Sven Teglund

Konstnär

Arbetsveckor och pensionärsveckor

Så länge jag yrkesarbetade var det naturligt att veckans dagar hade lite olika känslomässig valör. Kanske är det så för de flesta som arbetar dagtid. Från den tunga starten på måndag då man motvilligt släpat sig till sin arbetsplats, till slutet av veckan då allt började kännas lite lättare och roligare.

Min aktivitetsnivå följde ofta en slags kurva som varierade under veckans olika dagar. Om jag till exempel hade en väldigt tråkig arbetsuppgift som jag måste utföra, kunde det gå väldigt trögt på måndag, tisdag, onsdag och jag hade svårt att riktigt ta tag i uppgiften. Men så kom torsdagen helt plötsligt och jag blev varse att snart hade hela veckan gått, så det var bäst att sätta igång för hinna göra någonting överhuvudtaget. Så torsdag och fredag förmiddag arbetade jag hårt för att hinna avsluta både uppdraget och veckan med hedern i behåll.

Så under hela mitt yrkesliv så har jag i princip bara jobbat på torsdagar och halva fredagen fram till lunch. Fredag eftermiddag är ju nästan helg och då måste man ju trappa ner och planera allt roligt som ska göras på kvällen, kanske god mat och en efterlängtad berusning. Under helgerna däremot, särskilt lördagen, då jag haft tid för mina fritidsintressen, har alltid min aktivitetsnivå legat på högsta nivån.

Så har min liv utspelat sig så länge jag kan minnas. Arbetsveckor från måndag till fredag, sedan helg och så ny vecka på måndag. I detta mönster har jag levt år efter år och jag har alltid vetat i vilken dag jag befunnit mig i.

Men sedan gick jag i pension. Det är drygt ett år sedan nu. I början gick det bra, jag levde vidare som om tiden fortfarande följde samma kurva, vilket förstärktes av att jag fortsatte att besöka jobbet ibland, och träffade forna arbetskamrater på lunch då och då. Jag levde länge i den invanda föreställningen om att tiden var uppdelad i vecka-helg-vecka-helg.

Men i och med coronan gick jag i karantän och alla kontakter med det arbetande folket upphörde. Och skillnaderna i veckans tidsförlopp började förändras, uppdelningen i vecka och helg att lösas upp. Det fanns inte längre ett arbetsår bestående av 47 arbetsveckor och fem veckors semester, väckaren ringde inte längre 6.40 och jag vaknade ibland kl 7 och en annan dag kanske kvart över 8. Och jag började rucka på mina rigida kvällsrutiner och var ibland uppe senare än vad som är normalt för en vanemänniska som jag är, eller i varje fall varit, hittills.

Och jag började få allt svårare att svara på frågan vilken dag det är i dag. Är det tisdag eller onsdag, och vad gjorde jag i måndags? Var det förra helgen vi var i stugan och åkte vi hem på söndagskvällen eller var det då som vi stannade och for hem på måndagsmorgon? Är det i morgon jag har tid hos tandläkaren kl 8.40 eller är det nästa vecka? Visst är det midsommarafton på lördag i år eller tar jag fel på dag? Är det redan dags att betala räkningarna?

Så nu efter ett år som pensionär, upptäckte jag att veckans kurviga linje, som jag levt efter större delen av mitt liv, hade förändrats. Vilken dag det var som jag upptäckte det, det kommer jag inte ihåg. Men faktum var att linjen, det vill säga veckans alla gupp upp och ner från måndag till söndag, hade rätats ut till en lång rak tidslinje utan oregelbundenheter. Bara en linjär linje där dagarna ligger efter varandra som på ett radband, och där ingen dag utmärker sig mer än någon annan dag. Till och med dagarnas inbördes ordning hade tappats bort och tisdag kunde komma före torsdag och efter fredag var det inte säkert att lördag dyker upp.

Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

Men jag la också märke till att denna nya raka linje sluttade en aning. Att den i sin riktning in i framtiden samtidigt också tappade i höjd, inte mycket, men fullt synligt. Och jag tänkte den dagen som jag upptäckte det – jag minns inte vilken dag det var – att min inre visuella bild över tidens gång hade tagit ett stort steg framåt. Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

*****

Domherren

Domherren
Akvarell/tusch 37×27 cm, juni 2020

Domherren lever mest i barrskogen men dyker upp ibland vid radhuset på Porsön och äter lite fågelfrön. Det känns verkligen att fågeln är en riktig ”herre”, alltid fint klädd i rött och som låtsas vara lite förmer. Jag tänker att den ofta sätter sig till doms över andra fåglar, därav namnet.

Även jag har respekt för domherren.

****

En smula självinsikt

Instruktioner till mina söner

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer sjätte kapitlet.

En smula självinsikt – kapitel 6

Jag har hittills skrivit fem texter med instruktioner till er och de har alla handlat om praktiska ting. Hur man stänger av vattnet i stugan, hur man bygger en altan, hur en tvåtaktare fungerar. Med mera. Jag har velat förmedla något av vad jag lärt mig under livets gång, så att om jag – mot förmodan – någon dag skulle lämna jordelivet kunde ni ta vid och sköta om hus och stuga som jag gjort, enligt mina instruktioner. Och kanske bygga en av de altaner som jag planerat men som aldrig blivit av.

Det är väl rätt så naturligt att jag, som de flesta, har svårt att tänka på att saker och ting en gång helt ska ta slut. Det vill säga att jag plötsligt inte skulle finnas kvar och ingen längre skulle vet hur man blåser ur rörsystemet med tryckluft i stugan på hösten så att rörkopplingarna inte riskerar att frysa sönder. Instruktionerna som jag skrivit har kanske på något sätt varit ett försök att förneka ett faktum, förkroppsligat i en stuga som ska gå i arv i generation efter generation. Det är nog inte så konstigt att stugor som barnen förväntas ärva, inte bara innebär att ta över det rent materiella utan även drömmarna föräldrarna burit kring stugan; ett gemensamt familjeprojekt riktat mot en lycklig framtid. Drömmar om en framtid som aldrig ska ta slut och som manifesterats i det materiella.

Tanken att gamla människor har kunskaper och erfarenheter som kan förmedlas till det uppväxande släktet är dessutom en kvarleva från gamla bonde- och industrisamhället, från den tiden när allt var analogt och praktiskt. Då man byggde sin altan själv och inte bara ringde efter Segerlunds Allbygg AB, eller lagade sin bil i garaget istället för att lämna in den på Mekonomen, eller bakade sitt eget tunnbröd istället för att köpa på Konsum. Men nu är det tvärtom, det är de unga som lär de gamla.

Det blev väldigt tydligt en dag, när du Lars, var på besök hos oss. Jag hade berättat för dig att vi inte förstår oss på den nya micron som vi köpte för ett halvår sedan. Den är så teknisk avancerad att vi nästan inte klarar av att ställa in klockan, ännu mindre att justera sekunderna för uppvärmning och upphettning. Jag hade tänkt sälja den på blocket och försöka köpa en ny med manuella vred för effekt och tid, som det var förr på dessa apparater. Men på mindre än en minut hade du listat ut hur den fungerade och visade oss – som just i den stunden verkligen kände sig som gamlingar – hur vi skulle göra för att ställa in sekunder, minuter och effekt. Den var enkel, sa du.

Det var en rätt jobbig tanke, att allt jag skrivit till er, kunskaper som jag ville förmedla innan det var för sent, egentligen varit helt meningslösa.

Den tekniska utvecklingen går så fort och vi äldre hinner inte med utan det är numera barnen som får lära föräldrarna hur datorn fungerar, hur man installerar kanalerna i teven och hur appar kan laddas ner i mobilen. Och det slog mig att den tiden är nog förbi, när föräldrar behöver skriva instruktioner till sina barn om hur de ska ta hand om det praktiska kring stugor och hus. Det räcker med att säga: ring rörmokaren bara så ordnar det sig med vattnet.

Det var en rätt jobbig tanke, att allt jag skrivit till er, kunskaper som jag ville förmedla innan det var för sent, egentligen varit helt meningslösa.

Ta till exempel instruktionerna om motorer, s.k tvåtaktare. Den texten kommer ni säkert aldrig att ha någon användning för. Men varför skrev jag den då? Kan det var så att det egentligen bara handlar om mig själv. Att en sådan lektion, hur tvåtaktare fungerar, hade jag gärna velat ha från min pappa, när jag skaffade moped på 60-talet. Att alla dessa instruktioner som jag skrivit egentligen varit riktade till mig själv, något som jag önskat att jag fått men som jag tyvärr aldrig fick.

Och det slår mig hur svårt det är med inlevelse i andras behov, även när det gäller ens egna barn. Att de brister som jag bär med mig från uppväxten omvandlas till något som jag vill kompensera för, så att mina barn inte ska behöva uppleva samma sak. Jag fick inga instruktioner om hur en moped fungerade av min far, istället ger jag dem till er, ni som aldrig har efterfrågat dem.

Kanske är det så brister från barndomen reproduceras, i tafatta försök att återställa något som man själv saknat.

Och i den övergången är det lätt att missa att ni har helt andra behov och att jag därför riskerar att omedvetet föra vidare samma bristande inlevelse som jag själv upplevt. Kanske är det så brister från barndomen reproduceras, i tafatta försök att återställa något som man själv saknat.

Jag konstaterar att de instruktioner jag hittills skrivit till er enbart handlat om det praktiska, det vill säga omhändertagandet av materiella saker. Det har nog varit ett försök att ge er något som jag själv hade behövt, när jag var ung.

Och detta trots att mitt yrkesliv handlat om det mänskliga, inte det materiella. Som socialarbetare har jag mött människor i svåra kriser, med sociala problem, i sorg, i förtvivlan, fyllda med hat, rädsla eller oro. Att möta någon i svåra situationer kräver en viss förståelse för hur människor fungerar.

Om jag får tid någon dag ska skriva om det. Vad som är viktigt att tänka på när man möter människor.

****

Bläsanden i vassen

Bläsanden i vassen
Akvarell, 56×46 cmjuni 2020

Under den här våren i isolering, har fåglar i min närhet kommit att bli mina bästa vänner. Jag har följt dem i trädgrenarna, i de kala buskarna och i den gamla vassen.

I den tidiga våren var de mera öppna och orädda, men efterhand blev de skygga och ville inte ha med mig att göra. Deras intresse är väl nu mer riktat mot fortplantningen och försöken att skydda ägg och avkomma. Och samtidigt har all växtlighet, grönskan och de utslagna löven, skapat en ogenomtränglig mur mellan dem och mig. Känns lite sorgligt, även om jag fortfarande kan höra dem då och då.

***

Min inställning

En kopp kaffe
trådskulptur

I dessa tider, för oss konstnärer, handlar det inte längre om utställningar utan snarare om inställningar av utställningar och det är naturligtvis ett viktigt ställningstagande som vi måste göra för det är ju den inställning som är av nöden tvungen i dessa tider, och även om det är en svår omställning som påverkar inte bara vår ekonomiska ställning utan också publikens möjligheter att ställa sig framför en tavla och skapa sig en föreställning om det verk som vi tidigare ställde ut på utställningar för allmänheten men som nu ställts in, och dessa inställda utställningar har flyttats till hösten eller nästa år eller till digitala ställen, som plötsligt fick en större betydelse än vi någonsin kunnat föreställa oss och många har tvingats ändra inställning till att låta föreställningar av både musik, konst och dramatik visas på nätet istället och vi får vara glada över att vi i varje fall hade den möjligheten nu när pandemin slog till, som vi aldrig hade kunnat föreställa oss skulle ställa hela världen på kant och tvinga oss till ställningstaganden som vi aldrig tidigare ställts inför till exempel om vi skulle avställa skolor eller inte eller om vi kan resa mellan det ena stället till det andra stället istället för att stanna på hemstället i isolerad avskildhet, en fråga som ledde till att vår inställning blev att hålla så mycket som möjligt öppet och istället försöka skapa en omställning av folks sätt att förhålla sig och att alla skulle ställa sig två meter från varandra och aldrig gå på tillställningar, utställningar eller teaterföreställningar med mycket folk och om man känner sig det minsta sjuk måste man ställa in alla former av utevistelser och behålla en liggande ställning hemma i det egna stället, men tyvärr var det ändå många som förlorade sina anställningar eller blev friställda från sina arbeten och många äldre drabbades av smittan istället för att skyddas på särskilda ställen för äldre-äldre men det är ingen som vet hur den slutliga ställningen blir i jämförelserna mellan länder med annan inställning och som istället ställde in så gott som allt och till och med ställde barn utan skolgång vilket nu så här i efterhand verkade ställa till det mer än det hjälpte och det verkar ha varit ställningstaganden som politiker tog utan stöd från sina egna expertmyndigheter men här i Sverige har politikerna tagit ställning i olika frågeställningar först efter att experterna gjort sina ställningstaganden utifrån hittills kända kunskapssammanställningar och naturligtvis kan det ha blivit fel beslut ibland och man borde kanske tagit snabbare ställning i vissa frågor men det är lättare att vara efterklok än att föreställa sig ett okänt scenario i förväg och svara på frågeställningar från journalister som varje dag ställer samma frågor som de fått svar på föregående presskonferens, en tillställning som mera börjat likna en religiös ceremoni där alla vill veta om det finns ett liv efter detta och vilken inställning Gud har om det, medan översteprästen svarar förtroendeingivande att det inte går att med full säkerhet svara på den frågan men så fort sammanställningar av kunskap har tillställs honom kommer han att ge ett tydligt besked men i avvaktan på detta tydliga ställningstagande tror han, på goda grunder, att det finns ett liv efter detta i varje fall kan vi snart föreställa oss en sådan situation då utställningar, tillställningar, föreställningar, byggställningar, anställningar och liknande, inte längre behöver inställas förutsatt att vi ställer in oss på att fortsätta hålla ett lämpligt avstånd till andra på det stället där vi befinner oss och så ofta som möjligt tvättar händerna med tvål och varmt vatten i tvättstället.

***’

Trasmattan

Trasmattan, som Karin vävde i Kalix
Akvarell , triptyk, storlek 57×182 cm (foto: Erik Holmstedt)

Trasmattan som Karin vävde på vävstolen i Kalix på 90-talet innehåller material från hennes och mina avlagda kläder från 70 och 80-talen. Gamla skjortor och utslitna blåjeans. Mattan ligger på övervåningen i radhuset och vi kliver fortfarande på den varje dag.

Trasmattan upplever jag som en slags historisk berättelse om våran relation, sen vi träffades 1977. Hur våra tidigare liv klipptes av i långa remsor, lades tillsammans och träddes mellan ett stort antal varptrådar, slogs sedan ihop av livets hårda slagbom och skapade något som har hållit ihop sedan dess. Men i mattans hela längd är våra egna färger fortfarande intakta och skilda åt. Jag står för de blå avsnitten och Karin för de rosa, röda och gröna.

****

Tänkte jag, då jag satt i stugan på köksstolen och tittade ut genom fönstret

Jag satt i stugan på köksstolen, tittade ut genom fönstret och tänkte att först tog man bort förmögenhetsskatten och arvsskatten sen lät man miljardärer betala mindre skatt än löntagare och när det sen uppstod brist på medel till välfärden så skyllde man på flyktingarna med hjälp av sverigedemokrater, för då kunde flyktingarna utvisas medan de rika kunde sitta nöjda i sina skattebefriade flygplan trots att förbränning av fossil innebar att jorden blivit allt varmare och i norden fick vi allt mildare vintrar och blötare somrar men tillväxtförespråkarna blev ändå glada när antalet resenärer på flygplatserna ökade år efter år när medborgarna ville åka till värmen i sydligare länder trots att flygandet försämrade klimatet på hemmaplan, vilket gjorde att utländska turister snart inte kunde komma hit för vinterns skull eftersom den var på väg att töa bort men Ishotellet i Jukkasjärvi köpte kylanläggning för att kunna fortsätta trots allt och den drevs med billig el från kommuner som saknade både en växande befolkning och flygplatser, tänkte jag där jag satt på stolen, men de rika ville inte att flygtrafiken, bilarna, fraktfartygen och konsumtionen av onödiga produkter skulle pekas ut och lobbyister började istället skylla klimatkrisen på korna och då plötsligt blev det upp till var och ens moral vid köksbordet som det handlade om och inte själva produktionen, och att skjuta över ansvar på den enskilde medborgaren var ett beprövat grepp, och samtidigt passade de rika på att bygga hus i städerna nere vi hamnarna, och bostadspriserna sköt i höjden och när de rika satt i de inglasade balkongerna i städernas hamnkvarter med ett glas laktosfritt, oroade de sig för skatter på flygresor till andra länder där de kunde sitta på en annan balkong och se ut över havet, men helst inte över hav där flyktingar drunknade tänkte jag samtidigt som jag tittade ut genom fönstret i stugan, och alla partier utom ett hävdade att medborgarna måste arbeta mer för att klara den åldrande befolkningen, trots att befolkningen redan blivit allt äldre under de senaste 100 åren och under den tiden hade vi minskat arbetstiden flera gånger, och nästan alla partier var också överens om att den produktivitetsökning på 40 procent som vi fått under de senaste 20 åren inte skulle användas till vård och omsorg, utan för att öka konsumtionen av produkter av olika slag, främst plastsaker gjorde av olja som förstör jordens klimat och som sedan kommer att hamna i haven och föröda havens ekologi och därför behövde vi arbeta mer och höja pensionsåldern så att vår tillverkning av saker av plast och metaller kunde vidmakthållas trots att många egentligen inte ville ha dem längre, utan hellre skulle arbeta sextimmarsdag och lägga produktivitetsökningen på 40 procent som vi haft de senaste 20 åren på vård och omsorg, istället för att ge skattesänkningar åt miljardärer, skatteavdrag för medelklassen och borttagande av förmögenhetsskatt och arvsskatt för de rika, men de politiska partierna tänkte att om de rika blir rikare så tillverkar deras företag fler produkter och det tjänar landet på och även de fattiga får sig en skärva även om all forskning hittills visat att den tanken varit felaktig och istället så ökade ojämlikheten så att avståndet till den rikaste procenten bara blev större och partierna hävdade att för att klara vård och omsorg i framtiden så måste ekonomin växa genom att öka konsumtionen och tillverkningen av saker gjorda av plast och metall, och därför var det nödvändigt att de privata företagen fick så hög vinst som möjligt för då ökade deras innovationskraft så att de kunde hitta på nya produkter som ingen behövde men som kunde transporteras runt världen i stora fartyg som drevs med den mest smutsiga oljan som gick att uppbringa, tänkte jag när jag satt på stolen, och sedan visade det sig att ingen av de innovationer som präglar vår tid hade kommit till utan tunga statliga investeringar, flygteknik, datorer, internet, bioteknik och grön teknik hade kommit till med hjälp av staten, inte den privata sektorn, och det hade visat sig att riskkapitalet får upp intresset först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar och trots att partierna hävdade att vi måste arbeta mer för att klara omsorgen om de äldre i framtiden så släppte de in de privata företagen till välfärdssektorn eftersom det var en marknad som kapitalet kunde tjäna pengar på utan att behöva ta några risker, för det tog kommunerna, och de enskilda elever som plötsligt kunde bli utan skola mitt i terminen, och de skattemedel som försvann till riskkapitalister gömdes undan i skatteparadis vilket ledde till allt större brist på ekonomiska medel till offentliga sektorn och partierna hävdade att därför måste alla arbeta mer och längre upp i åldrarna, tänkte jag, där jag satt på köksstolen i stugan och tittade ut genom fönstret samtidigt som någon på radion berättade att de senaste 2,5 miljoner åren befinner sig jorden i kvartär, som är en geologisk period som kännetecknas av cykler av kallare perioder som vi kallar istider och kortare värmeperioder och vi lever just ni i en sådan värmeperiod som vi kallar Holocen och den har pågått under 10 000 år och under den tiden har vår moderna civilisation utvecklas, hörde jag där jag satt, och data visar att en uppvärmning på 4-5 grader globalt sett från en istid till en värmeperiod har tagit flera tusen år och nu pratat vi om  uppvärmning av 4-5 grader på grund av människans påverkan på bara hundra år, vilket är enormt mycket snabbare än jämförbara processer, dessutom är den lika stor som från en istid till dagens klimat men åt andra hållet det vill säga från en värmeperiod och uppåt och ingen vet exakt vad det kommer att betyda men vi vet att förra gången det var en värmeperiod för 100 000 år sedan då var det 2 grader varmare än idag globalt sett och då var havsnivån 5 meter högre och om vi kommer i samma läge igen det vill säga att den globala medeltemperaturen höjs med 2 grader, vilket är högst troligt, kan vi räkna med en höjning av havsnivån på 5 meter, vilket skulle leda till att inte ens översta delen av flygtornen på flygplatserna efter hela norrlandskusten skulle synas över vattenytan, tänkte jag där jag satt och tittade ut genom fönstret, vilket ställer en flygskatt i ett lite vidare perspektiv än vad som är vanligt när skatter diskuteras inom politiken.
Men så kom ett virus från Wuhan och plötsligt, tänkte jag där jag satt ensam på en stol i karantän, visade det sig att det var sjukvården och omsorgen som hade störst betydelse nu när viruset kunde döda vilken som helst och även rika som fått jobbskatteavdrag på flera hundratals miljarder kunde bli sjuka och dö och nu ropade alla på staten staten staten särskilt de som tidigare hävdat att staten är av ondo och därför låtit privata företag ta över äldreomsorgen och särskilt i Stockholm var det så många olika företag att det gick inte att samordna och viruset tog sig in som ett frankerat brev på posten och spred sig mellan lågavlönade vikarier och korttidsanställda som saknade utbildning och skyddsutrustning eftersom privata företag gör vinst på ett sådant sätt genom att dra ner på allt som är möjligt att dra ner på även om kvaliteten blir katastrofal och då ingen märker det går det bra men nu märktes det och då är det inte bra och då tvingas staten komma in och ta över och ordna upp något som staten kunde ha skött om redan i första hand om det offentliga hade fått vara i fred och bara sköta sitt jobb, tänkte jag och tittade ut genom fönstret, och allt som varit omöjligt förut när det bara var klimatet som hotade oss blev plötsligt det som skulle rädda våra liv i varje fall kortsiktigt och flygplanen stod på marken precis som vi önskat oss och flygbolagen började gå i konkurs och tillverkningen av meningslösa plastprodukter var inte längre att tänka på när gränserna var stängda för virusets skull, även om det bara viruset som slank in över gränserna medan folk fick stanna hemma förlorade sina jobb och många tappade sin försörjning, tänkte jag där jag satt isolerad på stolen, och det visade sig att många hade varnat för pandemier i många år och orsaken var den hemska hanteringen av vilda djuren på djurmarknader i Kina men också i våra egna djurfabriker där kycklingar och grisar i tusental är inklämda på liten yta och där virus får fritt spelrum att föröka sig och till slut bli farliga och går över till människa och jag fick veta att alla våra virus – aids, SARS, Ebola, galna kosjukan, fågelinfluensan, spanska sjukan – har kommit till mänskligheten först för 10 000 år sedan i samband med vi domesticerade djuren och tog de vilda djuren in vår lada så tog de med sig sina sjukdomar, fick jag förvånat veta, och att från korna som faktiskt hade en skuld i detta fick vi mässlingen som bara de senaste 150 åren dödat 200 miljoner människor och från kamelen fick vi smittkopporna och från svinen fick vi kikhostan och från kyckling fick vi tyfus och från ankor fick vi influensan och, något som förvånade mig mycket där jag satt ensam på stolen , fick vi förkylning från hästar och jag ser framför mig hur den första vildhästen som blev tam och nyste rakt in i ansiktet på en människa och sen dess bär vi alla detta kors varje vinter när vi blir kalla om fötterna, och när européerna landade i Amerika på 1400-talet så dog 95 procent av de amerikanska urinnevånarna av de virus som vi drog med oss från våra domesticerade djur medan indianerna där fortfarande lät bufflarna springa omkring fritt och därför fanns inga virussjukdomar och ingen hade immunitet tragiskt nog, men i mitten av 1900-talet verkade vi ha vunnit kampen mot infektionssjukdomarna med hjälp av vaccin och antibiotika och 1962 ansåg man att det fanns inga nya sjukdomar att upptäcka och dödstalen hade minskat i decennier ända fram till 1975 då det plötsligt började öka igen och nu är vi inne i tredje stadiet av mänskliga sjukdomar och det beror på hur vi föder upp och behandlar djur, till exempel borrelia som spreds första gången 1975 och smittade 100 000 amerikaner eftersom jordbruket hade trängt undan prärievargen som hållit nere populationen av vitfotade möss som bar fästingsjukdomen och när man började fälla regnskogen i Afrika och byggde vägar in i områdena så sköt man vilda djur som apor gorillor chimpanser och slaktade dem och åt upp dem, och eftersom dessa djur är våra släktingar så blev vi också mottagliga från deras virus vilket låg bakom utbrottet av Ebola och den troligaste förklaringen till aidsviruset är att det också kom från exploateringen av regnskog i Afrika då man åt apors kött på vägen och handeln av kött från vilda djur i Asien har gett SARS och nu Corona och därför kan man säga, tänkte jag där jag satt på stolen, att det är tydligt att allt hör ihop, mänsklighetens utnyttjande av naturen har förstört vårt klimat och marknadens utnyttjande av skattemedel har försämrat välfärden och exploatering av djuren både vilda djur och kor grisar kycklingar har skapat nya pandemier och alla tre saker kommer att drabba hela mänskligheten om vi inte gör något åt det i tid och det är vi, det vill säga staten som ska göra det , tänkte jag där jag satt på stolen i stugan i karantän och tittade ut genom fönstret.

*****

Hemmafrupodden- sista avsnittet för säsongen

Tillsammans i podden Hemmafru har Kristina Sandberg och jag samtalat i tre säsonger, och detta avslutningsavsnitt är nummer 24 i ordningen. Vi började 2018 och utgick från våra böcker, Kristina från sin Maj-trilogi och jag från ”ensamheten värst”. Vi har berört väldigt många ämnen, men det mesta har berört det s.k lilla livet, omsorgen om varandra, barnen, hemmet, utifrån ett kvinnligt och feministiskt perspektiv. Från Siri och Majs hemmafrutillvaro på 50-talet till dagens tillvaro, när kvinnor finns ute på arbetsmarknaden och där jämställdheten mellan könen ökat betydligt. Men fortfarande finns de manliga maktstrukturerna under ytan och påverkar oss ständigt, och där omsorgsarbetet, Siris och Majs paradgrenar, forfarande är ojämnt fördelat, både ur kön och klassperspektiv.

Varje säsong har också haft minst ett avsnitt där vi kommit in på vårt eget skapande, hur vi ser på det, vilka kriser och misslyckanden som ligger bakom ett gott resultat. I detta sista avsnitt, som heter Att försöka, pratar vi rätt mycket om det.

Men utan Teg Publishing, med sönerna Anders och Jonas, hade det inte blivit någon podd. Varje säsong har spelats in under två dagar hemma i Jonas studio i Marinstaden, Stockholm. Och allt därefter, klippning, bearbetning, textskrivning, publicering på sociala medier osv har Jonas och Anders stått för. Ett imponerande arbete som de har utfört vecka efter vecka på vårarna, mitt bland allt annat arbete som förläggare.

Och jag skickar ett stort tack till alla Er som lyssnat troget och till alla som hjälpt till med finansieringen av podden via swish eller Patreon.

Mycket tråkigt. Naturligtvis

Det är inte så stor skillnad för mig när jag sitter i karantän och isolerar mig, mot tidigare när jag ändå mest satt ensam och inte träffade så många på en vecka. Men naturligtvis, viss skillnaden är det ju, från kanske möten med 5 personer per vecka ner till en person, och det är alltid Karin som är den personen. Och barn och barnbarn kom inte hem till påsk och jag kan inte träffa dem som förr. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.

Och sen skulle jag under våren ha varit med på två konstutställningar, en vernissage i Luleå och så den årliga konstrundan där jag var inbjuden till Siknäs, men båda ställdes in. Mycket tråkigt. Naturligtvis.

Men jag är ju inte drabbad på något allvarligt sätt, i varje fall så länge jag håller mig frisk. Och som varande pensionär är min försörjning tryggad. Det är hemskt att höra alla historier om hur allvarligt sjuka folk blir och hur många som mister sina anhöriga. Och jag tänker på alla som förlorar sina jobb och alla kulturutövare som lever på konserter, böcker, skivor när plötsligt allt släcks ner, ställs in och skjuts på framtiden. Mycket tråkigt. Naturligtvis.

Jag känner att det är svårt överhuvudtaget att skriva om någonting alls, allt känns så futtigt. Samtidigt orkar jag inte med alla artiklar som svämmar över i tidningarna som ska förklara hur allt ligger till eller som vet hur vi borde har gjort, bör göra och skulle ha gjort tidigare och vad som är rätt och fel. Alla hemmasittande kulturpersoner skriver texter om ”dessa tider” och det är säkert bra innehåll men jag orkar inte längre, scrollar snart hela DN. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.

Men jag känner mig väldigt stolt över den sammanhållning som vi i Sverige visat, med högt förtroende för myndigheterna och jag har känt glädje över alla dessa myndighetspersoner som dagligen står i teve och säger som det är, och som lugnt och sansat förklarar sina ståndpunkter och inte försöker förneka misstag på det vanliga mediatränade sättet. Tänk att vi äntligen slapp de mediatränade lögnerna som vi matats med i så många år, de där ordrika förklaringarna med glidande på sanningen som skapat ett klimat där det är uppenbart att den som pratar inte säger sanningen. Ungefär som då Ebba Busch Thor skyllde bristerna inom äldreomsorgen i Stockholm på socialdemokraterna fast alla visste att det är hennes eget parti som är ansvarigt.

Man ska inte ljuga, det sa redan Per Olov Enqvist mamma, lärarinna och medlem av EFS i Hjoggböle. Det framkommer i den fina dokumentären från 2003 av Eva Beckman, om den nyss bortgångne författaren. ”Jag är virtuos när det gäller skuld och skam” säger Per Olov om sin uppväxt, och han kan inte ljuga utan att må väldigt dåligt. Ebba Busch Thor verkar inte besväras av ett sådan samvete. Och det är mycket tråkigt, Naturligtvis.

Han var självkritisk i en dimension som är svårt att förstå idag, och verkade lida väldigt av sitt tunga ansvar som statsminister. Mycket tråkigt för honom. Naturligtvis.

Och jag ser dokumentären om Erlander i två avsnitt och där Erlander först inte gillade teve och inte trodde på mediets framtid. Han intervjuades inför valet, jag tror att det var 1966, och våra första skjutjärnsjournalister, det tre O:na, Åke Ortmark, Lars Orup och Gustav Olivecrona ställer frågan apropå bostadsbristen i Stockholm, om vad en ung bostadssökande familj skulle göra och Erlander mumlar, ”de får väl ställa sig i bostadskön, givetvis”. Nåt mer säger han inte, och han förbannar sig själv i sin privata dagbok över ett sådan misslyckat tv-framträdande. Något som han ofta gjorde i sin dagbok. Han var självkritisk i en dimension som är svårt att förstå idag, och verkade lida väldigt av sitt tunga ansvar som statsminister. Mycket tråkigt för honom. Naturligtvis.

Men även om Erlanders självförtroende var lågt så tror jag att det var just denna ständiga självkritik som gjorde att han kunde sitta kvar som statsminister så många år. Idag befolkas de flesta toppositioner av självsäkra personer, som aldrig kan göra ett fel och erkänna det. Och de behöver inte heller erkänna det, eftersom alla vet att det är okej att skylla ifrån sig. Men Anders Tegnell skyller inte ifrån sig, det hedrar honom. ”Vi gjorde det vi gjorde utifrån den kunskap vi hade då. Och vi har misslyckats med att skydda de äldre. Men än så länge vet vi inte varför.”

Tänk att få bo i ett land som Sverige, som bygger sina åtgärder på evidens, det är en ynnest. Evidensbaserad kunskap betyder att vi grundar våra åtgärder på det vi vet utifrån nuvarande forskning, och det innebär sällan snabba och definitiva besked utan mera av långsamhet, osäkerhet och ett prövande förhållningssätt. I många länder talar man om kriget mot smittan, och många politiker vill då visa handlingskraft. I Indien höll premiärministern Modi tv-tal kl 20 på kvällen den 24 mars och sade att han beslutat om totalt utegångsförbud i hela landet inom fyra timmar, dvs vid midnatt. Det handlade om 1,3 miljarder människor som plötsligt stängdes inne. Men han glömde alla 400 miljoner som inte hade något hem att stanna inne i, fattiga som lever på gatan i städernas slum. Om detta har författaren Arundhati Roy skrivit om, i en artikel i DN, som jag verkligen har läst. Dessutom har en väldigt bra intervju med henne sänts i Människor och tro, i P1.

Jag märker att jag förändras av isoleringen. En viss nedstämdhet inträder pga av frånvaron på sociala kontakter och samtal med andra. Mina tankar blir mer enahanda av bristen på stimulans och jag saknar samtalen med mina kompisar om det jag upplever, tänker och funderar på. Vi människor behöver varandra. Men det är inget nytt, att sitta i ensamhet är inget eftersträvansvärt. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.

Och vi människor behöver också kroppskontakt eftersom det stimulerar produktionen av hormonerna oxytocin och serotonin, som får oss att må bra.

Och vi människor behöver också kroppskontakt eftersom det stimulerar produktionen av hormonerna oxytocin och serotonin, som får oss att må bra. Men i brist på kramar kan man köpa ett tyngdtäcke, det ger tydligen samma positiva effekter som att ligga sked med någon närstående. Man sover bättre helt enkelt. Alla borde få rabatt på ett tyngdtäcke i dessa tider, i varje fall ensamstående som ligger ensam i sängen eller par som varit gifta så länge att nattlig social distans blivit mera regel än undantag. Sådant kan ju hända i de bästa av familjer. Men det är tråkigt. Mycket tråkigt.
Naturligtvis.
****

Hemmafrupodden avsnitt 23, ute nu!

Sida 1 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén