Månad: maj 2019

Instruktioner till mina söner

En dag när jag var ensam i stugan kom jag att tänka på att något skulle kunna hända mig. Att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten, blodstörtningen eller ramla från taket och förolyckas när jag försöker laga hängrännorna. Tänk alla trix som jag lärt mig genom åren, för att hålla alla saker igång, hur kommer det att gå med dem? All kunskap som jag samlat på mig om hur praktiska ting fungerar i stugan och huset, och all visdom (nåja) som jag tillägnat mig genom livet, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon. Allt skulle ju försvinna på ett ögonblick.

Så jag bestämde mig för att börja tanka ner några viktiga filer, som kan bli användbara för er, mina söner, någon gång i framtiden. Här kommer första kapitlet.

Hur man tömmer vattensystemet i stugan

Som ni vet så har vi sommarvatten i stugan, från stugområdets gemensamma brunn. I många år hade vi bara kallvatten och värmde det vi behövde i en vedeldad vattenvärmare ute på gården. Jag tror att det var 2011 så hade vattenvärmaren rostat sönder så vi bestämde oss för att installera varmvatten i huset, med elektrisk varmvattenberedare, rostfria rör, varmvattenkranar och en egen dusch.

Vi lejde en firma från Kalix och det kostade 15 000 kronor. Alldeles för mycket tyckte jag. Priset är för mig alltid dubbelt vid en sådan investering, först kostnaden för själva installationen och sen flera år av grämelse över hur dyrt det var.

Huvudkranen till våran tomt ligger i gräset bakom dasset, och är en så kallad skjutventil som man skruvar flera varv (medsols) innan det tar stopp och då är det helt stängt. Längre in på tomten, mellan sovstugan och dasset, har jag ytterligare en kran, en kulventil med vars hjälp man stänger av vattnet in till huset. Någon gång i oktober, stängs sommarvattnet av för säsongen, och då är det dags att tömma vattensystemet inne i huset, annars fryser det sönder under vintern.

Ni vet ju att jag är ordförande i Bakilandets samfällighetsförening, som ansvarar för vägen på stugområdet och den borrade vattenbrunnen. Före mig var ju er morfar ordförande, det kommer ni säkert ihåg, men sedan han fick stroken 2005, har jag innehaft förtroendeuppdraget.

Vi är flera på området som vill bo i stugorna på det gamla sättet, det vill säga, i lugn och ro, i närheten till naturen och utan särskilda bekvämligheter. Sedan finns det några som vill ha det mera modernt, bygga bryggor, köra in traktorer och platta till marken, borra brunnar för året-runt-vatten och annat onödigt. Så min huvudsakliga uppgift som ordförande är att se till att alla nya förslag från medlemmarna avslås. Utred, fördröj och avslå, så är gången, och först var det er morfar som hade den uppgiften, nu är det min.  Jag hoppas att någon av er kan ta över efter mig och fortsätta på den inslagna vägen.

Nåja, det var inte det som jag skulle berätta nu, utan det gällde kranarna.  Det ena typen av kranar, skjutventilen, den är bäst och fryser inte sönder på vintern. Men den andra typen, kulventilen, är besvärligare. Om man inte tömmer den stannar det lite vatten mitt i kranen och den fryser ohjälpligt sönder. Problemet är att den bättre kranen är dubbelt så dyr som den sämre.

På området finns det några som är snåla och som använder kulventil som huvudkran trots att den fryser sönder under vintern. Varje vår när vi sätter på vattnet är det någons kran som frusit sönder och som sprutar fontäner av vatten och tömmer systemet. Det är min uppgift som ordförande att gå runt och säga till de snåla att de borde köpa riktiga kranar.

Om ni någon gång skulle bli ordförande i en samfällighet så vill jag berätta hur det här fungerar. Försök inte lösa sådana saker som att vissa snålar på kranar och är ovarsamma, vilket gör andra irriterade, utan låtsas som att du tar tag i det genom att säga till, men gör det på sådant sätt att det inte blir någon förändring.

Det är nämligen viktigt att det alltid finns irritationsmoment mellan medlemmarna som inte är för stora, men som fångar upp all negativ energi i gruppen. Efter någon vecka är de läckande kranarna utbytta och lugnet återställer sig i samfälligheten, ända till nästa vår då det blossar upp igen. Som ordförande blir du expert på att hålla en massa irritationsmoment flytande på det här sättet, och det blir ett slags gemensamt kitt som paradoxalt nog får en enande funktion.

För om du försöker lösa ett sådant här problem en gång för alla, då går det illa, riktigt illa. Till exempel om samfälligheten skulle sätta ultimatum om vilka kranar som ALLA måste använda, då kommer de utpekade att känna sig kränkta, och då har de verkligt stora konflikterna satt igång och ingen vet var det kommer att sluta.

Så glöm inte mina råd. Förhala beslut och avslå alla nya förslag. Försök inte lösa mindre problem och irritationsmoment som uppstår mellan medlemmarna, låt det puttra på med små problem och oenigheter hela tiden, det ger stor trygghet för alla.

I duschrummet finns varmvattenberedaren. Under beredaren finns det tre rör som går in i munstycket: kallvattnet, varmvattnet och längst till höger en säkerhetsventil. Efter att man stängt kranen in till huset kan man skruva ur luftskruven som sitter på munstycket, vrida på säkerhetsventilen ett halvt varv och då börjar beredaren att tömma ut vattnet i avloppet. Lägg gärna luftskruven i en liten plastpåse och tejpa fast den på varmvattenberedaren, då kan den hänga där till våren utan att man tappar bort den.

Duschblandaren är du tvungen att demontera och ta bort från väggen och ta med hem till Luleå. Den går inte att tömma den helt på vatten och lämnar man den under vintern så fryser den sönder. Det är en dyr glömska, det har hänt mig en gång.

Sedan är det dags att öppna slangarna till kranarna under handfatet i badrummet och under diskbänken i köket. Ta tryckluftsaggregatet som det står Biltema på, den står i ladan, och blås alla ledningar fria från kvarvarande vatten. Sen är det klart.

Till våren, gör allt på samma sätt fast tvärtom. Förutom att blåsa rören med tryckluft, det behövs naturligtvis inte.

****

Konst, musik och fikabröd

Konstrundan i Siknäs

Konstrundan är ett arrangemang av KIN, Konstnärer i Norrbotten, och det går av stapeln nu till helgen, lö-sö den 25-26 maj. Det är 50 konstnärer i 5 kommuner som visar sin konst i sina ateljéer eller byagårdar. Det är en stor kultursatsning och det går en gratis buss från Luleå som åker runt till de flesta ställena. På en dag hinner man få en snabb överblick över mycket av den konst som produceras i Norrbotten. Konstrundan sponsras av regionen och kommunerna, men också av Lindbergs konst och ram, Svensk form och Träsmak.

Jag är inte med i KIN, men nu har jag för andra gången haft turen att bli inbjuden att medverka som gästutställare vid konstrundan i Siknäs bygdegård. Jag vet inte, men det är säkert många Lulebor som aldrig besökt denna speciella by. Men jag kan förklara. Om man ska åka till Siknäs så åker man E-fyran mot Kalix och sen svänger man höger strax före Töre. Sedan är det ett par kilometer till byn där bygdegården ligger. Jag behöver inte förklara vägen för de som kommer från Kalix, för de vet ju vart Siknäs ligger, det är ju inom samma kommun.

Konstrundan i Siknäs äger rum på två platser. Eva Hagström bor i Siknäs, och där har hon sin ateljé. Hon är känd för sin textilkonst och stora vävnader och har nu senast färdigställt en mäktig utsmyckning av Norsjö kyrka. Evas ateljé hittar du om du tar vänster efter bygdegården, följ skyltningen. I bygdegården ställer Lennart Holmbom, Eeva-Lena Väätäja och Anna Almqvist ut sina oljemålningar och akvareller. Och så är det gästutställare, Anna Heikki, Helen H Hedlund, Göran Söderström, och så jag då, men det har jag redan sagt.

På söndag, kl 13 i Evas ateljè och kl 14 i bygdegården blir det även ett musikuppträdande. Det är premiär för en helt nystartad musikgrupp med de tre eminenta musikerna Hasse Alatalo, Janne Olofsson och Johan Andrén. Jag ser verkligen fram emot deras spelning, det kommer att bli folkmusik av bästa sort!

Konst och musik hör ju ihop, det är ju självklart. Musik har också klanger och färger och kan var mörk eller ljus precis som en målning. Men musik hör också ihop med skrivande och författarskap. Att skriva handlar om rytm och takt, därför kan punkter, komman och andra skiljetecken sägas vara en form av taktstreck som skapar tempot i läsningen. Och innehållet – vad konsten, musiken eller litteraturen har för mening – det skapar varje person själv, vid betraktandet, lyssnandet eller läsningen.

Konstutställningar kan ibland vara svåra att ta till sig, en målning på en fyrkantig duk kan vara stum och inte direkt tilltala en betraktare. Men musiken har en förmåga att tränga genom alla barriärer och påverka hela kroppen rent fysiskt, genom melodierna, rytmen och känslan. Därför är jag väldigt glad att musiken finns med i konstrundan på bygdegården. Jag tror att det kommer att få stor betydelse för själva upplevelsen.

Men då ska vi inte glömma det viktigaste. I bygdegården finns också möjlighet att köpa kaffe och fikabröd, det vill säga att sätta sig ned, fika tillsammans och reflektera över det man sett på väggarna. Jag kanske kastar sten i glashus men det viktigaste med all form av konst tycker jag är att det finns möjlighet att ta en fika med bulle och en kopp kaffe. Eller kanske en småkaka, finska pinnar eller drömmar. Matsmältningens betydelse för all konst kan inte underskattas, alla upplevelser måste smältas för att de viktiga kulturella näringsämnena ska kunna tas upp av kroppen.


Matsmältningens betydelse för all konst kan inte underskattas, alla upplevelser måste smältas för att de viktiga kulturella näringsämnena ska kunna tas upp av kroppen.

Det är ju ingen som idag riktigt vet vad konst är, det kan nästan vara vad som helst. Jag hade en gång en utställning i pizzerian på Porsön, och det var underbart när folk som absolut inte var konstintresserade, kunde sitta och äta en pizza mitt bland vernissagebesökarna. Att äta en pizza eller ta en fika kan ibland vara själva konsten, huvudsaken är att det sker i ett lämpligt sammanhang.

Och konstrundan i Siknäs bygdegård är sådant lämpligt sammanhang. Till helgen den 25-26 maj finns där allt; musik för kroppen, konst för sinnet, gott fika och trevligt sällskap i form av konstnärer och besökare. Varmt välkomna!

*****

You got to have balls

För oss män som bor på landsbygden är det lika viktigt att ha en kula på bilen som att ha två kulor i kalsongerna. Att inte ha dragkrok är lika omöjligt på en mindre ort som att sakna skägg för någon som bor på Södermalm. En man som kör omkring med en bil utan kula där bak är som en kastrerad hankatt i mars; livet saknar mening och ens status i gruppen är minimal.

I många år hade jag en väldigt liten släpvagn. Den var verkligen minimal, så liten att den inte syntes i backspegeln, och därigenom omöjlig att backa med. Att köra omkring den på byggmarknader och återvinningsstationer var en prövning, och jag skämdes inför andra män för dess litenhet, och dess bristande förmåga att bära tillräckligt tryckimpregnerat virke till vårens altanbygge.

Eftersom den var så omöjlig att backa, var jag livrädd att hamna i en brädgård som inte gick att köra runt åt ett håll. Men som tur var är de flesta ställen byggda så att det bara går att köra en väg in och en väg ut. Men innan man kör ut genom grinden ska ju virket mätas och där står tre fyra rader med bilar bredvid varandra, parkerade, väntande på mätningen. Ibland kunde min gamla låga Saab stå mitt emellan två Suvar, med sådana där stora släp som man kan köra upp två skotrar på eller en minigrävare. Och bredvid dessa vidunder kände jag ofta att mitt lilla, lilla släp krympte ännu mer, som snoppen när man badar i kallvatten. Jag brukade tänka, det gör ingenting Sven, du är bra ändå.

Till slut var det lilla släpet helt färdigt, jag hade helt enkelt överbelastat det. Lagt för många bräder och plankor på det för transport till stugan i Kalix, så att hjulaxeln hade böjt sig. Jag hade i min fåfänga och behov av bekräftelse helt enkelt överskattat dess förmåga, kanske som ett försök att dölja realiteterna. Nu var det hela över och jag stod där med en kula men inget släp.

Lyckligtvis uppmärksammade min fru min prekära situation och avsatte en del av ett arv till en ny och fin släpvagn, med en mera normal och genomsnittlig storlek. Så numera känner jag mig som en vanlig man, och jag behöver inte stå och skämmas när det är dags för mätning, av längderna, på bygghandeln. Min fru verkar ha haft förståelse för hur det känns att bara ha en kula och ingenting annat.

När vi åker från stugan i Kalix på söndagskvällarna mot Luleå, så hamnar vi i det som brukar kallas tornedalsrallyt, en karavan av bilar med släp där alla tornedalingar som bor i Luleå ska ner och jobba ännu en vecka innan de kan åka hem igen på fredagen. Hastigheten på karavanen ligger ofta på 120 km i timmen trots att högsta hastighet är 80 för en bil med en vanlig bromsad släpvagn.

Jag brukar använda min rättmätiga makt till civil olydnad, och hålla den hastighet som gäller när man har släp. Det är ju först dubbelfiligt och då kan bilarna köra om allt vad de kan men så kommer MIN sträcka, den enkelfiliga. Då ligger jag på lagstadgade 80 km i timmen och skapar en lång bilkö efter mig, Det är en härlig känsla, att få möjlighet att ge andra chaufförer en lektion om att en annan tillvaro är möjlig, ett långsammare och mindre stressigt liv, fylld med eftertänksamhet och mindfullness.

Men det är sällan, tycker jag, som de verkligen passar på och förändrar sina liv. Så fort det blir dubbelfiligt igen så drar de iväg som om de inte lärt sig någonting alls. Det är tråkigt att de måste ha så bråttom. Men you got to have balls, tänker jag, och inte bara följa med strömmen.

*****

Aldrig fler än tre

Jag och mina två vänner Johan och Björn har hållit ihop i 25 år. Vi träffades när vi jobbade på samma ställe, socialförvaltningen i Luleå. Vår vänskap bygger på att vi är tre och vi ses nästan alltid alla tre på samma gång. Det händer att vi möts bara två då den tredje är upptagen på annat håll, men det tillhör undantagen.

De flesta samtal mellan oss sker i stugor eller ute i naturen. Ibland på lunch eller vid ett fika på en lördagseftermiddag. Det finns ett särskilt mönster för våra tre-personers-samtal som numera är välutvecklat. Två av oss gaddar alltid ihop sig mot den tredje, och ett raljant hackande på denne utvalde utspelar sig. Det kan handla om den tredjes sätt att bete sig, dumheter han gjort i livet, tillkortakommanden eller de livsval han har gjort. Den tredje får finna sig att bli utskrattad och ta emot långa analyser och goda råd, hur han borde göra istället.

Sedan efter kanske flera timmar, eller en hel dag, så byter vi roller. Då är det någon annan av oss som är den tredje personen, som de andra två hackar på. Utsatthetstiden brukar bli ganska jämt fördelat mellan oss, även om jag klarar mig bäst. Det beror främst på att jag är växt upp i Husum, där alla hackade och retades hela tiden med varann, så jag räknas lite som en expert på att klara mig ur angreppssituationer. Jag blir aldrig svarslös. Men de andra vet inte hur känslig jag egentligen är, den mesta förtreten sväljer jag i tysthet.

Även om den som blir utsatt kan bli hårt trängd är det ingen som tar åt sig fullständigt och blir på riktigt dåligt humör. Det hålls på en lagom surhetsnivå och vi vet alla vart gränsen går. Det är bara tre-fyra gånger genom alla år som det blivit riktigt allvar, det vill säga att den tredje verkligen tagit illa vid sig. Vi vet alla vilka dessa tillfällen är och vi tar ofta upp dem och säger att det var onödigt att du skulle ta åt dig så fruktansvärt den gången.

Ett par tillfällen under åren har vi försökt ta in en fjärde person. Det har aldrig fungerat. Det har slutat med en slags ostrukturerad hackning på än den ena och än den andra, och tre mot en har kunnat bli temat för en hel kväll. Det har helt enkelt varit ohanterligt, och följden har blivit ymnigt alkoholintag, hårda ord och tidig hemgång.


…..ymnigt alkholintag, hårda ord och tidig hemgång.

Jag har svårt att förstå vad manlig vänskap är för något, och vilken funktion som den retsamma jargongen har, när man är fler än två. Det är möjligt att en viss hård attityd är nödvändig för att hålla de homoerotiska associationerna under kontroll. Min åsikt är i varje fall att män inte ska samlas i större grupper än tre. Blir de fler kan det lätt spåra ur med hejdlöst supande eller aggressivitet. Titta bara hur det ser ut på en vanlig hockeyläktare. Eller manliga rockband större än en trio.

För att inte tala om organisationer som domineras av män, till exempel sverigedemokraterna, där förnekelse av klimathot, hatfulla attityder och antifeminism är det som förenar.

Men tyvärr gäller det även för mansrörelser som kämpar för en positiv förändring av mansrollen, män mot våld, mansjourer och så vidare, trots att det är behjärtansvärt ämne. En mansrörelse för en god sak är en självmotsägelse, eftersom män i grupp sällan för nåt gott med sig. Jag var själv engagerad i en mansrörelse mot våld i nära relationer, som startade i slutet av 90-talet, men den togs över av en liten grupp män och sedan var det kört för den rörelsen.

Jag anser att en förutsättning för ett tryggare samhälle är att alltid begränsa manliga sällskap till högst tre personer åt gången. Då kan den underliggande nedärvda patriarkala strukturen hållas någorlunda i schack. Ta aldrig in en fjärde medlem.

******

Långsamhet och minne

Långsam skog

Det finns ett hemligt band mellan långsamheten och minnet, mellan snabbheten och glömskan, läser jag i Erling Kagges bok “Att gå”. Citatet kommer i sin tur från Milan Kunderas roman “Långsamheten”. Kundera tar som exempel en man som går längs gatan och försöker dra sig till minnes något han glömt. Utan att tänka på det saktar han då in på stegen. En annan man, som försöker glömma en pinsam händelse, gör precis tvärtom, och skyndar på stegen, som om han snabbt vill komma bort från det som ligger nära i tid.

Kundera menar att graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet och graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet. Det gäller även känslor; ju snabbare jag rör mig i tillvaron desto längre bort hamnar mina känslor, och om jag stannar upp, kommer känslorna tillbaka.


Graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet och graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet.

När man blir äldre försämras lätt minnet, det är väl ett utslag av naturligt åldrande eller så kanske det bara börjar bli för fullt på hårddisken. Jag får allt svårare att komma ihåg namn på personer och det kan ta en stund innan polletten trillar ner. Är det kanske därför vi äldre tar oss fram allt långsammare på promenaderna, som ett slags förtvivlat försök att hålla kvar våra minnen? Eller så är det bara att vi har mer tid, till skillnad mot de unga som stressar på väg mellan dagis, arbete, gym, karriär och köksrenoveringar.

Det är vissa namn som jag har svårare att komma ihåg än andra. Jag har insett att det främst är namn som redan är upptagna av syskon, släkt eller vänner som jag hade som barn. Till exempel om jag träffar en ny person och han heter Lennart, precis som min äldre bror, så har jag väldigt svårt att lära mig dennes namn. Som om ordet Lennart redan är upptaget av en person, och denne person betyder så mycket för mig att en stor del av min hjärna redan är ockuperad av minnen, historier och bilder som är starkt kopplat till just det namnet. Och det finns inte plats för några fler.

Jag har en teknik som brukar fungera. Om jag träffar en ny person som till exempel heter Kenneth, så tänker jag – aha, samma namn som Kenneth Norberg i Husum. Eller Anita, samma som min kusin eller Kjell, samma som Kjell Svensson, min mammas kusin. Det brukar fungerar rätt så bra, det blir lättare att komma ihåg, genom att koppla ihop det nya med det gamla.

Ibland hoppas jag att det ska bli bättre, det är ju färre och färre som är döpta med 40 och 50-talsnamn och numera heter barn Liam, Noah, Lykke och Tuva. Men tyvärr, namn har en tendens att återkomma varannan generation. Och tittar man på namntoppen för 2018 ligger Alice i topp. Det vill säga samma namn som Alice Hellgren, som bodde granne med oss på Nyhemsvägen i Husum. Men vi uttalade hennes namn Aliise, och inte Allis. Och det krånglar ju till det.

****

Hem för resande

Umeå gamla fängelse och vandrarhem

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att bo på hotell när man är ute och reser. De flesta hotellkoncept vill ju på alla sätt vädja till människans mest egoistiska böjelser. Det bakomliggande budskapet är att “du lever ju ett skitliv, bor i en sketen lya, kämpar varje dag för att hålla näsan över vattenytan” men NU ska du få leva ett riktigt LYXLIV!

Varje hotellrum har en jättestor dubbelsäng, även om det är ett enkelrum, och sover man där ensam, får man inblick i den känsla av ödslighet som rika familjer i Djursholm upplever bakom den fina fasaden. Sedan ett stort kaklat badrum där en hel japansk fembarnsfamilj från filmen Shoplifters kunde bo flera år, och det finns så många vita handdukar i olika storlekar att man behöver bara torka sig en gång på varje handduk. Sen kan man slänga handduken på golvet så att städerskan – invandrad från ett utomeuropeisk land – kan plocka upp den och skicka den till tvätteriet.

Frukosten på hotell är inte till för att man bara ska bli någorlunda mätt. Det handlar främst om att förstärka känslan av att DU är utvald att leva i lyx för You Are Worth It! Det är sällan bara en normal frukost, med fil och flingor, en macka och kaffe. Nej, det är ALLA sorters mat man kan tänka sig, från stekt bacon till pannkakor, mängder av juicer och frukter, söta mjölk- och havreprodukter och och så många olika bröd att det skulle räcka till fler än de 5000 personer som Jesus mättade med fem bröd.

En hotellfrukost är det sjukaste exemplet på ett överflödssamhälle som gjort så många av oss till bekväma lyxsökare, som ständigt vill ha upplevelser som ger den där speciella känslan av att vara utvald och speciell.

Men jag säger, släpp det där nu, all strävan efter lyxliv är förbi. Vi har i Sverige förbrukat resurser för ett helt jordklot redan nu i april.


Men jag säger, släpp det där nu, all strävan efter lyxliv är förbi. Vi har i Sverige förbrukat resurser för ett helt jordklot redan nu i april.

Om man måste resa, så är vandrarhem att föredra. Där är det enkelsängar, och ofta är det gamla fängelser som gjorts om till vandrarhem, det vill säga små rum med en tung dörr och galler för fönstren. Om man är två får man in en extrasäng, som är av sämre kvalitet eftersom den ofta är hopfällbar och med tunn madrass. Karin och jag har rest en del på sistone och jag har lärt mig att det är viktigt att jag tar extrasängen, eftersom vi män, generellt, har bättre sömn.

Att bo på vandrarhem innebär att du fattar att du är inte ensam här i världen. Det är 10-12 personer som delar på ett par toaletter och dusch, och man ser ständigt folk gå omkring med sin enda handduk på armen, tandborsten i handen och söker ett ledigt badrum, eller ställer sig i kö för ett sådant. Frukosten ingår oftast inte, men däremot finns det ett kylskåp och matlagningsmöjligheter, och det är bara en kvarter till närmaste ICA-butik. Så alla köper bara det de äter upp på morgon. Karin och jag brukar äta två ägg och lite yoghurt. Kaffe efteråt.

Vandrarhemmets affärsidé är ljusår från hotellens, och mycket mer uppdaterat för det sätt som vi borde se på tillvaron idag. Budskapet är: “du är inte så jävla märkvärdig och du delar ditt öde med många, många andra” så försök att uppföra dig väl och behärska dina krav på bekvämlighet och uppassning. Var sparsam.

Men glöm inte att ta bort lakanen från sängen innan du åker och lägga dem i korgen som står ute i korridoren!

****

© Sven Teglund