Kategori: Blogg

Hur känns det?

När jag bestämde mig för att gå i pension, fick jag från de flesta vänner och kamrater den typiska sportfrågan; hur känns det? Den frågan är kanske mer lämpad efter att man just vunnit ett SM-guld i längdåkning, skidskytte eller någon annan sport som visas i vinterstudion varje helg. När man går i mål efter ett 40-årigt yrkesliv är det betydligt svårare att svara på frågan. Man vet ju inte om man ska vara glad eller ledsen, hoppfull eller pessimistisk, lättad eller förtvivlad. Har jag vunnit eller förlorat? Det är en situation som inte går att föreställa sig innan man gått igenom den.

Och hur lång tid tar det då att gå igenom hela pensionsavgången? Från de första känslorna av glädje, ledsenhet, hoppfullhet, pessimism, lättnad och förtvivlan, till en mer balanserad hållning. Jag vet inte än, någon sa två år. Vi får se.

Men redan nu har jag upplevt de första vardagarna utan att ha något särskilt inplanerat. Dagar då kalendern är tom, och Karin är på jobbet. Då det inte finns någon speciell anledning att träffa en annan människa, förutom kanske en kassörska på ICA Porsön, som jag bara känner till utseendet och där vårt samtal handlar om belopp och frågan om jag vill ha kvittot eller inte. Jag har numera en viss förståelse för alla gubbar som står i kassorna på olika affärer och försöker skämta med personalen, för att få ett leende, kanske det enda de får den dagen.
– Ja, jag vill ha kvittot så jag kan dra av det på skatten…hehe.

Redan de första dagarna upptäckte jag att allt som jag tidigare gjort mellan olika aktiviteter och som aldrig räknats som något viktigt, nu lösgjorde sig från bakgrunden och förvandlades till en egen form av sysselsättning. Att tömma soporna till exempel. Att ta påsarna med komposterbart och brännbart för att lämna dem i kommunens sopkärl, har tidigare skett på vägen till bilen eller bussen, en halvt omedveten handling i mellanrummet mellan två andra aktiviteter. Men nu har jag uppgraderat tömningen av soporna till någonting eget, unikt och särskilt. Något som får ett eget utrymme i kalendern.

Så när Karin frågade mig – vad ska du göra idag? svarade jag obekymrat:
– Idag på förmiddagen har jag planerat att tömma soporna.

****

Ny hemsida!

Samma dag som jag fyllde 64 år gick jag också i pension. En 40-årig yrkeskarriär inom socialtjänsten avslutades. Men det kanske snarare ska ses som ett byte av yrkesbana. Mitt måleri och skrivande har ju de senaste åren tagit allt större plats i mitt liv och det har ofta varit svårt att hinna med allt. Men nu har jag äntligen fått större utrymme när fritidssysslan blivit huvudsaken.

På min födelsedag ringde min son Jonas och berättade att han i hemlighet gjort en ny hemsida till mig! Jag fick alltså www.sventeglund.se i födelsedagspresent, en väldigt fin överraskning och jag blev så glad! Nu fick jag möjligheten att markera skiftet från mitt “gamla liv” genom att även pensionera bloggen “Promenader och utflykter”. Där har jag bloggat i mer än tio år, och gjort nästan 700 inlägg. Bloggen kommer att finnas kvar ett tag, men med en hänvisning hit. Man kan säga att upphörandet av “Promenader och utflykter” är en del av min pågående döstädning.

Hemsidan är så mycket mer än bara en blogg. Här kommer jag att visa mina akvareller, informera om utställningar, berätta om podden Hemmafru och boken ensamheten värst.

Välkomna hit. Nu börjar det, på ny kula.

Om den enda vägens politik

Kommunfullmäktige i Luleå beslutade den 25 mars om en omfattande besparing på skola, vård och omsorg. Och det är många med mig som inte riktigt förstår orsaken till detta drastiska ingrepp i vår välfärd. Kommunalrådet Niklas Nordström har i flera inlägg, både vid intervjuer och debattinlägg hänvisat till att det finns ovedersägliga “fakta” bakom förslaget och därför är beslutet också “rätt”. Det finns dessutom bara ”en väg” framåt. Det vill säga, om inte dessa hundratals miljoner skärs bort nu kommer bördorna att vältras över på våra barn, på nästa generation. Och då menar han faktiskt inte klimatkrisen, för då skulle han nog hellre ha sparat på sina egna koldioxidutsläpp.

SKL har i några år signalerat att den demografiska utvecklingen för landets kommuner är negativ. Vi blir fler äldre över 65 och fler yngre under 20, medan gruppen i arbetsför ålder mellan 20 – 64 inte ökar lika mycket. Det betyder att de som arbetar måste försörja fler och fler. Förändringar i demografin får naturligtvis stora konsekvenser för många mindre kommuner på landsbygden, som dessutom ha en stor utflyttning. Många av dessa kommuner har redan nu fått allt svårare att få in skatteintäkter som räcker till skola och äldreomsorg.

Men det som kommunledningen glömmer att redovisa är att Luleå ligger mycket bättre till än de flesta kommuner. Luleå har en ökande befolkning och ligger dessutom förvånansvärt bra till när det gäller demografin. Det kan man se på den s.k försörjningskvoten. Det är ett mått på just förhållandet mellan antalet personer i arbetsför ålder jämfört med antalet unga och äldre, ju lägre siffra desto bättre. För riket är försörjningskvoten idag 75,9 medan Luleå har en betydligt bättre siffra, 71,3. Luleå ligger faktiskt bland de bästa i landet, någonstans mellan Stockholm och Uppsala.

Varför har inte Framtid Luleå pumpat ut denna nyhet på FB, att Luleå ligger så otroligt bra till när det gäller demografin? Det brukar man ju göra i alla andra sammanhang. I det här fallet har man tagit rikssiffror och applicerat det på Luleå, utan att nämna att detta scenario inte gäller Luleå i lika hög grad.

I det här fallet har man tagit rikssiffror och applicerat det på Luleå, utan att nämna att detta scenario inte gäller Luleå i lika hög grad.

Det måste vara svårt att vara socialdemokrat och samtidigt rösta ja till en nedskärning på 370 miljoner kronor, där merparten drabbar vård, skola och omsorg. Det borde nästan vara otänkbart eftersom det är tvärt emot partiets grundvärderingar. Men det är här digitaliseringen kommer in.
Budskapet till medlemmarna har varit att om vi digitaliserar kommunen maximalt kommer besparingarna inte märkas för medborgarna. Istället kommer kommunen att effektiviseras och kvaliteten kan behållas, ja, till och med kanske ökar.

Denna övertro på digitalisering inom offentlig sektor har nästa börjat anta religiösa former, där ny teknik är svar på de flesta frågor. Och naturligtvis finns det en potential att effektivisera genom digitala hjälpmedel även inom äldreomsorgen. Om man sätter en kamera i den äldres sovrum så behöver ingen personal göra tillsynsbesök på natten. Och det sparar väl in en del. Men så fort den äldre förvirrad kliver upp eller behöver gå på toaletten, så måste en personal rycka ut och ta hand om honom/henne. Faktum är att vård och omsorg är ett av de områden där digitaliseringen i samhället kommer att ha minst betydelse, och där behovet av arbetskraft kommer att kvarstå. Det kommer alltid att behövas händer inom omsorgen och många påstår redan nu att dessa händer är för få.

Luleå kommun styrs idag som det vore ett företag, med samma styr- och ledningsfilosofi som i näringslivet

En gång i tiden när socialdemokraterna ville staka ut framtiden för sin politik gick frågan ut till medlemmarna och de hade storslagna s.k rådslag. Det fanns en tro på demokratin, att ju fler människor som fick säga sin mening och desto fler fakta som kom på bordet desto bättre. En kommun är en demokratisk institution, där olika värderingar och åsikter ständigt ska få sitt uttryck. Men det är helt annorlunda på ett företag. Där bestämmer styrelsen allena, vd:n verkställer och det finns bara en värdegrund: att maximera vinsten. Ett företag styrs med järnhand och alla som inte håller med får kliva åt sidan. Jag menar att Luleå kommun idag styrs som det vore ett företag, med samma styr- och ledningsfilosofi som i näringslivet. Därför finns det mycket som talar för att den kommunala demokratin är i kris.

Följaktligen, när S i Luleå skulle ta fram sin framtida kommunala politik skedde det inte genom ett rådslag bland medlemmarna utan frågan lades istället ut på ett privat konsultbolag. Det är i deras konsultrapport som alla fakta tagits fram för att motivera den massiva nedskärningen, medan de fakta som talar emot en sådan, utelämnats. Det förvånar inte mig. Det är så borgerliga konsultrapporter brukar sluta, i skattesänkningar eller nedskärningar av välfärden.

Men det finns alltid andra vägar att gå.

Sida 2 av 2

© Sven Teglund