
Just nu och fram till 6 februari 2022, pågår en utställning i Konsthallen med två välrenommerade konstnärer, Mats Vikström och Thomas Hämén. Mats, som upptar tre rum kan sägas vara mer lättillgänglig, med målningar, objekt och träskulpturer fyllda av humor och med finurliga kommentarer över företeelser i samtiden. Ofta med utgångspunkt från sig själv och hemorten Råneå och med ett karaktäristiskt ironiskt perspektiv som blivit hans signum.
Men den här texten kommer att handla om Thomas Häméns installation Dvala, som jag på vernissagen inte riktigt fick grepp om, men som efteråt förföljt mig med en diffus oro och ett märkligt obehag.
Mitt i stora salen har Thomas byggt upp en stor fyrkantig låda, med exakt samma mått som en riktig container. På två små skärmar får man med hjälp av övervakningskameror se en nyckelpiga som ligger där inne och som har hamnat på rygg och kämpar för sitt liv. Ljudet från nyckelpigans kamp, när hennes ben skrapar mot väggarna fyller rummet och det är starkt och otäckt, och jag upplevde att hela salen fylldes med förtvivlan.
Jag förstod vid vernissagen inte riktigt hur det hela hängde ihop. Fanns det verkligen en riktig nyckelpiga instängd där inne? Låg den i en liten låda och var det insektens egna små ben som åstadkom det hemska skrapande ljudet, elektronisk förstärkt med högtalare? Och denna nyckelpiga som jag såg på skärmarna, var den levande och filmad i detta nu?
Och plötsligt kände jag empati med detta lilla djur, som jag i vanliga fall, i verkligheten, skulle kunna slå ihjäl med en tidning. Hur många flugor och andra insekter har jag inte dödat genom åren utan pardon och nu mådde jag plötsligt dåligt för detta enstaka liv. Och jag frågade min vän Birgitta, som också var där, om vad hon trodde. Hon visste inte heller, men vi var överens, att om det skulle finnas en levande nyckelpiga där inne måste vi agera och släppa ut den innan den dog.
Senare, tack och lov, fick jag ett sms av henne: “Nyckelpigan är animerad, skönt, men obehagligt ändå.” Så vi kunde ändå pusta ut båda två och blåsa av våran räddningsaktion.
Och jag tänkte, om konstens syfte är att beröra, så har Thomas verkligen lyckats. I mitt fall skapade verket en slags overklighetskänsla, där jag inte riktigt kunde lita på mina sinnen och kände osäkerhet över hur saker och ting låg till. Att som betraktare bli indragen i verket på ett sådant sätt händer mig inte särskilt ofta och det visar på kraften i de symboler som Thomas använt.
När jag åter besökte utställningen för någon vecka sedan, hade något förändrats. Det hade uppstått ett litet hål i väggen på containern där man nu kunde kika in och se hur det hela var uppbyggt. Och utan att spoila för mycket, kan jag säga att ljuden som hörs är verkliga ljud, som skapas rent mekaniskt. Det är alltså inte en högtalaranläggning som spelar upp en ljudinspelning. Att kunna titta in i containern gav mig en förklaring men trots det inget större lugn.
I John Ajvide Lindqvist roman Vänligheten är också en container i centrum för berättelsen. Den finns plötsligt avställd från något okänt fartyg i hamnen i Norrtälje och ingen vet vad som finns i den. En man som på sin hundpromenad går förbi containern samma morgon, tycker sig höra ljud därinne, som om det vore något levande instängt i den. Han larmar men pga av byråkratisk krångel, där kommunen och hamnmyndigheten grälar om vem som ska hantera frågan, så går tiden och när den till slut öppnas, visar det sig att den innehåller flyktingar, både vuxna och barn, som nu alla är döda. Det mesta är upplöst och en fruktansvärd stank sprider sig över hamnen. Men inte bara det, en mörk vätska rinner hur containern och ner i Norrtäljeån. I Lindqvist roman är det ondskan som rinner ut i vattnet och som sprider missämja mellan alla människor som sedan befinner sig nära ån. Negativism och aggressioner tar över och den mellanmänskliga vänligheten tynar bort.
Det är inte svårt att tolka Thomas Häméns installation, precis som Lindqvist roman, som en allegori över det samhälle som växer fram idag. Högerpopulism och främlingsfientligheten har utsett invandrare och flyktingar till syndabockar för i stort sett alla problem som finns i samhället. Och det har också hänt flera gånger att flyktingar som varit instängda i containrar eller lastbilar gått en kvalfull död till mötes.
Jag tänker därför att det obehag och oro som installationen skapade hos mig, var relevant. Den pekar på något som jag tycker blir allt mer självklart, nämligen hur vi behandlar djuren hänger intimt samman med hur vi behandlar våra medmänniskor. Att känna empati för allt levande, även om det bara är en liten nyckelpiga, är inte bara nödvändigt för vår fortsatta existens på jorden, utan också en förutsättning för humanism och medmänsklighet.
Thomas Häméns utställning är en stark iscensättning och det är fenomenalt att lyckas fånga mycket av samtidens problematik med hjälp av en liten nyckelpiga, som hamnat på rygg, instängd i en container. Och idag när jag igen besökte Konsthallen, så såg jag att man hade lagat och täppt igen hålen, som uppstått på containerns väggar. Så nu finns det inte längre någon risk att ondskan där inne, precis det som hände i Norrtälje, skulle börja läcka ut och kanske rinna ner i Norra hamn. Det kändes trots allt väldigt bra, och ingav mig en strimma av hopp.
***