Sven Teglund

Vi har två arbetsrum hos oss, min fru Karin och jag. I det ena rummet sitter jag och jobbar med mitt måleri medan Karin sitter i det andra, med olika slag av textila hantverk. Det kan vara broderier, sy kläder på symaskinen eller skapande av textila bilder. Hennes intresse av hantverk har ökat alltmer de senaste åren, och på typiskt kvinnligt sätt träffar hon ofta likasinnade, på kurser i nya tekniker, stickningskvällar eller broderigrupper.  Till skillnad mot mig, som på typiskt manligt vis alltid jobbar helt solitärt.

Karin är till exempel med i Täckelbo Broderiakademi som har en lokalgrupp i Luleå, som heter Norrtrådar. Föreningen beslutade 2023 om en utmaning till medlemmarna att brodera djur- och växtarter i Sverige som är rödlistade. De broderade verken skulle vara i måtten 20×20 cm.  Med hjälp av Luleå kommunekolog Örjan Spansk fick man en lista på arter. Graden av rödlistning bedöms i sju kategorier och förkortas med två bokstäver.

Det blev sammanlagt 34 arter, med djur från skogen, hav och fjärd, sjöar/vattendrag,  strand och äng.

Resultatet av Norrtrådarnas samlade broderier blev till slut både en fantastisk vacker och betydelsefull utställning. Den visades först på Kulturens hus, i samband med att Naturskyddsföreningen hade en helg om skogen i september och därefter flyttade den till Norrbottens museum. Och den hänger fortfarande kvar fram till 1 februari då museet kommer att stänga. Som tur är kommer utställningen att fortsätta visas, genom att åka på “turné” till olika ställen i länet. Så även om museet stänger nästa vecka kommer det att bli  flera chanser att se utställningen. 

Här några bilder på broderier så att ni kan få en liten uppfattning om hur fina och intressanta verk som ingår.

Som sagt, om ni inte sett utställningen, passa på att gå på Norrbottens museum innan den 1 februari. Eller håll ögonen öppna när utställningen åker på turné i länet.
****

Peter Sundström ställer just nu ut på Galleri Y, Sunderbyns folkhögskola. Vernissagen gick av stapeln torsdag 18 januari och var välbesökt trots det kalla och blåsiga vädret.  Och det är inte så konstigt, Peter är sedan lång tid tillbaka en av Luleås främsta akvarellmålare. Med sina ljusa och transparenta akvareller, huvudsak med landskapsmotiv, har Peter haft många utställningar genom åren som befäst hans position inom det fria, flödiga men ack så svåra, akvarellmåleriet. Och många är de böcker som getts ut i länet som också begåvats med Peters målningar på omslaget.

Utställningen som nu visas på Galleri Y är någonting helt annat. Den heter Re:paintings, det vill säga ommålningar. Det innebär att Peter har tagit gamla kasserade akvareller, målat över dem med vit väggfärg, och sedan gått på dem igen med ny akvarellfärg. I och med det skapades andra förutsättningar som tydligt fått en stor påverkan på Peters måleri. Till exempel har han tvingats använda betydligt kraftigare färger för att få akvarellpigmenten att fastna på väggfärgen. Därför dominerar starkt lysande röd-oranga färger i många av bilderna.

Motiven har också påverkats av det nya experimentella måleriet. Här finns naturligtvis färgrika landskap, träd och skogar men ett vanligt motiv i utställningen är människofigurer som plötsligt dyker upp, ensamma eller flera tillsammans. Peter kallar dem “vandrare” och de har tydligen följt honom under arbetets gång.

De övermålade akvarellerna har fotograferats och sedan tryckts upp som Fine Art prints, och på väggarna hänger 30 inramade tavlor. Att bilderna är lika stora och hänger på rad ger en mäktig känsla och förstärker upplevelsen. Mitt i rummet hänger från taket några uppförstorade vandrare, monterade på plastskivor, vilket på något sätt befäster dem som det viktigaste temat för utställningen.

Det är känt i konsthistorien att många konstnärer återanvänt gamla misslyckade målningar och övermålat dem med ett nytt konstverk. Till exempel så vet man att Vincent van Gogh, som inte hade det så fett, målade över minst en tredjedel av sina tidiga dukar. 

 I början av sin karriär målade van Gogh dystra, brunfärgade målningar med motiv ur ett kärvt bondeliv, medan han senare utvecklade sin färgstarka och berömda palett.  Och jag ställer mig frågan, var det när van Gogh började måla över sina gamla brunaktiga målningar som han tvingades ta till mycket starkare färger, för att underlaget inte skulle synas? Kan det vara så att van Goghs måleri utvecklades genom re:paintings, precis som Peter Sundströms måleri nu gjort.

För när jag går omkring i Peters fina och färgstarka utställning, så kan jag inte låta bli att associera till van Gogh och de starka intensiva färger som också han använde.

Den tanken gör att det känns särskilt spännande med Peters utställning på Galleri Y och den imponerande utveckling som experimenten med övermålningar har lett till. Vid mitt besök fick vandrarna i rummet alltså ytterligare en följeslagare, det vill säga van Gogh, men kanske mera dold i färgskalan, än som helfigur.

****

Jag målar ofta snö. Tycker om vintermotiven när tillvaron stannat upp, tystnat och snön lägger sig över alltihop. Som att äntligen få  leva under ett skönt vitt duntäcke, då man får vila ifrån den kravfyllda sommaren när allt ska vara så jävla skönt och roligt.

Men hur man gör för att måla snö på ett bra sätt, har jag ingen aning om. Jag improviserar med olika färger, ibland blir jag nöjd, ofta misströstar jag.

Klas Östergren skriver i sin bok Renegater om “Snögalleriet”, där Torsten Ljung samlat ett stort antal snömålningar, av både bra och mindre bra konstnärer. I slutet av boken görs en beskrivning av snögalleriet och de medverkande konstnärerna. 

“Snön döljer och blottar på samma gång; ett snötäcke skymmer individuella särdrag hos ett enskilt objekt, och framhäver allmänna drag som utsträckning, en kropps volym, den kontur som väcker föreställningen om tinget i sig. “

Östergren citerar Axel Jensen i romanen Joacim.
“Snön skiner och det är skarp, torr luft, de svider på läpparna, den river i näsborrarna. Och när jag tittar på snön ser jag att det fladdrar små lågor av guld i den. Och det är diamanter i snön, de bryter i ljuset och gnistrar mot ögonen. Snön har blodådror, små rosa fläckar. Den har också en svag grönaktig ton och otaliga övergångar mellan vitt och blåvitt. Snö är ingen enkel företeelse. Snö och hud. Eller himmel……Det tar ett helt liv att förstå sig på det där.

En av de bästa snömålarna var Gustav Fjæstad, som också kallades Rimfrostens mästare. Hans måleri är tekniskt mycket skickligt och hans vinterlandskap finns representerade på ett flertal museer. 

Den vita snön är inte vit. Och vi “ser” egentligen inte färger, utan vi tror att vi gör det. Jag såg ett intressant TV-program om det här, ett avsnitt av  Vetenskapens värld.

Ljuset som når ögat, är ljuset som reflekteras av föremål och består av ljusets olika våglängder. De koncentreras på näthinnan längst bak i ögat, som har tusentals ljuskänsliga celler. Vissa celler kallas tappar, och det finns tre sorter som är  känsliga för långa, medellånga och korta våglängder. Men ljuset har fortfarande ingen färg. Först när hjärnan tar emot informationen från tapparna kodas färgen in, och när den kodningen når ett område längst bak i hjärnan uppfattar vi färgen.

Om hjärnan inte var byggd på detta sätt, det vill säga ständigt korrigerar vår upplevelse av färg när föremål påverkas av bakgrunder, ljus och skugga, så skulle färgerna hela tiden ändra sig och vara värdelösa för oss. Om inte hjärnan skulle kompensera för bakgrunden skulle en röd jordgubbe se grå ut i en grotta, blå i gryningen och orange i skymningen. Hjärnan kalibrerar färgen för att den ska vara konstant. Trots det kan människor se färger olika och tolka dem på olika sätt.

Neuronerna i hjärnan omvandlar både ljus och bild från omvärlden till elektromagnetiska signaler, men när den omvandlingen sker bearbetas intrycken och skapar en redigerad bild av verkligheten. Faktum är att vi slänger bort 99 procent av “verkligheten” och gör en egen bild av världen, till något som vi kan använda. Det vi ser är en illusion, som vi själva skapat utifrån en begränsad perception. Illusionen består av små bitar av synintryck som vi får av våra ögon som är i ständig rörelse, och som hjärnan sedan “syr ihop” till en enhetlig bild, byggd på antaganden och modeller av hur världen fungerar.

Därför kan man inte säga att konst antingen är realistisk/figurativ eller abstrakt.  Även den avbildande konsten är abstrakt, eftersom ingen någonsin levt i den verklighet som vi uppfattar den. Vi lever alla i vårt medvetande, som bara är en förnimmelse av världen.

Jag får ibland höra att den realistiska och figurativa konsten är onödig, eftersom det numera finns fotografier, som kan avbilda verkligheten exakt. Det är en förlegad uppfattning, eftersom vi nu vet att även ett fotografi är en illusion. För så fort vi tittar på fotot, så filtreras bilden genom ögats saltvatten, proteiner och elektromagnetiska signaler, som omöjligt kan fatta ett korrekt beslut om vad vi ser där på bilden.

****

Om Roger Mettos utställning på Galleri Lindberg, november 2023

Roger Metto har växt upp i Kiruna men bor numera i Stockholm. Nu när han ställer ut på Galleri Lindbergs är det huvudsakligen motiv från Kiruna, särskilt med betoning på stadsomvandlingen men också landskapet runt omkring staden, det vill säga fjällvärlden. 

När jag kliver in i lokalen överväldigas jag av de färgrika målningarna, främst de i olja och digitalt screentryck. Det är starka grundfärger, blått, grönt, gult och rött som dominerar,  inte bara i fjällbilderna utan även över Kiruna stad, där marken har rämnat och stora gropar fyllda av värdefulla pigment ligger i öppen dager. Bara en tunn jordskorpa håller upp siluetten av det gamla Kiruna, stadshuset och kyrkan.

Här kan man verkligen säga att färgerna vibrerar och utställningen har något magnifikt och storslaget över sig. Lika storslaget som att plötsligt befinna sig på fjället mitt i den mest intensiva höstperioden, en klar och molnfri dag. Metto står här i en lång tradition av fjällskildrare, Helmer Osslund, Lars Pirak m.fl där de starka oblandade grundfärgerna haft uppgiften att försöka uttrycka den känsla, som en sådan upplevelse av naturen för med sig. 

Jag har själv flera gånger upplevt det, när jag efter tågresan, bussresan och transportsträckan genom fjällbjörkarna kommit upp på fjället och bara stått där och tittat, överväldigad och oförmögen att förstå att något sådant kan finnas. Och tänkt; här borde jag alltid vara.

Men fjällvärlden precis som Kiruna trakter är inte bara fina höstdagarna med starka färger. Långa tider är det ett gråblått töcken av hårt regn eller snöyra, för att inte glömma den långa perioden av mörker då solen inte ens behagar visa sig. Men konsten hjälper oss att fokusera på de tillfällen då de vackraste färgerna i naturen står i centrum. Och det slår mig att samerna, som befolkat området i tusentals år,  på samma sätt beskriver sitt land med hjälp av starka grundfärger,  till exempel i sin traditionella klädedräkt kolten. I samernas fall är färgerna starkt symboliska; grönt står för växter, natur och landet Sapmi, blått står för det livgivande vattnet , rött står för eld, värme och kärlek och gul symboliserar solen och ett långt liv.

Och jag upplever Roger Mettos bilder av Kiruna och fjällandskapet inte som avbildningar, även om det kan se ut så. Istället plockar han fram former och färger ur sin hembygd och vrider och vänder på dem och fogar samman dem till ett eget symboliskt landskap. Kanske som det är för oss alla som lämnat vår hemort och  ser tillbaka genom ett raster av minnen och upplevelser. Barndomsminnen med långa sommarlov då dagarna alltid var varma med sol och bad.

I tre av verken, har Roger Metto målat flera bilder på rad, monterade på avlånga pannåer. Det är väldigt effektfullt och det känns som att det är berättelser om olika fjällvandringar. Att gå i fjällen med tung packning i starkt motlut är ofta en stor ansträngning. Man tittar mest bara ner i marken och kämpar med svetten lackande i pannan. Endast korta ögonblick orkar man titta upp från stigen för att uppmärksamma en vacker fjälltopp, eller en magisk dal som öppnar sig. Roger Metto målningar visar hur upplevelserna av en fjällvandring ofta ser ut;  korta ögonblicksbilder på rad med några längre pauser med större perspektiv på landskapet. Det är suveränt utfört och visar på att Roger Mettos konst verkligen utgår från honom själv. Bara en person som gått den där stigen kan återge upplevelsen på ett sådant sätt.

De små akvarellerna som fyller en vägg är helt underbara, och man ser tydligt att de också varit förebilder för de större målningarna. Som om de är ett slags minnesfragment som sedan sammanfogats till en helhetsbild, kanske av det i barndomslandskap i Kiruna som inte längre finns kvar. Han målar fjällbjörkar på ett väldigt fint sätt, och det blir bilder som inte är övertydliga utan utnyttjar akvarellens möjligheter till fullo; transparenta övermålningar där björkarnas svarta fläckar bildar mönster som svävar över skogen. 

När jag lämnar utställningen känner jag mig positivt laddad, som om den färgexplosion jag upplevt även fått mig att vibrera i en mer positiv frekvens, högre än i min vanliga blågrå tillvaro. Det är uppenbart att inte bara färger, utan också livet i oss människor består av vibrationer, och det är väl därför konsten kan få oss att plötsligt skälva till.

Så alla som vill ta del av den frekvens som just nu ljuder starkt på Galleri Lindbergs rekommenderar jag att uppsöka Roger Mettos utställning. Och låta dig fyllas av naturens gröna, vattnets blåa, eldens röda och solens gula.

****

Om Ludvig Sjödins utställning på Lindbergs Galleri juni 2023

Stilleben är en kategori av motiv  inom bildkonsten där främst föremål, mat eller växter, står uppställda ofta på ett bord. Själva ordet betyder ungefär “stilla liv”. Det har varit vanligt från 1500-talet och framåt, ofta skickligt utfört. En dold symbolik har ofta funnits bakom föremålen och hur de utplacerats.

När jag besöker Lindbergs Galleri för att se Ludvig Sjödins utställning Skumrask, som pågår just nu och fram till 28 juni, tänker jag först på det klassiska stilleben-måleriet. Man skulle kunna säga att hans måleri ingår i den traditionen men med en avgörande skillnad. I Sjödins måleri verkar inte föremålen vara medvetet utplacerade för att skapa ett visst motiv med symboliska uttryck. Visserligen är det vardagsföremål som ligger på bord, hänger på en krok i hallen eller är lämnade ute i naturen men det är nog inget som konstnären medvetet konstruerat.

Istället har han valt att avbilda utsnitt ur den “verkliga” världen, där själva valet av utsnitten är konstnärens unika blick på tillvaron. Som om han går genom sin lägenhet och blicken råkar fastna på något, som alltid står där eller tillfälligt placerats av andra skäl än att skapa ett motiv. Det är alltså inte arrangerade stilleben vi ser, utan det är stilla liv som redan finns i själva verkligheten. 

Det som gör Ludvig Sjödins utställning så mäktig och fascinerande är att han på nåt sätt skapat en egen konstnärlig kategori, det vill säga, inte stilleben, utan snarare “förbisett liv”. Allt det betydelselösa som vi har runt omkring oss och som vi sett så många gånger förr, att vi inte längre ser det.

Och det som händer mig, när jag ser utsnitten ur “allas vår verklighet” som hänger på väggarna i galleriet, så kommer berättelserna till mig.

En gammal Saab står sönderslagen med avspärrningsband, och jag ser framför mig vilsna ungdomar som stulit den och kraschat den på en skogsväg. Polisen har varit dit men sen står den bara kvar där, kanske i åratal. Det slår mig att inga bilar stjäls längre, de går inte att tjuvkoppla dem som man kunde på gamla saabar.

På ett bord innanför ett fönster står salt- och pepparkar vid en gul duk och två servetter. Färdigt för en måltid för två. Och jag associerar till att dukningen är till  för en kvinna och en man, kanske på grund av salt- och pepparkarens skillnad i storlek och form. Men stämningen i målningen säger mig också att inga gäster kommer till stället längre.

Så där kan man gå runt som betraktare, och jag tror att många som besöker utställningen kommer att få liknande berättelser och reflektioner i sina huvuden.

Jag hoppas också att många kommer att upptäcka Ludvig Sjödins förmåga, att med sina speciella och nästan slumpmässiga utsnitt ur tillvaron, hjälpa oss att upptäcka våra egna “förbisedda liv”. En konst som får oss att vända blicken mot våra egna bord, bokhyllor och soppåsar, och upptäcka att personliga föremål alltid säger något viktigt om oss själva. 

***

Min utställning ”Bergmans tallar” visas på Personagalleriet i Kalmar 26/5 -11/6. Tyvärr så kunde jag inte närvara på vernissagen, för det krockade med Konstrundan i Norrbotten, där jag ställde ut i Siknäs.

Istället gjorde min son Lars Teglund en film, där jag berättar om mig själv och bakgrunden till utställningen. Filmen visades på skärm vid vernissagen och snurrar under där under hela utställningen. Jag tycker att filmen blev riktigt bra, så jag lägger upp den här också, för eventuellt intresserade.
Bakgrundsmusik: Weils.

****

Persona galleri visar två separatutställningar 26/5-11/6 2023

Akvarellutställningen ”Bergmans tallar” av konstnären Sven Teglund (1955) från Luleå och ”Find your wild”, måleri i akryl, av Malin Hjalmarsson (1981) från Hultsfred. Vernissage 26/5 klockan 16:00-19:00. Bubbel i glasen, konstnärssamtal och invigningstal av Mariah Larsson, författare och professor i filmvetenskap med stora kunskaper om Ingmar Bergsmans filmer.

Utställningen visas därefter under lördagar och söndagar – 27-28/5, 3-4/6 & 10-11/6 – klockan 11:00-15:00, Storgatan 57 i Kalmar.

”Bergmans tallar” består av en serie målningar av de tallar som regissören Ingmar Bergman passerade på sin morgonpromenad på Gotländska Fårö och som han kallade sina vänner. Konstnären Sven Teglund har tidigare ställt ut på bland annat Liljevalchs Vårsalong, Norrbottens museum och Bergmancentret. 2019 var han stipendiat på Bergmangårdarna, Fårö.

”Find your wild” består av abstrakta målningar i akryl där hästar, kvinnor, blommor ofta framträder. Målningarna vilar i det sinnliga, sensuella och vilda. Malin Hjalmarssons konst har tidigare visats på bland annat Hammarö Art Gallery i Karlstad, NOA Gallery och Kopparslagaren i Hultsfred.

Kersti Rågfelt Strandberg, född i Umeå men bor i Södetälje, ställer ut akvareller och grafikobjekt på Galleri Lindberg under april månad.

När jag besöker utställningen och ser hennes färgrika och abstrakta akvareller, fylls jag av en slags vårglädje, som om ljuset som nu återvänt till Norrbotten även lyser upp och färgsätter Lindbergs galleri. Hennes färgbehandling och utnyttjandet av akvarellfärgens flödighet är enormt skickligt och skapar vackra former och färgkaskader. Och trots sitt abstrakta innehåll, kan besökarna med fantasins hjälp ”se” föremål i bilderna som påminner om det som vi kallar verkligheten.

Kersti har också den där blicken för helheten, som en konstnär intiutivt känner, när något fattas i bilden för att ge tillräcklig balans eller harmoni. Därför limmar hon ibland in färgade pappersbitar som placeras exakt på det ställe som behöver en accent eller en avslutande halvcirkel.

Att vara akvarellmålare innebär att man kan välja mellan många olika alternativa uttryck. Från detaljrika illustrationer av fåglar eller blommor, till mer flödiga avbildningar av natur och landskap till det som Kersti behärskar, det vill säga abstrakt måleri där det slutliga motivet också kan vara en överraskning för konstnären själv. Kersti undviker också det som är vanligt inom den abstrakta genren dvs att utgå från en horisontlinje, vilket alltid styr ögat mot att se ett landskap. Här är det i huvudsak runda former, och jag tycker att det känns uppfriskande på nåt sätt.

När jag pratade med Kersti vid vernissagen kommer vi naturligtvis in på själva tekniken, det brukar vara så när akvarellmålare träffas. För när man målar med vattenlöslig färg på papper, är tekniken något som är avgörande, nästan mycket mer betydelsegivande än själva motivet. Kanske beror det på att i princip alla har målat med vatttenfärger som barn, och att det finns ett inbyggt minne hos oss hur svårt det kunde vara, att få till det. Att behärska tekniken; till exempel hur färgen sugs in i papperet men ändå stannar nära ytan, så att inte lystern försvinner eller att flera lager färg på varandra ger en fin lasering, istället för att blandas för mycket och ge ett smutsigt intryck.

Att använda akvarellen på det sätt som Kersti Rågfelt Sundberg gör, kräver verkligen kunskap och erfarenhet om färgens och vattnets beteende på en sugande pappersyta. Tekniken och kombinationen av de starka klara färgerna är något som jag tycker är hennes främsta och unika förmåga som konstnär. Jag kan tänka mig att en tavla av henne på väggen därhemma, gör att man känner en puff av glädje varje gång man kliver in i rummet.

Förutom akvarellerna fylls en vägg av skarabéer, tillverkade av överblivna bitar papper från färggrafik. Enkla och fina former skapade av ett konstnär som vi ska vara glada för ställer ut i Luleå.

Jag hoppas att många tar sig tid att besöka utställningen och känna på den färgglada vårglädje som nu lyser, inte bara ute i naturen, utan också inne på Lindbergs galleri.

****

Jag har alltid varit avundsjuk på att kvinnor kan ha väninnor. Det vill säga kvinnliga vänner, som är lite mer än en vän och som dessutom är tydligt könsbestämda. Kvinnor träffas ofta, det är min upplevelse i alla fall, och då träffar man sina väninnor, och jag tycker att det låter så trevligt.

Väninnor är som sagt mer än vänner, det är nästan som en egen klubb byggd på ömsesidiga relationer. Om en kvinna istället äter lunch med en vän, då kan det vara en man eller så en kvinna som hon inte har så nära relation till. Kanske en kollega, eller före detta kollega kanske, som man jobbat ihop med för länge sedan. Kollega är förresten ett ord som jag inte gillar, det låter som man är medlem i ett kollegium, som alltid håller varann om ryggen. Ungefär som om man jobbat på ett statlig ämbetsverk eller varit lärare. Jag vill hellre använda det friare ordet, arbetskompis. Då låter det som om man haft roligt på jobbet, skrattat och skojat friskt på fikarasterna. Inte bara suttit på sammanträden med kammarkollegiet, med allvarstyngda miner och tjocka luntor av dokument.

Men det finns inget motsvarande ord likt väninna, för manlig vänskap. Om jag har en manlig vän, som är lite mer än en vän, och som skulle motsvara betydelsen av väninna, om vi vore kvinnor, så finns det inget sånt ord som jag känner till. Vi säger väl oftast att vi ska träffa en kompis, men det är ju inte tydligt könsbestämt, så det kan ju faktiskt vara en kvinna som jag har som kompis. Men en kvinnlig kompis kan jag ju aldrig bli lika nära vän med, som jag är med en man, för det skulle ju kunna missförstås av den som jag är gift med. Hur skulle det se ut om jag kom hem och sa att jag åker till stugan i helgen med några kompisar, för att äta gott, supa och basta, om det visar att det är två kvinnor som jag tänker fara tillsammans med? Nej, kompis är osäkert och ett väldigt otydligt ord för manlig vänskap. Och motsvarar inte alls den relation som väninnor har till varandra, av kvinnligt kön.

Jag tänkte en dag att jag borde komma på ett manligt alternativ till väninna. Väninna består ju av en sammanslagning av orden vän och kvinna. Om jag gjorde samma sak för oss män, skulle det bli en vänman, flera vänmän. Och det låter ju lite tokigt. Kanske man måste föra in ett annat språk, tänkte jag, till exempel engelska. Många hippa uttryck nu för tiden bygger ju på engelska ord, eftesom vi lever främst i den anglosaxiska världen. Hela min vänlista ägs ju till exempel av ett världsomspännande amerikanskt bolag, så det vore ju inte konstigt om vänmän hade en lite internationell touch.

Då kom jag att tänka på Van Morrisson, den irländske musikern, som i varje fall de flesta vänmän i min ålder någon gång diggat under sitt liv. Han är ju också känd under smeknamnet ”Van The Man” vilket är utomordenligt fint uttryck för de behov jag har. I och för sig blev han nån slags aktivist mot restriktionerna på Irland under covid, men tydligen är han förlåten och kommer till Sverige på turné i sommar.

Så jag plockade hans förnamn , van, som uttalas  ”væn” och la till det engelska ordet för man, som uttalas ”mæn”. Då blev det vanman för manlig vän, och vanmen i plural, för flera manliga vänner. Jag kände mig väldigt nöjd då jag hade löst problemet.

Men så kollade jag google översätt och det visade sig vanman betyder ”man som kör skåpbil”. Och tyvärr så känner jag ingen man som gör det. Kör skåpbil alltså.

Så kanske lika bra att ge upp försöken att hitta ett lämligt ord för manlig vänskap. Jag har kompisar som är män, och jag har även kompisar som är kvinnor, helt enkelt. Men jag har ingen väninna.

****

Det var ju väldigt roligt och överraskande att komma med på Liljevalchs vårsalong igen. Den här gången fick jag hjälp att klara mig genom vernissagen av familjen, Karin och Jonas, och vännerna Johan och Marianne som rest ner till Stockholm, dels för att fira Johans pension och samtidigt passa på att se vårsalongen. Vi hade en trevlig dag, och avslutade med god middag på Hasselbacken, där även Mats Larsson, min forna arbetskamrat anslöt.

Förra gången jag var med i vårsalongen 2016, hade jag målat av mina mammas broderade dukar och hennes sista dagboksanteckning. Den här gången medverkar jag med en installation av sammanlagt nio akvareller, där jag målat av stubbarna efter fällda tallar, det vill säga själva sågsnittet, där årsringarna tydligt framträder. Hela samlingen fick namnet Släktträd, eftersom tallarna vuxit upp inom samma område. Men varje akvarell har också en egen titel efter hur gamla träden blev. De fyra på vänster sida: 45, 52, 69 resp. 49 år, den stora i mitten 70 år, de fyra på höger sida: 53, 47, 58 resp. 57 år.

Under pandemins första tid, åren 2020-21, var det en tung period. Många insjuknade och gick bort i förtid, både äldre och yngre. Uttrycket “alldeles för tidigt” användes flitigt i samband med många av dödsfallen.  Under samma period gjordes en röjning av skogen i närheten av mitt bostadsområde i Luleå. Jag följde arbetet, fällningen av träden, i samband med mina dagliga promenader. Och jag kom att tänka på att samma uttryck passar också för det moderna skogsbruket, eftersom träden fälls “alldeles för tidigt”.

Installationen ”Släktträd” är ett slags åskådligörande av mina känslor både inför pandemin och det ohållbara svenska skogsbruket, där gammelskogar snart är ett minne blott.
***