Umeå gamla fängelse och vandrarhem

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att bo på hotell när man är ute och reser. De flesta hotellkoncept vill ju på alla sätt vädja till människans mest egoistiska böjelser. Det bakomliggande budskapet är att “du lever ju ett skitliv, bor i en sketen lya, kämpar varje dag för att hålla näsan över vattenytan” men NU ska du få leva ett riktigt LYXLIV!

Varje hotellrum har en jättestor dubbelsäng, även om det är ett enkelrum, och sover man där ensam, får man inblick i den känsla av ödslighet som rika familjer i Djursholm upplever bakom den fina fasaden. Sedan ett stort kaklat badrum där en hel japansk fembarnsfamilj från filmen Shoplifters kunde bo flera år, och det finns så många vita handdukar i olika storlekar att man behöver bara torka sig en gång på varje handduk. Sen kan man slänga handduken på golvet så att städerskan – invandrad från ett utomeuropeisk land – kan plocka upp den och skicka den till tvätteriet.

Frukosten på hotell är inte till för att man bara ska bli någorlunda mätt. Det handlar främst om att förstärka känslan av att DU är utvald att leva i lyx för You Are Worth It! Det är sällan bara en normal frukost, med fil och flingor, en macka och kaffe. Nej, det är ALLA sorters mat man kan tänka sig, från stekt bacon till pannkakor, mängder av juicer och frukter, söta mjölk- och havreprodukter och och så många olika bröd att det skulle räcka till fler än de 5000 personer som Jesus mättade med fem bröd.

En hotellfrukost är det sjukaste exemplet på ett överflödssamhälle som gjort så många av oss till bekväma lyxsökare, som ständigt vill ha upplevelser som ger den där speciella känslan av att vara utvald och speciell.

Men jag säger, släpp det där nu, all strävan efter lyxliv är förbi. Vi har i Sverige förbrukat resurser för ett helt jordklot redan nu i april.


Men jag säger, släpp det där nu, all strävan efter lyxliv är förbi. Vi har i Sverige förbrukat resurser för ett helt jordklot redan nu i april.

Om man måste resa, så är vandrarhem att föredra. Där är det enkelsängar, och ofta är det gamla fängelser som gjorts om till vandrarhem, det vill säga små rum med en tung dörr och galler för fönstren. Om man är två får man in en extrasäng, som är av sämre kvalitet eftersom den ofta är hopfällbar och med tunn madrass. Karin och jag har rest en del på sistone och jag har lärt mig att det är viktigt att jag tar extrasängen, eftersom vi män, generellt, har bättre sömn.

Att bo på vandrarhem innebär att du fattar att du är inte ensam här i världen. Det är 10-12 personer som delar på ett par toaletter och dusch, och man ser ständigt folk gå omkring med sin enda handduk på armen, tandborsten i handen och söker ett ledigt badrum, eller ställer sig i kö för ett sådant. Frukosten ingår oftast inte, men däremot finns det ett kylskåp och matlagningsmöjligheter, och det är bara en kvarter till närmaste ICA-butik. Så alla köper bara det de äter upp på morgon. Karin och jag brukar äta två ägg och lite yoghurt. Kaffe efteråt.

Vandrarhemmets affärsidé är ljusår från hotellens, och mycket mer uppdaterat för det sätt som vi borde se på tillvaron idag. Budskapet är: “du är inte så jävla märkvärdig och du delar ditt öde med många, många andra” så försök att uppföra dig väl och behärska dina krav på bekvämlighet och uppassning. Var sparsam.

Men glöm inte att ta bort lakanen från sängen innan du åker och lägga dem i korgen som står ute i korridoren!

****