Kategori: Blogg Sida 2 av 12

Film om min utställning på Personagalleriet i Kalmar.

Min utställning ”Bergmans tallar” visas på Personagalleriet i Kalmar 26/5 -11/6. Tyvärr så kunde jag inte närvara på vernissagen, för det krockade med Konstrundan i Norrbotten, där jag ställde ut i Siknäs.

Istället gjorde min son Lars Teglund en film, där jag berättar om mig själv och bakgrunden till utställningen. Filmen visades på skärm vid vernissagen och snurrar under där under hela utställningen. Jag tycker att filmen blev riktigt bra, så jag lägger upp den här också, för eventuellt intresserade.
Bakgrundsmusik: Weils.

****

Utställning på Persona Galleri i Kalmar 26/5-11/6

Persona galleri visar två separatutställningar 26/5-11/6 2023

Akvarellutställningen ”Bergmans tallar” av konstnären Sven Teglund (1955) från Luleå och ”Find your wild”, måleri i akryl, av Malin Hjalmarsson (1981) från Hultsfred. Vernissage 26/5 klockan 16:00-19:00. Bubbel i glasen, konstnärssamtal och invigningstal av Mariah Larsson, författare och professor i filmvetenskap med stora kunskaper om Ingmar Bergsmans filmer.

Utställningen visas därefter under lördagar och söndagar – 27-28/5, 3-4/6 & 10-11/6 – klockan 11:00-15:00, Storgatan 57 i Kalmar.

Bergmans tallar” består av en serie målningar av de tallar som regissören Ingmar Bergman passerade på sin morgonpromenad på Gotländska Fårö och som han kallade sina vänner. Konstnären Sven Teglund har tidigare ställt ut på bland annat Liljevalchs Vårsalong, Norrbottens museum och Bergmancentret. 2019 var han stipendiat på Bergmangårdarna, Fårö.

Find your wild” består av abstrakta målningar i akryl där hästar, kvinnor, blommor ofta framträder. Målningarna vilar i det sinnliga, sensuella och vilda. Malin Hjalmarssons konst har tidigare visats på bland annat Hammarö Art Gallery i Karlstad, NOA Gallery och Kopparslagaren i Hultsfred.

Kersti Rågfelt Strandbergs utställning på Galleri Lindberg

Kersti Rågfelt Strandberg, född i Umeå men bor i Södetälje, ställer ut akvareller och grafikobjekt på Galleri Lindberg under april månad.

När jag besöker utställningen och ser hennes färgrika och abstrakta akvareller, fylls jag av en slags vårglädje, som om ljuset som nu återvänt till Norrbotten även lyser upp och färgsätter Lindbergs galleri. Hennes färgbehandling och utnyttjandet av akvarellfärgens flödighet är enormt skickligt och skapar vackra former och färgkaskader. Och trots sitt abstrakta innehåll, kan besökarna med fantasins hjälp ”se” föremål i bilderna som påminner om det som vi kallar verkligheten.

Kersti har också den där blicken för helheten, som en konstnär intiutivt känner, när något fattas i bilden för att ge tillräcklig balans eller harmoni. Därför limmar hon ibland in färgade pappersbitar som placeras exakt på det ställe som behöver en accent eller en avslutande halvcirkel.

Att vara akvarellmålare innebär att man kan välja mellan många olika alternativa uttryck. Från detaljrika illustrationer av fåglar eller blommor, till mer flödiga avbildningar av natur och landskap till det som Kersti behärskar, det vill säga abstrakt måleri där det slutliga motivet också kan vara en överraskning för konstnären själv. Kersti undviker också det som är vanligt inom den abstrakta genren dvs att utgå från en horisontlinje, vilket alltid styr ögat mot att se ett landskap. Här är det i huvudsak runda former, och jag tycker att det känns uppfriskande på nåt sätt.

När jag pratade med Kersti vid vernissagen kommer vi naturligtvis in på själva tekniken, det brukar vara så när akvarellmålare träffas. För när man målar med vattenlöslig färg på papper, är tekniken något som är avgörande, nästan mycket mer betydelsegivande än själva motivet. Kanske beror det på att i princip alla har målat med vatttenfärger som barn, och att det finns ett inbyggt minne hos oss hur svårt det kunde vara, att få till det. Att behärska tekniken; till exempel hur färgen sugs in i papperet men ändå stannar nära ytan, så att inte lystern försvinner eller att flera lager färg på varandra ger en fin lasering, istället för att blandas för mycket och ge ett smutsigt intryck.

Att använda akvarellen på det sätt som Kersti Rågfelt Sundberg gör, kräver verkligen kunskap och erfarenhet om färgens och vattnets beteende på en sugande pappersyta. Tekniken och kombinationen av de starka klara färgerna är något som jag tycker är hennes främsta och unika förmåga som konstnär. Jag kan tänka mig att en tavla av henne på väggen därhemma, gör att man känner en puff av glädje varje gång man kliver in i rummet.

Förutom akvarellerna fylls en vägg av skarabéer, tillverkade av överblivna bitar papper från färggrafik. Enkla och fina former skapade av ett konstnär som vi ska vara glada för ställer ut i Luleå.

Jag hoppas att många tar sig tid att besöka utställningen och känna på den färgglada vårglädje som nu lyser, inte bara ute i naturen, utan också inne på Lindbergs galleri.

****

Väninnor och vänmän

Jag har alltid varit avundsjuk på att kvinnor kan ha väninnor. Det vill säga kvinnliga vänner, som är lite mer än en vän och som dessutom är tydligt könsbestämda. Kvinnor träffas ofta, det är min upplevelse i alla fall, och då träffar man sina väninnor, och jag tycker att det låter så trevligt.

Väninnor är som sagt mer än vänner, det är nästan som en egen klubb byggd på ömsesidiga relationer. Om en kvinna istället äter lunch med en vän, då kan det vara en man eller så en kvinna som hon inte har så nära relation till. Kanske en kollega, eller före detta kollega kanske, som man jobbat ihop med för länge sedan. Kollega är förresten ett ord som jag inte gillar, det låter som man är medlem i ett kollegium, som alltid håller varann om ryggen. Ungefär som om man jobbat på ett statlig ämbetsverk eller varit lärare. Jag vill hellre använda det friare ordet, arbetskompis. Då låter det som om man haft roligt på jobbet, skrattat och skojat friskt på fikarasterna. Inte bara suttit på sammanträden med kammarkollegiet, med allvarstyngda miner och tjocka luntor av dokument.

Men det finns inget motsvarande ord likt väninna, för manlig vänskap. Om jag har en manlig vän, som är lite mer än en vän, och som skulle motsvara betydelsen av väninna, om vi vore kvinnor, så finns det inget sånt ord som jag känner till. Vi säger väl oftast att vi ska träffa en kompis, men det är ju inte tydligt könsbestämt, så det kan ju faktiskt vara en kvinna som jag har som kompis. Men en kvinnlig kompis kan jag ju aldrig bli lika nära vän med, som jag är med en man, för det skulle ju kunna missförstås av den som jag är gift med. Hur skulle det se ut om jag kom hem och sa att jag åker till stugan i helgen med några kompisar, för att äta gott, supa och basta, om det visar att det är två kvinnor som jag tänker fara tillsammans med? Nej, kompis är osäkert och ett väldigt otydligt ord för manlig vänskap. Och motsvarar inte alls den relation som väninnor har till varandra, av kvinnligt kön.

Robert Gustafsson och Johan Rheborg

Jag tänkte en dag att jag borde komma på ett manligt alternativ till väninna. Väninna består ju av en sammanslagning av orden vän och kvinna. Om jag gjorde samma sak för oss män, skulle det bli en vänman, flera vänmän. Och det låter ju lite tokigt. Kanske man måste föra in ett annat språk, tänkte jag, till exempel engelska. Många hippa uttryck nu för tiden bygger ju på engelska ord, eftesom vi lever främst i den anglosaxiska världen. Hela min vänlista ägs ju till exempel av ett världsomspännande amerikanskt bolag, så det vore ju inte konstigt om vänmän hade en lite internationell touch.

Då kom jag att tänka på Van Morrisson, den irländske musikern, som i varje fall de flesta vänmän i min ålder någon gång diggat under sitt liv. Han är ju också känd under smeknamnet ”Van The Man” vilket är utomordenligt fint uttryck för de behov jag har. I och för sig blev han nån slags aktivist mot restriktionerna på Irland under covid, men tydligen är han förlåten och kommer till Sverige på turné i sommar.

Så jag plockade hans förnamn , van, som uttalas  ”væn” och la till det engelska ordet för man, som uttalas ”mæn”. Då blev det vanman för manlig vän, och vanmen i plural, för flera manliga vänner. Jag kände mig väldigt nöjd då jag hade löst problemet.

Men så kollade jag google översätt och det visade sig vanman betyder ”man som kör skåpbil”. Och tyvärr så känner jag ingen man som gör det. Kör skåpbil alltså.

Så kanske lika bra att ge upp försöken att hitta ett lämligt ord för manlig vänskap. Jag har kompisar som är män, och jag har även kompisar som är kvinnor, helt enkelt. Men jag har ingen väninna.

****

Liljevalchs 2023

Johan, Karin, Marianne och Jonas, vernissage på Liljevalchs 24 februari 2023.

Det var ju väldigt roligt och överraskande att komma med på Liljevalchs vårsalong igen. Den här gången fick jag hjälp att klara mig genom vernissagen av familjen, Karin och Jonas, och vännerna Johan och Marianne som rest ner till Stockholm, dels för att fira Johans pension och samtidigt passa på att se vårsalongen. Vi hade en trevlig dag, och avslutade med god middag på Hasselbacken, där även Mats Larsson, min forna arbetskamrat anslöt.

Släktträd

Förra gången jag var med i vårsalongen 2016, hade jag målat av mina mammas broderade dukar och hennes sista dagboksanteckning. Den här gången medverkar jag med en installation av sammanlagt nio akvareller, där jag målat av stubbarna efter fällda tallar, det vill säga själva sågsnittet, där årsringarna tydligt framträder. Hela samlingen fick namnet Släktträd, eftersom tallarna vuxit upp inom samma område. Men varje akvarell har också en egen titel efter hur gamla träden blev. De fyra på vänster sida: 45, 52, 69 resp. 49 år, den stora i mitten 70 år, de fyra på höger sida: 53, 47, 58 resp. 57 år.

Under pandemins första tid, åren 2020-21, var det en tung period. Många insjuknade och gick bort i förtid, både äldre och yngre. Uttrycket “alldeles för tidigt” användes flitigt i samband med många av dödsfallen.  Under samma period gjordes en röjning av skogen i närheten av mitt bostadsområde i Luleå. Jag följde arbetet, fällningen av träden, i samband med mina dagliga promenader. Och jag kom att tänka på att samma uttryck passar också för det moderna skogsbruket, eftersom träden fälls “alldeles för tidigt”.

Installationen ”Släktträd” är ett slags åskådligörande av mina känslor både inför pandemin och det ohållbara svenska skogsbruket, där gammelskogar snart är ett minne blott.
***

Björn Åkerstrand släpper ny diktsamling

Min kompis Björn Åkerstrand, författare och socialarbetare, född 1963 och uppväxt i Södra Bredåker. Bor sedan många år i Luleå.

Åkerstrand gav 2011 ut sin första bok ”Rörd över detta orörda vita”. Boken fick stor uppmärksamhet och positiva recension i flera tidningar. Han har också publicerats i tidskrifter och en antologi.

Vid sidan om sitt arbete som socialarbetare har Åkerstrand ett djupgående intresse för litteratur, eget skrivande samt musik. Hans nya bok ”Svärtorna i våra liv” utgår från Åkerstrands dagboksanteckningar som han skrivit dagligen sedan sin ungdomstid. 

Boken är ett försök att beskriva människans utsatthet i tillvaron, i förhållandet till naturen, relationer och tidens gång. Med hjälp av poesins koncentrerade form, vill texten skapa en slags meningsfullhet och göra vår tillvaro mer begriplig.

Dikterna kan ses som länkar mellan olika aspekter av tillvaron, mellan liv och död, det ljusa och mörka eller mellan hopp och förtvivlan. I detta mellanrum har naturen och särskilt fåglarna i vår närhet en stor uppgift.

Boken finns att beställa på Bokus och Adlibris.

Singing people together – en anti-SD manifestation

Nu när den högernationalistiska regeringen gör allt för att genomföra Sverigedemokraternas främlingsfientliga och rasistiska partiprogram och det är uppenbart att våra demokratiska värden är under attack, har det känts hopplöst. 

Vad ska jag göra för försöka motverka det hemska som händer? Att på Facebook dela artiklar som upprepar kritik mot SD från vänsterhåll, kanske är ett bra sätt, men de läses ju bara av mina vänner, som jag vet tycker samma sak. I och för sig kanske någon liberal finns på vänlistan och kan agera mot det stora sveket som skett inom det partiet. men det är tveksamt.

Så  jag har, som kanske många andra, mått dåligt sedan valet och över allt negativt som händer. En slags handlingsförlamning, och svårighet att hitta en riktning i det nya landskapet, som nu är fyllt av fascism och främlingsfientlighet.

Men så gick jag på “Singing  people together, en internationell körfestival som utspelades på Ebeneser lördagen den 29 oktober. 

“Singing people together” är en internationell körfestival som skapades av Monica Åslund, som tragiskt gick bort förra året. Det är numera föreningen Singing people together samt volontärer från Världens kör som anordnar festivalen. Inom ramen för detta har återkommande samarbete skett med sångare och musiker bl.a från Sydafrika och Haiti. Dessa hade nu kommit till Luleå och under lördagen var det workshops med den internationella kören. Där språken blandades; svenska, samiska, meänkieli, haitiska och språk från Sydafrika. Allt det som hade hänt under dagen visades på scenen samma kväll på Ebeneser.

Jag satte mig tillrätta, hade turen att få en bra plats nära scenen i den fullsatta lokalen. Köpte en öl, som jag höll i handen.  Och så satte det igång.

Sång av syskonen Kunda, samisk jojk av Anja Storelv och Astrid Tourda, musik från tornedalen av Jan Johansson och Susanne Rantatalo, Singing people från Sydafrika, Internationella kören, slagverkarna Mopou från Haiti, musiker från Göteborg under ledning av Sten Källman, m.m

Och jag blev helt tagen och rörd av det jag såg och hörde på scenen. 

Här möter vi människor från kulturer från olika delar av världen, här möter vi musik  från den samiska och tornedalska minoriteten, och här står vanliga lulebor i en salig blandning och sjunger på de olika språken. Och det slår mig, att denna kväll är den största anti-SD manifestationen som jag varit på! 

Karnevalens grundidé är ju att musiken är universell, och den kan förena människor tillsammans utan att någon behöver gå igenom ett enda språktest. Gemenskap och förståelse att vi alla hör ihop, oberoende av ras, språk eller kultur. Och det är naturligtvis därför som regeringen vill införa en svensk kulturkanon. Det handlar inte främst om att samla ett gemensamt kulturarv, utan det huvudsakliga syftet är istället att välja bort. Precis som viljan att utvisa och tvinga migranter att återvända till sina hemländer, vill man tydliggöra vad som inte passar in här. Därför kommer naturligtvis inte den samiska jojken att vara med i kulturkanonen, ej heller visor på meänkieli. 

Jag går hem efter kvällen på Ebeneser med en viss tillförsikt. Tacksam för alla de som jobbat med det här och gjort körfestivalen möjlig och därigenom hedrat Monica Åslunds minne, och den idé som hon hade, att sången kan förena oss människor.

Och jag tänker att någonstans där finns det en framtid ändå. Att fortsätta med musiken, konsten och skapandet, som alltid handlar om ett gränsöverskridande, med syftet att få människor att bättre förstå varandra.

***


Mitt semesterprat i Öviks radio 2022

I Öviks poddradio sänds programmet ”Sommarpratare” under juli månad, där olika lokala företrädare håller låda en timme.
Jag fick erbjudande att vara med och gjorde ett program om min uppväxt i Husum som sändes 4 juli.

Lyssna på programmet här nedan:

https/radiovik.se/sven-teglund

Vi lever i någon annans dröm

När Karin och jag var på Fårö häromsistens fick vi vara med och se en film på Ingmar Bergmans egen biograf. Vår son Anders, som var där samtidigt som oss, förslog att vi skulle se filmen ”Skammen” från 1968. Främst för att den handlar om kriget och kanske är relevant i dessa tider utifrån Rysslands invasion av Ukraina.

Skammen handlar om ett par, Jan och Eva Rosenberg (Max von Sydow och Liv Ullman) som ursprungligen är musiker – violinister i en symfoniorkester – men som dragit sig undan ett annalkande krig till en liten ö. Symfoniorkestern är upplöst och det finns heller ingen musik i filmen. Paret har ärvt en gård på ön, där de försöker överleva på ett litet jordbruk och egna odlingar.

När filmen börjar har kriget inte nått Jan och Evas område. Men till slut drabbar kriget även dem och de tvingas fly från sin gård. Bomberna faller, hus och kyrkor brinner och döda människor ligger överallt. Det ger kusliga associationer till de bilder vi nyligen sett från kriget i Ukraina.

Det är ett inbördeskrig och det pågår en invasion av ön. Men det verkar finnas olika motståndsrörelser och man får ingen riktig klarhet vilka som strider mot varandra, vem som är vän eller fiende.

Det Ingmar Bergman främst är intresserad av att skildra, är den tredje parten, det vill säga den vanliga människan som hamnar mitt i ett krig. Hur skulle man själv agera i en liknande situation? Ta modig ställning eller göra allt bara för att klara sig själv. Jan, som tidigare varit vek och känslig, förvandlas till en samvetslös person, som kan döda och stjäla för att klara den egna livhanken. Eva däremot, som tidigare varit den starka personen i relationen, blir knäckt och modlös.

När jag såg filmen, funderade jag mycket på titeln, Skammen, och varför den heter så. Ett svar kanske man kan finna i en replik som Eva uttalar när hon är mitt i flykten. Hon säger ungefär så här:
”Det känns som jag lever i en dröm, som dröms av någon annan. När den personen vaknar, kommer han att skämmas”.

Och det slog mig att vanligt folk genom historien ofta blivit statister i en persons dröm, det vill säga vansinniga idéer som härrör från en diktator eller kung. Många dras in i dessa drömmar och följer sin ledare på ett sömngångaraktigt vis. Medan andra inser att det är en mardröm, skapat av en förvriden hjärna.

Hitler drömde om ett Stor-Tyskland, som en upprättelse efter förlusten under första världskriget. Putin drömmer om ett Stor-Ryssland, som en upprättelse efter Sovjetunionens fall. Det finns många diktatorer och ledare som försöker förverkliga sina storhetsdrömmar, men som för folket blir till katastrofer.

Men tyvärr så kommer inte dessa män att vakna upp ur sin dröm och skämmas, som Eva i filmen tror. Hitler vaknade aldrig, han tog sitt liv. Något liknande kommer säkert att hända Putin, han kommer inte att behöva skämmas på egen hand. Det är alla andra som får stå där med skammen, de som följde med och trodde på honom.

Men det finns så många olika drömmar. Nato är också en dröm som dröms av någon annan; militärer, högerpolitiker och nu också ledande socialdemokrater. Alla är så ”trygga i sitt beslut” trots att det tagits medan folket sov. Man får be en stilla bön om att Nato inte visar sig vara den mardröm, som man kan befara.
*

Stå på ett ben

Entréhallen till Kulturens Hus är en av Luleå kommuns största mötesplatser, i varje fall till storleken. Tidigare fanns bord, stolar och bänkar utspridda i lokalen, så att många kunde sitta ner en stund, samtala eller vänta på en kamrat för att äta lunch tillsammans. Den fungerade verkligen som en mötesplats, av den sort som kommuner idag hyllar i sina måldokument.

Men sedan något år tillbaka är alla sittplatser borttagna. Till och med bänken vid fönstret där föräldralediga brukade sitta, har blockerats med ståbord, fast förankrade, så att de inte går att flytta.

Längst fram nära ytterdörren står en skylt som uppmanar alla besökare att ta av sig sina broddar och halkskydd från skorna, de är förbjudna i lokalen. Det är väl främst med tanke på trägolven i biblioteket. Och det är inte konstigt att en sådan uppmaning finns i Luleå, där vinterhalvåret innebär ständigt isiga gator och torg. Särskilt stentrappan upp till Kulturens hus brukar vara en livsfarlig isgata, svår att forcera odubbat.

Så när jag besöker huset vintertid tar jag av mig broddarna vid ingången. Eftersom det inte finns någon stol eller bänk att sitta på, gör jag det stående på ett ben, och avlägsnar dem från en sko i taget. Jag är alltså så lycklig lottad att jag fortfarande kan utföra den manövern stående på ett ben. Men många äldre och rörelsehindrade klarar naturligtvis inte det.

Att ta bort alla sittplatser vid kommunens största mötesplats, är inte en slump. Det är en exkludering av vissa medborgare, det vill säga alla som inte kan stå på ett ben. Och det gäller många äldre, rörelsehindrade, föräldrar med barn i famnen och människor som har svårt med balansen pga intag av alkoholhaltiga drycker. Det vill säga precis de grupper som kommunen enligt socialtjänsten har ett särskilt ansvar för.

Man kan därför undra varför kommunen vill exkludera vissa medborgare på det här sättet. Att det inte stämmer överens med kommunens strävan formulerade i planer och måldokument, det är jag rätt säker på. Men jag har svårt att hitta svaret på själva frågan, varför vill kommunen bara prioritera folk som fortfarande kan stå på ett ben?

***

© Sven Teglund