Månad: december 2020

Peka-finger-året

Jag försöker att fånga tankarna som far genom huvudet men det är nästan omöjligt. De har en hastighet som tangerar ljusets.

Även om man luras att tro det, finns det ingen som styr över synapsernas slumpmässiga uppkopplingar i hjärnan, men ur detta kaos föds ändå symmetri och mening. En medveten tanke, är något som jag själv skapar genom att trycka på tankeapparatens pausknapp. Då först blir det jag som väljer och vrakar ur det tänkta och vaskar fram något betydelsebärande som kan formuleras, till exempel i en text. Skrivandet är ett sätt att meddela sig till mig själv.

Det fascinerar mig. Att tänka på hur jag tänker och hur jag inte tänker, och vad jag tänker, vad som egentligen upptar min hjärna.

Jag har en tendens att upprepa vissa tankar om och om igen, i en slags tvångsmässighet. Tankar som ältas som om de vore inspelade på en bandremsa i ett gammalt Dynacord-eko. Det är tankar som ofta har sitt ursprung i en stark känsla, något som berört mig på ett sätt som jag inte kan hantera eller bearbeta.

Det finns mycket i livet som vi upplever som problem men som inte är något problem.

Men tyvärr är det ingen bra utväg ur en svårighet. Att tänka krampaktigt på en och samma sak leder ofta inte till någon lösning.
Dessutom går inte allt att lösa.

Det finns mycket i livet som vi upplever som problem men som inte är något problem. Ett problem är nämligen något som går att lösa, bara man hittar rätt lösning. Men kroniska sjukdomar, ofrivilliga separationer eller dödsfall är inte problem, utan måste istället hänföras till livets villkor. Och livets villkor är inte något som går att lösa som om det vore ett problem, utan det är något som måste bäras. Därför är sorg efter förluster inte något som skall lindras eller botas, det måste bäras och genomlidas.

Vi moderna människor har svårt med det; vi vill kunna kontrollera och styra våra liv efter våra egna villkor, trots att vi inför vissa av livets villkor är helt maktlösa.

En del av vår tillvaro kommer vi alltid att måsta lägga i Guds händer, oberoende om vi tror på honom eller inte. På något sätt är det mer tröstande att lägga det i något övernaturligt än i den oberäkneliga slumpen.

När jag var barn och blev förkyld var min mamma mest intresserad av orsaken till att jag blivit sjuk. Antingen hade jag gått utan mössa eller med för lite kläder och därför, helt i onödan, kylt ner mig. Eller så hade jag varit besvärlig och trotsig en period, som nu resulterat i ett straff från den Gud som vi inom EFS trodde på. All sjukdom var något som någon hade skuld för, och vid varje insjuknande måste skuldfrågan redas ut. Noggrant.

Så när pandemin slog till i början av detta år så kände jag igen mig. Den stora frågan som präglat 2020 har varit: Vems är felet? Det har varit ett år av att peka-finger, det vill säga att peka ut den skyldige där skulden kan förläggas. Trump skyllde på kineserna, de 22 forskarna skyllde på Tegnell som i sin tur skyllde på äldreomsorgen, och de äldre skyllde på ungdomen, syskonen Einhorn skyllde på alla, finnarna och norrmännen skyllde på svenskarna och svenskarna skyllde på skidåkarna och regeringen skyllde på folkhälsomyndigheten.

2020 blev ett peka-finger-år. Till slut blev till och med statsministern arg och skällde på svenska folket, att nu måste folket skärpa sig, för det var de som hade skulden för detta. Det statsministern inte förstod var att moralism är det sämsta medel man kan ta till i krissituationer. Den klassiska bilden är nämligen sann, att när man pekar finger mot någon så riktas tre av handens fingrar mot en själv. Och det var det som hände Stefan Löfven. Det stora felet var att han förföll till simpel moralism när han tog till orda på skarpen, för det drabbar alltid till slut en själv. Löfvens tre fingrar som han riktade mot sig själv den gången, slutade i tre ödesdigra besök på en galleria innan jul.

Men jag förlåter honom. Han kanske drogs med i peka-finger-året som många av oss andra. Han gör så gott han kan, och misstag kan vem som helst göra. Till och med jag kan glömma bort mig ibland och gå ut för lite klädd och bli kall och dra på mig en förkylning. Då tänker jag på min mamma, och hoppas hon förlåter mig. För där uppe där hon befinner sig nu, har hon full kontroll över vem som är skyldig. Men hon skäller aldrig på mig längre. Hon har väl förstått att det är meningslöst.

Snöfall på Sundet

Snöfall på Sundet
akvarell , 47×56 cm

När jag var barn längtade jag intensivt efter snön inför julen. Jag hade en rullgardin i mitt sovrum som jag varje morgon smög upp sakta, så att det blev en glipa längst ner. Ungefär som att smyga fram vinnare när man rättar en rad i V75. Många dagar var det mörkt men plötsligt en dag lyste det vitt av nyfallen snö. Högsta vinsten!

Långt senare hörde jag när Leonard Cohen sjöng låten ”It’s a crack in everything, that’s where the light comes in”. Då tänkte jag på den där glipan under rullgardinen, att det var ljuset i min barndom.

Numera behöver jag inte vänta, jag bestämmer själv när jag vill ha snö. Det är bara att måla en akvarell när längtan blir för stor.
****

Sten i Ryssbält nr X

Sten i Ryssbält nr X
akvarell, 56×47 cm

För ett tag sedan målade jag den här, men jag blev inte nöjd och la papperet i högen för kasserade målningar.

Men en dag så bestämde jag mig för ett nytt försök, och tog fram arket igen. Och nu blev det som jag ville ha det, med känslan av en stilla och varm sommardag, nere vid stranden.

Jag tycker att det ofta är så. Att jag vid första försöket misslyckas och ger upp, för att sen, ofta efter en promenad, tar nya tag och försöker igen. På nåt sätt är det skapandets villkor.
Och kanske livets.
Många försök och misslyckanden. Några få lyckade fall.

****

© Sven Teglund