Vi lever i någon annans dröm

När Karin och jag var på Fårö häromsistens fick vi vara med och se en film på Ingmar Bergmans egen biograf. Vår son Anders, som var där samtidigt som oss, förslog att vi skulle se filmen ”Skammen” från 1968. Främst för att den handlar om kriget och kanske är relevant i dessa tider utifrån Rysslands invasion av Ukraina.

Skammen handlar om ett par, Jan och Eva Rosenberg (Max von Sydow och Liv Ullman) som ursprungligen är musiker – violinister i en symfoniorkester – men som dragit sig undan ett annalkande krig till en liten ö. Symfoniorkestern är upplöst och det finns heller ingen musik i filmen. Paret har ärvt en gård på ön, där de försöker överleva på ett litet jordbruk och egna odlingar.

När filmen börjar har kriget inte nått Jan och Evas område. Men till slut drabbar kriget även dem och de tvingas fly från sin gård. Bomberna faller, hus och kyrkor brinner och döda människor ligger överallt. Det ger kusliga associationer till de bilder vi nyligen sett från kriget i Ukraina.

Det är ett inbördeskrig och det pågår en invasion av ön. Men det verkar finnas olika motståndsrörelser och man får ingen riktig klarhet vilka som strider mot varandra, vem som är vän eller fiende.

Det Ingmar Bergman främst är intresserad av att skildra, är den tredje parten, det vill säga den vanliga människan som hamnar mitt i ett krig. Hur skulle man själv agera i en liknande situation? Ta modig ställning eller göra allt bara för att klara sig själv. Jan, som tidigare varit vek och känslig, förvandlas till en samvetslös person, som kan döda och stjäla för att klara den egna livhanken. Eva däremot, som tidigare varit den starka personen i relationen, blir knäckt och modlös.

När jag såg filmen, funderade jag mycket på titeln, Skammen, och varför den heter så. Ett svar kanske man kan finna i en replik som Eva uttalar när hon är mitt i flykten. Hon säger ungefär så här:
”Det känns som jag lever i en dröm, som dröms av någon annan. När den personen vaknar, kommer han att skämmas”.

Och det slog mig att vanligt folk genom historien ofta blivit statister i en persons dröm, det vill säga vansinniga idéer som härrör från en diktator eller kung. Många dras in i dessa drömmar och följer sin ledare på ett sömngångaraktigt vis. Medan andra inser att det är en mardröm, skapat av en förvriden hjärna.

Hitler drömde om ett Stor-Tyskland, som en upprättelse efter förlusten under första världskriget. Putin drömmer om ett Stor-Ryssland, som en upprättelse efter Sovjetunionens fall. Det finns många diktatorer och ledare som försöker förverkliga sina storhetsdrömmar, men som för folket blir till katastrofer.

Men tyvärr så kommer inte dessa män att vakna upp ur sin dröm och skämmas, som Eva i filmen tror. Hitler vaknade aldrig, han tog sitt liv. Något liknande kommer säkert att hända Putin, han kommer inte att behöva skämmas på egen hand. Det är alla andra som får stå där med skammen, de som följde med och trodde på honom.

Men det finns så många olika drömmar. Nato är också en dröm som dröms av någon annan; militärer, högerpolitiker och nu också ledande socialdemokrater. Alla är så ”trygga i sitt beslut” trots att det tagits medan folket sov. Man får be en stilla bön om att Nato inte visar sig vara den mardröm, som man kan befara.
*

Stå på ett ben

Entréhallen till Kulturens Hus är en av Luleå kommuns största mötesplatser, i varje fall till storleken. Tidigare fanns bord, stolar och bänkar utspridda i lokalen, så att många kunde sitta ner en stund, samtala eller vänta på en kamrat för att äta lunch tillsammans. Den fungerade verkligen som en mötesplats, av den sort som kommuner idag hyllar i sina måldokument.

Men sedan något år tillbaka är alla sittplatser borttagna. Till och med bänken vid fönstret där föräldralediga brukade sitta, har blockerats med ståbord, fast förankrade, så att de inte går att flytta.

Längst fram nära ytterdörren står en skylt som uppmanar alla besökare att ta av sig sina broddar och halkskydd från skorna, de är förbjudna i lokalen. Det är väl främst med tanke på trägolven i biblioteket. Och det är inte konstigt att en sådan uppmaning finns i Luleå, där vinterhalvåret innebär ständigt isiga gator och torg. Särskilt stentrappan upp till Kulturens hus brukar vara en livsfarlig isgata, svår att forcera odubbat.

Så när jag besöker huset vintertid tar jag av mig broddarna vid ingången. Eftersom det inte finns någon stol eller bänk att sitta på, gör jag det stående på ett ben, och avlägsnar dem från en sko i taget. Jag är alltså så lycklig lottad att jag fortfarande kan utföra den manövern stående på ett ben. Men många äldre och rörelsehindrade klarar naturligtvis inte det.

Att ta bort alla sittplatser vid kommunens största mötesplats, är inte en slump. Det är en exkludering av vissa medborgare, det vill säga alla som inte kan stå på ett ben. Och det gäller många äldre, rörelsehindrade, föräldrar med barn i famnen och människor som har svårt med balansen pga intag av alkoholhaltiga drycker. Det vill säga precis de grupper som kommunen enligt socialtjänsten har ett särskilt ansvar för.

Man kan därför undra varför kommunen vill exkludera vissa medborgare på det här sättet. Att det inte stämmer överens med kommunens strävan formulerade i planer och måldokument, det är jag rätt säker på. Men jag har svårt att hitta svaret på själva frågan, varför vill kommunen bara prioritera folk som fortfarande kan stå på ett ben?

***

När teater är som bäst

Jonas Hellman Driessen, Gunilla Röör, Therése Lindberg, Mats Pontén

Torsdag den 7 april var vi på Norrbottensteatern och såg uppsättningen Broarna över Madison County i regi av Gunilla Röör. Jag har, som kanske de flesta av oss, en gång sett filmen med Meryl Streep och Clint Eastwood i rollerna.

Francesca, här spelad av Therése Lindberg, bor med sin familj på landsbygden i Iowa. Hon arbetade som lärarinna före äktenskapet, men är nu hemmafru och tar hand om familjen och arbetet på gården. En dag åker maken Richard, spelad av Mats Pontén, tillsammans med barnen bort några dagar och lämnar Francesca ensam på gården.

Plötsligt dyker fotografen Robert upp, spelad av Jonas Hellman Driessen, som är där för att fotografera de övertäckta broarna i Madison County. Under några dagar blossar en intensiv kärlekshistoria upp mellan dessa två, Francesca och Robert.

Dramat slutar i en svår och klassisk valsituation. Ska Francisca välja det trygga familjelivet med man och barn eller följa sina inre drömmar och sin passion, det vill säga bryta upp och följa den äventyrlige, spännande och känslige mannen. Men kanske främst hänsynen till barnen, gör att hon stannar kvar och försöker sopa undan spåren av det som hänt.

Norrbottensteaterns uppsättning utgår från den åldrade Francesca, spelad av Gunilla Röör, som skrivit ett brev riktat till sina barn, med hela berättelsen om den korta och intensiva kärlekshistorien. Brevet ska läsas av barnen först efter hennes död, och där finns också en sista önskan att askan ska spridas under en av broarna, samma bro som där förälskelsen tog fart. Äntligen ska barnen till fullo få veta vem deras mor egentligen var.

På scenen finns alltså både den yngre och äldre Francesca, den ena lever i nuet precis när det hände, och den andra, som under många år burit på en hemlig kärlekshistoria begravd i ett mycket privat inre rum, dit ingen haft tillträde. Men som naturligtvis ändå påverkat alla under livets gång.

Det sätt som dramat spelas upp på scenen är genialisk framfört och det är sällan som jag blivit så berörd i en teatersalong. Skådespelarna spelar sin roller i väldigt långsamt tempo, så att det runt varje replik finns en tystnad, där blickar, ansikten, mimik får utrymmet att förmedla alla former av känslor. I rummet skapas en slags känslomässig elektricitet som vibrerar av lust, blygsel och begär. I Therése Lindbergs ansikte verkar alla möjlig känslor kunna uttryckas med så små medel att jag plötsligt inser varför det finns ett 40-tal muskler i ansiktet hos oss människor, men att det är endast skådespelare som kan använda dem alla. Och med små rörelser med händerna, drar hon ständigt i städrocken, senare i klänningen, för att i plötslig genans minska öppningen i halsen för undvika att huden syns för mycket. En klassisk kvinnlig gest som uttrycker mer än tusen ord.

Och trots att det är en kärlekshistoria finns här nästan ingen kroppskontakt. Istället uttrycks sensualitet med kroppsrörelser och det är grafiskt och vackert. Aktörernas nakna fötter får uttrycka den erotik som ständigt ligger under ytan, både i rörelse och funktion. När Robert drar av Francescas ena stövel är det så sensuellt att jag kommer att tänka på scener ur filmen Mandomsprovet, när Dustin Hoffman blir förförd av Mrs Robinson, som jag såg när jag var ung och särskilt mottaglig.
Och sen den andra motsatta sidan, den äktenskapliga, som Francesca till slut väljer, symboliserad av ett par tråkiga – men varma – skinntofflor som hon får av sin man. Bättre än så, kan inte en historia åskådliggöras på en scen.

Det var en dagföreställning som vi var på, som visades kl 13. Och därför var det nästan bara pensionärer där, vi som är 60 plus. Och när jag tittade mig runt i salongen bland alla grånade huvuden tänkte jag, undrar hur många av oss som har en liknande erfarenhet, kanske långt tillbaka i tiden. Kanske en intensiv förälskelse någon gång i livet, som aldrig kunde förverkligas i en relation, på grund av att det var olämpligt eller av konvenans. Och som vi sedan burit med oss inombords, i ett hemligt rum okänt av alla.

Det enda jag har lite svårt att förstå, när det gäller historien om Madison Country, är varför Francesca skriver brevet till sina barn som de ska läsa efter hennes död. Är det inte att utsätta dem för en onödig prövning, just när deras mamma gått bort? Att få veta en sak som kanske gör att de måste omvärdera sina liv, att mycket av det som de trott på egentligen varit på ett annat sätt. Och nu kan de inte ens få prata med henne om det, nu när hon är borta.

Nåja, där är vi kanske olika. Jag tycker att hemligheter gärna kan få begravas, enligt mottot: bränn alla mina brev. Allt i livet är ju ändå bara föreställning, och någon klar sanning om det vi upplevt finns nog inte. Men andra kanske tycker att allt ska fram i ljuset även om det är smärtsamt, det har jag också förståelse för.

En sak som dock är säker, är att Norrbottensteatern gjort en fantastisk föreställning med imponerande skådespelarinsatser, så det är bara buga mjukt inför allt detta som vi erbjuds från scenen.

***

För arkitekter finns bara sommar

Idag när jag promenerade genom Porsön tillsammans med Lars, berättade jag för honom att det finns planer på rusta upp Porsö centrum. Igen. Bland annat finns det ett förslag att skapa ytterligare en s.k mötesplats, där folk kan sitta på soffor och umgås, den s.k soltrappan.
Då sa Lars, att problemet med arkitekter är att deras ritningar och skisser, alltid visar sommar. Alltså när det är varmt och skönt och ljust. Dessutom finns det ofta massor av folk på skisserna vilket ju alltid ser trevligt ut. Och han har helt rätt.
Så här ser nämligen ritningen ut för den s.k soltrappan som ska byggas i Porsö centrum.

Skiss på ny mötesplats Porsö centrum

Men i verkligheten är det ju vinter, mörkt och djupsnö halva året här uppe i norr och det låtsas inte arkitekterna om. Det är ju betydligt svårare att rita en soltrappa för Porsön i december, då det är mörkt , 20 grader kallt och snön ligger överallt. Dessutom, när det gäller Porsön som är ett universitetsområde, så är det folkrikt på vintern men på sommaren åker studenterna härifrån och det blir nästan folktomt även på Ica.

Förra gången Porsö centrum skulle rustas upp, det var 2020, då byggdes också en s.k mötesplats, som ligger mellan skolan och gamla fritidsgården. Det är några fasta soffor och bord, där arkitekterna tänkt att vi porsöbor ska sitta och umgås, ungefär som folk gör på andra ställen t.ex på södermalm i Stockholm.
Så ikväll gick jag förbi mötesplatsen på väg till affären. Och den var naturligtvis översnöad, precis som den varit hela vintern. Och oanvänd är den inte bara nu, utan tyvärr också på sommaren.

Nuvarande mötesplats Porsön, invigd 2020

Ja, klaga kan man ju alltid, men Sven, vad ska man göra då?

Kanske inse att det hade varit bättre att gamla fritidsgårdens lokaler blivit en mötesplats, sammankopplat med biblioteket. Där folk kunde sitta inne och läsa tidningar.
Därinne slipper man i alla fall att sitta i en snödriva större delen av året.

Gott Nytt År önskar jag min Mobil.

Gott Nytt År önskar jag min Mobil.

Du har varit min trogna följeslagare under året, och gett mig mycket glädje och förtröstan i dessa oroliga tider. Tack för att du hjälp mig med de sociala kontakterna i min familj, när risk för sjukdom hindrat möten och resor. Tack för alla bilder och filmer som mina nära anhöriga skickat via Dig, så jag kunnat se hur deras födelsedagar firats, vad barnbarnen gjort idag, bilden på den nyfödde pojken direkt från BB en morgon i december, filmer på valpen som springer omkring och kattungen som klättrar i julgranen. Hur sönerna satte upp nya hyllor på väggarna, organiserat i garderober och förråd, och frågor till mig om vilken slags plugg som passar bäst för den enkla gipsväggen.

Tack för att Du också tagit emot mina bilder, av mitt liv och det som jag varit med om och tack för att du visat dem både för folk jag känner och mer ytligt bekanta. Tack för att du gjort det möjligt att visa mina akvareller och konstverk för mina vänner, även de som bor i södra Sverige, så att de kunnat gilla mig och gjort att jag känt mig sedd och bekräftad. Tack för att du låtit mig skriva texter och sedan berättat om det på sociala medier så att andra har kunnat gå in och läsa dem, utan att jag behövt trycka upp dem på stenciler och dela ut på stan, slumpvis till människor som bara går förbi, eller tvingats skicka in dem som insändare till tidningarna som oftast inte tar emot dem utan slänger dem i papperskorgen.

Tack för att jag slipper ringa och prata med folk, istället ger Du mig möjlighet att messa och mejla till vem som helst i världen och få svar samma dag, i varje fall av de som inte är slöa och aldrig svarar på mejl. Tack snälla Mobil för att jag får orderbekräftelse redan i samma sekund som jag beställer en vara, kanske ett kosttillskott från Apotea, och att jag får välja om jag vill betala det med mitt kort eller senare med faktura vilket är gratis om jag uppger min personnummer och slår in koden till mitt mobila bankid. Tack för att du kan ta fram en QR-kod som visar att jag blivit vaccinerad mot coviden, så att jag kommer in på de konserter och teaterföreställningar, som ett kort tag var möjliga att gå på, innan allt stängdes ner igen. Tack för att du, kära mobil, informerar mig om Folkhälsomyndighetens senaste råd och regeringens nya restriktioner som trädde ikraft igår.

Tack för att Du funnits med mig vid middagarna, så jag kunnat delge så många som möjligt vad vi ätit, och hur gott det varit. Tack för att jag fått se vad alla andra också har ätit idag, både köttätare, vegetarianer, laktosintoleranta och allergiker. Tack för att du läst upp böcker i mina hörlurar som jag lyssnat på när jag promenerat, och all den musik som du spelat upp när jag suttit ensam i mitt rum.

Tack för att Du varit en möjliggörare i mitt äktenskap genom att förmedla tips och tankar i korta texter från min fru, saker som annars hade kunnat förstoras och bli till stora problem, som tex påminnelser: glöm inte att köpa diskmedel och frukt, eller information, som tex: jag blir sen, du behöver inte vänta på mig och glädjeämnen av olika slag: jag köper hem pizza till middag.

Tack min kära Mobil, för allt du gett mig. Önskar Dig en god fortsättning med många nya appar och jag hoppas verkligen att ditt batteri håller ytterligare ett år, så jag slipper byta ut dig.
***

En instängd nyckelpiga

Just nu och fram till 6 februari 2022, pågår en utställning i Konsthallen med två välrenommerade konstnärer, Mats Vikström och Thomas Hämén. Mats, som upptar tre rum kan sägas vara mer lättillgänglig, med målningar, objekt och träskulpturer fyllda av humor och med finurliga kommentarer över företeelser i samtiden. Ofta med utgångspunkt från sig själv och hemorten Råneå och med ett karaktäristiskt ironiskt perspektiv som blivit hans signum. 

Men den här texten kommer att handla om Thomas Häméns installation Dvala, som jag på vernissagen inte riktigt fick grepp om, men som efteråt förföljt mig med en diffus oro och ett märkligt obehag.

Mitt i stora salen har Thomas byggt upp en stor fyrkantig låda, med exakt samma mått som en riktig container. På två små skärmar får man med hjälp av övervakningskameror se en nyckelpiga som ligger där inne och som har hamnat på rygg och kämpar för sitt liv. Ljudet från nyckelpigans kamp, när hennes ben skrapar mot väggarna fyller rummet och det är starkt och otäckt, och jag upplevde att hela salen fylldes med förtvivlan. 

Jag förstod vid vernissagen inte riktigt hur det hela hängde ihop. Fanns det verkligen en riktig nyckelpiga instängd där inne? Låg den i en liten låda och var det insektens egna små ben som åstadkom det hemska skrapande ljudet, elektronisk förstärkt med högtalare?  Och denna nyckelpiga som jag såg på skärmarna, var den levande och filmad i detta nu?  

Och plötsligt kände jag empati med detta lilla djur, som jag i vanliga fall, i verkligheten, skulle kunna slå ihjäl med en tidning. Hur många flugor och andra insekter har jag inte dödat genom åren utan pardon och nu mådde jag plötsligt dåligt för detta enstaka liv. Och jag frågade min vän Birgitta, som också var där, om vad hon trodde. Hon visste inte heller, men vi var överens, att om det skulle finnas en levande nyckelpiga där inne måste vi agera och släppa ut den innan den dog. 

Senare, tack och lov, fick jag ett sms av henne: “Nyckelpigan är animerad, skönt, men obehagligt ändå.” Så vi kunde ändå pusta ut båda två och blåsa av våran räddningsaktion. 

Och jag tänkte, om konstens syfte är att beröra, så har Thomas verkligen lyckats. I mitt fall skapade verket en slags overklighetskänsla, där jag inte riktigt kunde lita på mina sinnen och kände osäkerhet över hur saker och ting låg till. Att som betraktare bli indragen i verket på ett sådant sätt händer mig inte särskilt ofta och det visar på kraften i de symboler som Thomas använt.

När jag åter besökte utställningen för någon vecka sedan, hade något förändrats. Det hade uppstått ett litet hål i väggen på containern där man nu kunde kika in och se hur det hela var uppbyggt. Och utan att spoila för mycket, kan jag säga att ljuden som hörs är verkliga ljud, som skapas rent mekaniskt. Det är alltså inte en högtalaranläggning som spelar upp en ljudinspelning.  Att kunna titta in i containern gav mig en förklaring men trots det inget större lugn. 

I John Ajvide Lindqvist roman Vänligheten är också en container i centrum för berättelsen. Den finns plötsligt avställd från något okänt fartyg i hamnen i Norrtälje och ingen vet vad som finns i den. En man som på sin hundpromenad går förbi containern samma morgon, tycker sig höra ljud därinne, som om det vore något levande instängt i den. Han larmar men pga av byråkratisk krångel, där kommunen och hamnmyndigheten grälar om vem som ska hantera frågan, så går tiden och när den till slut öppnas, visar det sig att den innehåller flyktingar, både vuxna och barn, som nu alla är döda. Det mesta är upplöst och en fruktansvärd stank sprider sig över hamnen. Men inte bara det, en mörk vätska rinner hur containern och ner i Norrtäljeån. I Lindqvist roman är det ondskan som rinner ut i vattnet och som sprider missämja mellan alla människor som sedan befinner sig nära ån. Negativism och aggressioner tar över och den mellanmänskliga vänligheten tynar bort.

Det är inte svårt att tolka Thomas Häméns installation, precis som Lindqvist roman, som en allegori över det samhälle som växer fram idag. Högerpopulism och  främlingsfientligheten har utsett invandrare och flyktingar till syndabockar för i stort sett alla problem som finns i samhället. Och det har också hänt flera gånger att flyktingar som varit instängda i containrar eller lastbilar gått en kvalfull död till mötes.

Jag tänker därför att det obehag och oro som installationen skapade hos mig, var relevant. Den pekar på något som jag tycker blir allt mer självklart, nämligen hur vi behandlar djuren hänger intimt samman med hur vi behandlar våra medmänniskor. Att känna empati för allt levande, även om det bara är en liten nyckelpiga, är inte bara nödvändigt för vår fortsatta existens på jorden, utan också en förutsättning för humanism och medmänsklighet.

Thomas Häméns utställning är en stark iscensättning och det är fenomenalt att lyckas fånga mycket av samtidens problematik med hjälp av en liten nyckelpiga, som hamnat på rygg, instängd i en container. Och idag när jag igen besökte Konsthallen, så såg jag att man hade lagat och täppt igen hålen, som uppstått på containerns väggar. Så nu finns det inte längre någon risk att ondskan där inne, precis det som hände i Norrtälje, skulle börja läcka ut och kanske rinna ner i Norra hamn. Det kändes trots allt väldigt bra, och ingav mig en strimma av hopp.

***

Fågelskådarna

Talgoxen är en av Sveriges vanligaste fåglar. Jag tror att det flesta av oss känner igen dess läte: ”tí-ta, tí-ta”. Särskilt när vintern med kyla och snö kommit här uppe i norr flockas talgoxarna runt vårt fågelbord, tillsammans med gråsparvar och någon enstaka blåmes.

Talgoxe, trådskulptur

En dag när jag satt i köket och tittade ut genom fönstret så såg jag en helt unik fågel som jag aldrig sett här tidigare. Det var en steglits, en mycket vackert färgad liten fågel, och rätt ovanlig i mina trakter. Jag blev väldigt exalterad och gick skyndsamt efter min kamera för att föreviga den, och när jag kom tillbaka hade den naturligtvis flugit sin kos.

Det slog mig, att jag inte har lika stort intresse för stannfåglar, de som alltid finns här och lever i den svenska kulturen, som jag har när en exotisk fågel från något annat land dyker upp. Jag blir verkligen glad när jag träffar på rara fåglar som jag aldrig tidigare sett, som uppvisar okända levnadsvanor och främmande läten. 

Jag tänker att fågelskådare är så långt ifrån främlingsfientlighet man kan komma. De sitter hela våren med sina tubkikare och kameror med superobjektiv och väntar på flyktingar från andra länder. Fågelskådare kan åka långa sträckor bara för att få se skymten av en raritet från ett avlägset land eller lyssna på en sång som de aldrig har hört förut. 

Och många fågelintresserade tycker nog att det är tråkigt att flyttfåglarna bara får tillfälliga uppehållstillstånd och måste lämna landet redan samma sommar eller höst. Fåglarna har inga giltiga skäl att få stanna, eftersom de bara har status som klimatflyktingar. Det är därför som fågelskådare vanligtvis längtar intensivt till nästa vår, då massinvandringen drar igång igen. En händelse som skett varje vår så länge man kan minnas och inte bara 2015.

Fåglar vars kraxande de hört i hela sitt liv och som inte längre väcker någon större nyfikenhet.

En dag fick jag en hemsk tanke. Tänk om fågelskådare plötsligt skulle bli påverkade av nutidens vindar, som inte längre är varma och sydliga med en termik som kan hålla stora fågelsträck i luften, utan en kall vind som kommer från höger.  Att även fågelskådarna skulle bli invandringskritiska, precis som många andra i vårt land. Att de bara ville sitta hemma och se på stannfåglar genom fönstret, talgoxar , gråsparvar, skator och kråkor. Fåglar vars kraxande de hört i hela sitt liv och som inte längre väcker någon större nyfikenhet.

Tänk så tråkigt. Att bara sitta hemma och klaga på mångfalden. Så meningslöst. Att vara rädd för främmande fåglar som man inte känner igen, fåglar som har andra färger än blåmesens blågula fjäderdräkt. Att bli upprörd när man mitt i vårens intensiva fågelsång hör toner som man aldrig hört förut, drillar som härstammar från södra Afrika och som nu plötsligt utklassar många av våra egna entoniga strykfåglar. Att fågelskådare inte längre skulle vara nyfikna på det ovanliga och främmande, utan kräva begränsningar i fågelboken, att endast helsvenska fåglar skulle få vara med i förteckningen.

…..för att välkomna alla vanliga och udda fåglar som återigen flyger in över våra gränser

Nej, jag hoppas verkligen inte att det blir så. Utan att allt fortsätter som vanligt och när våren kommer så tar vi på oss stövlarna igen, packar ryggsäcken, plockar fram kikaren och åker ut på åkrarna och ängarna. Bara för att välkomna alla vanliga och udda fåglar som återigen flyger in över våra gränser, och som kommer hit för att ta del av det svenska överflödet och gästfriheten.

***

Kyrkan riskerar att kasta bort nyckeln

När jag fick höra att Kyrknyckeln, gratistidningen som utges av Luleå domkyrkoförsamling och Nederluleå församling, skulle läggas ned, blev jag rätt bestört. Tidningen kommer ut fyra gånger per år och innehåller information om kyrkans verksamhet men också fina intervjuer och porträtt av människor om deras förhållande till livet och tron på Gud. 

Jag är inte själv troende men däremot var båda mina föräldrar varmt troende och som barn följde jag ofta med dem på högmässor och bönemöten. Numera är det sällan jag går till kyrkan, det blir kanske någon julkonsert ibland, en begravning eller minnesstund. Men de återkommande numren av Kyrknyckeln, som dimper ner i min analoga postlåda, har på något sätt lyckats upprätthålla kontakten och intresset för kyrkans värld, den som jag fick med mig från barndomen.

Och att läsa tidningen har för mig varit ett välkommet avbrott i det vanliga mediebruset. I texter och krönikor har jag mötts av lugn och eftertänksamhet, som är den kristna kyrkans signum. Och när kyrkoförsamlingen i Luleå gjorde en undersökning av hur många som läser Kyrknyckeln och vad folk i allmänhet tycker om den, blev det ett gott resultat.

Totalt 56% av de tillfrågade hade observerat eller lagt märke till det senaste numret, och av dessa har 73% läst eller bläddrat igenom tidningen. 4 av 5 har som helhet en positiv uppfattning om Kyrknyckeln och högst är läsfrekvensen naturligtvis hos troende och de som är 65 år eller äldre.

Anledningen till nedläggningen av tidningen är, trots det goda mottagandet, tydligen att Kyrknyckeln mest appellerar till de äldre åldersgrupperna. Kyrkan vill hitta andra sätt att komma ut med sitt budskap, främst för att nå den yngre generationen. Det kan väl vara lovvärt och det finns säkert behov av en föryngring men det behöver inte ske på bekostnad av kontakten med den äldre och redan aktiva gruppen. 

Istället befarar jag att nedläggningen innebär att kyrkan inte bara kastar bort nyckeln, utan också stänger dörren för många av oss intresserade läsare av tidningen. 
***

Tranan

Tranan,
trådskulptur, 21x5x30 (b/d/h)

Jag är född den 25 mars, det vill säga på Marie bebådelsedag tillika våffeldagen. I arbetet med den här fågeln blev jag varse att den dagen också kallas ”trandagen” främst i Kalmartrakten och sydöstra Sverige.

Enligt sägnen ”bär tranan ljus i säng” vilket betyder att dagarna blivit så långa att det är ljust när man går till sängs. Tranan förebådar därmed vårens ankomst.

Jag tycker att det inte är så dumt att vara född på trandagen. Samma dag som jungfru Maria blev havande och då man alltid får äta våfflor med grädde och sylt.
Men först ska vi bara ta oss genom vintermörkret innan det blir ljust i sängen igen.

***

Stannfåglar

Talgoxen
trådskulptur, 21x6x9 cm (b/d/h)

Talgoxen är en av Sveriges vanligaste fåglar. Den finns hela tiden i vår närhet, både sommar och vinter, en riktig stannfågel. Jag tror att det flesta av oss känner igen dess läte: ”tí-ta, tí-ta”. Särskilt nu när snön har kommit flockas talgoxarna runt våra fågelbord.

Det slog mig en dag, att fågelskådare är så långt ifrån sverigedemokraterna man kan komma. De sitter hela våren med sina tubkikare och kameror med superobjektiv och väntar på flyktingar från andra länder. Fågelskådare kan åka långa sträckor bara för att få se skymten av en raritet från ett avlägset land eller lyssna på en sång som de aldrig hört förut. Och de tycker att det är sorgligt att flyttfåglarna bara får tillfälliga uppehållstillstånd, och måste lämna landet redan samma sommar eller höst. Därför längtar de intensivt till nästa vår, då massinvandringen drar igång igen.

Tänk om fågelskådarna plötsligt skulle bli främlingsfientliga och följa moderaternas tragiska exempel. Att de bara ville sitta hemma i köket och se på stannfåglar genom fönstret, talgoxar och nån enstaka blåmes. Fåglar vars läte de hört sedan de var barn och som inte väcker någon större nyfikenhet.

Fy fan så tråkigt. Att sitta som en sverigedemokrat hemma och klaga på mångfalden. Så meningslöst.

****

Sida 1 av 10

© Sven Teglund