Kategori: Blogg Sida 2 av 9

Konsten och evolutionen

Om utställningen Närstudie, Galleri Foajén, Regionhuset

I Thomas Tidholms bok Jordlöparens bok, som blev nominerad till Augustpriset 2020, ställer han frågan, hur kunde det bli evolution? Vad var själva begynnelsen till denna enorma utveckling av arter och nya former, som pågått i miljoner år på jorden. Kanske fanns ett väldigt missnöje från första stund, att alla varelser ganska snart kände att även om de fungerade, kunde simma och få i sig näring, så var detta inte optimalt. Det borde kunna bli bättre! Fler fenor, större munnar, vassare tänder, allt kunde bli bättre.

Tidholms slutsats är att missnöjet är utvecklingens moder.

Och när vi ser alla varelser som evolutionen tagit fram, så ser vi också att skapelsen ständigt pågår, inte bara i begynnelsen utan i varje ögonblick, framför våra ögon. När alla naturens väsen kommer ut ur sina gömslen inuti frön, knoppar eller flyger ut ur varandras munnar.

När jag besöker den pågående utställningen ”Närstudie” i Galleri Foajén på Regionhuset, med de tre konstnärerna Peter Åberg, Anna Almqvist och Maria Fäldt så ekar Tidholms fråga i bakhuvudet, om evolutionens tillblivelse. Jag tänker att här är tre konstnärer som förenar sig med samlade krafter, för att fortsätta utvecklingen av naturens former, förbättra och definitivt försköna dem.

Peter Åberg låter olika blommor och växters mönster samspela med universum i geometriska figurer, som för att visa att evolutionen inte bara gäller naturen på jorden, även stjärnhimlen utvidgas och förändras i detta gemensamma nu. Ibland så kan man tro att hans vackra blommor är avbildningar av naturen, irisar och liljor, men tittar man noga ser man att det också är nybildningar, skapade ur Peters egen fantasi. Det märks att han är fascinerad av olika livsformers utveckling, de som sattes igång vid tidernas begynnelse och ständigt fortsätter både i naturen och inom konsten. Måleriet blir ett slags sökande efter svaret på den eviga frågan, hur allt detta vackra uppstod. Och jag uppfattar att svaret han ger är att bakom naturens skönhet finns alltid matematiken, som håller hela urverket igång.

Anna Almqvist använder endast de tre grundfärgerna, blått, gult och rött för att blanda ihop de nyanser som behövs för att skapa sina akvareller, vars former påminner både om växtriket och en inre värld, som vi själva aldrig sett, men som vi ändå ständigt känner av i magtrakten. Kanske är hennes val av tre färger inspirerad av DNA- molekylens nukleotider som också är uppbyggda av tre beståndsdelar. Jag tänker att i hennes akvareller sammanbinds därigenom konsten och evolutionen. Utifrån ett missnöje med det nuvarande, och med hjälp av ett fåtal beståndsdelar skapar hon en ny och vackrare värld. Och jag som följt hennes måleri en längre tid, ser att hon verkligen lyckas med sitt uppsåt. Målningarna hon visar här är de vackraste jag hittills sett.

Maria Fäldt är väl den av de tre medverkande som tydligast visar sina ambitioner, att ställa sig mitt i skapelsen och ge sitt personliga bidrag till arternas fortgående utveckling. Utifrån frökapslar, vissnade växtdelar skapar hon helt egna insekter, flygfän och varelser, som fotograferats och visas i stort format. Först när jag såg bilderna var jag övertygad om att det var riktiga djur som med sina huvud, antenner och håriga ben blivit tydliga på grund av en kraftigt uppförstoring. Men efter en stund upptäckte jag att det var sammansmältningen av olika torra växtdelar som skapade illusionen av denna djurvärld i miniatyr. Trots det är jag fortfarande osäker om det bara är väsen i konsten, eller om de redan finns i naturen och som bara väntar på att upptäckas av en närgången forskare. Det är ett fascinerande konstprojekt som Maria Fäldt uppvisar.

Samlingsutställningar med flera konstnärer under ett gemensamt tema kan ofta vara svåra att åstadkomma, eftersom konsten sällan låter sig fångas av en titel eller speciell tematik. Men när jag besökte denna utställning blev jag uppfylld av likheterna mellan de tre olika konstnärernas arbeten. Med en hög och jämn konstnärlig kvalitet verkar de utforska samma fråga, nämligen den fråga som Tidholm ställer, om evolutionens betydelse och varför den överhuvudtaget uppstod. Och att konst kanske är ett mänskligt uttryck för samma missnöje, ett försök att förbättra den natur som redan finns.

Tidholm menar i sin bok att vissa konstnärer målar av naturen för att försöka se och förstå den, att naturen har en motsvarighet inuti människan. Andra skapar alternativ natur, visar på möjligheter, framställer personliga visioner, använder naturen för egna berättelser.

Peter, Anna och Maria, är representanter för den senare gruppen. Utställningen pågår fram till 17 augusti, så det finns fortfarande tid att besöka den. Och fascineras av att konsten ständigt fortsätter, oavbrutet, precis som evolutionen, att försköna vår värld och göra vår tillvaro allt bättre. Men man får hoppas att den aldrig blir så bra att den utplånar missnöjet, skapelsens moder.

*****

Besök till Niporna

Sten vid Niporna
akvarell 56×47 cm

Det var en varm söndag i början av maj. Vi åkte på utflykt tillsammans med Lars, Sandra och barnbarnet Lena, snart två år. Till Niporna i Karlsvik nere vid Gäddviksströmmen. Vi hade fika med oss, och många andra hade fått samma idé men vi lyckades till slut få en egen grillplats med soffor och bord.

När vi kommit fram tog Lena hinken och spaden och gick direkt ner till vattenbrynet, satte sig där och började gräva i den blöta sanden. Med spaden sakta fylla hinken med sand, packa den noga, och sedan vända för att se om sanden står kvar i hinkens form. En uråldrig lek, att baka en kaka av sand, som sedan kan bli till stora sandslott. Lena var så ivrig att hon hann blöta ner sina ”pingskor” innan föräldrarna hann sätta på stövlar och galonbyxor.

Att riva ner verkade vara lika roligt som att bygga upp

Jag satte mig på huk och hjälpte till med bygget. Det är inte lätt att vända hinken så snabbt som det behövs, för att sanden inte ska hinna rinna ut. Men så fort vi lyckats få sandkakan att stå av sig själv, tog hon spaden och rev ner den igen. Och sedan började hon om på nytt; fylla med sand, vända och rasera, om och om igen. Att riva ner verkade vara lika roligt som att bygga upp.

Barnets lek består ofta av dessa två moment, oberoende om det gäller sandkakor eller bygga torn av klossar; att först bygga upp för att sedan riva ner. Och bägge momenten är lika viktiga. För mig som konstnär är det inte så svårt att förstå. Kreativitet handlar om precis samma sak, att man ibland måste förstöra det man gjort, för att komma vidare. Särskilt det man är förtjust i, det vill säga ”kill your darlings” som är ett bra uttryck för fenomenet.

När jag håller på med en målning kan jag hamna i en situation där jag tycker att den nästan är bra, snart färdig, men att det behövs något mer för att jag ska bli nöjd. Men om jag lägger till ytterligare ett lager av färg och vatten, finns det alltid risk att allt blir förstört. Och det måste få hända då och då, att en nästan färdig målning blir förstörd och måste slängas. Men det är jobbigt och jag brukar gå omkring och gräma mig i flera dagar efteråt,

”Improvisation”
Lena Teglund, snart 2 år

Men när Lena ibland målar med vattenfärg hemma hos oss, finns ingen rädsla för misslyckande. Måleriet kan börja med runda former i enstaka färger. Men kreativiteten tar snart över handen, och alla färger blandas ihop till en slags geggamoja som får rinna ut på papperet, till slut även på bordet och ner på golvet. Allt material undersöks noga och tänjs ut till sina absoluta gränser, och att hälla vatten är minst lika spännande som att måla med det. Och när papperet torkat finns en bild där som jag önskar att jag själv hade målat.

***

När jag satt där på huk tillsammans med Lena, där hon grävde i sanden med spaden, tittade jag upp över Gäddviksströmmen och såg stenen där ute i vattnet. Stenen, skuggorna och solglittret i vattenytan, och sjöbotten närmare stranden. En ögonblicksbild som några dagar senare återuppstod på ett akvarellpapper hemma i min ateljé.

Måleri kan sägas vara ett fåfängt försök att bevara nuet, men det är naturligtvis omöjligt. Det är bara att lyfta blicken och se molnen på himlen. De uppstår och skapar former som liknar sådant vi redan sett, för att sedan upplösas och uppstå igen i nya former, som täcker hela himlen. Precis som när barnet blandat ihop alla färger på paletten och målat ännu ett mästerverk.

****

Björkskog II

Björkskog II
akvarell, 47×56 cm

Jag vill tacka skogen
Som gett mig så mycket
Den gav mig träden
Och gav mig grenarna


Jag vill tacka vintern
Som gett mig så mycket
Den gav mig ljuset
Och gav mig skuggorna

Jag vill tacka internet
Som gett mig så mycket
Den gav mig instagram
Och gav mig facebook

***

Jette Andersen på Galleri Lindberg

När jag besöker Jette Andersens utställning, som pågår just nu på Galleri Lindberg, känner jag mig hemma. Det här är en plats som passar mig, det vill säga naturen och de djur och växter som man möter i sin absoluta närhet, så fort man lämnar sitt hus och går ut.

Jette Andersen som bor i Sandnäset, säger i en tidningsintervju, att när pandemin kom förra året och allt stannade upp, var det väldigt många humlor hemma på gården. Därför är det nästan enbart humlor på den här utställningen, som hon har tecknat med kol och oljekrita på papper. Hon visar flera stora vertikala verk, men eftersom de var svåra att hantera, förvara och transportera, började hon teckna i mindre format, och satte sedan ihop dem fyra och fyra. Jette vill gärna lyfta fram tecknandet som ett viktigt uttrycksmedel.

Och Jette är naturligtvis en väldigt skicklig tecknare. Hon lyckas med hjälp av kolets svarta stoft, lite färg och några få streck skapa en naturtrogen bild av motivet, trots den uppenbara förenklingen. Humlorna sägs ju egentligen inte skulle kunna flyga men på denna utställning flyger verkligen humlorna. Ibland känns det som om dom inte längre befinner sig på pappersytan utan redan lämnat verket och finns inne i rummet.

Men tillsammans med de levande humlorna finns också mer stiliserade naturföremål. Granars grenverk, bävergnagda stammar, former av stenar och ovala rödfärgade cirklar m.m. Allt detta gör att jag börjar se teckningarna inte främst som avbildning av natur, utan som tecken för natur. Det vill säga som en slags handskrift.

Innan boktryckarkonsten var handskrifter statussymboler och det tog två år för en kopist att med vacker handskrift kopiera Bibeln. Under antiken använde man papyrus som lindades till rullar och varje rulle var en lång och avslutad berättelse. Men i och med uppkomsten av pergament och papper som kunde bindas till ark med text på båda sidorna, så skapades en struktur i flödet. Nya stycken kunde inledas med utsmyckade bokstäver eller anfang, det vill säga konstnärligt utförda vinjetter, som också hade en praktisk funktion genom att avdela texten.

Och det slår mig att Jette Andersens konst utvecklas på samma sätt som den historiska handskriften. Från de långa vertikala teckningarna vars format påminner om papyrusrullarna, till de mindre bladen papper, uppdelade med fyra ark åt gången. Och jag tänker att man kan se utställningen som en samling berättelser, sammanhållna i de långa formatet eller indelade i kapitel i de mindre verken.

Det är som vanligt upp till varje besökare att tolka Jette Andersens vackra handskrifter och visuellt formulerade berättelser. Men för min del känner jag ännu starkare än nånsin, naturens kraft i rummet. Jag tycker mig höra sommarens speciella musik, de brummande tonerna som skapas av humlornas snabba vingslag. Och jag tänker att hennes utställning lyckas väcka skapelsen till liv, precis som kopisterna på medeltiden gjorde, när de tecknade vinjetterna för Första Mosebokens första och andra kapitel.

*****

Doften av Nivea

När jag växte upp fanns det en salva som användes till det mesta, nämligen den blåvita burken med Nivea. Den ansågs skydda ansiktet mot kyla, förhindra åldrande och rynkor och tillförsäkra huden tillräckligt med smörjmedel för att inte bli torr.

Min pappa trodde blint på Nivea. Varje dag smörjde han in hela sitt ansikte plus flinten med den vita salvan. Det såg väldigt kletigt ut i förstone men efter ett tag sjönk det in i huden, och gjorde den blank och glänsande. Eftersom han alltid hade många idéer kring vad som var nyttigt, så var det inget vi övriga i familjen tog särskild notis om. Lika lite som vi brydde oss om att han aldrig drack något till en måltid. Bara 20 minuter före eller 20 minuter efter han ätit, intog han vätska. Det var säkert ett bra råd, jag tror att han fick det från ett avsnitt av Hylands hörna.

När undersökningen var klar visade det sig att den enda salvan som hade en effekt Nivea!

Jag har inte tänkt på den blå burken av Nivea förrän jag såg dokumentären ”Sanningen om hudvård” i SVT. Där testades hudvårdsprodukter som sägs motverka åldersförändringar, som rynkig hud och pigmentförändringar. Testet gick ut på att varje försöksperson fick sätta produkten som skulle testas på halva ansiktet och på andra halvan en vanlig billig hudsalva. Detta för att ingen skulle veta vad som provades och undvika placebo-effekter.

När undersökningen var klar visade det sig att den enda salvan som hade effekt var just den vanliga billiga salvan, nämligen Nivea! Jag baxnade! Den salva som min pappa trodde på och som tillverkats sedan 1911 och som kostar 20 kr för en burk. Att jämföras med anti-ageprodukterna, där den dyraste kostar 1293 kr för en liten flaska, och som ändå inte fungerade.

Och en av de stora mysterierna fick äntligen sin förklaring. När min pappa gick bort i hög ålder, var hans hy i ansiktet fortfarande helt slät, utan rynkor eller andra ålderstecken. Och nu förstår jag att det berodde inte på goda gener, utan den dagliga användning av Nivea. En effekt som nu var vetenskapligt bevisat efter mer än 100 år.

Jag borde ha lyssnat tidigare på min pappa.

Och min världsbild fick sig en liten törn. Jag har aldrig haft förtroende för att min pappas användning av Nivea skulle fungera, utan sett det som ett hugskott bland många andra. Men nu efter programmet gick jag till ICA Porsön och köpte en blå burk Nivea och har börjat smörja in mitt ansikte varje dag.

För min del är det nog lite för sent. Åldern har redan börjat ta ut sin rätt och jag borde ha lyssnat tidigare på min pappa. Men nu när jag sitter insmörjd med den vita, feta salvan i ansiktet, plus flinten, upptäcker jag doften från min barndom, det vill säga den där karaktäristiska familjedoften som alltid fanns i vårt hus hemma i Husum. Hos oss luktade det Nivea. Och naturligtvis var den uppblandad av en annan självskriven odör i brukssamhället; sulfatlukten från Husumfabriken.

****

Tankar för dagen 6 maj

Domherren II

Domherren II,
akvarell, 56×47 cm

Domherren med sin röda färg lyser gärna upp tillvaron vid fågelbordet mitt i vintern, Ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket, att han är något av en smilfink. En som gör sig till, alltför intresserad av att synas och vara vacker. 

Men så läste jag att domherren fick sin röda färg när han på Golgata försökte dra taggarna ur Jesu törnekrona. Blodet färgade hans bröst och sedan dess har han fått behålla det. 
Så jag har ändrat mig.
Domherren måste vara en väldigt modig fågel, eftersom han till och med försökte hjälpa Guds son. Om jag själv skulle bli skadad på nåt sätt skulle den kanske komma även till min undsättning.
Det känns tryggt att se den bland grenarna. Och det är kanske inte konstigt att det blev en viss religiös stämning över den här akvarellen. 
****

Bengt Frank på Galleri Lindberg

I Galleri Lindberg visas just nu en väldigt spännande och mäktig utställning med Bengt Frank. Den består av små och stora målningar. Han berättar i tidningen att de små bildernar är helt improviserade och att ett sådant måleri öppnar för betraktarens egen tolkning. Och att de stora målningarna började som en undersökning av mossor och lavar, men som utvecklades, började lämna marken, och till slut for upp i rymden.

Jag har besökt utställningen flera gånger, och Bengt Franks måleri har berört mig på många sätt. Något som intresserat mig är själva formen för utställningen, små och stora format. Jag tycker att det sätter fingret på att storleken har betydelse även inom konsten. Men vad betyder det egentligen? Vad ligger bakom konstnärernas skilda val, där vissa målar konsekvent mindre tavlor medan andra målar i en storlek som bara en konsthall eller museum kan härbärgera. Jag tycker till exempel att Konsthallen i Luleå har så stora rum att det begränsar möjligheten för mindre, mera intima utställningar. Därför är jag tacksam att Galleri Lindberg finns och trots sin mindre yta tillför konstlivet i staden så mycket. Och Bengt Franks utställning är ett fint exempel på det.

Storlek är självklart något relativt, skriver Nina Burton. En människan är sammansatt av atomer, som har kretsande elektroner som påminner om planeterna som snurrar kring universums stjärnor. Dessa atomer skapar i sin tur molekyler som skapar organ som sen skapar själva organismen. Som människa befinner man sig därför ständigt mellan något ofattbart litet och något ofattbart stort.

Och jag tänker att det stora med Bengt Franks utställning är att han just knyter ihop det lilla med det stora, och därigenom pekar på människans plats i tillvaron. När jag i en av de stora tavlorna först kan föreställa mig mikrovärlden nere i marken kan jag i nästa ögonblick ställa om fokus för att istället se en stjärnhimmel, rakt in i mörkaste universum. Och även om de små bilderna till viss del är abstrakta finns det tydliga kopplingar till verkligheten och naturen, djurfigurer uppstår och försvinner i de diffusa färglagren. Men jag är säker på att det jag ser är min högst personliga tolkning utifrån det mönster som några miljoner av mina hjärnceller gemensamt skapat i stunden. Nästa gång kan det vara något annat jag ser.

Så jag hoppas att ni passar på att besöka Bengt Franks fina utställning, det är bara en vecka kvar. Ta chansen till en stunds resa inåt och utåt, från det lilla till det stora.

****

Fyra konstnärer i Konsthallen

Vi besökte äntligen Konsthallen i veckan, nu efter att den öppnat igen. Och som vanligt, ingen risk för trängsel där. Mycket skilda uttryck hos de fyra medverkande. Johannes Lindhs mäktiga former med hamrad plåt, Magnus Svenssons vita målningar som tar form först när de möter hjärnans bildarkiv och Margareta Renbergs målningar, med former som harmoniserar fint med Lindhs skulpturer och Gert Frost, som medverkar med en väldigt fin och sammanhållen fotoutställning.

Jag stannar länge vid Gert Frosts fotografier. Jag har i och för sig sett och uppskattat flera av bilderna tidigare på nätet men nu, printade på stora ark, blir de ännu bättre. Det är fantastiska bilder, och han fyller verkligen rollen som ”kulturfotograf” där han fångar händelser och spår av mänsklig påverkan, som det står i texten.Det är många konstnärer som likt Gert, fascineras av det förgängliga. Ödehusens tak faller in, färgen flagnar, kroppar åldras och allt kommer till slut att bara försvinna.

Niklas Rådström skriver i sina memoarer, som kom alldeles nyligen, att han alltid tänkt sig att ”en av konstens viktigaste uppgifter är just att rycka det levande ut ur dödens skugga för att låta det bestå ännu en stund i ljuset”. Och jag tycker att det är precis det som Gert Frost gör i bilden här nedan. En dörr på ett förfallet hus, där färgen flagnat, allt är grått och snart förlorat. Men i skärvorna av fönsterglaset speglas en blå och vacker himmel, som talar till oss och berättar att vi trots allt kommer att överleva.

Talgoxen II

Talgoxen II
akvarell, 56×47 cm

När jag närmar mig ett träd där en talgoxe sitter och spelar, ser den mig på långt håll. Och om jag stannar upp och tittar på den, så flyger den snabbt iväg.

Nina Burton skriver att ”talgoxar kan både använda verktyg och planera, och deras intelligens kan jämställas med chimpanser. Med hjälp av barr de håller i näbben kan de pilla ut larver ur trädens springor, och de håller koll på var andra fåglar gömmer mat för att sen kunna stjäla den. De kan falsklarma för rovfåglar för att få bort konkurrenter från fågelbord”

En riktigt märkvärdig fågel.

© Sven Teglund