Gott Nytt År önskar jag min Mobil.

Gott Nytt År önskar jag min Mobil.

Du har varit min trogna följeslagare under året, och gett mig mycket glädje och förtröstan i dessa oroliga tider. Tack för att du hjälp mig med de sociala kontakterna i min familj, när risk för sjukdom hindrat möten och resor. Tack för alla bilder och filmer som mina nära anhöriga skickat via Dig, så jag kunnat se hur deras födelsedagar firats, vad barnbarnen gjort idag, bilden på den nyfödde pojken direkt från BB en morgon i december, filmer på valpen som springer omkring och kattungen som klättrar i julgranen. Hur sönerna satte upp nya hyllor på väggarna, organiserat i garderober och förråd, och frågor till mig om vilken slags plugg som passar bäst för den enkla gipsväggen.

Tack för att Du också tagit emot mina bilder, av mitt liv och det som jag varit med om och tack för att du visat dem både för folk jag känner och mer ytligt bekanta. Tack för att du gjort det möjligt att visa mina akvareller och konstverk för mina vänner, även de som bor i södra Sverige, så att de kunnat gilla mig och gjort att jag känt mig sedd och bekräftad. Tack för att du låtit mig skriva texter och sedan berättat om det på sociala medier så att andra har kunnat gå in och läsa dem, utan att jag behövt trycka upp dem på stenciler och dela ut på stan, slumpvis till människor som bara går förbi, eller tvingats skicka in dem som insändare till tidningarna som oftast inte tar emot dem utan slänger dem i papperskorgen.

Tack för att jag slipper ringa och prata med folk, istället ger Du mig möjlighet att messa och mejla till vem som helst i världen och få svar samma dag, i varje fall av de som inte är slöa och aldrig svarar på mejl. Tack snälla Mobil för att jag får orderbekräftelse redan i samma sekund som jag beställer en vara, kanske ett kosttillskott från Apotea, och att jag får välja om jag vill betala det med mitt kort eller senare med faktura vilket är gratis om jag uppger min personnummer och slår in koden till mitt mobila bankid. Tack för att du kan ta fram en QR-kod som visar att jag blivit vaccinerad mot coviden, så att jag kommer in på de konserter och teaterföreställningar, som ett kort tag var möjliga att gå på, innan allt stängdes ner igen. Tack för att du, kära mobil, informerar mig om Folkhälsomyndighetens senaste råd och regeringens nya restriktioner som trädde ikraft igår.

Tack för att Du funnits med mig vid middagarna, så jag kunnat delge så många som möjligt vad vi ätit, och hur gott det varit. Tack för att jag fått se vad alla andra också har ätit idag, både köttätare, vegetarianer, laktosintoleranta och allergiker. Tack för att du läst upp böcker i mina hörlurar som jag lyssnat på när jag promenerat, och all den musik som du spelat upp när jag suttit ensam i mitt rum.

Tack för att Du varit en möjliggörare i mitt äktenskap genom att förmedla tips och tankar i korta texter från min fru, saker som annars hade kunnat förstoras och bli till stora problem, som tex påminnelser: glöm inte att köpa diskmedel och frukt, eller information, som tex: jag blir sen, du behöver inte vänta på mig och glädjeämnen av olika slag: jag köper hem pizza till middag.

Tack min kära Mobil, för allt du gett mig. Önskar Dig en god fortsättning med många nya appar och jag hoppas verkligen att ditt batteri håller ytterligare ett år, så jag slipper byta ut dig.
***

En instängd nyckelpiga

Just nu och fram till 6 februari 2022, pågår en utställning i Konsthallen med två välrenommerade konstnärer, Mats Vikström och Thomas Hämén. Mats, som upptar tre rum kan sägas vara mer lättillgänglig, med målningar, objekt och träskulpturer fyllda av humor och med finurliga kommentarer över företeelser i samtiden. Ofta med utgångspunkt från sig själv och hemorten Råneå och med ett karaktäristiskt ironiskt perspektiv som blivit hans signum. 

Men den här texten kommer att handla om Thomas Häméns installation Dvala, som jag på vernissagen inte riktigt fick grepp om, men som efteråt förföljt mig med en diffus oro och ett märkligt obehag.

Mitt i stora salen har Thomas byggt upp en stor fyrkantig låda, med exakt samma mått som en riktig container. På två små skärmar får man med hjälp av övervakningskameror se en nyckelpiga som ligger där inne och som har hamnat på rygg och kämpar för sitt liv. Ljudet från nyckelpigans kamp, när hennes ben skrapar mot väggarna fyller rummet och det är starkt och otäckt, och jag upplevde att hela salen fylldes med förtvivlan. 

Jag förstod vid vernissagen inte riktigt hur det hela hängde ihop. Fanns det verkligen en riktig nyckelpiga instängd där inne? Låg den i en liten låda och var det insektens egna små ben som åstadkom det hemska skrapande ljudet, elektronisk förstärkt med högtalare?  Och denna nyckelpiga som jag såg på skärmarna, var den levande och filmad i detta nu?  

Och plötsligt kände jag empati med detta lilla djur, som jag i vanliga fall, i verkligheten, skulle kunna slå ihjäl med en tidning. Hur många flugor och andra insekter har jag inte dödat genom åren utan pardon och nu mådde jag plötsligt dåligt för detta enstaka liv. Och jag frågade min vän Birgitta, som också var där, om vad hon trodde. Hon visste inte heller, men vi var överens, att om det skulle finnas en levande nyckelpiga där inne måste vi agera och släppa ut den innan den dog. 

Senare, tack och lov, fick jag ett sms av henne: “Nyckelpigan är animerad, skönt, men obehagligt ändå.” Så vi kunde ändå pusta ut båda två och blåsa av våran räddningsaktion. 

Och jag tänkte, om konstens syfte är att beröra, så har Thomas verkligen lyckats. I mitt fall skapade verket en slags overklighetskänsla, där jag inte riktigt kunde lita på mina sinnen och kände osäkerhet över hur saker och ting låg till. Att som betraktare bli indragen i verket på ett sådant sätt händer mig inte särskilt ofta och det visar på kraften i de symboler som Thomas använt.

När jag åter besökte utställningen för någon vecka sedan, hade något förändrats. Det hade uppstått ett litet hål i väggen på containern där man nu kunde kika in och se hur det hela var uppbyggt. Och utan att spoila för mycket, kan jag säga att ljuden som hörs är verkliga ljud, som skapas rent mekaniskt. Det är alltså inte en högtalaranläggning som spelar upp en ljudinspelning.  Att kunna titta in i containern gav mig en förklaring men trots det inget större lugn. 

I John Ajvide Lindqvist roman Vänligheten är också en container i centrum för berättelsen. Den finns plötsligt avställd från något okänt fartyg i hamnen i Norrtälje och ingen vet vad som finns i den. En man som på sin hundpromenad går förbi containern samma morgon, tycker sig höra ljud därinne, som om det vore något levande instängt i den. Han larmar men pga av byråkratisk krångel, där kommunen och hamnmyndigheten grälar om vem som ska hantera frågan, så går tiden och när den till slut öppnas, visar det sig att den innehåller flyktingar, både vuxna och barn, som nu alla är döda. Det mesta är upplöst och en fruktansvärd stank sprider sig över hamnen. Men inte bara det, en mörk vätska rinner hur containern och ner i Norrtäljeån. I Lindqvist roman är det ondskan som rinner ut i vattnet och som sprider missämja mellan alla människor som sedan befinner sig nära ån. Negativism och aggressioner tar över och den mellanmänskliga vänligheten tynar bort.

Det är inte svårt att tolka Thomas Häméns installation, precis som Lindqvist roman, som en allegori över det samhälle som växer fram idag. Högerpopulism och  främlingsfientligheten har utsett invandrare och flyktingar till syndabockar för i stort sett alla problem som finns i samhället. Och det har också hänt flera gånger att flyktingar som varit instängda i containrar eller lastbilar gått en kvalfull död till mötes.

Jag tänker därför att det obehag och oro som installationen skapade hos mig, var relevant. Den pekar på något som jag tycker blir allt mer självklart, nämligen hur vi behandlar djuren hänger intimt samman med hur vi behandlar våra medmänniskor. Att känna empati för allt levande, även om det bara är en liten nyckelpiga, är inte bara nödvändigt för vår fortsatta existens på jorden, utan också en förutsättning för humanism och medmänsklighet.

Thomas Häméns utställning är en stark iscensättning och det är fenomenalt att lyckas fånga mycket av samtidens problematik med hjälp av en liten nyckelpiga, som hamnat på rygg, instängd i en container. Och idag när jag igen besökte Konsthallen, så såg jag att man hade lagat och täppt igen hålen, som uppstått på containerns väggar. Så nu finns det inte längre någon risk att ondskan där inne, precis det som hände i Norrtälje, skulle börja läcka ut och kanske rinna ner i Norra hamn. Det kändes trots allt väldigt bra, och ingav mig en strimma av hopp.

***

Fågelskådarna

Talgoxen är en av Sveriges vanligaste fåglar. Jag tror att det flesta av oss känner igen dess läte: ”tí-ta, tí-ta”. Särskilt när vintern med kyla och snö kommit här uppe i norr flockas talgoxarna runt vårt fågelbord, tillsammans med gråsparvar och någon enstaka blåmes.

Talgoxe, trådskulptur

En dag när jag satt i köket och tittade ut genom fönstret så såg jag en helt unik fågel som jag aldrig sett här tidigare. Det var en steglits, en mycket vackert färgad liten fågel, och rätt ovanlig i mina trakter. Jag blev väldigt exalterad och gick skyndsamt efter min kamera för att föreviga den, och när jag kom tillbaka hade den naturligtvis flugit sin kos.

Det slog mig, att jag inte har lika stort intresse för stannfåglar, de som alltid finns här och lever i den svenska kulturen, som jag har när en exotisk fågel från något annat land dyker upp. Jag blir verkligen glad när jag träffar på rara fåglar som jag aldrig tidigare sett, som uppvisar okända levnadsvanor och främmande läten. 

Jag tänker att fågelskådare är så långt ifrån främlingsfientlighet man kan komma. De sitter hela våren med sina tubkikare och kameror med superobjektiv och väntar på flyktingar från andra länder. Fågelskådare kan åka långa sträckor bara för att få se skymten av en raritet från ett avlägset land eller lyssna på en sång som de aldrig har hört förut. 

Och många fågelintresserade tycker nog att det är tråkigt att flyttfåglarna bara får tillfälliga uppehållstillstånd och måste lämna landet redan samma sommar eller höst. Fåglarna har inga giltiga skäl att få stanna, eftersom de bara har status som klimatflyktingar. Det är därför som fågelskådare vanligtvis längtar intensivt till nästa vår, då massinvandringen drar igång igen. En händelse som skett varje vår så länge man kan minnas och inte bara 2015.

Fåglar vars kraxande de hört i hela sitt liv och som inte längre väcker någon större nyfikenhet.

En dag fick jag en hemsk tanke. Tänk om fågelskådare plötsligt skulle bli påverkade av nutidens vindar, som inte längre är varma och sydliga med en termik som kan hålla stora fågelsträck i luften, utan en kall vind som kommer från höger.  Att även fågelskådarna skulle bli invandringskritiska, precis som många andra i vårt land. Att de bara ville sitta hemma och se på stannfåglar genom fönstret, talgoxar , gråsparvar, skator och kråkor. Fåglar vars kraxande de hört i hela sitt liv och som inte längre väcker någon större nyfikenhet.

Tänk så tråkigt. Att bara sitta hemma och klaga på mångfalden. Så meningslöst. Att vara rädd för främmande fåglar som man inte känner igen, fåglar som har andra färger än blåmesens blågula fjäderdräkt. Att bli upprörd när man mitt i vårens intensiva fågelsång hör toner som man aldrig hört förut, drillar som härstammar från södra Afrika och som nu plötsligt utklassar många av våra egna entoniga strykfåglar. Att fågelskådare inte längre skulle vara nyfikna på det ovanliga och främmande, utan kräva begränsningar i fågelboken, att endast helsvenska fåglar skulle få vara med i förteckningen.

…..för att välkomna alla vanliga och udda fåglar som återigen flyger in över våra gränser

Nej, jag hoppas verkligen inte att det blir så. Utan att allt fortsätter som vanligt och när våren kommer så tar vi på oss stövlarna igen, packar ryggsäcken, plockar fram kikaren och åker ut på åkrarna och ängarna. Bara för att välkomna alla vanliga och udda fåglar som återigen flyger in över våra gränser, och som kommer hit för att ta del av det svenska överflödet och gästfriheten.

***

Kyrkan riskerar att kasta bort nyckeln

När jag fick höra att Kyrknyckeln, gratistidningen som utges av Luleå domkyrkoförsamling och Nederluleå församling, skulle läggas ned, blev jag rätt bestört. Tidningen kommer ut fyra gånger per år och innehåller information om kyrkans verksamhet men också fina intervjuer och porträtt av människor om deras förhållande till livet och tron på Gud. 

Jag är inte själv troende men däremot var båda mina föräldrar varmt troende och som barn följde jag ofta med dem på högmässor och bönemöten. Numera är det sällan jag går till kyrkan, det blir kanske någon julkonsert ibland, en begravning eller minnesstund. Men de återkommande numren av Kyrknyckeln, som dimper ner i min analoga postlåda, har på något sätt lyckats upprätthålla kontakten och intresset för kyrkans värld, den som jag fick med mig från barndomen.

Och att läsa tidningen har för mig varit ett välkommet avbrott i det vanliga mediebruset. I texter och krönikor har jag mötts av lugn och eftertänksamhet, som är den kristna kyrkans signum. Och när kyrkoförsamlingen i Luleå gjorde en undersökning av hur många som läser Kyrknyckeln och vad folk i allmänhet tycker om den, blev det ett gott resultat.

Totalt 56% av de tillfrågade hade observerat eller lagt märke till det senaste numret, och av dessa har 73% läst eller bläddrat igenom tidningen. 4 av 5 har som helhet en positiv uppfattning om Kyrknyckeln och högst är läsfrekvensen naturligtvis hos troende och de som är 65 år eller äldre.

Anledningen till nedläggningen av tidningen är, trots det goda mottagandet, tydligen att Kyrknyckeln mest appellerar till de äldre åldersgrupperna. Kyrkan vill hitta andra sätt att komma ut med sitt budskap, främst för att nå den yngre generationen. Det kan väl vara lovvärt och det finns säkert behov av en föryngring men det behöver inte ske på bekostnad av kontakten med den äldre och redan aktiva gruppen. 

Istället befarar jag att nedläggningen innebär att kyrkan inte bara kastar bort nyckeln, utan också stänger dörren för många av oss intresserade läsare av tidningen. 
***

Tranan

Tranan,
trådskulptur, 21x5x30 (b/d/h)

Jag är född den 25 mars, det vill säga på Marie bebådelsedag tillika våffeldagen. I arbetet med den här fågeln blev jag varse att den dagen också kallas ”trandagen” främst i Kalmartrakten och sydöstra Sverige.

Enligt sägnen ”bär tranan ljus i säng” vilket betyder att dagarna blivit så långa att det är ljust när man går till sängs. Tranan förebådar därmed vårens ankomst.

Jag tycker att det inte är så dumt att vara född på trandagen. Samma dag som jungfru Maria blev havande och då man alltid får äta våfflor med grädde och sylt.
Men först ska vi bara ta oss genom vintermörkret innan det blir ljust i sängen igen.

***

Stannfåglar

Talgoxen
trådskulptur, 21x6x9 cm (b/d/h)

Talgoxen är en av Sveriges vanligaste fåglar. Den finns hela tiden i vår närhet, både sommar och vinter, en riktig stannfågel. Jag tror att det flesta av oss känner igen dess läte: ”tí-ta, tí-ta”. Särskilt nu när snön har kommit flockas talgoxarna runt våra fågelbord.

Det slog mig en dag, att fågelskådare är så långt ifrån sverigedemokraterna man kan komma. De sitter hela våren med sina tubkikare och kameror med superobjektiv och väntar på flyktingar från andra länder. Fågelskådare kan åka långa sträckor bara för att få se skymten av en raritet från ett avlägset land eller lyssna på en sång som de aldrig hört förut. Och de tycker att det är sorgligt att flyttfåglarna bara får tillfälliga uppehållstillstånd, och måste lämna landet redan samma sommar eller höst. Därför längtar de intensivt till nästa vår, då massinvandringen drar igång igen.

Tänk om fågelskådarna plötsligt skulle bli främlingsfientliga och följa moderaternas tragiska exempel. Att de bara ville sitta hemma i köket och se på stannfåglar genom fönstret, talgoxar och nån enstaka blåmes. Fåglar vars läte de hört sedan de var barn och som inte väcker någon större nyfikenhet.

Fy fan så tråkigt. Att sitta som en sverigedemokrat hemma och klaga på mångfalden. Så meningslöst.

****

Aspskatan

Aspskatan
akvarell, 37 x 28 cm

Jag trodde länge att bostadsområdet Björkskatan i Luleå, fått sitt namn efter den rikliga björkskogen som finns runt området och som ofta bebos av skator. Björkarnas vithet och skatans svarthet bildar det den perfekta kombinationen, synlig både sommar som vinter. Men så är det ju inte. Skata kan också betyda något som sticker ut, och används ofta i ortnamn bland annat för vissa formationer t.ex. uddar. Ett annat namn kunde alltså vara Björkudden, och det stämmer väldigt bra om man betänker områdets geografiska läge i förhållande till fjärden.

Aspskatan däremot, är ett område av aspar där det ofta sitter uppflugna skator. Och det är jag själv som gett området dess namn, det ligger på Porsön nedanför höghusen. Det är inte så många aspar men nästan varje gång jag går förbi där, så sitter en eller två skator i någon av träden, ibland också någon kråka.

Och jag vet ju att kråkor och skator håller noga uppsikt över allt som händer runtomkring sig. Tydligen kan de känna igen människoansikten och särskilt väl kan de urskilja personer som gjort dem illa på nåt sätt. Men det kan inte inte vara därför de flyger iväg när jag kommer nära, jag har inget otalt med dem. Kanske räcker det som hot att jag bara är en människa.

Det är därför jag målat den här akvarellen. Att jag vill att skatan ska sitta kvar där i aspen en längre stund, trots att jag närmar mig. I detta fall, kanske kommer den att sitta kvar där i en evighet. Amen.

****

Intervju med den ansvarige

De flesta politiker samt chefer och högre tjänstemän inom både privata och offentliga verksamheter, har de senaste decennierna gått långa utbildningar i att hantera media, för att lära sig formulera goda ursäkter och rimliga bortförklaringar. Allt bara för att slippa ta ansvar för de fel som de mycket väl vet, har blivit begånget mot enskilda.

Samtidigt har journalisterna, ända sedan de tre O:na introducerade skjutjärnsjournalistiken på 60-talet, slipat vapnen för att ställa kluriga frågor och kräva svar som de ansvariga helst vill undvika.

De flesta intervjuer i massmedia påminner därför idag om scenen i Bergmans film ”Det sista inseglet”, där Döden kommer med lien för att hugga huvudet av Riddaren. Men där Riddaren med hjälp av ett parti schack försöker få ett uppskov av det oundvikliga. Detta drama pågår varje kväll i de flesta nyhetssändningar och både journalister och intervjuoffer är fångna i schackspelets svartvita värld. För båda parter känner redan till den andres strategi, och det hela har blivit en tröttande evighetsmaskin.

Vad säger ni om den allvarliga kritiken mot er verksamhet?

Vi tar alltid den här typen av uppgifter på stort allvar, och vi försöker ta reda på vad som hänt utifrån våra rutiner och riktlinjer, som vi har när det gäller sådana här fall. Det är jätteviktigt att verkligen lyssna och ta till sig av de frågor och synpunkter som kommer in.

Och vi är väldigt tydliga med att vi tar detta på fullt allvar eftersom vi jobbar jättemycket med att säkerställa och ta höjd för att göra vårt bästa och få genomslag. I det här fallet vet vi inte om något fel begåtts utan det handlar om informationen från oss, där vi inte riktigt varit tydliga i vårt budskap. Det jobbar vi med varje dag, att möta upp våra kunder/medborgare och det ska inte vara krångligt att höra av sig till oss. Ingen ska behöva vänta länge på svar och vi anser att feedback från våra kunder/medborgare är väldigt viktigt och vi prioriterar alltid våra kunder/medborgare och de ligger i toppen av vår agenda överallt.

Varför har ni då inte svarat på kritiken?

Vi beklagar om någon upplevt att vi inte tagit emot synpunkterna för det jobbar vi med varje dag och vi tar alla klagomål på fullaste allvar och om någon tycker att vi brustit får vi beklaga deras upplevelse. Vi har tagit till oss av dessa synpunkter och nu pågår en utredning och vi försöker ta reda på om något hänt utifrån våra rutiner och riktlinjer. Det är jätteviktigt att verkligen lyssna och ta till sig av det frågor och synpunkter som kunderna/medborgarna har. Och vi är väldigt tydliga med att det är en av de viktigaste värdegrunderna som vi tagit fram och som präglar hela vår verksamhet.

Vad vill du säga till de som drabbats?

Vår vision är att alla som vänder sig till oss ska känna trygghet och att de är i centrum för vår uppmärksamhet, och att vi gör allt för att lösa deras problem, som de upplever att de har. Vi vill i detta sammanhang hävda att den process som vi här beskrivit är kvalitetssäkrad och vi vill inte uttrycka oss på det sättet att ett fel skulle ha blivit begånget, utan vill avvakta den utredning som just nu pågår. Och som kommer att utgå från de rutiner och riktlinjer som vi tagit fram när det gäller sådana här frågor. Men idag talar det mesta för att vi gjort vad vi kunnat och vårt budskap har hela tiden varit tydligt och det försöker vi kommunicera till alla berörda.

Och vad är det för budskap?

Vi tar all kritik på allvar och hoppas att alla ska känna lika stor tillit till vår ofelbarhet, som vi själva gör.

****

Storspoven

Storspoven
trådskultur monterad på trä, 25×13 cm

Storspoven, med den karaktäristiska långa näbben, är en trevlig fågel tycker jag. Det sägs att den har en lite högfärdig uppsyn och uppträder misstänksamt. Med all rätt! Den har minskat i antal, troligtvis beroende på att ängsmarken försvinner och myrar dikas ut och växer igen. Den är numera en hotad art.

Efter häckningen verkar storspovs-honorna ha bråttom hem och flyttar söderut väldigt tidigt och lämnar helt sonika ungarna kvar hos hanen. Hanarna får alltså ta hela vårdansvaret. De ligger därför bra till inom jämställdhetsområdet, eftersom de tar ut nästan alla sina pappadagar.

Men typiskt nog orkar de inte i längden. Hanarna sticker redan i juli och lämnar ungfåglarna åt sitt öde. Först nån gång i augusti så flyger det uppväxande släktet söderut, på egen hand, svikna och lämnade. Man kan vara säker på att deras traumatiska uppväxt kommer att upprepas i nästa generation. Och nästa.

****

Magens flora och fauna

Det forskas väldigt mycket just nu om ”bakteriefloran” i tarmen. Bakterierna påverkar mycket i kroppen. De är en viktig del av vårt immunförsvar och kan till och med kommunicera med hjärnan och påverka olika psykiska tillstånd. Har man fel typ av bakterier så blir man sjuk och har man rätt sort så blir man frisk.

Tydligen har vi drygt ett kilo bakterier och mikroorganismer i tarmen och de är till antalet tio gånger fler än antalet celler i kroppen. Det är märkligt att tänka sig att de celler som jag består av – det vill säga min person – är i minoritet i min egen kropp. I det perspektivet kan man fråga sig vem jag är egentligen. En fodervärd, kanske. Inte konstigt att jag ibland känner ett visst främlingskap i tillvaron, när jag inte ens är herre över mig själv. Särskilt de dagar jag har mycket gaser i magen.

Det skulle inte vara så bra för folkhälsan men säkert bli betydligt roligare att handla.

Det är viktigt att tvätta händerna och använda handsprit, för att slå ut virus och farliga bakterier som kan infektera oss. Men bakterierna som redan finns i magen gör tydligen underverk och man behöver inte alls dricka sprit varje dag för att slå ut dem. Tur är väl det. Tänk om alla affärer skulle tvingas bjuda på en klunk renat vid ingången tillsammans med handspriten. Det skulle inte vara så bra för folkhälsan men säkert bli betydligt roligare att handla.

Istället behöver bakterierna mat, och det är inte vilken mat som helst, utan i huvudsak fibrer. Och fibrer är en bristvara i dagens västerländska kost. Om man till exempel äter ett äpple så är det fullt med fibrer. Och efter att ha blivit tuggat går det vidare till magen och osmältbara fibrer blir kvar för bakterierna att mumsa i sig. Men om man istället köper äppelmos i affären i en glasburk, finns inte så mycket fibrer kvar. Kanske inte ens äpple, utan äppelextrakt, konsistensgivare och förtjockningsmedel. Och mycket tillsatt socker naturligtvis.

Förtjockningsmedel verkar inte bara vara en tillsats i mat, utan själva syftet med livsmedelsindustrin. Ibland undrar jag vilka värdegrunder som diskuteras på företagen som processar vår mat och paketerar den i kartonger, burkar och korvskinn. Kanske kan det låta så här: ”Idag är 52 procent av svenska folket överviktiga. Vår strävan i företaget har alltid varit att höja den siffran. Vi är inte nöjda för än ALLA är med”

Allt det som bakterierna i tarmen är så beroende av.

Om man går och handlar mat idag så är det uppenbart att det pågår ett utrotningskrig mot vår naturliga tarmflora. Mycket av maten är processad, det vill säga finmald, puréad, mosad, syltad, juicead och pressad så att alla fibrer tagits bort. Allt det som bakterierna i tarmen är så beroende av.

Man kan tyvärr säga att livsmedelsindustrin redan nu har vunnit striden mot bakterierna i magen. På de flesta av oss är det inte längre en tarmflora att tala om, snarare ser tarmluddet ut som kalhyggen värdigt ett statligt bolag som Svea Skog.

Nu hoppas jag att handspriten utanför affärerna inte blir kvar så länge, det är nog inte så bra i längden. Jag är orolig för att vissa lömska bakterier kan börja utveckla ett alkoholberoende och därför istället invaderar våra händer, bara för att få sig en sup ibland. Särskilt nu när den är helt gratis.

****

Sida 1 av 9

© Sven Teglund