Tankar för dagen i P1

Den 18 januari sändes detta avsnitt av min serie i Tankar för dagen, som handlar om empati och självupptagenhet. Du kan lyssna på SR Play HÄR !

Här ett litet smakprov.

****

Den mest empatiska personen sa direkt att –Ojojoj vad ont det måste ha gjort. Det kändes som höjden av inlevelseförmåga och jag kunde till och med se lidande i hennes ansiktsuttryck.

Den lite mindre empatiske personens första tanke rörde inte mig, utan han tänkte direkt på sig själv och något som drabbat honom – Ojojoj jag minns när JAG bröt foten 1997, vad ont det gjorde! Det var som om olyckan som hänt mig, bara blev en utgångspunkt för honom, att tänka på sina egna lidanden.

Sen den tredje gruppen, de oempatiska, deras första och enda reaktion var ren glädje – Ojojoj vilken tur att det inte hände mig! Sen började de prata om något hel annat, för att slippa beröra det känsliga ämnet. På sin höjd fick jag en kamratlig klapp på den skadade armen, med ytterligare smärta som följd.

****

Kränkta på äldre dar

The peeing man. Trådskulptur

Världen verkar idag vara full av besvikna och kränkta män och konstigt nog är de flesta av dem äldre personer. Det finns s.k incelmän som hatar kvinnor och vissa av dem blir terrorister som med våld angriper allt som kan kopplas till det feminina. Kulturkriget som pågår mellan vänsterliberaler och högernationalister är i stora stycken ett köns- och generationskrig.

I långa tider har en riktig blodig biff med fet gräddsås varit sinnebilden för den starke och oemotståndlige mannen, i varje fall inom västvärlden. All form av växtätande har kopplats till feminitet, och det går nästan inte att tänka sig en riktigt tuff man sitta och äta en grönsallad. Jag är säker på att ordet “vegan” är ett vanligt förekommande skällsord bland Åkessons vänner.

I dokumentären “The Game Changers” som nu finns på Netflix, vänds denna föreställning om manlighet verkligen upp och ned. Filmen är rent av chockerande, och jag kan tänka mig att om en SD-anhängare såg den skulle hans världsbild få sig en rejäl törn.

Genom ett antal verkliga exempel visas hur kroppsbyggare, tyngdlyftare, MMA-brottare och andra toppidrottsmän har förbättrat sina prestationer genom att gå över till vegetarisk/vegansk kost. Filmen klär av en av de största manliga myterna, att en man behöver mängder av köttprotein för att bygga sin kropp och för att uppnå goda resultat. Det verkar snarare vara tvärtom.

I en av scenerna i filmen, görs en enkelt test av matens påverkan på tre idrottsmän, aktiva inom amerikansk fotboll. Dag1 får de en måltid med protein från gräsuppfödd nötkött eller kyckling, och dag 2 får alla tre svarta bönor. Blodprov tas, det centrifugeras och de röda blodkropparna separeras från plasman som lägger sig längst upp i provröret. Och resultatet är slående! Efter en köttmåltid, oberoende om det är nötkött eller kyckling, är blodprovet uppenbart grumligt av fett medan bönorna ger ett helt klart och genomskinligt prov.

Och detta fett från animaliska produkter får stora konsekvenser för vårt blodomlopp. Det hindrar ett skikt i blodkärlen, de s.k endotelen, att reglera blodflödet i kroppen, vilket innebär att syreupptagningsförmågan försämras och gör att atletiska prestationer blir nedsatta. Och effekten sitter i 6-7 timmar efter en måltid. Fotbollspelarna som brukade äta mycket kött innan sina matcher blir skakade, och får sig en riktig tankeställare.

I en annan scen görs provet om på liknande sätt, tre idrottsmän får äta en köttmåltid med hög kvalitet och nästa dag en helt växtbaserad måltid. Men denna gång undersöker man inte blodet, utan matens påverkan på männens potens. Det är tydligen så att en man vanligtvis har ett antal automatiska erektioner i sömnen varje natt. I filmen får de tre männen efter sina måltider sova med en mätare runt penis, som mäter båda antalet erektioner och dess hårdhet.

Efter att de ätit den veganska maten, så ökar försökspersonernas nattliga erektioner (hur många och hur länge) med hela 370 procent, jämfört med köttdieten. Även hårdheten ökade, i genomsnitt med 11 procent. Ett nästan häpnadsväckande resultat.

I Sverige har vi ökat vårt intag av kött med 70 procent sedan 1960. Jag kan bara föreställa mig hur det påverkat de nattliga erektionerna hos männen i vårt land.

När jag ser filmen så slår det mig att det kanske är därför så många män, främst äldre, känner sig så djupt kränkta idag. I Sverige har vi ökat vårt intag av kött med 70 procent sedan 1960 och jag kan bara tänka på vad det har gjort med det nattliga erektionerna hos männen i vårt land.

Sakta men säkert har den västerländska kosten tagit ifrån oss den manlighet som vi är så vana att stoltsera med. Men ingen känner till den rätta orsaken till detta prekära tillstånd och istället riktar många män, kanske de värst drabbade, vreden utåt mot allehanda inbillade syndabockar. I sin känsla av förlust ser mannen ett samhälle i förfall, när det egentligen är i hans eget inre som systemkollapsen närmar sig.

I sin känsla av förlust ser han ett samhälle i förfall, när det egentligen är i hans eget inre som systemkollapsen närmar sig.

Och när en viss kroppsdel slutar växa, börjar andra saker växa istället, till exempel kulmagen och prostatan. Jag har själv haft känningar av dessa fenomen som en påminnelse om vilken ålder jag befinner mig i. Så numera när jag vaknar utan det typiska morgonståndet, som varit en följeslagare genom livet, är jag nästan glad, eftersom det då blir lättare att tömma blåsan.

Män som åldras förlorar många av de förmågor som traditionellt kopplas till manlighet och när ståndaktigheten minskar, blir det allt svårare att känna styrka och mod. Värst kanske det är att plötsligt vara förlorare i den klassiska manliga tävlingen att kissa med längsta strålen och tvingas sitta ner på toalettstolen, precis som vilken kvinna som helst.

Kanske är de så, att det är mäns sviktande potens som härrör från den överdrivna köttkonsumtionen, som gör att mängder av kränkta och besvikna män söker sig till sverigedemokraterna. Där känner de igen sig. De hatar feminister nu när mandomen sviker och de hatar invandrare, kanske mest för deras vegetariska kost, böngrytorna och falaflarna. De trivs tillsammans i dessa misogyna sällskap som är övertygade om att det behövs kött för att föda en man.

Men tids nog kommer sanningen att uppdaga sig även för dem. Kanske redan vid nästa läkarbesök.

******

Det var bättre förr

Tankar för dagen 28 december P1

Idag hade jag ett nytt avsnitt av Tankar för dagen. Jag reflekterar över mitt yrkesliv och vilka frågor som varit aktuella under fyra decennier.

Finns att lyssna på SR Play HÄR!

Att vara nyttig

Kafferep med handarbete

Siri och de andra hemmafruarna hade alltid kravet på sig att vara nyttiga. Att sitta tillsammans och bara ha trevligt, dricka kaffe och njuta av småkakor var inte tillräckligt. Händerna skulle inte vara sysslolösa och därför var alla former av handarbete en nödvändighet. Då kunde alla sitta med sin virkning och producera dukarna eller pannlapparna samtidigt som man fikade och samtalade. Ett perfekt sätt att förena nytta med nöje.

Men det var en sak som de inte behövde bekymra sig om, något som i princip alla är upptagna av idag, nämligen att träna kroppen. Dels så var kvinnliga kroppsidealet på femtiotalet kurvigt, det skulle synas att man var husmor. Dessutom hade hemmafruarna ett rörligt arbete, de fick verkligen göra rätt för sig. Inte bara med att städa, handla och laga mat utan även genom att aldrig sitta ner utan alltid passa upp andra.  Att springa upp och ner i trapporna i tvåvåningshus med källare, stärkte deras kondition och resultatet syns fortfarande i kvinnornas betydligt längre livslängd.

För kulturella personer har det aldrig tidigare varit viktigt att träna kroppen, utan det har mest handlat om att förkovra sitt intellekt genom böcker, artiklar, musik och studier. Jag kan inte se Torgny Lindgren framför mig med träningskor på sig, på väg till träningslokalen. Men numera joggar även författare, och det hävdas nästan att för att en bok ska bli bra så måste även kroppen vara i god kondition.

Jag tänker att det faktiskt är den kulturella medelklassen som idag tränar kroppen mest av alla, och särskilt då kvinnorna. Men att lägga ner så mycket tid på kroppen kan inte kännas bra för en intellektuell människa, behovet av att med lustkänslor kasta sig över en bok, ett radioprogram på P1 eller en lång DN-artikel finns alltid där. Den ständiga konflikten mellan lust och plikt har uppstått i nya former, och jag tror att den ökade populariteten av podcasts är en konsekvens av det.

Podcasten förenar kropp och själ

I en podcast kan kulturprogrammen i radion laddas ner och lyssnas på i joggingspåret, i träningslokalen eller på långpromenaden. Det finns poddar snart sett inom alla olika samhällsområden; humoristiska, historiska, politiska etc. Det finns till och med en podd om Hemmafrun.

Allt strömmas in i den tränande människans öra, rakt in i dennes intellekt. Det blir plötsligt möjligt att hinna med allt, med hjälp av mobilen och hörlurarna. Man kan klara både träningen av kroppen, som man enligt gällande tidsanda är tvungen till (påbudet) och samtidigt tillgodogöra sig kulturutbudet, det som gör oss till tänkande människor. För hemmafruarna på 50-talet var lösningen på konflikten mellan nytta och nöje den ständiga virkningen, idag fyller podcasten samma behov.

****

Om att bjuda på middag

Om man skall bjuda hem vänner på middag då måste man avsätta minst två dagar för att ro det hela iland. En dag för handling och inköp och sedan städningen av huset redan från bjudningsdagens morgon. Det brukar ta rätt många timmar att få ordning i huset, eftersom vi skippat städningen i tre veckor sen vi sist bjöd hem nån.

Folkhemmet, kryddat med salt och vitpeppar, vart tog du vägen?

Det räcker inte att bara gå till ICA Porsön inför en sådan här middag, utan man måste besöka flera olika affärer för att inhandla alla ingredienser. Det behövs nämligen specialgrönsaker, till exempel pumpor som kan heta butternut, exotiska asiatiska kryddor och smaktillsatser i småflaskor som man bara använder en gång och som fyller två hyllor i kylen där de sen bara står och torkar ihop. Det verkar som om vitpeppar helt har förlorat sin unika ställning här i landet. Folkhemmet, kryddat med salt och vitpeppar, vart tog du vägen?

Det är nödvändigt att köpa rejält med vin till maten, eftersom de flesta jämnåriga numera har förhöjd tolerans på grund av baginboxarna. Det går inte längre att bjuda på folköl eller sockerdricka, ingen skulle komma tillbaka någon fler gång efter en sådan middag.

Matlagningen är verkligen ett kapitel för sig. Det är omöjligt att bara göra något enkelt som på 70-talet, till exempel köttgryta med rostat bröd, Nej nu är det trerätters som gäller, gärna enligt förlaga från någon känd tv-kock. Det är ofta rätter vars namn inte går att uttala och som kräver 5-6 olika små rostfria pannor där allt ska puttra under flera timmar. Jag och min fru jobbar parallellt med städning och matlagning under förmiddagen. På eftermiddagen är det bara hon som jobbar vidare, medan jag mest går och gruvar mig inför kvällen och tänker på vilka kläder jag ska ha på mig och oroar mig för att maten inte ska räcka..

…den gamla, utslitna fläkten gör allt för att dra ut matoset utan att lyckas, och fettet fastnar istället på kryddburkarna ovanför spisen.

Matlagningen som det här är fråga om, kräver rejäla köksöar, med spishällar, dubbelugnar och oljade träskivor där allt kan hackas, sjudas och kokas. I vårat 70-talskök finns ju inga sådana avställningsytor och redan efter en timmes matlagning blir allt bara kaos på bänken. Disk och potatisskal blandas med grytor med exklusivt innehåll, medan den gamla, utslitna fläkten gör allt för att dra ut matoset utan att lyckas, och fettet fastnar istället på kryddburkarna ovanför spisen.

När gästerna dyker upp, så är i varje fall min fru helt slut, då all matlagning har tagit musten ur henne. Själv är jag mest orolig för att alla inte skall få tillräckligt med vin i sig, att de ska tycka att det är snålt tilltaget. Därför överdriver jag lätt och springer och passar upp alla utan att kunna sitta ner i lugn och ro.

Samtalen under middagen är helt förutsägbara. Först handlar det om tv-program som vi sett och sedan lite gamla minnen, därefter blir det aktuellt med frågan om skillnaden mellan kvinnligt och manligt. Och då sitter vi män och skrattar åt hur kvinnor är, och kvinnorna skrattar åt hur män är. Allt slutar med att kvinnorna gaddar ihop sig och börjar klaga på oss män, att vi inte vill resa någonstans utan bara åka till stugan. Den delen av middagen är det avsnitt som drar mest alkohol.

Dagen efter, oftast söndagen, är förstörd. Huvudvärken sitter i långt in på eftermiddagen. Men jag tror inte att det beror på vinet, utan det är vätskebristen som jag ådragit mig under föregående dags städning. I min ålder orkar man inte med så mycket nöjesliv, så nu dröjer det ett tag innan vi bjuder hem någon. Kanske tills vi behöver städa igen.

****

Anders Teglund spelar piano i en hyresrätt

Min son Anders flyttade till en hyresrätt i Kungsbacka med sin dotter, efter en separation för några år sedan. Samtidigt köpte han ett piano för en billig penning på Erikshjälpen. Sedan dess, efter att dottern somnat på kvällarna, har han spelat improviserad musik på sitt piano, som en avkoppling och kanske istället för en egen kvällspromenad. Titlarna på låtarna beskriver på ett fin sätt hur livet som ensamstående förälder kan gestalta sig.

Nu har Anders gett ut två skivor, Björkris I och II, inspelade i hemmet. Han förespråkar att folk ska behålla sina gamla akustiska pianon och har turnerat runt i landet och gjort hemmahos-konserter, där personer med egna pianon bjudit in sina vänner för en musikstund mitt i vardagen.

I DN har Joakim Carlsson skrivit en väldigt fin artikel om Anders kamp för akustiska pianons bevarande. Läs här! Skivorna går att beställa här!

****

Tvåtaktare, skuld och skam

Instruktioner till mina söner – kap 4

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främst om hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer fjärde kapitlet.

Tvåtaktare, skuld och skam

Det finns olika slags motorer. Den jag bäst känner till är tvåtaktare, det vill säga motorer där oljan blandas direkt bensinen, oftast med 2 – 4 procents inblandning. Tvåtaktare är vanligast på mopeder, motorsågar, röjsågar och utombordare. Men när jag var ung fanns det även bilar som var tvåtaktare. Lennart hade en Saab som var sån, den luktade väldigt illa, eftersom oljan förbränns tillsammans med bensinen.

Nu för tiden har alla bilar motorer som är fyrtaktare, och även utombordare, gräsklippare m.m finns som fyrtaktare. Det är motorer som går på ren bensin och där man fyller på olja i ett annat kärl som sedan går runt och smörjer motorn. En fyrtaktare har både en lugnare gång, bättre förbränning och därmed renare utsläpp. Det finns numera även tvåtaktare med separat olje-smörjning, t.ex vissa utombordsmotorer, så ni måste kolla noga i handboken som följer med, vilken sort det är.

I en tvåtaktsmotor går en kolv upp och ned i cylindern och längst upp sitter ett tändstift. När kolven går uppåt i cylindern så sugs via förgasaren in bränsle blandat med luft, bensinblandningen komprimeras och så tänds en gnista på tändstiftet och det exploderar. En sådan rörelse kallas takt, och det går två takter på en cykel; en arbetstakt när bensinblandningen komprimeras och antänds och den andra takten kallas avgastakt, när avgaserna trycks ut från cylindern. Det är därför motorn kallas tvåtaktare.

Det är viktigt att sätta oljeblandad bensin i en tvåtaktare för annars skär den. De flesta tvåtaktare kräver 2 till 4 % olja i bensinen men med moderna tvåtaktsoljor och moderna motorkonstruktioner kan det räcka med 1 %. Det finns färdigblandad bensin med olja att köpa i dunkar på OK, och dessa har gul färg för att skilja den från dunkar med oblandad bensin, som har grön färg. Här måste ni vara noga när ni tankar mina motorer. Motorsågen och röjsågen är tvåtaktare. Men gräsklipparna både hemma och den i stugan är fyrtaktare och ska ha bensin ur den gröna dunken.

Här måste ni vara noga när ni tankar mina motorer. Motorsågen och röjsågen är tvåtaktare.

Jag fick en moped av min pappa när jag var 13 år. Den hade inte kedja utan remdrift och bara en växel, sådana enkla mopeder kallades enpetare. Men den gick bra och jag kom väl upp i 30 km/h i medvind. Att min pappa gav mig en moped långt före jag fyllt 15 år tycker jag inte är så konstigt, det var inte många som brydde sig om det.

Men så skulle jag konfirmera mig, och jag gick och läste som det hette. Och då körde jag mopeden till lokalen där vi gick och läste för prästen. Han såg att jag körde moped, och han brukade visa ett visst intresse för mig när jag kom på mopeden. Jag upplevde att han var motorintresserad och gillade att jag kom på moped, till skillnad mot alla andra som cyklade dit.

Sen var det dags för konfirmationen i Grundsundakyrkan, och hela min släkt var där, även min mormor, som var djupt religiös. Ni vet, hon som var så religiös att hon på äldre dar satt och ångrade att hon dansat och haft roligt som ung.

På den tiden satt alla vi konfirmander längst fram i kyrkan och prästen pratade om Gud och ställde frågor till oss, ett så kallat förhör. Men så började prästen tala om lag och ordning, och att alla inte bara måste följa Guds lag utan även de lagar som finns i samhället. Och så ställde han plötsligt en fråga till mig

– Vi måste alla följa lagen, och till exempel inte köra moped förrän man fyllt 15 år, eller hur SVEN!

När han sa mitt namn höjde han rösten ungefär till samma nivå som när han brukade säga Helvetet. Och alla tittade på mig, och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bestämde mig för att jag måste svara och klev upp och sa högt och tydligt Ja. Hos mina kamrater på bänken bredvid såg jag flinen sprida sig, kanske över glädjen att detta inte drabbade dem.

Jag kände skam över att bli utsatt för detta inför alla i kyrkan, mina föräldrar, mormor och släkt. Numera tänker jag bara att det var prästen som borde skämmas. Han hade kunnat säga till mig direkt, första gången han såg mig på mopeden, att jag inte borde köra den, istället för att skämma ut mig inför alla. Som tur var hörde mormor väldigt dåligt och min mamma hade ärvt samma hörselnedsättning, så de uppfattade inte vad som hände där framme i kyrkan.

Jag tänker att det är vissa saker som ni behöver veta om skuld och skam. Skuld handlar om någonting som jag har gjort som var fel, eller någonting som jag borde ha gjort istället. Skuld kommer jag till rätta med genom att erkänna att jag har gjort fel och ber om förlåtelse. Skam däremot handlar inte om någonting som jag har gjort, utan är en upplevelse om hur jag är, att jag känner att jag är fel.

Sen finns det skuldkänslor och verklig skuld, och det är skillnad på de två. Om du gjort något felaktigt och känner skuld för det, är det bra. Men sen finns det skuldkänslor som inte har sin grund i verklig skuld. Det vill säga en slags skuld som är felaktigt påtagen för någon annans skull. Barn tar gärna på sig skulden även när det är uppenbart att det är föräldern som svikit. En sådan skuldkänsla är svår att bli av med, och förlösningen sker först när ansvaret läggs tillbaka på rätt person.

skuld som är felaktigt påtagen för någon annans skull.

Och det är ingen förälder som lyckas undvika att svika sina barn, det ofrånkomligt i ett mänskligt liv. Skammen, känslor av att inte duga, finns också där och går i ett slags osynligt men påtagligt arv. Jag vet inte vilka skuldkänslor som ni bär för min skull eller all den skam som jag förmedlat över till er, men jag kan tänka mig att det är åtskilligt. Men det får vi ta en annan gång. Jag måste bara säga en sak till när det gäller tvåtaktare.

Om en tvåtaktare inte startar så kan det var antingen fel på bensintillförseln eller på tändstiftet som inte ger gnista. Ta först bort tändhatten på tändstiftet och med hjälp av tändstiftsnyckeln avlägsnar du tändstiftet. Tänk på att man skruvar motsols. Om tändstiftet längst ner är torrt kan det tyda på att det inte kommer bensin, och om det är väldigt blött kan det vara gnistan som saknas. Sätt tillbaka tändhatten och lägg tändstiftet mot metallen på cylindern, så det blir jordat. Om du sedan drar i startsnöret ska det gnistra mellan de två elektroder längst ner. Om det inte gör det, kan det vara för litet avstånd mellan elektroderna eller smuts som kortsluter dem.

Ta en kniv och stålborste och gör rent, sätt en mätsticka mellan elektroderna och kolla att gapet är ungefär 0,5 – 2 mm. Det är olika avstånd på olika motorer, kolla i bruksanvisningen vad som rekommenderas. När du lyckats få tändstiftet att gnistra, sätt tillbaka allt igen och försök starta motorn. Om motorn ändå inte kommer igång, då är det bensintillförseln som inte fungerar. Då måste förgasaren plockas upp och rengöras, och luftfiltret kanske behöver bytas. Om det är så, gå till någon som är duktig på motorer, till exempel Kenneth Norberg. Han kan rengöra förgasaren, det är för svårt för dig.

********


Tankar för dagen, första advent

Nu har mitt andra Tankar för dagen sänts i P1. Det handlar om min fru Karin, som jag levt tillsammans med i fyrtio år.

Tankar för dagen i P1

Jag har fått förmånen att spela in tre Tankar för dagen, och det första avsnittet sändes 9 november. Om ni vill lyssna, klicka här: https://sverigesradio.se/tankarfordagen

Instruktioner till mina söner, kapitel 3

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främst om hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer tredje kapitlet.

Kap 3. Att hantera mygg, mask och myror

Efter avslutad utbildning i Umeå 1979 sökte jag och fick ett arbete som socialsekreterare i Gällivare. Jag ville hellre norrut än söderut, ja, absolut inte söderut, så jag tackade ja till jobbet. Karin började gråta när jag berättade för henne och hon brukar säga att jag inte samrådde med henne innan, utan att jag tog beslutet på egen hand. Men så hemsk kunde jag inte ha varit.

Jag visste inget om Gällivare, men eftersom Karin var från Norrbotten kände hon till hur det var att leva i ett norrländskt inlandsklimat. Att det kunde falla en decimeter snö mitt i midsommarveckan. Och ingen lindrande havsbris när sommarvärmen äntligen kom, bara allt torrare granar, tallar och myrar. Sedan den långa vintern, ett depressivt mörker mellan november och februari när solen knappt tar sig över horisonten och temperaturen pendlar mellan 20 och 35 grader kallt. Idag förstår jag att Karin grät.

Men den största utmaningen med att bo i Gällivare var ändå myggen. Mängden mygg på en myr runt Gällivare går inte att beskriva eller tänka sig, det måste upplevas. Och myggen finns inte bara ute i skogen, utan även inne i samhället. Vi hade en fin uteplats vid radhuset som vi så småningom köpte, men det gick ju inte att sitta där på sommarkvällarna. När myggen kommit var vi ändå tvungna att sitta inne, som vi gjorde resten av året på grund av kyla och mörker.

Men jag lärde mig mycket under tiden i Gällivare, och i dessa instruktioner vill förmedla det till er, mina söner, vad jag lärt om Myggen, Masken och Myrorna. Alla tre måste hanteras på ett klokt sätt men är svåra att undvika, i varje fall för en norrlänning. Jag börjar med masken.

Masken

Jag som är född på 50-talet skolades in i en stark patriarkal manlighet. Den representeras fortfarande av oss äldre gubbar men finns också hos s.k yngre arga män som är vilsna i tillvaron. Som går på kurser med Jordan B Peterson eller Alexander Bard. Huvuddragen i den patriarkala manligheten är bristande empati med andra, våldstendenser och förakt för det svaga, ofta definierat som femininitet.

Det fanns flera olika former av riter som en pojke fick gå igenom för att bli en man av det rätta virket. En av de viktigaste karaktärsdanande sysselsättningarna var att trä en levande mask på en vass krok.

Och det är ju självklart, om man ska meta måste man först sätta masken på kroken. Det är inget som man ska lägga så stor vikt vid. Men rent instinktivt är det otänkbart för ett barn att ta en levande ringlande varelse och träda en vass krok in i dess kropp. Barnet lever sig in i maskens situation och känner en naturlig medkänsla.

Ja, men om man vill fiska så måste masken bli till agn. Medan de flesta flickorna hoppade av redan när masken skulle sättas på kroken, blev pojkarna kvar i sin starka strävan att bli upptagen i den manliga gemenskapen. En pappa eller en storebror fanns där och hjälpte pojken bort från barnsliga känslor och överdriven inlevelse. Nu gör du det bara.

Och när medkänslan med maskens lidande blockerats var det bara att gå vidare och ta upp fisken och döda den. Känna hur fisken rör sig i handen, se hur dess fjäll blänker i solens sken och hur ögonen är fyllda av liv. Och sen höra knaket när man bryter huvudet bakåt och knäcker nacken. Det gäller att göra lidandet så kort som möjligt.

Och sen höra knaket när man bryter huvudet bakåt och knäcker nacken.

Jag blev en inbiten fiskare. Att flytta till Gällivare var på något sätt att flytta till ett eldorado för fiskeintresserade, Jag och min kompis Bengt åkte ständigt omkring till sjöar, bäckar och åar och fiskade med flugor, mask och drag. Vi hade gått vidare från abborre och gädda till ädelfisken; harren, öringen och laxen. Jag vet inte hur många maskar jag satt på en krok, eller hur många öringar och harrar som stelnat i min fiskeväska, eller hur mycket fiskeblod jag sköljt av mina händer.

En dag när vi fiskade fick jag en fin öring. Jag hade den i handen, jag kände hjärtat picka mot handflatan och jag blev helt betagen i dess vackra röda färger, dess lena hud och det levande, som en muskel som rörde sig fram och tillbaka i min hand, som försökte ta sig fri. Och jag tog tag om huvudet och knäckte nacken bakåt på fisken och så höll jag en död fisk i min hand. All dess rörelse var borta, livet hade försvunnit och rätt snart såg jag de vackra färgerna blekna och den blev helt grå.

Jag blev plötsligt illa berörd. Som om min medkänsla, bortträngd sedan barndomen, åter väcktes till liv, och jag kände att jag inte ville vara del av det längre. Det var vid den stunden som mitt fiskeintresse försvann.

Men innan jag kom till denna insikt hade jag redan lärt er att trä en mask på en krok, tränat er i att bortse från medlidandet och visat hur man dödar en fisk genom att bryta av dess huvud. Jag visste inte bättre.

Myggen

Men det var också bäckmetet som lärde mig något om myggen. Om man tänker sig en bäck som rinner genom en myr som är täckt med nästa ogenomtränglig vegetation av sly och buskar, då befinner man sig också på det ultimata stället för att bli överfallen av mygg. Myggtätheten kan var obeskrivlig, stora mörka moln svävar omkring en och det går inte att äta en smörgås utan att svälja mygg som sekunden innan slagit sig ner på osten. Det var vid dessa fiskafängen i Gällivare trakter som jag lärde mig att mygg inte bara är ett fysiskt fenomen, utan även ett psykiskt. Så här fungerar det, jag kan förklara det för er.

Man är naturligtvis tvungen att ha myggmedel insmord på huden, händer och ansikte, och övriga områden täckta av mörka kläder. Men det hjälper inte. Det viktigaste motmedlet är ditt eget psyke. Du får nämligen absolut inte börja tänka på myggen. Om du lyckas med det kommer myggen inte att angripa dig, de behåller ett avstånd av kanske fem centimeter från ditt ansikte.

Det innebär att du hör myggens inande och du ser de tjocka molnen av mygg omkring dig, men de håller sig på avstånd och kommer inte att sticka dig. Men så fort som ordet mygg tränger upp i ditt medvetande är du förlorad. Den hotfulla mängden mygg får då via medvetandet kontakt med ditt fight and fligh-system, som sätter igång en liten men tillräcklig autonom svettning på din hud och myggen känner det direkt. Du blir angripen av tusentals myggor samtidigt och du tappar kontrollen och börjar fäkta, vilket gör att du svettas ännu mer, tills du springande måste fly platsen med en känsla av att du håller på att bli helt galen.

Men så fort som ordet mygg tränger upp i ditt medvetande är du förlorad.

Som fiskare i bäckar och myrsjöar i inre Norrland lär man sig inte bara att vara helt okänslig för maskens plåga på kroken eller oberörd över den fångade fiskens tragiska öde, utan man lär sig också att hålla sitt sinne helt tomt och med psykets hjälp hålla myggen på avstånd.

Tänk aldrig på myggen så går det bra. Det gäller också många andra områden i livet. Tänk inte på det som är jobbigt, håll det på avstånd, då slipper du många onödiga problem.

Myrorna

Min medkänsla återkom då det gäller bäcköringen och mitt fiskeintresse försvann men så byggde vi stugan i Ryssbält.

Tomten var redan bebodd när vi kom dit. Det fanns redan en hel civilisation av växter och djur som i symbios levde sina liv där. Det var björkarna, tallarna och granarna som stått där i hundratals år och dessa träd var myrornas trädgårdar. På vår lilla tomt fanns det 5-6 myrstackar varav två var väldigt stora, och tittade man noga på en trädstam såg man hur tusentals myror klättrade upp och ner, för att äta upp skadedjur på trädens blad eller för att mjölka bladlössen och ta hem sockerlösningen till det uppväxande släktet. Hela området var natur, en balans mellan växter och djur, ett givande och tagande, ett ekologiskt sammanhang helt enkelt. Men så kom vi dit, representanter för arten homo sapiens.

Men så kom vi dit, representanter för arten homo sapiens.

Jag sågade ned träden och tog bort mängder av enbuskar, anlitade en traktor som grävde bort humusen och översta jordlagret och fyllde på med grus. Jag tänkte inte alls på myrorna, att det var deras trädgårdar och odlingar som vi raserade. Vilken idiot tänker på myror när han bygger sin stuga? Nej, det gjorde jag inte, jag intog området och skövlade naturområdet som människor alltid gjort.

Flera av myrstackarna låg väldigt nära huset, och jag kände mig tvungen att ta bort dem. Vi ville inte ha myror som klättrade på våra fötter när vi satt ute i trädgårdsmöblerna på sommaren i solskenet. Genom att sätta ner ett järnspett i en myrstack under hela vintern kan man döda den. Spettet fungerar som en en ledare av köld ner i stackens inre, som gör att myrsamhället fryser ihjäl. Och så gjorde jag, nästa vår kunde jag gräva bort stackarna då myrornas liv hade kapsejsat och samhällena var utplånade.

Men att störa den naturliga balansen i naturen kan få sina konsekvenser. Och efter ett par år slog hästmyran till, som nu fått fritt fram efter jag eliminerat stackmyrorna, som är deras naturliga fiender. Hästmyran är en myra som man främst känner igen på dess betydande storlek, den är ca 3 cm lång, och plötsligt var de överallt runt vår timmerstuga. Det som är speciellt med hästmyran är att den äter färskt trä som finns i hus, golvreglar, timmerväggar och takstommar. Det finns exempel att de ätit upp ett helt golv underifrån tills dess att boende trampat igenom golvet nu tunt som papper.

Jag var återigen i ett dilemma, att det område jag erövrat från naturen var under hot och jag måste försvara mig. Och det försvar jag använde var det klassiska sättet som mänskligheten alltid använt, utplåning av fienderna.

Så jag följde myrstigarna och sökte i omgivningarna tills jag hittade en stubbe med det karaktäristiska cirklarna, som visar att det var ett aktivt myrbo, huvudboet. Och jag sågade av rötterna, bände upp stubben och bar den till stranden, hällde bensin över den och tände på. Jag eldade i flera timmar och det frasade när myrorna föll ut ur sitt bo, i stora mängder. När endast förkolnade rester återstod tog jag den och slängde ut den i havet, mest för att släcka elden.

Det kändes sorgligt. Men det stod mellan dem och mig.

På kvällen gick jag ned till stranden för att se till att det inte fanns något glöd kvar och att elden slocknat. Det var då jag upptäckte myror som sprang på stenarna, och när jag lyfte på en sten så låg där en mängd vita myrägg. Jag blev helt perplex, hur hade det gått till? Jag tittade ut mot resterna av stubben som fortfarande flöt omkring en bit ut i vattnet. Och jag såg myror simma in mot land och på ryggen bar de sina vita ägg, en stor räddningsaktion pågick för att säkra det som var kvar av myrsamhället.

Det tog mig emot, men jag gick efter dunken, hällde bensin över äggsamlingen under stenen och slängde dit en tändsticka. Puff sa det, och så var det sista resterna av hästmyrornas samhälle borta. Det kändes sorgligt. Men det stod mellan dem och mig.

*********

Sida 1 av 3

© Sven Teglund