Författare: Sven Teglund Sida 1 av 7

Måndag kl 7.26

Måndag kl 7.26
akvarell, 46×56 cm

Mina tankar går idag till alla arbetsföra som åker bussen till jobbet på morgonen i snöyra och mörker, första dagen efter julledigheten.

Den här bussen åkte jag själv, från Porsön till centrum, under den tiden jag fortfarande arbetade. Saknar verkligen den känslan, att åka iväg tidigt när det är mörkt, arbeta i åtta timmar, och sen komma hem när det blivit mörkt igen. Det kändes så meningsfullt.

Inte som nu, när jag som pensionär kan ligga kvar i sängen, och bara sova så länge jag vill.

*****

Oron i tiden

Oro

Alla som löser korsord vet att oro är ett litet hjul som håller reda på tiden i gamla klockor och urverk. Det har samma funktion som en pendel i en Moraklocka, den svänger hit och dit. Och det har visat sig att även den mänskliga oron har med tiden att göra.

I boken Tänk om skriver Roland Paulsens att oro bygger på kontrafaktiskt tänkande, det vill säga att vi tänker på det som inte finns i verkligheten. Vi oroar oss dels för framtiden, att vissa obehagliga saker kanske kommer att inträffa men som vi inte kan veta med säkerhet. Eller så oroar vi oss för det som kanske redan har hänt. Till exempel att vi glömt stänga av spisplattan hemma i köket och som gör att vi föreställer oss att huset ska antändas och brinna upp.

….oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet

Paulsen menar att oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet. Att oroa sig är alltså ett försök att försäkra sig om att oron är onödig, att det inte har hänt något (jag har inte glömt spisplattan på) eller det kommer inte att hända något farligt imorgon (allt kommer att gå bra).

I försöken att finna säkerhet och lugn rör sig oron fram och tillbaka som balanshjulet i klockan. Hur var det nu, stängde jag verkligen av spisplattan eller är den redan röd och het? Kommer föredraget jag ska hålla imorgon verkligen bli bra eller kommer jag att tappa tråden, bli nervös och få riklig armsvett?

Ju mer man försöker försäkra sig själv genom att tänka på det man oroar sig för, desto mer växer oron. Och till slut blir själva oron det stora problemet. Som ett mänskligt mekaniskt urverk, som tickar i våra huvuden mer eller mindre.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten. Det är alltså rimligt att vara rädd när man träffar på en spindel menar Paulsen. Andemeningen i hans resonemang som jag förstår det, är att man oroar sig för det som inte finns, medan man är rädd för det som är verkligt och kan vara farligt.

Och det är väl det som själva problemet med oro, att det kan skapas ur ingenting. Verkligheten är nämligen inte något som ”finns” rent objektivt, utan vår verklighetsuppfattning skapar vi tillsammans genom möten och samtal med varandra. Vi checkar hela tiden av om hur vi uppfattar saker och ting och det vi betraktar som verkligheten är egentligen summan av allas samlade beskrivning av den.

Jag tänker att många drabbas hårt av det under isolering och distans, att oron får fritt spelrum när vi inte längre kan träffa våra vänner och prata om vad vi ser, tänker och känner. Att det som hotar oss, själva viruset, dessutom är osynligt men inte desto mindre verkligt och farligt, underlättar inte saken.
*
När jag var barn så var min mamma väldigt bra på att oroa sig för olyckor. Hon hade förstått att om man oroar sig för att en specifik olycka skulle kunna inträffa, och tänkte väldigt mycket på den, då var den förutsedd och därigenom kunde den i princip inte hända.

En olycka är nämligen per definition oförutsedd. För om den vore känd i förväg så skulle man undvika den, och då skulle olyckan inte bli av. Alla olyckor som sker måste därför ha ett moment av överraskning i sig, för att räknas som en olycka. Min mamma var tvungen att räkna ut så många olyckor som möjligt, för att helt kunna skydda mig när jag gick ut hemifrån. Och det blev hon i och för sig väldigt bra på genom åren.

Men det fungerade inte så bra. Ett barn har ju den benägenheten att söka upp det som är farligt även om de blivit förvarnade om riskerna. Så jag drabbades därför av olyckor trots allt, olyckor som var förutsedda av min mor och därför inte var riktiga olyckor utan snarare borde kallas misstag. Misstag där skulden låg hos mig.

Så om det hände en olycka, så fick man i min familj inte sympati utan en utskällning. Olyckan var ju egentligen ingen olycka utan ett misstag, och om jag bara hade oroat mig tillräckligt för att just den olyckan skulle kunna inträffa, hade jag kunnat undvika den helt.
*
När jag själv blev förälder fanns det förhållningssättet kvar hos mig. Om någon av mina söner ramlade, cyklade omkull eller liknande, var alltid min första reaktion ilska. Varför gjorde du på det sättet? Det borde du ha förstått innan, att det där kommer inte att gå!

Oron i klockans mekaniska urverk, har följt mig genom hela livet. Tankar fram och tillbaka, men aldrig har jag lyckats ändra tidens förlopp och fått en olycka (eller om det var ett misstag) att förbli ogjord, efter att den en gång inträffat.

****

Stjärnklart över parkeringen

Stjärnklart över parkeringen,
akvarell, 35×50 cm

Efter att det varit mulet och grått i mer än en månad målade jag en önskedröm, en stjärnklar himmel över en parkering på Porsön.

Målningen blev klar på en fredag och konstigt nog, dagen efter skingrades molnen. Och på natten mot söndag kunde man äntligen se stjärnorna igen.

Jag har aldrig varit med om det tidigare. Istället för att hela tiden efterapa naturen kunde jag förekomma den. Jag insåg vilka möjligheter som konst har, om man vågar ta sig vissa friheter. Hoppas att jag kan bli lite modigare.
****

Peka-finger-året

Jag försöker att fånga tankarna som far genom huvudet men det är nästan omöjligt. De har en hastighet som tangerar ljusets.

Även om man luras att tro det, finns det ingen som styr över synapsernas slumpmässiga uppkopplingar i hjärnan, men ur detta kaos föds ändå symmetri och mening. En medveten tanke, är något som jag själv skapar genom att trycka på tankeapparatens pausknapp. Då först blir det jag som väljer och vrakar ur det tänkta och vaskar fram något betydelsebärande som kan formuleras, till exempel i en text. Skrivandet är ett sätt att meddela sig till mig själv.

Det fascinerar mig. Att tänka på hur jag tänker och hur jag inte tänker, och vad jag tänker, vad som egentligen upptar min hjärna.

Jag har en tendens att upprepa vissa tankar om och om igen, i en slags tvångsmässighet. Tankar som ältas som om de vore inspelade på en bandremsa i ett gammalt Dynacord-eko. Det är tankar som ofta har sitt ursprung i en stark känsla, något som berört mig på ett sätt som jag inte kan hantera eller bearbeta.

Det finns mycket i livet som vi upplever som problem men som inte är något problem.

Men tyvärr är det ingen bra utväg ur en svårighet. Att tänka krampaktigt på en och samma sak leder ofta inte till någon lösning.
Dessutom går inte allt att lösa.

Det finns mycket i livet som vi upplever som problem men som inte är något problem. Ett problem är nämligen något som går att lösa, bara man hittar rätt lösning. Men kroniska sjukdomar, ofrivilliga separationer eller dödsfall är inte problem, utan måste istället hänföras till livets villkor. Och livets villkor är inte något som går att lösa som om det vore ett problem, utan det är något som måste bäras. Därför är sorg efter förluster inte något som skall lindras eller botas, det måste bäras och genomlidas.

Vi moderna människor har svårt med det; vi vill kunna kontrollera och styra våra liv efter våra egna villkor, trots att vi inför vissa av livets villkor är helt maktlösa.

En del av vår tillvaro kommer vi alltid att måsta lägga i Guds händer, oberoende om vi tror på honom eller inte. På något sätt är det mer tröstande att lägga det i något övernaturligt än i den oberäkneliga slumpen.

När jag var barn och blev förkyld var min mamma mest intresserad av orsaken till att jag blivit sjuk. Antingen hade jag gått utan mössa eller med för lite kläder och därför, helt i onödan, kylt ner mig. Eller så hade jag varit besvärlig och trotsig en period, som nu resulterat i ett straff från den Gud som vi inom EFS trodde på. All sjukdom var något som någon hade skuld för, och vid varje insjuknande måste skuldfrågan redas ut. Noggrant.

Så när pandemin slog till i början av detta år så kände jag igen mig. Den stora frågan som präglat 2020 har varit: Vems är felet? Det har varit ett år av att peka-finger, det vill säga att peka ut den skyldige där skulden kan förläggas. Trump skyllde på kineserna, de 22 forskarna skyllde på Tegnell som i sin tur skyllde på äldreomsorgen, och de äldre skyllde på ungdomen, syskonen Einhorn skyllde på alla, finnarna och norrmännen skyllde på svenskarna och svenskarna skyllde på skidåkarna och regeringen skyllde på folkhälsomyndigheten.

2020 blev ett peka-finger-år. Till slut blev till och med statsministern arg och skällde på svenska folket, att nu måste folket skärpa sig, för det var de som hade skulden för detta. Det statsministern inte förstod var att moralism är det sämsta medel man kan ta till i krissituationer. Den klassiska bilden är nämligen sann, att när man pekar finger mot någon så riktas tre av handens fingrar mot en själv. Och det var det som hände Stefan Löfven. Det stora felet var att han förföll till simpel moralism när han tog till orda på skarpen, för det drabbar alltid till slut en själv. Löfvens tre fingrar som han riktade mot sig själv den gången, slutade i tre ödesdigra besök på en galleria innan jul.

Men jag förlåter honom. Han kanske drogs med i peka-finger-året som många av oss andra. Han gör så gott han kan, och misstag kan vem som helst göra. Till och med jag kan glömma bort mig ibland och gå ut för lite klädd och bli kall och dra på mig en förkylning. Då tänker jag på min mamma, och hoppas hon förlåter mig. För där uppe där hon befinner sig nu, har hon full kontroll över vem som är skyldig. Men hon skäller aldrig på mig längre. Hon har väl förstått att det är meningslöst.

Snöfall på Sundet

Snöfall på Sundet
akvarell , 47×56 cm

När jag var barn längtade jag intensivt efter snön inför julen. Jag hade en rullgardin i mitt sovrum som jag varje morgon smög upp sakta, så att det blev en glipa längst ner. Ungefär som att smyga fram vinnare när man rättar en rad i V75. Många dagar var det mörkt men plötsligt en dag lyste det vitt av nyfallen snö. Högsta vinsten!

Långt senare hörde jag när Leonard Cohen sjöng låten ”It’s a crack in everything, that’s where the light comes in”. Då tänkte jag på den där glipan under rullgardinen, att det var ljuset i min barndom.

Numera behöver jag inte vänta, jag bestämmer själv när jag vill ha snö. Det är bara att måla en akvarell när längtan blir för stor.
****

Sten i Ryssbält nr X

Sten i Ryssbält nr X
akvarell, 56×47 cm

För ett tag sedan målade jag den här, men jag blev inte nöjd och la papperet i högen för kasserade målningar.

Men en dag så bestämde jag mig för ett nytt försök, och tog fram arket igen. Och nu blev det som jag ville ha det, med känslan av en stilla och varm sommardag, nere vid stranden.

Jag tycker att det ofta är så. Att jag vid första försöket misslyckas och ger upp, för att sen, ofta efter en promenad, tar nya tag och försöker igen. På nåt sätt är det skapandets villkor.
Och kanske livets.
Många försök och misslyckanden. Några få lyckade fall.

****

Snöfall på Docentvägen

Snöfall på Docentvägen
akvarell, 46×56 cm

I min längtan efter snö målade jag den här akvarellen. Kanske ett försök att få en förnimmelse av alla kvällpromenader som jag har framför mig, i coronasäkrade snöfall på Porsön.

Jag möter sällan någon människa, ser mest bara enstaka spår av någon som redan gått förbi.

****

Storspoven

Storspoven
trådskulptur, 30×30 cm

Storspoven är världens största vadare. Tyvärr är det en hotad art, har minskat med 50 procent de senaste trettio åren. Men fortfarande kan jag höra den i Ryssbält med sitt ödsliga drillande på sommarkvällarna.
****

Sten i Ryssbält IX

Sten i Ryssbält nr IX,
akvarell, 58×47 cm.

Jag fortsätter min dokumentation av stenarna som ligger i havet nedanför vår stuga.

Den här akvarellen innehåller så mycket av min sommar i Ryssbält. Jag står en bit ut i vattnet och solen, som står högt på himlen, skapar glitter på ytan och rörliga mönster som avtecknar sig på sandbotten. Att måla är ett sätt att stanna tiden och behålla ögonblicket. Jag kan när som helst kliva tillbaka in i bilden och känna sanden och vattnet mot mina bara fötter.

****

Frågan om evidens

Döden och riddaren
Trådskulptur 30×40 cm

Döden: Jag har kommit för att hämta dig.
Riddaren: Men jag har ju munskydd!
Döden: Ok, jag ger dig uppskov då. Men bara tills jag kollat upp om det finns evidens.

****

Sida 1 av 7

© Sven Teglund