Långsamhet och minne

Långsam skog

Det finns ett hemligt band mellan långsamheten och minnet, mellan snabbheten och glömskan, läser jag i Erling Kagges bok “Att gå”. Citatet kommer i sin tur från Milan Kunderas roman “Långsamheten”. Kundera tar som exempel en man som går längs gatan och försöker dra sig till minnes något han glömt. Utan att tänka på det saktar han då in på stegen. En annan man, som försöker glömma en pinsam händelse, gör precis tvärtom, och skyndar på stegen, som om han snabbt vill komma bort från det som ligger nära i tid.

Kundera menar att graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet och graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet. Det gäller även känslor; ju snabbare jag rör mig i tillvaron desto längre bort hamnar mina känslor, och om jag stannar upp, kommer känslorna tillbaka.


Graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet och graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet.

När man blir äldre försämras lätt minnet, det är väl ett utslag av naturligt åldrande eller så kanske det bara börjar bli för fullt på hårddisken. Jag får allt svårare att komma ihåg namn på personer och det kan ta en stund innan polletten trillar ner. Är det kanske därför vi äldre tar oss fram allt långsammare på promenaderna, som ett slags förtvivlat försök att hålla kvar våra minnen? Eller så är det bara att vi har mer tid, till skillnad mot de unga som stressar på väg mellan dagis, arbete, gym, karriär och köksrenoveringar.

Det är vissa namn som jag har svårare att komma ihåg än andra. Jag har insett att det främst är namn som redan är upptagna av syskon, släkt eller vänner som jag hade som barn. Till exempel om jag träffar en ny person och han heter Lennart, precis som min äldre bror, så har jag väldigt svårt att lära mig dennes namn. Som om ordet Lennart redan är upptaget av en person, och denne person betyder så mycket för mig att en stor del av min hjärna redan är ockuperad av minnen, historier och bilder som är starkt kopplat till just det namnet. Och det finns inte plats för några fler.

Jag har en teknik som brukar fungera. Om jag träffar en ny person som till exempel heter Kenneth, så tänker jag – aha, samma namn som Kenneth Norberg i Husum. Eller Anita, samma som min kusin eller Kjell, samma som Kjell Svensson, min mammas kusin. Det brukar fungerar rätt så bra, det blir lättare att komma ihåg, genom att koppla ihop det nya med det gamla.

Ibland hoppas jag att det ska bli bättre, det är ju färre och färre som är döpta med 40 och 50-talsnamn och numera heter barn Liam, Noah, Lykke och Tuva. Men tyvärr, namn har en tendens att återkomma varannan generation. Och tittar man på namntoppen för 2018 ligger Alice i topp. Det vill säga samma namn som Alice Hellgren, som bodde granne med oss på Nyhemsvägen i Husum. Men vi uttalade hennes namn Aliise, och inte Allis. Och det krånglar ju till det.

****

Föregående

Hem för resande

Nästa

Aldrig fler än tre

4 kommentarer

  1. Ove Rönnbäck

    Namn kan också. säga en del ;ex.vis om namnet slutar på:
    Enko,onko -Ukraina
    Adze,-idze,-vili:veli -Georgien
    Kring Kalix hittar vi-bäck som iRönnbäck Blombäck,Lundbäck.
    Så har vi då alla namn i Tornedalen,men det är en helt annan historia.

    • Sven

      Ja precis, namn är också platsbundet. Berätta om Tornedalen också!

  2. Ja, berätta gärna om Tornedalen, Ove Rönnbäck!
    Min faster hette också Alice. Hon var född i Kalvträsk i Västerbotten, men bodde på Bergnäset i Luleå den större delen av sitt liv. Kocka eller nåt sånt på flygflottiljen, tror jag. Och pappa och hans syskon uttalade det som Aliiiiise.

    • Sven Teglund

      Ja, helt rätt uttal! Men jag gissar att det är vanligare idag med Allis…. 🙂

Lämna ett svar till Elisabet Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Sven Teglund