Jag växte upp på femtiotalet och det har naturligtvis präglat de värderingar som jag burit med mig i livet. Som barn fick jag gärna beröm och uppmärksamhet om jag gjorde något bra, ett gott utfört arbete uppmuntrades alltid. Däremot sa mina föräldrar aldrig direkt till mig att de älskade mig eller att de tyckte om mig. De sa heller aldrig att ”Du är bra som du är” eller att ”Du duger”, det var okända uttryck hos oss.
Det var bara själva görandet som betydde något, att arbeta hårt och målmedvetet och att alltid göra sitt bästa. Och det var först när vi utfört ett gott arbete, skottat snö, burit ved eller klippt gräsmattan, som vi var värda att få ett litet uppskattande ord, “nu har du varit duktig”.
Det var nog därför jag och mina syskon grundlade en konstant låg självkänsla som kombinerades med ett högt bekräftelsebehov. Vi kände aldrig att vi riktigt dög och vi kunde därför jobba hur hårt som helst bara för några få positiva ord. Jag tror att den kombinationen var utprovad under långt tid som den bästa förutsättningen för att få fram goda och lojala arbetare. Att jobba hårt och få uppskattning som en duktig yrkesman var tillräckligt, då kunde man stå ut med både låg lön och utsliten kropp.
Men låg självkänsla kombinerat med stort bekräftelsebehov är inte bara en viktig drivkraft för arbetare, det gäller många andra områden i samhället. De flesta skapande yrken, som till exempel konstnärer, artister, skådespelare (ja, särskilt skådespelare) lyckas ofta bäst om de som barn aldrig fått höra att de varit älskade. Hävdelse- och bekräftelsebehov leder till storartade rollprestationer, uppburna författarskap och mäktiga konstverk som får sin näring från denna brist på kärleksyttringar från föräldrarna.. Även många entreprenörer och företagsledare, har haft en uppväxt som skapat just den där speciella blandningen av bekräftelsebehov och bristande självkänsla. Man kan nästan säga att denna personlighetstyp varit grunden för utvecklingen av de det moderna industrisamhället.
När jag själv fick barn på 80 och 90-talen så förde jag vidare traditionen och jag har inget minne av att jag nånsin sa att jag älskade dem. Jag förutsatte att de skulle förstå det ändå. Nu när de är vuxna och flyttat hemifrån så har jag på olika sätt försökt kompensera min bristande jagstödjande uppfostran på olika sätt. Till exempel delar jag mina lösenord till olika streamingtjänster och dagstidningar som jag prenumererar på, så att de gratis kan kan ta del av det mediala utbudet. Det är väldigt uppskattat och jag hoppas att de förstår att det är en form av verklig pappakärlek.
Men jag har lagt märke till att nuförtiden är det annorlunda och att dagens föräldrar förmedlar helt andra värderingar. Nu vill man att barnen ska ha god självkänsla, gå sin egen väg och utbilda sig till yrken som de själva har valt.
Föräldrar idag visar sin kärlek helt öppet och de säger till barnen att dom duger som dom är. Många barn får därför en god självkänsla och de känner sig nöjda med sig själva. Jag undrar vilken påverkan den här utveckling kommer att ha på produktiviteten i samhället. Vi kanske får en uppväxande generation där ingen längre vill slita ut sig i ett yrkesliv med dålig lön och undermåliga arbetsförhållanden, helt enkelt för att de uppskattar sig själva och anser sig ha ett eget högt personligt värde.
Men jag är också lite orolig för vad som kommer att hända med den kulturella sektorn. Konst, teater och litteratur kanske får svårt att rekrytera nya utövare om vi får en alltför lycklig befolkning. Men man får hoppas att det fortfarande finns familjer där det kan gå tillräckligt snett, för att lägga grunden för ett viktigt konstnärskap. Själv lyckades jag till slut bli konstnär, och jag sänder en tacksamhetens tanke till mina föräldrar som skapade denna möjlighet, genom att aldrig säga att de älskade mig.
****
Elisabet Nilsson
Ja, du Sven, s o m jag känner igen mig! Nej, jag minns inte heller att mina föräldrar någonsin sa att dom älskade mig, men om man hade en 5:a på provet i engelska, då blev i alla fall mamma väldigt glad. Pappa hade väl pinkat på sig om jag lyckats så väl i matte. Eller fortsatt med friidrotten, det som han själv hade varit så bra i. Ändå kände jag mig aldrig icke-älskad. Det där ”älska-ordet”, det var inget som användes. Jag hörde aldrig mina föräldrar säga att dom älskade varandra. Och nu? Jag tycker fortfarande att det är svårt att säga dom orden .., det låter på gränsen till teatraliskt i mina öron (men jag tycker inte att det ÄR det). Vi är väl kanske lite kärva av oss. Jag glömmer aldrig när jag, på besök i Skåne hos min syster och systerdotter (som för övrigt är bara 13 år yngre än jag själv) en kväll sa: ”Jag kanske inte har sagt det så många gånger, om än nånsin, men nu Rita vill jag att du ska veta att jag älskar dig SÅ OÄNDLIGT mycket!” Då log hon och sa på sin Luledialekt ..”ja, dito!”
Som vi har skrattat åt detta. Det är väl så vi är, men jag f ö r s ö k e r att bättra mig. Och Sven: tack för ett – som alltid – sååå klokt och läsvärt inlägg!
Sven Teglund
Haha…..vilken fin historia, när du fick för dig att plötsligt använda ordet älska, och hon svarade ”ja, dito” . Jag förstår verkligen hur överraskad hon blev :))
Men visst är det märkligt, att man aldrig fick uttrycka sin kärlek till sina barn, men, som du skriver, ändå kände att man var älskad. Jag tror att föräldrar på den tiden var rädd att få själviska och egoistiska barn, och därför skulle barnen absolut inte skämmas bort med berömmande ord. Ett slags jantelag, där ingen fick vara bättre än någon annan. Det var nog inte så dumt egentligen, det skapade en slags solidaritet, som nu har försvunnit när alla ska ”satsa på sig själv”. Tack för din kommentar Elisabet! Ha de fint på premiärturen med segelbåten.
Olle Nordberg
Underbart! Jag växte upp under samma epok. Jag fick dock ofta höra att jag var älskad av mina föräldrar. Men mamma kryddade detta understundom med frasen: ”även apan tycker att hennes unge är vackrast”. Blev aldrig skådespelare.
Sven Teglund
Haha….vilket bra försvar din mamma hade, när hon dristade sig att säga att hon älskade dig! Men jag förstår att det ändå sabbade din skådespelarkarriär.
Bert
Nu förstår jag varför jag blivit så duktig. På allt!
(Men ändå kände jag mig åtminstone uppskattad som barn. )
Sven Teglund
Ja, samma här. Kanske FÖR duktig för mitt eget bästa.
Uppskattning förmedlades väl mest genom omsorg, mat på bordet, rena lakan, tvättade kläder. 🙂
Turtlan
Klockrent. Känner så väl igen det där att göra saker är så viktigt. Att tex städa eller renovera. Då har man gjort något på riktigt. Men om man säger att man suttit en stund på trappan och hämtat kraft eller funderat på något. Nej då har man inte gjort något.
Något ska göras varje dag är min mamma i ett nötskal. Har hon haft en dag när varit mer trött eller haft ont, då är det inte bra för då har man inte gjort något.
Sen att säga att man är bra på något. Kommer man från en slags bruksort som jag kommer ifrån i östra Värmland ja då får man inte vara duktig eller utbildad för då är man märkvärdig. Ja visst det låter knäppt, men finns mycket sån mentalitet där. Kallas väl också för Jante… (bor inte där numera)
Tack för fint inlägg!!!
Sven Teglund
Tack Turtlan! Ja, det var också farligt hemma hos oss, att vara för duktig, det kunde leda till att man förhävde sig, och det var absolut inte bra. Så det var en svårt balansgång!