Sara Arnia läser in “ensamheten värst” som ljudbok

Sara med “ensamheten värst” i sin hand

När jag samtalade med Kerstin Wixe i Kontext i början av 2017, efter att boken “ensamheten värst” hade kommit ut, så var Sara Arnia med och läste ur boken. Jag hade, som många andra lulebor, sett henne i Norrbottensteaterns uppsättningar där hon arbetat under många år i ett långt yrkesliv som skådespelare. Jag hade även hört henne läsa radioföljetongen i P1 flera gånger, och jag visste att hon var en av de bästa som vi har i landet, när det gäller att tolka och levandegöra texter.

Trots att jag visste om hennes kompetens blev jag ändå överraskad av den professionalitet hon uppvisade. De texter hon skulle läsa var fulla av noteringar med blyertspenna, streck och kommentarer i marginalen och vissa sidor var fulltecknade av instruktioner över hur läsningen skulle utföras. Jag blev varse att hon inför denna uppläsning, förberett sig minutiöst, och lagt ner många, många timmar på att läsa igenom texterna.

När så mina söner Anders och Jonas i Teg Publishing bestämde sig för att göra en ljudbok av “ensamheten värst”, så tänkte jag direkt på Sara Arnia. Jag kontaktade Sara och när jag fick hennes ja, visste jag att boken var i hamn.

Naturligtvis är läsning av Siris kortfattade dagboksanteckningar en utmaning. Det är upprepningar, dag efter dag med nästan samma innehåll och på slutet långa böner som upprepas i det oändliga. Jag visste att Sara var den person som kunde levandegöra texten, så att lyssnarna skulle känna, in på bara huden, inte bara Siris ensamhet och förtvivlan utan också hennes glädje i samvaron med andra.

Ljudboken spelades in hemma hos mig på Porsön. Vi hade ingen studio, istället skickade ansvarigt företag inspelningsutrustning, dator, ljudkort och mikrofon i en låda som jag plockade ihop i ett av rummen i radhuset. Det var inte optimalt, jag fick hänga filtar för fönstren för att dämpa akustiken och ett par gånger fick jag springa ut och stoppa en granne som började klippa gräset med en motorgräsklippare. När allt var uppkopplat satt en tekniker i Stockholm och styrde inläsningen i realtid. Fantastiskt väl fungerande.

Även denna gång imponerades jag av Sara Arnias förberedelser. Precis som vid Kontext var hon mycket väl förberedd, och kanske ännu mer denna gång. Boken var full av lappar och gem och jag förstod att hon lagt ner många, många timmar på läsningen. Och jag tänkte, att det är det här, som är skillnaden mellan en mästare och en medelmåtta.

Det handlar inte bara om begåvning eller kunnande. En lika viktig aspekt är att aldrig bli för självsäker. Om man lyckas behålla en viss osäkerhet, trots att livet kantas av succéer, slår man sig aldrig till ro, utan för varje nytt uppdrag spänner man bågen till det yttersta. Sara Arnia är en sådan mästare, som inte tar något för givet, som vet att det är hårt arbete och intensiva förberedelser som ger det goda resultatet.

Jag är så glad för att det här projekt blev av, att Sara Arnia läste in “ensamheten värst”. Och jag är också säker på att Siri håller med mig, eller som hon skulle ha uttryckt det – Tack Gode Jesus för att Sara läste in min dagbok!

****

Instruktioner till mina söner, kapitel 2

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främst om hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer andra kapitlet.

Kapitel 2. Hur man eldar i kaminen och bastun

Vi skaffade kamin till stugan i slutet av 90- talet. Vi hade egentligen inte råd att köpa kaminen, sätta in rökrör och skorsten, eftersom vi hade drabbats av fastighetskrisen 1991 och förlorat alla våra besparingar. Men behovet var stort och jag bestämde mig för att göra det mesta själv och på billigaste möjliga sätt.

Jag köpte ett fem meter långt cortenrör på skroten. Isolerade det och sen skulle det vara svart plåt runt om som jag beställde av en plåtslagare jag kände, han bodde på Berget, Han präglade plåten och jag nitade ihop den runt röret. Då var skorstensröret färdigt.

På annons köpte vi en nästan oanvänd kamin för 1000 kr. Det var precis den vi ville ha, en norsk Jötul, med möjlighet att elda både med öppen och stängd lucka. Det var ett otroligt fint fynd, och vi använder den fortfarande. Jag transporterade det isolerade skorstensröret till stugan tillsammans med kaminen på en släpvagn.

Jag skruvade fast en skyddsplåt på golvet där kaminen skulle stå, satte en brandsäker skiva på väggen, gjorde hål i innertaket och yttertaket och byggde skydd med hjälp av brandsäker gips. Ringde sedan Pelle Bergström som kom med en traktor och lyfte dit det fem meter långa skorstensröret genom taket och rakt på kaminen. I samband med att röret skulle sättas dit råkade jag skära mig på plåtkanten, och såret på fingret gick ända in på benet. Det tog lång tid att läka men det blev inte några kvarvarande men, mer än ett ärr. Det hade kunnat bli värre om senan hade skurits av.

När man bygger själv som jag gjort, så finns det risker, att det man tjänar in genom att inte hyra in en hantverkare, kan gå bort i inkomstförluster p.g.a av långvariga sjukskrivningar i samband med olyckorna, som är oundvikliga. Som amatör är det kanske första gången man gör ett visst arbetsmoment och misstag händer ständigt, både små och stora.

Jag har under stugbygget fallit från stegar tre gånger. Vid ett tillfälle, det var inte så högt utan det var vid bastubygget, stegen föll och jag hann ta tag i taket och så hängde jag där ett par meter över marken. Men jag hade tur, Karin var i stugan och jag ropade på henne där jag hängde och hon kom och ställde upp stegen så jag kunde ta mig ner igen.

En annan gång blev det allvarligare. Jag höll på med plåttaket på stugan och hade lutat stegen mot brotaket. Jag klättrade för högt på stegen och den släppte från marken och jag rasade ner och slog i backen. Det var kanske tre meter högt och jag föll med hela kraften på ena benet och stöten togs i huvudsak av högra knäet.

Jag låg där och kände att inget var brutet men förstod att det skulle bli stora problem med knäet. Så jag klev upp och haltande packade jag ihop mina saker, låste stugan och satte mig i bilen och körde hem. När jag kommit hem kunde jag inte gå och det blev akuten, röntgen och tre veckor på kryckor. Men ingenting var riktigt allvarligt skadat så jag blev helt återställd.

Jag fick aldrig lära mig elda under min uppväxt. Vi hade vedeldad panna men innan jag var tillräckligt gammal för att få hålla i tändstickor så skaffade vi oljeeldning. Och vi hade en öppen spis i vardagsrummet men när pappa byggde om och flyttade köket dit fanns det ingen bra vägg för kökssoffan, förutom där öppna spisen stod. Så han rev bort spisen och murade igen hålet. Han var väldigt rationell min far. Och någon bastu hade vi inte heller, det här var Ångermanland inte Tornedalen, så det räckte med ett badkar i källaren.

Efter en uppväxt då jag aldrig fick tända en brasa, var jag värdelös på att elda. Om man ska göra en eld på det vanligaste sättet, så börjar man med att tälja små stickor med kniven och tänder dem och sedan när de tagit eld så lägger man på lite större och tjockare stickor tills det tar tar sig rejält. Och när det brinner tillräckligt i det tunna trämaterialet och blivit riktigt varmt, lägger man på veden, först små vedträn och sedan allt större klabbar. Men hur jag än försökte så fungerade det inte för mig, antingen använde jag för kraftiga stickor eller så la jag på för stor ved allt för tidigt, så att elden slocknade.

Men Karin har alltid varit duktig på att elda. Hemma hos familjen Melins fanns det bastu och öppenspis i huset i Kalix och bastu och öppenspis i stugan. Det eldades flitigt varje dag och Karin fick lära sig tända en brasa från grunden. Hon är verkligen expert på att sätta igång en eld, och dessutom älskar hon att sitta vid en brasa i flera timmar och hålla den igång med att lägga på en pinne då och då. I många år var det bara hon som eldade i kaminen och i vattenvärmaren, som vi hade ute på gården.

Det var lättast så men ska jag vara ärlig så måste jag säga att det sved i manliga självförtroendet. Det är ju löjligt, men vissa saker är ju manligt kodade i vårt ojämställda samhälle, och en man förväntas ju kunna göra upp en eld utan problem. Medvetet förstår jag att det är löjligt men känslan kom jag inte undan, känslan av förödmjukelse, av bristande förmåga.


Medvetet förstår jag att det är löjligt men känslan kom jag inte undan, känslan av förödmjukelse, av bristande förmåga.

Det var därför en otroligt lättnad när jag fick lära mig den sydamerikanska tändningen av eld. Och det var du Anders som lärde mig den. Du hade flyttat till Göteborg och var på en grillfest och det var en person där som kom från Sydamerika och kunde tända en utegrill med bara tidningspapper. Och man kunde använda samma teknik för att tända en vanligt eld med ved. Så här går det till.

Man tar en sida ur en tidning, ett helt dubbeluppslag, och virar ihop den till en rulle som sedan lindas ihop till en ring och sätts ihop i ändarna, som en knuten halsduk. Det bildas alltså en pappersring med virad tidningspapper och två sådana ringar läggs under några vedträn staplade ovanpå varandra. Och när man sticker in en tändsticka och antänder papperet blir det så hett att veden antänds. Hemligheten är att man rullat papperet i flera lager och det har bildas fler luftlager, att försöka tända ved med bara en bit orullat papper det fungerar inte, det slocknar direkt.

Vi började använda metoden för att tända veden i kaminen, och det fungerade utomordentligt väl. Jag minns att när jag för första gången eldade i kaminen med den sydamerikanska tändningen och veden tog eld utan problem, så var det en otrolig lättnad. Som om en del av en förlorad manlig stolthet återkom i mitt liv, bara genom att se elden ta sig i kaminen. Så när vi skaffade en egen bastu 2016 så kändes det väldigt bra, att jag hunnit lära mig att elda på ett vettigt sätt.

Jag tycker att en bastu inte ska vara för trång. Det finns inget värre än att sitta på en brits med en annan människa, särskilt en annan man, och det är så snävt utrymme att man riskerar  att stöta ihop med den andres överarmar eller axel. En obehaglig kroppskontakt i all sin svettiga nakenhet.

Det kanske kan vara så att jag är lite känslig för både nakenhet och kroppskontakt eftersom vi inte hade någon bastu när jag växte upp. Jag kan säga, och det kanske förvånar er, att jag såg aldrig mina föräldrar nakna, inte ens oklädda. Möjligtvis kunde de ske olyckor, till exempel då jag gick in i mina föräldrars sovrum och min mamma höll på att klä på sig, och hon hade redan korsetten, underbyxorna och behån på sig, så jag såg inte någon naken hud förutom benen, och hon blev så arg och sa att jag skulle inte vara så nyfiken.  Men jag gick inte in dit för att vara nyfiken, det var en olycka, jag visste inte att hon stod och klädde på sig.

Jag har lite diffusa minnen av att jag någon gång såg min pappas överkropp, när han bytte skjorta i sovrummet och dörren stod på glänt. Jag vet i varje fall hur han såg ut på överkroppen så jag måste ha sett det någon gång. Det var för övrigt mycket likt den överkropp som jag nu själv bär.


Jag vet i varje fall hur han såg ut på överkroppen så jag måste ha sett det någon gång. Det var för övrigt mycket likt den överkropp som jag nu själv bär.

All form av nakenhet var otänkbar. Ibland åkte vi till en badstrand och naturligtvis så badade vi barn med badbyxor men våra föräldrar klädde aldrig av sig. Men min pappa kunde knäppa upp ett par knappar i skjortan och vika upp ärmarna, och mamma drog ibland upp kjolen upp till grenen när det var väldigt varmt.

Men det var inte det jag skulle berätta om, utan hur man värmer upp bastun. Det är ett effektivt aggregat, gå in en halvtimme före och gör en stor brasa i eldstaden. Fyll först vattenbehållaren som finns på höger sida av aggregatet och hämta in ett par hinkar vatten till att slänga på stenarna och till efterföljande tvätt. Tänd med tidningspapper enligt den sydamerikanska metoden. Vänta en halvtimme, gå in och fyll på rejält med ved igen, och då är det dags att börja basta. Släng vatten på de heta stenarna lite då och då, inte för ofta och inte för sällan. Det är viktigt att rummet fylls med den heta ångan tills luften blir mättad.

Om vi bastar inom vår familj då är vi nakna, men om vi bjuder in någon främmande, och det är mixed bastu, då kan det var på sin plats att man har badkläder. Annars får man bada separat, kvinnor och män. I Tornedalen badar männen först, när bastun är varm, sedan får kvinnorna bada på eftervärmen. Jag tycker att det är dålig stil, om det nu är så, men jag vet inte säkert.

Jag har inget emot fundamentalister som hela tiden mäter temperatur och luftfuktighet i bastun för att uppnå den optimala tillståndet, men jag vill gärna att känslan ska få styra i bastun. Det är väl det enda stället som jag tycker så, i övrigt är jag noga med att mäta allt, till exempel när jag lagar mat vill jag gärna ha rätt innertemperatur. Lax är genomstekt vid 52 grader men det fungerar bra att ta den redan vid 48 grader, då är den precis färdig och väldigt saftig. Men ät inte ortens lax mer än en gång i veckan, det är för mycket dioxin i den.

När man har bastat färdigt är det mycket vatten på golvet så måste bastun torkas ut. Så lägg in ett par extra vedträ, efter bastubadet, för att torka ur basturummet. Ta skrapan och skrapa ner så mycket vatten som möjligt i dräneringsrännan, öppna ett fönster och lämna dörren öppen till hälften, så allt får torka och vädras ut. Om man inte gör det kommer bastun att bli sunkig och lukta illa, och bli missfärgad. Så det här måste ni sköta, fuska aldrig med detta.

Glasdörren mellan relaxen och bastun är lite problematiskt. Dörröppningen påverkas av att tjälen skjuter under huset och man måste justera låset fler gånger per säsong. Ibland är det för trångt så dörren inte går att stänga eller så glider dörren upp av sig själv när utrymmet är för stort. Det finns en lite rulle som går att justera ut eller in i själva låset, och det gör man med en insexnyckel. Ta nyckeln och stoppa in den i det lilla hålet, skruva åt höger så åker rullen in och skruva åt vänster så åker rullen ut. När det är justerat ska dörren fastna lagom med ett litet knäpp.

Slutligen. Glöm inte att fylla vedlåren i stugan innan ni far därifrån. Det är viktigt. Tänk om man kommer dit nästa gång och det är vinter och kallt och djupsnö, hur roligt är det då att tvingas gå till ladan först och bära in ved innan man kan tända en värmande eld?

****

Att känna sig levande

Selma Lagerlöf skriver i ett brev till sin älskarinna Sophie Elkan om sin syn på kärleken. Selma menar att det viktigaste för en människa är att leva och att känna sig levande, och för det behöver hon bli sedd och uppskattad av någon. Och det blir man via kärleken, det vill säga genom att vara föremål för någon annans passion. Men, skriver hon, kärleken är trots allt bara ett medel. Det är känslan av att leva och att känna sig levande, som är huvudsaken.

Det är känslan av att leva och att känna sig levande, som är huvudsaken.

Det är därför inte konstigt att många tror på en Gud som alltid finns där, betraktar och ständigt belyser oss med sin uppskattning. Det är Guds kärlek som man åtnjuter, men även den kärleken kan sägas vara ett medel för att stärka vår livskänsla. Fördelen med Guds kärlek jämfört med kärlek från medmänniskor, är att hans kärlek är mera stabil över tid.

Ibland kan det räcka långt för en människa att ha ett minne av att en gång ha blivit sedd. Jag tänker då på långa äktenskap där passionen kanske ligger årtionden bort, och där vardagslivets triviala göranden och låtanden sakta sköljer ur intimiteten likt de urtvättade påslakanen som en gång var färgrika och fräscha. Långa förhållanden övergår ofta i en ny fas, där seendet inte längre är huvudsaken, utan där hörseln kommer i förgrunden. Genom att man lever i en gemensam ljudmiljö, skapad av två människors rörelser i ett hus eller lägenhet, känner man sig trots allt levande, eftersom någon i alla fall lyssnar på en. Någon hör de steg man tar på golvet, ljudet av toalettlocket som slår igen eller det karaktäristiska ljudet av tandborstningen innan sänggåendet. Livet pågår och man lägger inte märke till det förrän det blir tyst, och den andre inte längre finns där. Då tystnar också livet.


….där vardagslivets triviala göranden och låtanden sakta sköljer ur intimiteten likt de urtvättade påslakanen som en gång var färgrika och fräscha.

Förutom kärleken från en partner, och livet i ett parförhållande, finns andra sätt att känna sig levande. Det gäller naturligtvis alla former av kärlek och uppskattning som man får av syskon, barn, vänner och kamrater. Men också genom konsumtion av kultur i olika former eller eget skapande i form av hantverk eller trädgårdsskötsel. Vi blir sedda när något vi gjort uppskattas av andra men vi får också syn på oss själva, när våra inre föreställningar förverkligas i det yttre.

Det kanske mest intressanta sättet att att känna sig levande är genom att fokusera på kroppen. Buddhismen har till exempel meditationen, där tankar och känslor stängs av till förmån för kontakten med den livgivande andningen. Och den från Indien härstammande yogan kopplar ihop kontroll av kroppens rörelser med det tomma sinnet, och vi känner oss plötslig levande som aldrig förr, om vi bara lyckas stå på huvudet. Samma upplevelser kan naturligtvis uppnås genom vanlig motion, jogging eller promenader, och vi är många som känner oss uppskattade av själva naturen när vi vandrar genom en skog eller ett fjällandskap. Det räcker långt.

Det har det senaste året blivit väldigt populärt med kalla bad, allt från att bada i sjöar på hösten till att doppa sig i bäckar med isvatten i fjällen. Det handlar naturligtvis om samma saker som alltid, ett sökande efter att känna sig levande. Jag har min vana trogen, hoppat på trenden och efter två månaders träning med kalla duschar lyckades jag gå i havet nyligen, det var 10 grader i vattnet. Och jag kände verkligen att jag var levande i den stunden.

Det värsta som kan hända en människa är kanske att fastna i bekvämlighet. Att aldrig frysa, aldrig vara hungrig eller utsätta sig för risker. Sitta i ett varmt hus, med fyllt kylskåp, stor platt-tv, skålar med chips, och en bil i ett varmgarage. I en sådan situation kanske vi trots allt är närmare döden än livet.

****

Instruktioner till mina söner

En dag när jag var ensam i stugan kom jag att tänka på att något skulle kunna hända mig. Att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten, blodstörtningen eller ramla från taket och förolyckas när jag försöker laga hängrännorna. Tänk alla trix som jag lärt mig genom åren, för att hålla alla saker igång, hur kommer det att gå med dem? All kunskap som jag samlat på mig om hur praktiska ting fungerar i stugan och huset, och all visdom (nåja) som jag tillägnat mig genom livet, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon. Allt skulle ju försvinna på ett ögonblick.

Så jag bestämde mig för att börja tanka ner några viktiga filer, som kan bli användbara för er, mina söner, någon gång i framtiden. Här kommer första kapitlet.

Hur man tömmer vattensystemet i stugan

Som ni vet så har vi sommarvatten i stugan, från stugområdets gemensamma brunn. I många år hade vi bara kallvatten och värmde det vi behövde i en vedeldad vattenvärmare ute på gården. Jag tror att det var 2011 så hade vattenvärmaren rostat sönder så vi bestämde oss för att installera varmvatten i huset, med elektrisk varmvattenberedare, rostfria rör, varmvattenkranar och en egen dusch.

Vi lejde en firma från Kalix och det kostade 15 000 kronor. Alldeles för mycket tyckte jag. Priset är för mig alltid dubbelt vid en sådan investering, först kostnaden för själva installationen och sen flera år av grämelse över hur dyrt det var.

Huvudkranen till våran tomt ligger i gräset bakom dasset, och är en så kallad skjutventil som man skruvar flera varv (medsols) innan det tar stopp och då är det helt stängt. Längre in på tomten, mellan sovstugan och dasset, har jag ytterligare en kran, en kulventil med vars hjälp man stänger av vattnet in till huset. Någon gång i oktober, stängs sommarvattnet av för säsongen, och då är det dags att tömma vattensystemet inne i huset, annars fryser det sönder under vintern.

Ni vet ju att jag är ordförande i Bakilandets samfällighetsförening, som ansvarar för vägen på stugområdet och den borrade vattenbrunnen. Före mig var ju er morfar ordförande, det kommer ni säkert ihåg, men sedan han fick stroken 2005, har jag innehaft förtroendeuppdraget.

Vi är flera på området som vill bo i stugorna på det gamla sättet, det vill säga, i lugn och ro, i närheten till naturen och utan särskilda bekvämligheter. Sedan finns det några som vill ha det mera modernt, bygga bryggor, köra in traktorer och platta till marken, borra brunnar för året-runt-vatten och annat onödigt. Så min huvudsakliga uppgift som ordförande är att se till att alla nya förslag från medlemmarna avslås. Utred, fördröj och avslå, så är gången, och först var det er morfar som hade den uppgiften, nu är det min.  Jag hoppas att någon av er kan ta över efter mig och fortsätta på den inslagna vägen.

Nåja, det var inte det som jag skulle berätta nu, utan det gällde kranarna.  Det ena typen av kranar, skjutventilen, den är bäst och fryser inte sönder på vintern. Men den andra typen, kulventilen, är besvärligare. Om man inte tömmer den stannar det lite vatten mitt i kranen och den fryser ohjälpligt sönder. Problemet är att den bättre kranen är dubbelt så dyr som den sämre.

På området finns det några som är snåla och som använder kulventil som huvudkran trots att den fryser sönder under vintern. Varje vår när vi sätter på vattnet är det någons kran som frusit sönder och som sprutar fontäner av vatten och tömmer systemet. Det är min uppgift som ordförande att gå runt och säga till de snåla att de borde köpa riktiga kranar.

Om ni någon gång skulle bli ordförande i en samfällighet så vill jag berätta hur det här fungerar. Försök inte lösa sådana saker som att vissa snålar på kranar och är ovarsamma, vilket gör andra irriterade, utan låtsas som att du tar tag i det genom att säga till, men gör det på sådant sätt att det inte blir någon förändring.

Det är nämligen viktigt att det alltid finns irritationsmoment mellan medlemmarna som inte är för stora, men som fångar upp all negativ energi i gruppen. Efter någon vecka är de läckande kranarna utbytta och lugnet återställer sig i samfälligheten, ända till nästa vår då det blossar upp igen. Som ordförande blir du expert på att hålla en massa irritationsmoment flytande på det här sättet, och det blir ett slags gemensamt kitt som paradoxalt nog får en enande funktion.

För om du försöker lösa ett sådant här problem en gång för alla, då går det illa, riktigt illa. Till exempel om samfälligheten skulle sätta ultimatum om vilka kranar som ALLA måste använda, då kommer de utpekade att känna sig kränkta, och då har de verkligt stora konflikterna satt igång och ingen vet var det kommer att sluta.

Så glöm inte mina råd. Förhala beslut och avslå alla nya förslag. Försök inte lösa mindre problem och irritationsmoment som uppstår mellan medlemmarna, låt det puttra på med små problem och oenigheter hela tiden, det ger stor trygghet för alla.

I duschrummet finns varmvattenberedaren. Under beredaren finns det tre rör som går in i munstycket: kallvattnet, varmvattnet och längst till höger en säkerhetsventil. Efter att man stängt kranen in till huset kan man skruva ur luftskruven som sitter på munstycket, vrida på säkerhetsventilen ett halvt varv och då börjar beredaren att tömma ut vattnet i avloppet. Lägg gärna luftskruven i en liten plastpåse och tejpa fast den på varmvattenberedaren, då kan den hänga där till våren utan att man tappar bort den.

Duschblandaren är du tvungen att demontera och ta bort från väggen och ta med hem till Luleå. Den går inte att tömma den helt på vatten och lämnar man den under vintern så fryser den sönder. Det är en dyr glömska, det har hänt mig en gång.

Sedan är det dags att öppna slangarna till kranarna under handfatet i badrummet och under diskbänken i köket. Ta tryckluftsaggregatet som det står Biltema på, den står i ladan, och blås alla ledningar fria från kvarvarande vatten. Sen är det klart.

Till våren, gör allt på samma sätt fast tvärtom. Förutom att blåsa rören med tryckluft, det behövs naturligtvis inte.

****

Konst, musik och fikabröd

Konstrundan i Siknäs

Konstrundan är ett arrangemang av KIN, Konstnärer i Norrbotten, och det går av stapeln nu till helgen, lö-sö den 25-26 maj. Det är 50 konstnärer i 5 kommuner som visar sin konst i sina ateljéer eller byagårdar. Det är en stor kultursatsning och det går en gratis buss från Luleå som åker runt till de flesta ställena. På en dag hinner man få en snabb överblick över mycket av den konst som produceras i Norrbotten. Konstrundan sponsras av regionen och kommunerna, men också av Lindbergs konst och ram, Svensk form och Träsmak.

Jag är inte med i KIN, men nu har jag för andra gången haft turen att bli inbjuden att medverka som gästutställare vid konstrundan i Siknäs bygdegård. Jag vet inte, men det är säkert många Lulebor som aldrig besökt denna speciella by. Men jag kan förklara. Om man ska åka till Siknäs så åker man E-fyran mot Kalix och sen svänger man höger strax före Töre. Sedan är det ett par kilometer till byn där bygdegården ligger. Jag behöver inte förklara vägen för de som kommer från Kalix, för de vet ju vart Siknäs ligger, det är ju inom samma kommun.

Konstrundan i Siknäs äger rum på två platser. Eva Hagström bor i Siknäs, och där har hon sin ateljé. Hon är känd för sin textilkonst och stora vävnader och har nu senast färdigställt en mäktig utsmyckning av Norsjö kyrka. Evas ateljé hittar du om du tar vänster efter bygdegården, följ skyltningen. I bygdegården ställer Lennart Holmbom, Eeva-Lena Väätäja och Anna Almqvist ut sina oljemålningar och akvareller. Och så är det gästutställare, Anna Heikki, Helen H Hedlund, Göran Söderström, och så jag då, men det har jag redan sagt.

På söndag, kl 13 i Evas ateljè och kl 14 i bygdegården blir det även ett musikuppträdande. Det är premiär för en helt nystartad musikgrupp med de tre eminenta musikerna Hasse Alatalo, Janne Olofsson och Johan Andrén. Jag ser verkligen fram emot deras spelning, det kommer att bli folkmusik av bästa sort!

Konst och musik hör ju ihop, det är ju självklart. Musik har också klanger och färger och kan var mörk eller ljus precis som en målning. Men musik hör också ihop med skrivande och författarskap. Att skriva handlar om rytm och takt, därför kan punkter, komman och andra skiljetecken sägas vara en form av taktstreck som skapar tempot i läsningen. Och innehållet – vad konsten, musiken eller litteraturen har för mening – det skapar varje person själv, vid betraktandet, lyssnandet eller läsningen.

Konstutställningar kan ibland vara svåra att ta till sig, en målning på en fyrkantig duk kan vara stum och inte direkt tilltala en betraktare. Men musiken har en förmåga att tränga genom alla barriärer och påverka hela kroppen rent fysiskt, genom melodierna, rytmen och känslan. Därför är jag väldigt glad att musiken finns med i konstrundan på bygdegården. Jag tror att det kommer att få stor betydelse för själva upplevelsen.

Men då ska vi inte glömma det viktigaste. I bygdegården finns också möjlighet att köpa kaffe och fikabröd, det vill säga att sätta sig ned, fika tillsammans och reflektera över det man sett på väggarna. Jag kanske kastar sten i glashus men det viktigaste med all form av konst tycker jag är att det finns möjlighet att ta en fika med bulle och en kopp kaffe. Eller kanske en småkaka, finska pinnar eller drömmar. Matsmältningens betydelse för all konst kan inte underskattas, alla upplevelser måste smältas för att de viktiga kulturella näringsämnena ska kunna tas upp av kroppen.


Matsmältningens betydelse för all konst kan inte underskattas, alla upplevelser måste smältas för att de viktiga kulturella näringsämnena ska kunna tas upp av kroppen.

Det är ju ingen som idag riktigt vet vad konst är, det kan nästan vara vad som helst. Jag hade en gång en utställning i pizzerian på Porsön, och det var underbart när folk som absolut inte var konstintresserade, kunde sitta och äta en pizza mitt bland vernissagebesökarna. Att äta en pizza eller ta en fika kan ibland vara själva konsten, huvudsaken är att det sker i ett lämpligt sammanhang.

Och konstrundan i Siknäs bygdegård är sådant lämpligt sammanhang. Till helgen den 25-26 maj finns där allt; musik för kroppen, konst för sinnet, gott fika och trevligt sällskap i form av konstnärer och besökare. Varmt välkomna!

*****

You got to have balls

För oss män som bor på landsbygden är det lika viktigt att ha en kula på bilen som att ha två kulor i kalsongerna. Att inte ha dragkrok är lika omöjligt på en mindre ort som att sakna skägg för någon som bor på Södermalm. En man som kör omkring med en bil utan kula där bak är som en kastrerad hankatt i mars; livet saknar mening och ens status i gruppen är minimal.

I många år hade jag en väldigt liten släpvagn. Den var verkligen minimal, så liten att den inte syntes i backspegeln, och därigenom omöjlig att backa med. Att köra omkring den på byggmarknader och återvinningsstationer var en prövning, och jag skämdes inför andra män för dess litenhet, och dess bristande förmåga att bära tillräckligt tryckimpregnerat virke till vårens altanbygge.

Eftersom den var så omöjlig att backa, var jag livrädd att hamna i en brädgård som inte gick att köra runt åt ett håll. Men som tur var är de flesta ställen byggda så att det bara går att köra en väg in och en väg ut. Men innan man kör ut genom grinden ska ju virket mätas och där står tre fyra rader med bilar bredvid varandra, parkerade, väntande på mätningen. Ibland kunde min gamla låga Saab stå mitt emellan två Suvar, med sådana där stora släp som man kan köra upp två skotrar på eller en minigrävare. Och bredvid dessa vidunder kände jag ofta att mitt lilla, lilla släp krympte ännu mer, som snoppen när man badar i kallvatten. Jag brukade tänka, det gör ingenting Sven, du är bra ändå.

Till slut var det lilla släpet helt färdigt, jag hade helt enkelt överbelastat det. Lagt för många bräder och plankor på det för transport till stugan i Kalix, så att hjulaxeln hade böjt sig. Jag hade i min fåfänga och behov av bekräftelse helt enkelt överskattat dess förmåga, kanske som ett försök att dölja realiteterna. Nu var det hela över och jag stod där med en kula men inget släp.

Lyckligtvis uppmärksammade min fru min prekära situation och avsatte en del av ett arv till en ny och fin släpvagn, med en mera normal och genomsnittlig storlek. Så numera känner jag mig som en vanlig man, och jag behöver inte stå och skämmas när det är dags för mätning, av längderna, på bygghandeln. Min fru verkar ha haft förståelse för hur det känns att bara ha en kula och ingenting annat.

När vi åker från stugan i Kalix på söndagskvällarna mot Luleå, så hamnar vi i det som brukar kallas tornedalsrallyt, en karavan av bilar med släp där alla tornedalingar som bor i Luleå ska ner och jobba ännu en vecka innan de kan åka hem igen på fredagen. Hastigheten på karavanen ligger ofta på 120 km i timmen trots att högsta hastighet är 80 för en bil med en vanlig bromsad släpvagn.

Jag brukar använda min rättmätiga makt till civil olydnad, och hålla den hastighet som gäller när man har släp. Det är ju först dubbelfiligt och då kan bilarna köra om allt vad de kan men så kommer MIN sträcka, den enkelfiliga. Då ligger jag på lagstadgade 80 km i timmen och skapar en lång bilkö efter mig, Det är en härlig känsla, att få möjlighet att ge andra chaufförer en lektion om att en annan tillvaro är möjlig, ett långsammare och mindre stressigt liv, fylld med eftertänksamhet och mindfullness.

Men det är sällan, tycker jag, som de verkligen passar på och förändrar sina liv. Så fort det blir dubbelfiligt igen så drar de iväg som om de inte lärt sig någonting alls. Det är tråkigt att de måste ha så bråttom. Men you got to have balls, tänker jag, och inte bara följa med strömmen.

*****

Aldrig fler än tre

Jag och mina två vänner Johan och Björn har hållit ihop i 25 år. Vi träffades när vi jobbade på samma ställe, socialförvaltningen i Luleå. Vår vänskap bygger på att vi är tre och vi ses nästan alltid alla tre på samma gång. Det händer att vi möts bara två då den tredje är upptagen på annat håll, men det tillhör undantagen.

De flesta samtal mellan oss sker i stugor eller ute i naturen. Ibland på lunch eller vid ett fika på en lördagseftermiddag. Det finns ett särskilt mönster för våra tre-personers-samtal som numera är välutvecklat. Två av oss gaddar alltid ihop sig mot den tredje, och ett raljant hackande på denne utvalde utspelar sig. Det kan handla om den tredjes sätt att bete sig, dumheter han gjort i livet, tillkortakommanden eller de livsval han har gjort. Den tredje får finna sig att bli utskrattad och ta emot långa analyser och goda råd, hur han borde göra istället.

Sedan efter kanske flera timmar, eller en hel dag, så byter vi roller. Då är det någon annan av oss som är den tredje personen, som de andra två hackar på. Utsatthetstiden brukar bli ganska jämt fördelat mellan oss, även om jag klarar mig bäst. Det beror främst på att jag är växt upp i Husum, där alla hackade och retades hela tiden med varann, så jag räknas lite som en expert på att klara mig ur angreppssituationer. Jag blir aldrig svarslös. Men de andra vet inte hur känslig jag egentligen är, den mesta förtreten sväljer jag i tysthet.

Även om den som blir utsatt kan bli hårt trängd är det ingen som tar åt sig fullständigt och blir på riktigt dåligt humör. Det hålls på en lagom surhetsnivå och vi vet alla vart gränsen går. Det är bara tre-fyra gånger genom alla år som det blivit riktigt allvar, det vill säga att den tredje verkligen tagit illa vid sig. Vi vet alla vilka dessa tillfällen är och vi tar ofta upp dem och säger att det var onödigt att du skulle ta åt dig så fruktansvärt den gången.

Ett par tillfällen under åren har vi försökt ta in en fjärde person. Det har aldrig fungerat. Det har slutat med en slags ostrukturerad hackning på än den ena och än den andra, och tre mot en har kunnat bli temat för en hel kväll. Det har helt enkelt varit ohanterligt, och följden har blivit ymnigt alkoholintag, hårda ord och tidig hemgång.


…..ymnigt alkholintag, hårda ord och tidig hemgång.

Jag har svårt att förstå vad manlig vänskap är för något, och vilken funktion som den retsamma jargongen har, när man är fler än två. Det är möjligt att en viss hård attityd är nödvändig för att hålla de homoerotiska associationerna under kontroll. Min åsikt är i varje fall att män inte ska samlas i större grupper än tre. Blir de fler kan det lätt spåra ur med hejdlöst supande eller aggressivitet. Titta bara hur det ser ut på en vanlig hockeyläktare. Eller manliga rockband större än en trio.

För att inte tala om organisationer som domineras av män, till exempel sverigedemokraterna, där förnekelse av klimathot, hatfulla attityder och antifeminism är det som förenar.

Men tyvärr gäller det även för mansrörelser som kämpar för en positiv förändring av mansrollen, män mot våld, mansjourer och så vidare, trots att det är behjärtansvärt ämne. En mansrörelse för en god sak är en självmotsägelse, eftersom män i grupp sällan för nåt gott med sig. Jag var själv engagerad i en mansrörelse mot våld i nära relationer, som startade i slutet av 90-talet, men den togs över av en liten grupp män och sedan var det kört för den rörelsen.

Jag anser att en förutsättning för ett tryggare samhälle är att alltid begränsa manliga sällskap till högst tre personer åt gången. Då kan den underliggande nedärvda patriarkala strukturen hållas någorlunda i schack. Ta aldrig in en fjärde medlem.

******

Långsamhet och minne

Långsam skog

Det finns ett hemligt band mellan långsamheten och minnet, mellan snabbheten och glömskan, läser jag i Erling Kagges bok “Att gå”. Citatet kommer i sin tur från Milan Kunderas roman “Långsamheten”. Kundera tar som exempel en man som går längs gatan och försöker dra sig till minnes något han glömt. Utan att tänka på det saktar han då in på stegen. En annan man, som försöker glömma en pinsam händelse, gör precis tvärtom, och skyndar på stegen, som om han snabbt vill komma bort från det som ligger nära i tid.

Kundera menar att graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet och graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet. Det gäller även känslor; ju snabbare jag rör mig i tillvaron desto längre bort hamnar mina känslor, och om jag stannar upp, kommer känslorna tillbaka.


Graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet och graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet.

När man blir äldre försämras lätt minnet, det är väl ett utslag av naturligt åldrande eller så kanske det bara börjar bli för fullt på hårddisken. Jag får allt svårare att komma ihåg namn på personer och det kan ta en stund innan polletten trillar ner. Är det kanske därför vi äldre tar oss fram allt långsammare på promenaderna, som ett slags förtvivlat försök att hålla kvar våra minnen? Eller så är det bara att vi har mer tid, till skillnad mot de unga som stressar på väg mellan dagis, arbete, gym, karriär och köksrenoveringar.

Det är vissa namn som jag har svårare att komma ihåg än andra. Jag har insett att det främst är namn som redan är upptagna av syskon, släkt eller vänner som jag hade som barn. Till exempel om jag träffar en ny person och han heter Lennart, precis som min äldre bror, så har jag väldigt svårt att lära mig dennes namn. Som om ordet Lennart redan är upptaget av en person, och denne person betyder så mycket för mig att en stor del av min hjärna redan är ockuperad av minnen, historier och bilder som är starkt kopplat till just det namnet. Och det finns inte plats för några fler.

Jag har en teknik som brukar fungera. Om jag träffar en ny person som till exempel heter Kenneth, så tänker jag – aha, samma namn som Kenneth Norberg i Husum. Eller Anita, samma som min kusin eller Kjell, samma som Kjell Svensson, min mammas kusin. Det brukar fungerar rätt så bra, det blir lättare att komma ihåg, genom att koppla ihop det nya med det gamla.

Ibland hoppas jag att det ska bli bättre, det är ju färre och färre som är döpta med 40 och 50-talsnamn och numera heter barn Liam, Noah, Lykke och Tuva. Men tyvärr, namn har en tendens att återkomma varannan generation. Och tittar man på namntoppen för 2018 ligger Alice i topp. Det vill säga samma namn som Alice Hellgren, som bodde granne med oss på Nyhemsvägen i Husum. Men vi uttalade hennes namn Aliise, och inte Allis. Och det krånglar ju till det.

****

Hem för resande

Umeå gamla fängelse och vandrarhem

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att bo på hotell när man är ute och reser. De flesta hotellkoncept vill ju på alla sätt vädja till människans mest egoistiska böjelser. Det bakomliggande budskapet är att “du lever ju ett skitliv, bor i en sketen lya, kämpar varje dag för att hålla näsan över vattenytan” men NU ska du få leva ett riktigt LYXLIV!

Varje hotellrum har en jättestor dubbelsäng, även om det är ett enkelrum, och sover man där ensam, får man inblick i den känsla av ödslighet som rika familjer i Djursholm upplever bakom den fina fasaden. Sedan ett stort kaklat badrum där en hel japansk fembarnsfamilj från filmen Shoplifters kunde bo flera år, och det finns så många vita handdukar i olika storlekar att man behöver bara torka sig en gång på varje handduk. Sen kan man slänga handduken på golvet så att städerskan – invandrad från ett utomeuropeisk land – kan plocka upp den och skicka den till tvätteriet.

Frukosten på hotell är inte till för att man bara ska bli någorlunda mätt. Det handlar främst om att förstärka känslan av att DU är utvald att leva i lyx för You Are Worth It! Det är sällan bara en normal frukost, med fil och flingor, en macka och kaffe. Nej, det är ALLA sorters mat man kan tänka sig, från stekt bacon till pannkakor, mängder av juicer och frukter, söta mjölk- och havreprodukter och och så många olika bröd att det skulle räcka till fler än de 5000 personer som Jesus mättade med fem bröd.

En hotellfrukost är det sjukaste exemplet på ett överflödssamhälle som gjort så många av oss till bekväma lyxsökare, som ständigt vill ha upplevelser som ger den där speciella känslan av att vara utvald och speciell.

Men jag säger, släpp det där nu, all strävan efter lyxliv är förbi. Vi har i Sverige förbrukat resurser för ett helt jordklot redan nu i april.


Men jag säger, släpp det där nu, all strävan efter lyxliv är förbi. Vi har i Sverige förbrukat resurser för ett helt jordklot redan nu i april.

Om man måste resa, så är vandrarhem att föredra. Där är det enkelsängar, och ofta är det gamla fängelser som gjorts om till vandrarhem, det vill säga små rum med en tung dörr och galler för fönstren. Om man är två får man in en extrasäng, som är av sämre kvalitet eftersom den ofta är hopfällbar och med tunn madrass. Karin och jag har rest en del på sistone och jag har lärt mig att det är viktigt att jag tar extrasängen, eftersom vi män, generellt, har bättre sömn.

Att bo på vandrarhem innebär att du fattar att du är inte ensam här i världen. Det är 10-12 personer som delar på ett par toaletter och dusch, och man ser ständigt folk gå omkring med sin enda handduk på armen, tandborsten i handen och söker ett ledigt badrum, eller ställer sig i kö för ett sådant. Frukosten ingår oftast inte, men däremot finns det ett kylskåp och matlagningsmöjligheter, och det är bara en kvarter till närmaste ICA-butik. Så alla köper bara det de äter upp på morgon. Karin och jag brukar äta två ägg och lite yoghurt. Kaffe efteråt.

Vandrarhemmets affärsidé är ljusår från hotellens, och mycket mer uppdaterat för det sätt som vi borde se på tillvaron idag. Budskapet är: “du är inte så jävla märkvärdig och du delar ditt öde med många, många andra” så försök att uppföra dig väl och behärska dina krav på bekvämlighet och uppassning. Var sparsam.

Men glöm inte att ta bort lakanen från sängen innan du åker och lägga dem i korgen som står ute i korridoren!

****

Långfredag

“Den tysta stenen” akvarell, 46×56 cm

När jag var barn var det fortfarande förbjudet att ha roligt på långfredagen. Tråkighet var påbjudet. Alla affärer och kiosker var stängda och radion spelade klassisk begravningsmusik hela dagen. Hos oss, i en kristen familj, fick man helst inte ha något roligt upptåg av något slag. Vi lekte därför mest tysta leken, helt utan skratt.

Och det var ju inte så konstigt, Jesus hade ju dött, och det gjorde han varje år, på exakt samma dag. För oss vanliga människor inträder döden tack och lov bara en gång. Jag tror att det är själva återuppståndelsen som är problemet när det gäller Jesus, att det är därför han måste dö om och om igen, år efter år. Ett sorgeår räcker inte, inte ens efter 2000 år har vi lyckats sörja färdigt.

Vi hade inte TV i början av 60-talet, men det hade Abel Edberg och dit gick vi på långfredagen för att se en film om Jesu liv och död. För ett barn i sjuårsåldern var filmen otroligt tråkig även om det var lite spännande att se på TV. Man måste sitta minst två meter från tv-rutan annars kunde man förstöra ögonen. Det fanns speciella solglasögon som man kunde ha på sig för att klara strålningen.

När filmen svar slut sträckte jag på mig sömnigt och sa – Åh vilken tråkig film!
Och plötsligt tittade alla bara på mig med arga ögon och min pappa skrek att – så säger man inte! Det var tydligen en av de största hädelserna man kunde uttala, även om min mening inte var att prata illa om Jesus på själva långfredagen. Händelsen skapade hos mig en livslång osäkerhet och jag lärde mig att aldrig uttrycka en känsla bara så där rakt ut. Det kan vara fel känsla, eller till och med en hädelse att känna som man gör i stunden.

Lärdomen sitter fortfarande i och jag försöker ofta utåt uppvisa ett helt neutralt känsloliv. De känslor som jag visar är sällan spontana, utan resultatet av många och långa inre övervägningar. Överläggningarna pågår alltid mellan två olika poler, “så säger man inte” och “så här känner jag”. Det mesta hamnar i den outsägbara kategorin. Dessa ej outtalade känslor – det man inte säger – samlar jag i stora inre arkiv fyllda av frustration, men även glädje och passion förpassas dit.

Det är dessa arkiv, fyllda med känslomässigt material, som jag ständigt återanvänder i min konst eller i mitt skrivande. I mötet med andra människor uppstår ofta en viss distans men med akvarellpenseln i handen kan jag säga precis vad jag känner just nu.

Idag dog Jesus igen. Det var tråkigt. Och jag målade en tyst sten.

***

Sida 1 av 2

© Sven Teglund