Om självkänsla

Jag växte upp på femtiotalet och det har naturligtvis präglat de värderingar som jag burit med mig i livet. Som barn fick jag gärna beröm och uppmärksamhet om jag gjorde något bra, ett gott utfört arbete uppmuntrades alltid. Däremot sa mina föräldrar aldrig direkt till mig att de älskade mig eller att de tyckte om mig. De sa heller aldrig att ”Du är bra som du är” eller att ”Du duger”, det var okända uttryck hos oss.  

Det var bara själva görandet som betydde något, att arbeta hårt och målmedvetet och att alltid göra sitt bästa. Och det var först när vi utfört ett gott arbete, skottat snö, burit ved eller klippt gräsmattan, som vi var värda att få ett litet uppskattande ord,   “nu har du varit duktig”. 

Det var nog därför jag och mina syskon grundlade en konstant låg självkänsla som kombinerades med ett högt bekräftelsebehov. Vi kände aldrig att vi riktigt dög och vi kunde därför  jobba hur hårt som helst bara för några få positiva ord.  Jag tror att den kombinationen var utprovad under långt tid som den bästa förutsättningen för att få fram goda och lojala arbetare. Att jobba hårt och få uppskattning som en duktig yrkesman var tillräckligt, då kunde man stå ut med både låg lön och utsliten kropp. 

Men låg självkänsla kombinerat med stort bekräftelsebehov är inte bara en viktig drivkraft för arbetare, det gäller många andra områden i samhället. De flesta skapande yrken, som till exempel konstnärer, artister, skådespelare (ja, särskilt skådespelare) lyckas ofta bäst om de som barn aldrig fått höra att de varit älskade. Hävdelse- och bekräftelsebehov leder till storartade rollprestationer, uppburna författarskap och mäktiga konstverk som får sin näring från denna brist på kärleksyttringar från föräldrarna.. Även många entreprenörer och företagsledare, har haft en uppväxt som skapat just den där speciella blandningen av bekräftelsebehov och bristande självkänsla. Man kan nästan säga att denna personlighetstyp varit grunden för utvecklingen av de det moderna industrisamhället.

När jag själv fick barn på 80 och 90-talen så förde jag vidare traditionen och jag har inget minne av att jag nånsin sa att jag älskade dem. Jag förutsatte att de skulle förstå det ändå. Nu när de är vuxna och flyttat hemifrån så har jag på olika sätt försökt kompensera min bristande jagstödjande uppfostran på olika sätt. Till exempel delar jag mina lösenord till olika streamingtjänster och dagstidningar som jag prenumererar på, så att de gratis kan kan ta del av det mediala utbudet. Det är väldigt uppskattat och jag hoppas att de förstår att det är en form av verklig pappakärlek. 

Men jag har lagt märke till att nuförtiden är det annorlunda och att dagens föräldrar förmedlar helt andra värderingar. Nu vill man att barnen ska ha god självkänsla, gå sin egen väg och utbilda sig till yrken som de själva har valt. 

Föräldrar idag visar sin kärlek helt öppet och de säger till barnen att dom duger som dom är. Många barn får därför en god självkänsla och de känner sig nöjda med sig själva. Jag undrar vilken påverkan den här utveckling kommer att ha på produktiviteten i samhället. Vi kanske får en uppväxande generation där ingen längre  vill slita ut sig i ett yrkesliv med dålig lön och undermåliga arbetsförhållanden, helt enkelt för att de uppskattar sig själva och anser sig ha ett eget högt personligt värde.  

Men jag är också lite orolig för vad som kommer att hända med den kulturella sektorn. Konst, teater och litteratur kanske får svårt att rekrytera nya utövare om vi får en alltför lycklig befolkning. Men man får hoppas att det fortfarande finns familjer där det kan gå tillräckligt snett, för att lägga grunden för ett viktigt konstnärskap. Själv lyckades jag till slut bli konstnär, och jag sänder en tacksamhetens tanke till mina föräldrar som skapade denna möjlighet, genom att aldrig säga att de älskade mig.

****