han beslutat om totalt utegångsförbud i hela landet inom fyra timmar, dvs vid midnatt. Det handlade om 1,3 miljarder människor som plötsligt stängdes inne. Men han glömde alla 400 miljoner som inte hade något hem att stanna inne i, fattiga som lever på gatan i städernas slum. Om detta har författaren Arundhati Roy skrivit om, i en artikel i DN, som jag verkligen har läst. Dessutom har en väldigt bra intervju med henne sänts i Människor och tro, i P1.
Jag märker att jag förändras av isoleringen. En viss nedstämdhet inträder pga av frånvaron på sociala kontakter och samtal med andra. Mina tankar blir mer enahanda av bristen på stimulans och jag saknar samtalen med mina kompisar om det jag upplever, tänker och funderar på. Vi människor behöver varandra. Men det är inget nytt, att sitta i ensamhet är inget eftersträvansvärt. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.
Och vi människor behöver också kroppskontakt eftersom det stimulerar produktionen av hormonerna oxytocin och serotonin, som får oss att må bra.
Och vi människor behöver också kroppskontakt eftersom det stimulerar produktionen av hormonerna oxytocin och serotonin, som får oss att må bra. Men i brist på kramar kan man köpa ett tyngdtäcke, det ger tydligen samma positiva effekter som att ligga sked med någon närstående. Man sover bättre helt enkelt. Alla borde få rabatt på ett tyngdtäcke i dessa tider, i varje fall ensamstående som ligger ensam i sängen eller par som varit gifta så länge att nattlig social distans blivit mera regel än undantag. Sådant kan ju hända i de bästa av familjer. Men det är tråkigt. Mycket tråkigt.
Naturligtvis.
****