Sven Teglund

Just nu ställer Jatte Eriksson på Luleå Airport, utställningen pågår fram till 31 augusti 2025.

Det är inte ofta jag reser med flyget men i sommar hände det och jag fick förmånen att ta del av Jattes otroliga landskapsmålningar. Det finns målningar som man bara går förbi – och så finns det sådana som man direkt fastnar för, trots att man stressar med rullväska mellan avgång och ankomst. Jatte Erikssons verk tillhör den senare sorten. Och väggen i ankomsthallen på Luleå Airport, kanske inte är en plats där man väntar sig att bli drabbad av starka bildvärldar. Men det blir man.

Nu är Jattes konstnärskap inte okänt för mig, han har målat i över femtio år, och har sitt hem vid Luleåälven. Jag har förtjust läst Staffan Klings essä om Jattes konstnärskap skrivet 1994, och sett flera utställningar, den första var i Konstens hus 1996.

I målningarna ser vi stora vidder, mörka vatten och himlar, men också byggnader och små människor som står ensamma och tittar ut över världen. Färgerna skiftar från brinnande orange till djupt blått och grågrönt. Ibland känns det lite som skymning, ibland som efter ett oväder. Horisonten är alltid närvarande, men rinner ut i dimma eller hotande moln. I en av målningarna finns det brandliknande rökpelare i bakgrunden, som en scen för människans destruktiva framfart i naturen.

Trots att landskapen är målade, känns de nästan mer som känslor än som platser. Som om någon tagit en inre upplevelse – sorg, längtan, svåra minnen – och lagt den som ett filter över hela skapelsen.

Och de mänskliga figurerna, ensamma och utplacerade med rejäla avstånd till varandra, och små i förhållande till landskapet omkring. Det gör att man känner igen sig; lite vilsen, lite nyfiken, kanske lite ensam, utsatt i tillvarons oförklarlighet.

Som Jatte uttrycker det i utställningstexten: ”En bilds framväxt fungerar för mig bäst när jag närmar mig ett drömtillstånd. När det nyktra och intellektuella sätts på undantag för mer intutiva och dunkla krafter. Bilderna blir då, liksom i den verkliga drömmen, berarbetning av hela tillvaron.”

Och de här målningarna handlar inte bara om Jattes inre värld – de väcker också något hos oss. Att möta sådan konst i en flygplatsmiljö är något särskilt, att ta till sig de stilla berättelserna genom en paus mitt i rörelsen. Att stanna upp, titta en stund och det kan hända att man plötsligt står i ett landskap som man inte visste att man bar på.

******

Vardagen – det som vi sällan lägger märke till

I Regionhusets foajé i Luleå möts tre konstnärer som på olika sätt lyfter fram det vardagliga – och förvandlar det till konst. Fotografen Gert Frost, målaren Frida Gåhlin och slöjdaren Tilde-Ristin Kuoljok visar verk som inte återger det högtidliga, eller det där storslagna tillfället när man fascineras av tillvarons skönhet.

Nej, här handlar det om vardagen, vår kanske mest trogna följeslagare, och ändå den som vi oftast förbiser. Vi är så van vid vardagen att vi inte ser den, trots att det är den grundläggande strukturen för våra liv.

Väckarklockan, kaffet, koka ägget, gröten, nyheterna på radion, morgontidningen, bussen, promenaden genom stan, jobbet. Eller sätta sig på pensionärsbänken utanför Smedjan, och titta på folk. Kanske är vardagen inte motsatsen till det stora upplevelserna, utan dess förutsättning.

Gert Frost fångar det vi annars inte ser. Hans fotografier skildrar en stor sten vid strandkanten, i olika ljus, väderlekar och årstider. Men lika gärna riktas kameran mot alla dessa anslagstavlor vi alla gått förbi, och som numera förlorat sin funktion. Deras information är överflyttad till Facebook, och de är mest tomma och fyllda med gamla häftklamrar. Frost verkar också ha en förtjusning till lådor av sand, som står där i olika färger och påminner oss om att det norrländska klimatet har ändrats. Numera är isgator vanligare än kall snö. Genom Frosts blick blir det obetydliga betydelsefullt – en visuell dokumentation av vårt liv i Norrbotten.

Frida Gåhlin tar vardagsföremålen in i oljemåleriets värld. Med stram färgskala och noga, strikta penseldrag framträder motiv som vi alla har sett eller ser varje dag i våra hem. En målning av sex kassettband, tycker jag lyfter ett starkt minne som vi alla bär med oss. Dessa kasetter som vi förr hanterade varje dag, spelade in och lyssnade på, och nu kanske finns liggande i en kartong eller låda, som vi inte vet vad vi ska göra med. Gåhlin målar kasettbanden strikt och formmässigt perfekt, precis som de andra föremålen; flip-flops på ett golv, ett paket tuggummi, en keps, en tejphållare osv, och jag tycker att föremålen på nåt sätt lyfts fram som något heligt och vackert. Precis som att vår vardag med tiden omvandlas till symboler för allt det viktiga i våra liv. Det är motiv laddade med stilla närvaro, som om tiden stannat i dem.

Tilde-Ristin Kuoljok fördjupar vardagen genom duodje – samisk slöjd. Hennes väskor, skor och föremål i skinn och textil bär på både funktion och berättelse. Kuoljoks verk påminner om att slöjd inte bara är hantverk, utan också ett sätt att bära historia in i framtiden. Jag tänker att här finns nedärvda tekniker där varje stygn och materialval rymmer kunskap som förts vidare genom generationer. Och samtidigt finns där de moderna som tillför väldigt mycket, till exempel de röda hjärtan som förgyller väskorna och gör att de känns nutida och aktuella. Det är mäktigt att det som egentligen är vardagsföremål, skor och väskor, i Kuoljoks händer också blir till mångfacetterade konstverk.

Tillsammans skapar dessa tre konstnärskap en utställning där det lilla och vardagliga blir stort, där man lyfter fram och synliggör det osedda. En stillsam men stark påminnelse om att betydelsen ofta ligger där vi minst anar den – i stenarna vid vattnet, i skorna på golvet, i väskan som bär en berättelse.