Anna Weglin Elenius utställning på Galleri Lindbergs, är en utställning på imponerande hög konstnärlig nivå. Och det är inte så konstigt om man ser på efternamnet, som visar Annas påbrå från två föräldrar som under lång tid tillhört Luleås mest kreativa personer inom konst, forskning och litteratur. Weglin Elenius härstammar alltså från Luleå, är född 1982, och arbetar numera som arkitekt och konstnär i Stockholm. Hon återvänder till hemstaden med ett eget uttryck, där hon i sitt konst väver samman sin personliga historia från Norrbotten med sina erfarenheter från sitt arbete som arkitekt.

När jag ser hennes akvareller och broderier tänker jag att Weglin Elenius gestaltar både landskap, människor och byggnader men att det hela tiden finns ett stråk av stilla vemod. Jag upplever en tyst dramatik där man ser se den lilla människan i förhållande till det stora skeendet, historien. Och det är sökandet efter dessa berättelser, själva tolkningen, som fascinerar mig mest vid besöket. Det vill säga frågan om vad bilden symboliserar. Men jag förstår också att hennes teknik, både inom broderiet och akvarellmåleriet, är utomordentligt avancerat och vid mitt besök stod flera damer andäktigt och mycket imponerade framför broderierna.

De broderade verken är uppsydda på gamla linnehanddukar och andra vardagliga textilier. På handukarna finns initialer broderade i rött, och jag tänker att det är någon av Weglin Elenius släktingar, kanske en mormor eller farmor som en gång vävde och signerade dem. Det antyder att verken bär på identitet, historia och erfarenheter som är både individuella och kollektiva.

Ta till exempel bilden ”Kvinna med nät”, som också pryder vernissagekortet. Här ser man en kvinna som håller i ett nät, ett slags fiskenät, medan broderade stygn strömmar ut från den röda broderade intitialen i bakgrunden. Kvinnan står tydligt i denna ström som utgår från det historiska, från en anmoder som kanske en gång vävde handuken och signerade den. Men vad betyder nätet och kvinnans ansiktsuttryck? Är hon samtidigt fångad i nätet och oförmögen att befria sig från sina historiska erfarenheter. Eller vill hon fånga de tre svarta stenarna som följer med strömmen, för att ta tillvara kunskaper och upplevelser från kvinnorna som levt före henne.

I de följande två bilderna, ”Kvinna med garn” och ”Kvinna med rödkål”, syns tydligt att det är äldre kvinnor och de håller i två starka symboler för kvinnoliv; handarbetet och maten. Bilderna åskådliggör den historiska strömmen som vi alla lever i och varje dag är som ett litet stygn av svart tråd. Det är först i efterhand som vi upptäcker vad alla stygn har bildat för mönster i våra liv. Både goda mönster och händelser som ibland känts som ett svart stygn i hjärtat.

Särskilt gripande är bilden ”Motlut”, där man ser en kropp som kravlar uppför en kulle delvis uppbyggt av ett gammalt broderat ornament – där kvinnan har en tung frisyr som nästan överväldigar henne. Här blir broderiet ett uttryck för kamp – mot normer, förväntningar, livet självt. Det är inte dekorativt broderi, det är teckning i tråd, där stygnen bär mening.

Ja, jag tar mig friheten att beskriva det jag ser, men tolkningarna är naturligtvis många och personliga hos varje besökare.

I kontrast till broderiernas fria flöden av stygn är akvarellerna mer grafiska och strama. Även här syns landskap och byggnader, men mer som minnesbilder eller drömmar än faktiska platser.

Weglin Elenius arkitektoniska öga är tydligt. Kompositionerna är balanserade, färgfälten exakta men levande, och det finns en känslighet i akvarellernas transparens som öppnar för associationer. Ibland känns det som att vi ser en barndomsstad genom ett regnvått fönster – detaljerna försvinner, men känslan finns kvar.

Jag tänker att utställningens tema är människans relation till rummet – både det yttre och det inre. I broderierna är rummet kroppsnära, textilt, ofta bundet till kvinnors arbete och liv. I akvarellerna är det byggt, planerat, betraktat på avstånd. Men i båda uttrycken pågår ett stilla utforskande av vad det innebär att finnas till. Vad bär vi på? Vad är det som håller oss uppe – och vad är det vi försöker hålla samman?

Anna Weglin Elenius lyckas i denna utställning skapa ett eget konstnärligt rum där betraktaren bjuds in att stanna upp. I en tid av snabba bilder och ytliga flöden är detta ett stilla motstånd.

Ett rum för eftertanke. Ett stygn i taget.
****