Konsthallen i Luleå aug – nov 2026

I Konsthallens utställning ALLA ingår tre delar. Först en utställning med verk från allmänheten, öppen för alla. Sedan en videoinstallation av konstnären Jonas Staal samt ett rum för skapande avsedd för barn och unga. Den här texten kommer bara att handla om den första delen, den öppna utställningen för alla.

År 1791 genomfördes ett demokratiskt experiment i Paris. Under franska revolutionen öppnades den klassiska Parissalongen för alla konstnärer, även de som saknade akademisk utbildning. Tidigare hade den varit förbehållen konstakademins medlemmar, men nu fick alla vara med utan att deras verk först behövde godkännas av en jury. Det innebar att antalet utställare på salongen tredubblades.

Men experimentet blev inte långvarigt och efter några år var juryn tillbaka. Man kan kanske säga att franska revolutionen lyckades störta kungamakten, avskaffa det feodala ståndsamhället men inte på lång sikt ta bort juryn för en konstsalong. Just det blev för svårt.

Men nu, drygt 230 år senare, genomförs ett liknande experiment i Luleå konsthall. Utställningen ALLA innebär nämligen precis vad titel säger. Alla som ville fick lämna in ett konstverk under en bestämd dag. Ingen jury, inga krav på konstnärlig utbildning eller tidigare meriter. Inga refuseringar.

Utställningen är otroligt mäktigt, med väggarna täckta av konst från golv till tak. Det är minst sagt en brokig samling konstverk som fyller konsthallen. Måleri, textil, skulpturer och andra uttryck som samsas om utrymmet. Här finns verk av profesionella konstnärer, men framför allt av människor som ägnar sig åt konst på sin fritid.

Och visst är kvaliteten skiftande. En del riktigt bra medan annat knappast skulle ha passerat en jurybedömning. Men det är ju det som är själva poängen. Här har ingen bestämt i förväg vad som är tillräckligt bra, det krävdes bara att stå i en lång kö några timmar på inlämningsdagen för att komma med.

När jag för tredje gången besöker utställningen, i tappra försök att ta in och få en överblick av konstverken, börjar jag fundera över en helt annan fråga: Hur mycket skapande pågår det egentligen ute i vårt samhälle?

I kök, vardagsrum, källare, vävstugor och små ateljéer sitter människor och målar, syr, broderar, snidar och skulpterar. På kvällar och helger, efter arbetet eller när barnen har somnat. Kanske utan någon annan ambition än glädjen i att skapa något med sina händer.
Det mesta av detta får vi aldrig se. Men nu har det fått en plats, mitt i en av Luleås viktigaste konstlokaler.

Och det verkar ha hänt något med publiken också. Utställningen har lockat mängder av besökare, kanske fler än någon gång tidigare. Jag kan tänka mig att många kommer dit för att se sitt eget verk eller kanske se en tavla som en kompis målat. Och man kanske tar med sig familjen, grannen eller en arbetskamrat. Någon som aldrig skulle komma på tanken att besöka en konsthall.

Plötsligt blir konsthallen en plats där fler känner sig hemma.

Det betyder förstås inte att vi ska avskaffa jurybedömda eller professionellt styrda utställningar. Jag tycker att det behövs kunniga människor som väljer, värderar och sätter samman utställningar. Men kanske behöver vi ibland göra precis tvärtom. Öppna dörrarna, släppa in allt och se vad som händer. För det finns något fint i att skapande människor som aldrig tidigare ställt ut, får se sitt verk på väggen i en riktig konsthall. Det påminner om att skapandet tillhör alla oss människor.

Och det är här som utställningen också får en politisk betydelse. I en tid när kulturens värde allt oftare diskuteras i ekonomiska termer, när offentliga kulturanslag ifrågasätts och minskas, blir ALLA en påminnelse om något som lätt glöms bort.

Utställningen ALLA visar nämligen att skaparlusten är väldigt utbredd i vårt samhälle, och där alla deltar på något sätt. Antingen genom eget skapande eller med ett stort intresse att ta del av andras skaparförmåga. Här handlar det inte om ett område för en elit, utan om alla människors grundläggande behov. Att med hjälp av konst och kultur kunna fundera över tillvaron, livet och vårt förhållande till det själsliga frågeställningarna.

Det är därför fint att Luleå konsthall har återupptagit det gamla experimentet från Parissalongen. Det har trots allt fått ligga och mogna i drygt 230 år.
****