Sven Teglund

Jag har alltid varit avundsjuk på att kvinnor kan ha väninnor. Det vill säga kvinnliga vänner, som är lite mer än en vän och som dessutom är tydligt könsbestämda. Kvinnor träffas ofta, det är min upplevelse i alla fall, och då träffar man sina väninnor, och jag tycker att det låter så trevligt.

Väninnor är som sagt mer än vänner, det är nästan som en egen klubb byggd på ömsesidiga relationer. Om en kvinna istället äter lunch med en vän, då kan det vara en man eller så en kvinna som hon inte har så nära relation till. Kanske en kollega, eller före detta kollega kanske, som man jobbat ihop med för länge sedan. Kollega är förresten ett ord som jag inte gillar, det låter som man är medlem i ett kollegium, som alltid håller varann om ryggen. Ungefär som om man jobbat på ett statlig ämbetsverk eller varit lärare. Jag vill hellre använda det friare ordet, arbetskompis. Då låter det som om man haft roligt på jobbet, skrattat och skojat friskt på fikarasterna. Inte bara suttit på sammanträden med kammarkollegiet, med allvarstyngda miner och tjocka luntor av dokument.

Men det finns inget motsvarande ord likt väninna, för manlig vänskap. Om jag har en manlig vän, som är lite mer än en vän, och som skulle motsvara betydelsen av väninna, om vi vore kvinnor, så finns det inget sånt ord som jag känner till. Vi säger väl oftast att vi ska träffa en kompis, men det är ju inte tydligt könsbestämt, så det kan ju faktiskt vara en kvinna som jag har som kompis. Men en kvinnlig kompis kan jag ju aldrig bli lika nära vän med, som jag är med en man, för det skulle ju kunna missförstås av den som jag är gift med. Hur skulle det se ut om jag kom hem och sa att jag åker till stugan i helgen med några kompisar, för att äta gott, supa och basta, om det visar att det är två kvinnor som jag tänker fara tillsammans med? Nej, kompis är osäkert och ett väldigt otydligt ord för manlig vänskap. Och motsvarar inte alls den relation som väninnor har till varandra, av kvinnligt kön.

Jag tänkte en dag att jag borde komma på ett manligt alternativ till väninna. Väninna består ju av en sammanslagning av orden vän och kvinna. Om jag gjorde samma sak för oss män, skulle det bli en vänman, flera vänmän. Och det låter ju lite tokigt. Kanske man måste föra in ett annat språk, tänkte jag, till exempel engelska. Många hippa uttryck nu för tiden bygger ju på engelska ord, eftesom vi lever främst i den anglosaxiska världen. Hela min vänlista ägs ju till exempel av ett världsomspännande amerikanskt bolag, så det vore ju inte konstigt om vänmän hade en lite internationell touch.

Då kom jag att tänka på Van Morrisson, den irländske musikern, som i varje fall de flesta vänmän i min ålder någon gång diggat under sitt liv. Han är ju också känd under smeknamnet ”Van The Man” vilket är utomordenligt fint uttryck för de behov jag har. I och för sig blev han nån slags aktivist mot restriktionerna på Irland under covid, men tydligen är han förlåten och kommer till Sverige på turné i sommar.

Så jag plockade hans förnamn , van, som uttalas  ”væn” och la till det engelska ordet för man, som uttalas ”mæn”. Då blev det vanman för manlig vän, och vanmen i plural, för flera manliga vänner. Jag kände mig väldigt nöjd då jag hade löst problemet.

Men så kollade jag google översätt och det visade sig vanman betyder ”man som kör skåpbil”. Och tyvärr så känner jag ingen man som gör det. Kör skåpbil alltså.

Så kanske lika bra att ge upp försöken att hitta ett lämligt ord för manlig vänskap. Jag har kompisar som är män, och jag har även kompisar som är kvinnor, helt enkelt. Men jag har ingen väninna.

****

Det var ju väldigt roligt och överraskande att komma med på Liljevalchs vårsalong igen. Den här gången fick jag hjälp att klara mig genom vernissagen av familjen, Karin och Jonas, och vännerna Johan och Marianne som rest ner till Stockholm, dels för att fira Johans pension och samtidigt passa på att se vårsalongen. Vi hade en trevlig dag, och avslutade med god middag på Hasselbacken, där även Mats Larsson, min forna arbetskamrat anslöt.

Förra gången jag var med i vårsalongen 2016, hade jag målat av mina mammas broderade dukar och hennes sista dagboksanteckning. Den här gången medverkar jag med en installation av sammanlagt nio akvareller, där jag målat av stubbarna efter fällda tallar, det vill säga själva sågsnittet, där årsringarna tydligt framträder. Hela samlingen fick namnet Släktträd, eftersom tallarna vuxit upp inom samma område. Men varje akvarell har också en egen titel efter hur gamla träden blev. De fyra på vänster sida: 45, 52, 69 resp. 49 år, den stora i mitten 70 år, de fyra på höger sida: 53, 47, 58 resp. 57 år.

Under pandemins första tid, åren 2020-21, var det en tung period. Många insjuknade och gick bort i förtid, både äldre och yngre. Uttrycket “alldeles för tidigt” användes flitigt i samband med många av dödsfallen.  Under samma period gjordes en röjning av skogen i närheten av mitt bostadsområde i Luleå. Jag följde arbetet, fällningen av träden, i samband med mina dagliga promenader. Och jag kom att tänka på att samma uttryck passar också för det moderna skogsbruket, eftersom träden fälls “alldeles för tidigt”.

Installationen ”Släktträd” är ett slags åskådligörande av mina känslor både inför pandemin och det ohållbara svenska skogsbruket, där gammelskogar snart är ett minne blott.
***

Min kompis Björn Åkerstrand, författare och socialarbetare, född 1963 och uppväxt i Södra Bredåker. Bor sedan många år i Luleå.

Åkerstrand gav 2011 ut sin första bok ”Rörd över detta orörda vita”. Boken fick stor uppmärksamhet och positiva recension i flera tidningar. Han har också publicerats i tidskrifter och en antologi.

Vid sidan om sitt arbete som socialarbetare har Åkerstrand ett djupgående intresse för litteratur, eget skrivande samt musik. Hans nya bok ”Svärtorna i våra liv” utgår från Åkerstrands dagboksanteckningar som han skrivit dagligen sedan sin ungdomstid. 

Boken är ett försök att beskriva människans utsatthet i tillvaron, i förhållandet till naturen, relationer och tidens gång. Med hjälp av poesins koncentrerade form, vill texten skapa en slags meningsfullhet och göra vår tillvaro mer begriplig.

Dikterna kan ses som länkar mellan olika aspekter av tillvaron, mellan liv och död, det ljusa och mörka eller mellan hopp och förtvivlan. I detta mellanrum har naturen och särskilt fåglarna i vår närhet en stor uppgift.

Boken finns att beställa på Bokus och Adlibris.

Nu när den högernationalistiska regeringen gör allt för att genomföra Sverigedemokraternas främlingsfientliga och rasistiska partiprogram och det är uppenbart att våra demokratiska värden är under attack, har det känts hopplöst. 

Vad ska jag göra för försöka motverka det hemska som händer? Att på Facebook dela artiklar som upprepar kritik mot SD från vänsterhåll, kanske är ett bra sätt, men de läses ju bara av mina vänner, som jag vet tycker samma sak. I och för sig kanske någon liberal finns på vänlistan och kan agera mot det stora sveket som skett inom det partiet. men det är tveksamt.

Så  jag har, som kanske många andra, mått dåligt sedan valet och över allt negativt som händer. En slags handlingsförlamning, och svårighet att hitta en riktning i det nya landskapet, som nu är fyllt av fascism och främlingsfientlighet.

Men så gick jag på “Singing  people together”, en internationell körfestival som utspelades på Ebeneser lördagen den 29 oktober. 

“Singing people together” är en internationell körfestival som skapades av Monica Åslund, som tragiskt gick bort förra året. Det är numera föreningen Singing people together samt volontärer från Världens kör som anordnar festivalen. Inom ramen för detta har återkommande samarbete skett med sångare och musiker bl.a från Sydafrika och Haiti. Dessa hade nu kommit till Luleå och under lördagen var det workshops med den internationella kören. Där språken blandades; svenska, samiska, meänkieli, haitiska och språk från Sydafrika. Allt det som hade hänt under dagen visades på scenen samma kväll på Ebeneser.

Jag satte mig tillrätta, hade turen att få en bra plats nära scenen i den fullsatta lokalen. Köpte en öl, som jag höll i handen.  Och så satte det igång.

Sång av syskonen Kunda, samisk jojk av Anja Storelv och Astrid Tourda, musik från tornedalen av Jan Johansson och Susanne Rantatalo, Singing people från Sydafrika, Internationella kören, slagverkarna Mopou från Haiti, musiker från Göteborg under ledning av Sten Källman, m.m

Och jag blev helt tagen och rörd av det jag såg och hörde på scenen. 

Här möter vi människor från kulturer från olika delar av världen, här möter vi musik  från den samiska och tornedalska minoriteten, och här står vanliga lulebor i en salig blandning och sjunger på de olika språken. Och det slår mig, att denna kväll är den största anti-SD manifestationen som jag varit på! 

Karnevalens grundidé är ju att musiken är universell, och den kan förena människor tillsammans utan att någon behöver gå igenom ett enda språktest. Gemenskap och förståelse att vi alla hör ihop, oberoende av ras, språk eller kultur. Och det är naturligtvis därför som regeringen vill införa en svensk kulturkanon. Det handlar inte främst om att samla ett gemensamt kulturarv, utan det huvudsakliga syftet är istället att välja bort. Precis som viljan att utvisa och tvinga migranter att återvända till sina hemländer, vill man tydliggöra vad som inte passar in här. Därför kommer naturligtvis inte den samiska jojken att vara med i kulturkanonen, ej heller visor på meänkieli. 

Jag går hem efter kvällen på Ebeneser med en viss tillförsikt. Tacksam för alla de som jobbat med det här och gjort körfestivalen möjlig och därigenom hedrat Monica Åslunds minne, och den idé som hon hade, att sången kan förena oss människor.

Och jag tänker att någonstans där finns det en framtid ändå. Att fortsätta med musiken, konsten och skapandet, som alltid handlar om ett gränsöverskridande, med syftet att få människor att bättre förstå varandra.

***

I Öviks poddradio sänds programmet ”Sommarpratare” under juli månad, där olika lokala företrädare håller låda en timme.
Jag fick erbjudande att vara med och gjorde ett program om min uppväxt i Husum som sändes 4 juli.

Lyssna på programmet här nedan:

https/radiovik.se/sven-teglund

SVEN TEGLUND

När Karin och jag var på Fårö häromsistens fick vi vara med och se en film på Ingmar Bergmans egen biograf. Vår son Anders, som var där samtidigt som oss, förslog att vi skulle se filmen ”Skammen” från 1968. Främst för att den handlar om kriget och kanske är relevant i dessa tider utifrån Rysslands invasion av Ukraina.

Skammen handlar om ett par, Jan och Eva Rosenberg (Max von Sydow och Liv Ullman) som ursprungligen är musiker – violinister i en symfoniorkester – men som dragit sig undan ett annalkande krig till en liten ö. Symfoniorkestern är upplöst och det finns heller ingen musik i filmen. Paret har ärvt en gård på ön, där de försöker överleva på ett litet jordbruk och egna odlingar.

När filmen börjar har kriget inte nått Jan och Evas område. Men till slut drabbar kriget även dem och de tvingas fly från sin gård. Bomberna faller, hus och kyrkor brinner och döda människor ligger överallt. Det ger kusliga associationer till de bilder vi nyligen sett från kriget i Ukraina.

Det är ett inbördeskrig och det pågår en invasion av ön. Men det verkar finnas olika motståndsrörelser och man får ingen riktig klarhet vilka som strider mot varandra, vem som är vän eller fiende.

Det Ingmar Bergman främst är intresserad av att skildra, är den tredje parten, det vill säga den vanliga människan som hamnar mitt i ett krig. Hur skulle man själv agera i en liknande situation? Ta modig ställning eller göra allt bara för att klara sig själv. Jan, som tidigare varit vek och känslig, förvandlas till en samvetslös person, som kan döda och stjäla för att klara den egna livhanken. Eva däremot, som tidigare varit den starka personen i relationen, blir knäckt och modlös.

När jag såg filmen, funderade jag mycket på titeln, Skammen, och varför den heter så. Ett svar kanske man kan finna i en replik som Eva uttalar när hon är mitt i flykten. Hon säger ungefär så här:
”Det känns som jag lever i en dröm, som dröms av någon annan. När den personen vaknar, kommer han att skämmas”.

Och det slog mig att vanligt folk genom historien ofta blivit statister i en persons dröm, det vill säga vansinniga idéer som härrör från en diktator eller kung. Många dras in i dessa drömmar och följer sin ledare på ett sömngångaraktigt vis. Medan andra inser att det är en mardröm, skapat av en förvriden hjärna.

Hitler drömde om ett Stor-Tyskland, som en upprättelse efter förlusten under första världskriget. Putin drömmer om ett Stor-Ryssland, som en upprättelse efter Sovjetunionens fall. Det finns många diktatorer och ledare som försöker förverkliga sina storhetsdrömmar, men som för folket blir till katastrofer.

Men tyvärr så kommer inte dessa män att vakna upp ur sin dröm och skämmas, som Eva i filmen tror. Hitler vaknade aldrig, han tog sitt liv. Något liknande kommer säkert att hända Putin, han kommer inte att behöva skämmas på egen hand. Det är alla andra som får stå där med skammen, de som följde med och trodde på honom.

Men det finns så många olika drömmar. Nato är också en dröm som dröms av någon annan; militärer, högerpolitiker och nu också ledande socialdemokrater. Alla är så ”trygga i sitt beslut” trots att det tagits medan folket sov. Man får be en stilla bön om att Nato inte visar sig vara den mardröm, som man kan befara.
*

Entréhallen till Kulturens Hus är en av Luleå kommuns största mötesplatser, i varje fall till storleken. Tidigare fanns bord, stolar och bänkar utspridda i lokalen, så att många kunde sitta ner en stund, samtala eller vänta på en kamrat för att äta lunch tillsammans. Den fungerade verkligen som en mötesplats, av den sort som kommuner idag hyllar i sina måldokument.

Men sedan något år tillbaka är alla sittplatser borttagna. Till och med bänken vid fönstret där föräldralediga brukade sitta, har blockerats med ståbord, fast förankrade, så att de inte går att flytta.

Längst fram nära ytterdörren står en skylt som uppmanar alla besökare att ta av sig sina broddar och halkskydd från skorna, de är förbjudna i lokalen. Det är väl främst med tanke på trägolven i biblioteket. Och det är inte konstigt att en sådan uppmaning finns i Luleå, där vinterhalvåret innebär ständigt isiga gator och torg. Särskilt stentrappan upp till Kulturens hus brukar vara en livsfarlig isgata, svår att forcera odubbat.

Så när jag besöker huset vintertid tar jag av mig broddarna vid ingången. Eftersom det inte finns någon stol eller bänk att sitta på, gör jag det stående på ett ben, och avlägsnar dem från en sko i taget. Jag är alltså så lycklig lottad att jag fortfarande kan utföra den manövern stående på ett ben. Men många äldre och rörelsehindrade klarar naturligtvis inte det.

Att ta bort alla sittplatser vid kommunens största mötesplats, är inte en slump. Det är en exkludering av vissa medborgare, det vill säga alla som inte kan stå på ett ben. Och det gäller många äldre, rörelsehindrade, föräldrar med barn i famnen och människor som har svårt med balansen pga intag av alkoholhaltiga drycker. Det vill säga precis de grupper som kommunen enligt socialtjänsten har ett särskilt ansvar för.

Man kan därför undra varför kommunen vill exkludera vissa medborgare på det här sättet. Att det inte stämmer överens med kommunens strävan formulerade i planer och måldokument, det är jag rätt säker på. Men jag har svårt att hitta svaret på själva frågan, varför vill kommunen bara prioritera folk som fortfarande kan stå på ett ben?

***

Torsdag den 7 april var vi på Norrbottensteatern och såg uppsättningen Broarna över Madison County i regi av Gunilla Röör. Jag har, som kanske de flesta av oss, en gång sett filmen med Meryl Streep och Clint Eastwood i rollerna.

Francesca, här spelad av Therése Lindberg, bor med sin familj på landsbygden i Iowa. Hon arbetade som lärarinna före äktenskapet, men är nu hemmafru och tar hand om familjen och arbetet på gården. En dag åker maken Richard, spelad av Mats Pontén, tillsammans med barnen bort några dagar och lämnar Francesca ensam på gården.

Plötsligt dyker fotografen Robert upp, spelad av Jonas Hellman Driessen, som är där för att fotografera de övertäckta broarna i Madison County. Under några dagar blossar en intensiv kärlekshistoria upp mellan dessa två, Francesca och Robert.

Dramat slutar i en svår och klassisk valsituation. Ska Francisca välja det trygga familjelivet med man och barn eller följa sina inre drömmar och sin passion, det vill säga bryta upp och följa den äventyrlige, spännande och känslige mannen. Men kanske främst hänsynen till barnen, gör att hon stannar kvar och försöker sopa undan spåren av det som hänt.

Norrbottensteaterns uppsättning utgår från den åldrade Francesca, spelad av Gunilla Röör, som skrivit ett brev riktat till sina barn, med hela berättelsen om den korta och intensiva kärlekshistorien. Brevet ska läsas av barnen först efter hennes död, och där finns också en sista önskan att askan ska spridas under en av broarna, samma bro som där förälskelsen tog fart. Äntligen ska barnen till fullo få veta vem deras mor egentligen var.

På scenen finns alltså både den yngre och äldre Francesca, den ena lever i nuet precis när det hände, och den andra, som under många år burit på en hemlig kärlekshistoria begravd i ett mycket privat inre rum, dit ingen haft tillträde. Men som naturligtvis ändå påverkat alla under livets gång.

Det sätt som dramat spelas upp på scenen är genialisk framfört och det är sällan som jag blivit så berörd i en teatersalong. Skådespelarna spelar sin roller i väldigt långsamt tempo, så att det runt varje replik finns en tystnad, där blickar, ansikten, mimik får utrymmet att förmedla alla former av känslor. I rummet skapas en slags känslomässig elektricitet som vibrerar av lust, blygsel och begär. I Therése Lindbergs ansikte verkar alla möjlig känslor kunna uttryckas med så små medel att jag plötsligt inser varför det finns ett 40-tal muskler i ansiktet hos oss människor, men att det är endast skådespelare som kan använda dem alla. Och med små rörelser med händerna, drar hon ständigt i städrocken, senare i klänningen, för att i plötslig genans minska öppningen i halsen för undvika att huden syns för mycket. En klassisk kvinnlig gest som uttrycker mer än tusen ord.

Och trots att det är en kärlekshistoria finns här nästan ingen kroppskontakt. Istället uttrycks sensualitet med kroppsrörelser och det är grafiskt och vackert. Aktörernas nakna fötter får uttrycka den erotik som ständigt ligger under ytan, både i rörelse och funktion. När Robert drar av Francescas ena stövel är det så sensuellt att jag kommer att tänka på scener ur filmen Mandomsprovet, när Dustin Hoffman blir förförd av Mrs Robinson, som jag såg när jag var ung och särskilt mottaglig.
Och sen den andra motsatta sidan, den äktenskapliga, som Francesca till slut väljer, symboliserad av ett par tråkiga – men varma – skinntofflor som hon får av sin man. Bättre än så, kan inte en historia åskådliggöras på en scen.

Det var en dagföreställning som vi var på, som visades kl 13. Och därför var det nästan bara pensionärer där, vi som är 60 plus. Och när jag tittade mig runt i salongen bland alla grånade huvuden tänkte jag, undrar hur många av oss som har en liknande erfarenhet, kanske långt tillbaka i tiden. Kanske en intensiv förälskelse någon gång i livet, som aldrig kunde förverkligas i en relation, på grund av att det var olämpligt eller av konvenans. Och som vi sedan burit med oss inombords, i ett hemligt rum okänt av alla.

Det enda jag har lite svårt att förstå, när det gäller historien om Madison Country, är varför Francesca skriver brevet till sina barn som de ska läsa efter hennes död. Är det inte att utsätta dem för en onödig prövning, just när deras mamma gått bort? Att få veta en sak som kanske gör att de måste omvärdera sina liv, att mycket av det som de trott på egentligen varit på ett annat sätt. Och nu kan de inte ens få prata med henne om det, nu när hon är borta.

Nåja, där är vi kanske olika. Jag tycker att hemligheter gärna kan få begravas, enligt mottot: bränn alla mina brev. Allt i livet är ju ändå bara föreställning, och någon klar sanning om det vi upplevt finns nog inte. Men andra kanske tycker att allt ska fram i ljuset även om det är smärtsamt, det har jag också förståelse för.

En sak som dock är säker, är att Norrbottensteatern gjort en fantastisk föreställning med imponerande skådespelarinsatser, så det är bara buga mjukt inför allt detta som vi erbjuds från scenen.

***

Idag när jag promenerade genom Porsön tillsammans med Lars, berättade jag för honom att det finns planer på rusta upp Porsö centrum. Igen. Bland annat finns det ett förslag att skapa ytterligare en s.k mötesplats, där folk kan sitta på soffor och umgås, den s.k soltrappan.
Då sa Lars, att problemet med arkitekter är att deras ritningar och skisser, alltid visar sommar. Alltså när det är varmt och skönt och ljust. Dessutom finns det ofta massor av folk på skisserna vilket ju alltid ser trevligt ut. Och han har helt rätt.
Så här ser nämligen ritningen ut för den s.k soltrappan som ska byggas i Porsö centrum.

Men i verkligheten är det ju vinter, mörkt och djupsnö halva året här uppe i norr och det låtsas inte arkitekterna om. Det är ju betydligt svårare att rita en soltrappa för Porsön i december, då det är mörkt , 20 grader kallt och snön ligger överallt. Dessutom, när det gäller Porsön som är ett universitetsområde, så är det folkrikt på vintern men på sommaren åker studenterna härifrån och det blir nästan folktomt även på Ica.

Förra gången Porsö centrum skulle rustas upp, det var 2020, då byggdes också en s.k mötesplats, som ligger mellan skolan och gamla fritidsgården. Det är några fasta soffor och bord, där arkitekterna tänkt att vi porsöbor ska sitta och umgås, ungefär som folk gör på andra ställen t.ex på södermalm i Stockholm.
Så ikväll gick jag förbi mötesplatsen på väg till affären. Och den var naturligtvis översnöad, precis som den varit hela vintern. Och oanvänd är den inte bara nu, utan tyvärr också på sommaren.

Ja, klaga kan man ju alltid, men Sven, vad ska man göra då?

Kanske inse att det hade varit bättre att gamla fritidsgårdens lokaler blivit en mötesplats, sammankopplat med biblioteket. Där folk kunde sitta inne och läsa tidningar.
Därinne slipper man i alla fall att sitta i en snödriva större delen av året.

Gott Nytt År önskar jag min Mobil.

Du har varit min trogna följeslagare under året, och gett mig mycket glädje och förtröstan i dessa oroliga tider. Tack för att du hjälp mig med de sociala kontakterna i min familj, när risk för sjukdom hindrat möten och resor. Tack för alla bilder och filmer som mina nära anhöriga skickat via Dig, så jag kunnat se hur deras födelsedagar firats, vad barnbarnen gjort idag, bilden på den nyfödde pojken direkt från BB en morgon i december, filmer på valpen som springer omkring och kattungen som klättrar i julgranen. Hur sönerna satte upp nya hyllor på väggarna, organiserat i garderober och förråd, och frågor till mig om vilken slags plugg som passar bäst för den enkla gipsväggen.

Tack för att Du också tagit emot mina bilder, av mitt liv och det som jag varit med om och tack för att du visat dem både för folk jag känner och mer ytligt bekanta. Tack för att du gjort det möjligt att visa mina akvareller och konstverk för mina vänner, även de som bor i södra Sverige, så att de kunnat gilla mig och gjort att jag känt mig sedd och bekräftad. Tack för att du låtit mig skriva texter och sedan berättat om det på sociala medier så att andra har kunnat gå in och läsa dem, utan att jag behövt trycka upp dem på stenciler och dela ut på stan, slumpvis till människor som bara går förbi, eller tvingats skicka in dem som insändare till tidningarna som oftast inte tar emot dem utan slänger dem i papperskorgen.

Tack för att jag slipper ringa och prata med folk, istället ger Du mig möjlighet att messa och mejla till vem som helst i världen och få svar samma dag, i varje fall av de som inte är slöa och aldrig svarar på mejl. Tack snälla Mobil för att jag får orderbekräftelse redan i samma sekund som jag beställer en vara, kanske ett kosttillskott från Apotea, och att jag får välja om jag vill betala det med mitt kort eller senare med faktura vilket är gratis om jag uppger min personnummer och slår in koden till mitt mobila bankid. Tack för att du kan ta fram en QR-kod som visar att jag blivit vaccinerad mot coviden, så att jag kommer in på de konserter och teaterföreställningar, som ett kort tag var möjliga att gå på, innan allt stängdes ner igen. Tack för att du, kära mobil, informerar mig om Folkhälsomyndighetens senaste råd och regeringens nya restriktioner som trädde ikraft igår.

Tack för att Du funnits med mig vid middagarna, så jag kunnat delge så många som möjligt vad vi ätit, och hur gott det varit. Tack för att jag fått se vad alla andra också har ätit idag, både köttätare, vegetarianer, laktosintoleranta och allergiker. Tack för att du läst upp böcker i mina hörlurar som jag lyssnat på när jag promenerat, och all den musik som du spelat upp när jag suttit ensam i mitt rum.

Tack för att Du varit en möjliggörare i mitt äktenskap genom att förmedla tips och tankar i korta texter från min fru, saker som annars hade kunnat förstoras och bli till stora problem, som tex påminnelser: glöm inte att köpa diskmedel och frukt, eller information, som tex: jag blir sen, du behöver inte vänta på mig och glädjeämnen av olika slag: jag köper hem pizza till middag.

Tack min kära Mobil, för allt du gett mig. Önskar Dig en god fortsättning med många nya appar och jag hoppas verkligen att ditt batteri håller ytterligare ett år, så jag slipper byta ut dig.
***