Sven Teglund

Stilleben är en av bildkonstens äldsta motivkategorier. Föremål uppställda på ett bord, ofta noggrant arrangerade för att bilda ett motiv där varje sak bär en symbolisk betydelse. Frukter, glas, blommor eller döda djur har i århundraden fått representera tidens gång, rikedom, död eller förgänglighet.

När jag skrev om Ludvig Aderlund Sjödins utställning på Lindbergs Galleri 2023 tänkte jag att hans måleri på ett sätt hör till denna tradition – men också bryter mot den. Föremålen i hans målningar verkar nämligen inte vara arrangerade för att bli till ett stilleben. De tycks snarare bara ha råkat hamna där.

Därför är hans bilder något annat, det vill säga inte stilleben utan snarare förbisett liv. De saker vi passerar varje dag utan att egentligen se dem längre. Ett bord där någon lämnat en kopp, en kartong i ett hörn, ett rum där ljuset faller på ett särskilt sätt.

Det är just dessa utsnitt ur tillvaron som Ludvig Aderlund Sjödin fortsätter att måla i den här utställningen. Han har skapat sig en egen stil som man känner igen och det är lika intressant att få se vad hans ögon har fokuserat på denna gång. Motiv som får mig att stanna upp – för det han sett har jag också sett nånstans, nångång – med den skillnaden att jag inte lagt märke till det.

I målningen ”Hos Denise och Jonathan” möter vi ett vardagsrum där livet pågår utan att någon syns. Kuddarna ligger lite huller om buller i soffan, böckerna står i hyllan och en växt söker sig mot ljuset. Det är ett rum som tillhör någon annan, men som vi tillfälligt får låna blicken in i. Man känner nästan närvaron av dem som bor där, trots att de inte finns i bilden. Plötsligt kan nån kliva in eller så har de just gått ut.

I ”Reflektion” hamnar vi istället ute på gatan, men ser den genom en spegling i ett skyltfönster. Mitt i bilden står en person som tycks fotografera. Plötsligt handlar målningen inte bara om en plats utan om själva seendet – om hur vi betraktar världen och samtidigt själva blir en del av den.

Målningen ”Sommarnatt” är stillsam. Det är ett sådant ögonblick i ett hem när dagens aktiviteter avslutats och inget särskilt händer. Ljuset faller snett in genom fönstret och lägger sig över bordet och lampan. Det är nog fortfarande ganska varmt eftersom man vädrar med öppet fönster.

Och så finns där ”Banankartonger”. Två enkla kartonger staplade på varandra. Ett motiv så obetydligt att man nästan aldrig skulle stanna upp inför det. Men just därför blir det intressant. Kartonger betyder nästan alltid förflyttning: en flytt, ett liv som packas ner, något som är på väg någon annanstans.

Det är just i den vardagliga blicken på föremål som finns runt oss alla, som Ludvig Aderlund Sjödins måleri får sin särskilda kraft. Han gör inga dramatiska motiv och berättar inga tydliga historier. Istället riktar han blicken mot sådant som annars passerar obemärkt. Och det drabbar mig rätt starkt, när jag går omkring i Galleri Y :s stora utställningslokal, och där hans rätt små vardagsmålningar hänger på rad men beskriver något mycket större, det vill säga livets trivialiteter. Det här är ingen kyrka där världen framställs som ett himmelskt storslaget underverk, det är ingen trosuppfattning som redovisas. Det här är en utställningen som talar sanning, om själva livet.

Det vill säga att större delen av livet är en följd av små förflyttningar genom tomma rum, gående på gator, blomkrukor i fönster, koppar som man kan dricka kaffe ur. Och jag går ut från galleriet, öppnar dörren som fastnar i öppet läge och jag lyckas inte få igen den helt. Går några meter ut på den sandade uppgången mot bilen och upptäcker att jag har ett gruskorn i höger sko som irriterar. Möter några ungdomar som går i bredd, men vi tittar inte på varandra.

Jag andas in, stannar upp, tittar på parkeringen med alla bilar. Och det känns som min blick för ett ögonblick stannar upp. Kanske allt inte är lika förbisett längre, nu när jag äntligen sett Ludvig Aderlund Sjödins utställning ”Samlade platser och minnen”.

*****

”Good Thoughts, Bad Thoughts ”

Det är mycket folk på Galleri Lindberg vid vernissagen, en lördag i mars när våren står för dörren och temperaturen för första gången på länge ligger över noll. Pär Westman från galleriet intervjuar konstnären inför den intresserade publiken.

Dennis Eriksson är från Luleå och har växt upp på Hertsön. I början av 90-talet flyttade han till Stockholm för att studera på Konstfack och har senare också studerat i USA. Han är främst verksam som illustratör men också målare och det är hans akrylmålningar som nu visas i galleriet.

Under sin tid i Luleå var han känd i grafittikretsar och han berättar att han till och med hade ett kommunalt sommarjobb som grafittimålare, i tunnlar och diverse betongytor. Bland annat gjorde han ett beställningsjobb åt kommunen 1991 då han målade grafitti i tunneln på Varvet. Gatukonsten sanerades dock bort 2014 vilket väckte stark kritik. Kommunen tvingades senare anlita andra konstnärer för att måla tunneln på nytt.

Eriksson berättar att han arbetat som illustratör i nästan trettio år. För ungefär tio år sedan började han dock glida tillbaka mot ursprunget på något sätt – mot måleriet och den mer föreställande konsten. Han beskriver det som ett behov av att själv få styra allt. När man arbetar kommersiellt, med uppdrag från kunder, är det samtidigt en produkt som ska kommunicera något. Måleriet är något annat. Det är friare – mycket friare – och ingen kan begära några korrigeringar.

Målningarna ligger någonstans mellan abstrakt och föreställande. Vissa av dem glittrar nästan – särskilt i tallmålningarna där det finns mycket kraft och energi. Eriksson säger han försöker skapa drömska scenerier i sina bilder. De ska vara lite dreamy, sådant sådant han själv vill se och de ska kännas delikata på något sätt.

Han berättar till exempel om tavlan med titeln Art Show Beast. Han besökte en konstutställning och började studera människorna på vernissagen. Det var ganska härliga typer där. Då slog det honom att själva situationen nästan var ett motiv i sig. Resultatet blev som en slags vernissage på vernissage i måleriet. Inspirationen uppstår ofta på det sättet för honom – i situationer och möten som sedan förvandlas till bilder.

När jag först ser utställningen är jag inte helt säker på vad jag tycker. Penseldragen är grova, kropparna i figurmotiven är ofta en aning förskjutna och ansiktena verkar nästan glida i färgen.
Men efter en stund börjar något att hända. Sättet som målningarna är gjorda på gör att bilderna inte riktigt står stilla. De rör sig.

Och det känns som att jag förflyttas från galleriet in i de rum där människorna befinner sig. Att även jag finns tillsammans med de rika personerna som festar, dricker något i ett glas, vimlar på en vernissage eller ser ut att vänta på något. Blickarna möts sällan riktigt i bilderna vilket är tur, det gör att jag kan gå omkring där realtivt osedd. Kropparna bär på uttryck som är svår att läsa – lite självsäker eller lite osäker, precis om det brukar vara när människor möts. I en av bilderna står jag bakom en avklädd kvinna, och även om jag inte vet vilken situation det handlar om, är målningen väldigt skickligt utförd, på en hög konstnärlig nivå som man sällan får förmånen att ta del av.

Det är som bilder ur en rörlig film där man inte riktigt vet vad som håller på att hända eller vad som just har hänt.

I andra målningar tar naturen över. Tallar, grenar och blomliknande former växer över dukarna i slingrande rörelser. Färgerna drar mot turkos, violett och rosa. De ser nästan elektriska ut, som om det vore tallar som står i parker i staden, upplysta av lampor och blinkande neonskyltar. Färgerna gör att träden känns mindre som ett landskap och mer som ett tillstånd.

Och det är uppenbart att de två världarna hör ihop. Grenarna rör sig över duken på liknande sätt som människokropparna vrider sig i rummen, upplysta av artificiellt ljus. Jag upplever att det är samma energi som finnas i båda delarna, och det håller ihop utställningens två spår på ett väldigt fint sätt.

Målningarna skapar en speciell vibrerande stämning som fyller hela galleriet. Eriksson nämner uttrycket ”abstrakt föreställande” vilket är ett fint uttryck som verkligen fångar vad det handlar om. Och när jag går runt i rummet en gång till, känns målningarna annorlunda än när jag först kom in. Det betyder att det är jag som har förändrats, min vistelse inne i bilderna har påverkat mig och dåliga tankar har vänts till goda tankar, som titeln på utställningen anspelar på.

Och så är det väl ofta med god konst, att första tanken är sällan den sista. Jag känner att den här uställningen kommer att finnas i mina tankar länge. Och jag ser redan fram emot nästa besök, både till galleriet och in i de enskilda bilderna. På återseende, som man säger.

****