Författare: Sven Teglund Sida 1 av 12

Långa äktenskap

Jag och min fru Karin har nu levt ihop i 47 år. Det är en lång tid. En dag frågade jag, om det mot förmodan skulle bli aktuellt med en ny man för henne, hur skulle han då vara?  Ja, sa hon, jag skulle nog vilja ha en lomhörd man.
Jag var tvungen att följa upp det lite märkliga svaret och förstod till slut att hon egentligen hade sagt “en lyhörd man”.
Jag hade väl inte lyssnat tillräckligt noga, som vanligt.

Långa äktenskap kan ju ha sina utmaningar. Våra grundläggande behov av trygghet och förutsägbarhet tillfredsställs ju verkligen i äktenskapet, i det vi kallar ett gemensamt hem. Å andra sidan har vi också ett lika starkt behov av äventyr, överraskningar, att få uppleva nya platser och träffa nya människor. Att förena dessa två grundläggande behov är inte alltid så lätt.

Jag har en kompis som också lever i ett långt äktenskap. Han har fått sämre hörsel på höger öra. Det framkom vid en undersökning att det uppstått en grop i hans trumhinna. Och att han därför inte längre hörde en viss ljudfrekvens lika bra. Det visade sig senare att den frekvens som var nedsatt, var just inom samma område som hans frus röst låg. 

Kanske är det så att äldre mäns bristande lyhördhet för sina kvinnors berättelser, inte beror på ett stigande ointresse, utan istället på en långvarig utmattning av själva hörselorganen. Att efter alla år av lyssnande på hustrun och hennes lite högre frekvenser, har det skapat gropar i våra trumhinnor. Naturligtvis främst i höger öra, eftersom vi oftast kört bilen, med frun på höger sida.

Men jag tycker ändå att det verkar som om vi äldre män, bortsett från våra hörselnedsättningar, i högre grad föredrar tryggheten i fåtöljen framför teven. Det visades tydligt till exempel i Filip och Fredriks film om pappan Lars, i “Den sista resan”. Livet blir mest upprepningar och rutiner, kanske i form av långa vistelser i stugan, gärna i ensamhet. Det vill säga våra behov av äventyr och risktagande minskar. 

Kvinnor däremot, särskilt kulturtanterna, verkar leva upp på ålderns höst. De går på sammankomster av olika slag, målarkurser och bokcirklar, och de fyller alla kulturlokaler för att lyssna på författare som berättar om sin senaste bok. Äventyrslystnaden verkar riktas utåt och reslusten ökar ständigt, när kanske tillfredsställelsen inom den äktenskapliga institutionen har en tendens att minska.

När Karin åker iväg, tillsammans med någon väninna på en ny kurs eller på en ny långresa till exotiska länder, vinkar jag motvilligt farväl. Men när jag blir ensam hemma och går samma promenad runt Porsön som vanligt, tänker jag, att jag också gör en slags resa, den som Proust en gång lärde mig. Han som låg hemma i sängen och skrev sju romaner i serien “På spaning efter den tid som flytt”. Proust myntade följande devis: Att upptäcka mysterier sker inte bara genom att resa till nya platser, det kan också vara att se sin egen plats med nya ögon.

Kanske kan man också tillämpa den tanken för långa äktenskap. Att upptäcka mysterier sker inte bara genom att träffa nya människor, det kan också vara att se sin livskamrat med nya ögon.

För det behövs nog både avstånd och distans, för att man ska kunna se den andre på nytt sätt och upptäcka sidor som man inte tidigare sett. Antingen genom yttre resor till nya platser eller genom inre resor till okända kontinenter inombords.


***

Om olika träningsmetoder

En granne berättade för mig om en äldre kvinna som intervjuades i radio. Reportern frågade om vad som var hennes hemlighet för att hålla sig i form, trots hennes höga ålder. Jo, sa hon, jag gör 10 Kiruna varje gång jag reser mig från en stol. Med det menade hon att hon klev upp och sen satte  sig igen, och upprepade det 10 gånger innan hon till slut gick iväg. Det vill säga squats inbyggda i den dagliga tillvaron. Jag vet inte vilken koppling det var till just Kiruna, men kanske hon tänkte på gruvhissen som går upp och ned med malmen, tungt upp och lätt ner.

Det funkade bra för henne, även om jag tvivlar på att 10 Kiruna är en träningsmetod som har vetenskaplig grund.

En annan  träningsmetod, som jag själv använder, är 10 000 steg om dagen. Det är ju lätt att mäta antal steg med dagens tekniska utrustning. Men det har inte heller någon vetenskaplig underbyggnad. Idén härstammar nämligen från Japan där metoden lanserades bara för att sälja en särskild stegräknare.

Hälsosidorna i dagspressen har det senaste året fyllts av artiklar med aktuell forskning om vad som fungerar och inte fungerar för att hålla gamla kroppar i trim. Just metoden att gå 10 000 steg om dagen har kritiserats av forskare för att helt sakna grund. Istället har forskningen fokuserat på hur FÅ steg man behöver gå för att uppnå en bra effekt. 10 000 steg dömdes ut direkt, istället ansågs 7000 steg vara tillräckligt. Några månader senare kom nya besked, nu kunde man klara sig med 2000 steg bara. 

Jag vet inte varför den vetenskapliga forskningen plötsligt blivit så intresserad av att få folk att gå färre steg, kanske för att minska hälsoångest hos många, vilket i och för sig  vore ett hedervärt syfte. Men jag är säker på att skulle vetenskapsmännen få tag i 10 Kiruna-metoden, skulle den nog också dissas och det skulle kanske bara bli 2 Kiruna kvar. Men kvinnan i radio kommer inte att lyssna på det, det är jag säker på, vilket inte heller jag gör när det gäller antalet steg.

Det finns en metod som mäter ålder i förhållande till balansen. Om man ställer sig på ett ben och blundar, och räknar hur många sekunder man klarar av att hålla balansen, säger det mycket om ens rent biologiska ålder. Det är betydligt svårare än man tror, när man håller ögonen stängda. Så här ser några exempel ut:
< 40 år: 15 sekunder
40-49 år: 13 sekunder
50-59 år:   8 sekunder
70-79 år:   3 sekunder

För att försöka minska min biologiska ålder till en lägre nivå än min kronologiska ålder, har jag nu i flera år tränat att stå på ett ben. Särskilt när jag väntar på bussen, eller står i kön på en affär, har jag passat på att stå som en tupp. Och det har fungerat, jag är numera betydligt yngre än jag ser ut.

Det enda som oroar mig är att det ska komma någon ny rapport som hävdar att man inte behöver kunna stå så länge på ett ben samtidigt som man blundar, som tidigare hävdats. Men det hoppas jag inte. Balans i livet är viktigt inte bara när man står på ett ben, utan även mellan den man är och den som man borde vara, enligt hälso- bilagorna i tidningarna.
*****

Vernissage Bodens Konsthall 20 april 2023

Tack alla som kom till min vernissage i Bodens konsthall! Det blev publikrekord med hela 60 besökare, helt otroligt! Och många fina samtal blev det, med vänner och bekanta, några hade jag inte träffat på många år.

Utställningen hänger fram till 19 maj. Bodens konsthall är öppen varje onsdag till söndag 11-16, men är stängd må-tis.

Välkomna!

Men barnbarnen Lena och Jonathan.

Inför utställning i Bodens konsthall 20/4 – 19/5

Stjärnklart över Varvet II, 41×62 cm (h/b)

På lördag den 20 april kl 13:00 är det vernissage för min utställning ”Akvareller och böjda trådar” i Bodens konsthall (Försvarsmuseet). Konsthallen är ganska stor, med hela fyra rum som ska fyllas med konst.

Rum nr 1.
Här kommer jag att visa nya akvareller med vinter och kvällsmotiv. Till exempel, ”Stjärnklart över Varvet II” som jag målade vid köksbordet när Karin var bortrest till Indien.
Jag har ju länge målat stadsmotiv, främst från Porsön/Luleå; hus, parkeringar och gator som betraktas som fula eller osköna. Det är sånt som jag går förbi på väg till ICA eller på väg till bussen eller på kvällspromenaden i snöyra.
Allt man ser varje dag tenderar man att inte längre Se.
Istället tar tankarna över; vad ska jag äta till middag, fan vad det blåser kallt, är det här ett bra liv.
Jag tänker att man blir lite nöjdare med sitt liv, om man lyckas fortsätta Se, det man redan sett tusen gånger.
Så man slipper längta bort, i varje fall hela tiden.
(to be continued)
****

Musik och konst

Bill Olson, konstnär från Umeå, ställer just nu ut på Galleri Lindbergs. Det är en i raden av många fina utställningar som galleriet bjudit på de senaste åren. Tydligen har även Bill Olson ställt ut där en gång tidigare, för flera år sedan.

Större delen av de målningar som visas har motiv av musicerande människor, som spelar tillsammans med pianon, gitarrer och andra instrument. Det är nästan som om det pågår en musik-konsert i rummet men utan ljud.

Musik till skillnad mot konst, är väldigt kroppslig. Det går nästan inte att sitta still när man hör en låt. Fingrarna eller en fot börjar snart följa med i takten. Musiken går rakt in i kroppen och tydligen uppfattas rytmen främst av vänsterhjärnan, medan melodin går till högerhjärnan, samtidigt som kroppens motoriska delar sätts i svängning.

Jag tycker att när jag hör viss musik t.ex jazz, är det svårare att sitta still än när jag lyssnar till klassisk musik, som inte ger samma behov. Att gå på en konsert med en klassisk symfoni upplever jag mera stimulerande för högerhjärnan, det vill säga mina mer känslomässiga områden. Även om det naturligtvis finns rytm också i den musiken.

Konst då, var och hur upplevs den? Det är ju sällan som någon börjar dansa framför en bild på en konstutställning. Jag har faktiskt aldrig sett det, förutom när det varit en performance som ingått i själva utställningen. Konst är kanske mer som en klassisk konsert av Beethoven, något som upplevs inombords mera än en stampande fot.

På vernissagen berättar Bill Olson att han både är musiker och har varit performancekonstnär, vilket naturligtvis syns i bilderna. Han beskriver sitt sätt att måla ungefär som ett improviserat jazzsolo. På papperet drar han några snabba streck med svart vaxkrita, där motivet uppstår i stunden, men med utgångspunkt från de figurer som redan ingår i hans reportoar. Denna intuitiva improvisation som tar sin början i de första svarta linjerna övergår sedan till pålägg av färg, som fyller figurerna med kropp. En stor målning tar ungefär 20 minuter att göra.

När jag stod och tittade på målningarna kände jag direkt att här gifter sig musiken med konsten, på ett helt fantastiskt sätt och på ett och samma ställe. Ett galleri som samtidigt är en konsertsal. Där den svarta kritan först sätter ackordsföljden och rytmen och där färgerna skapar de vackra melodislingorna i högerhjärnan. Det känns verkligen som att Bill Olson får Lindbergs galleri att svänga likt en jazzkonsert med Miles Davis eller Charlie Parker.

Så om man gillar musik kan man gärna gå dit och lyssna på den pågående konserten och samtidigt få sitt behov av spännande konst väl tillfredställt.
****

Broderi och utrotningshotade arter

Vi har två arbetsrum hos oss, min fru Karin och jag. I det ena rummet sitter jag och jobbar med mitt måleri medan Karin sitter i det andra, med olika slag av textila hantverk. Det kan vara broderier, sy kläder på symaskinen eller skapande av textila bilder. Hennes intresse av hantverk har ökat alltmer de senaste åren, och på typiskt kvinnligt sätt träffar hon ofta likasinnade, på kurser i nya tekniker, stickningskvällar eller broderigrupper.  Till skillnad mot mig, som på typiskt manligt vis alltid jobbar helt solitärt.

Karin är till exempel med i Täckelbo Broderiakademi som har en lokalgrupp i Luleå, som heter Norrtrådar. Föreningen beslutade 2023 om en utmaning till medlemmarna att brodera djur- och växtarter i Sverige som är rödlistade. De broderade verken skulle vara i måtten 20×20 cm.  Med hjälp av Luleå kommunekolog Örjan Spansk fick man en lista på arter. Graden av rödlistning bedöms i sju kategorier och förkortas med två bokstäver.

Det blev sammanlagt 34 arter, med djur från skogen, hav och fjärd, sjöar/vattendrag,  strand och äng.

Karin framför några av broderierna

Resultatet av Norrtrådarnas samlade broderier blev till slut både en fantastisk vacker och betydelsefull utställning. Den visades först på Kulturens hus, i samband med att Naturskyddsföreningen hade en helg om skogen i september och därefter flyttade den till Norrbottens museum. Och den hänger fortfarande kvar fram till 1 februari då museet kommer att stänga. Som tur är kommer utställningen att fortsätta visas, genom att åka på “turné” till olika ställen i länet. Så även om museet stänger nästa vecka kommer det att bli  flera chanser att se utställningen. 

Här några bilder på broderier så att ni kan få en liten uppfattning om hur fina och intressanta verk som ingår.

Som sagt, om ni inte sett utställningen, passa på att gå på Norrbottens museum innan den 1 februari. Eller håll ögonen öppna när utställningen åker på turné i länet.
****

Peter Sundström på Galleri Y

Peter Sundström ställer just nu ut på Galleri Y, Sunderbyns folkhögskola. Vernissagen gick av stapeln torsdag 18 januari och var välbesökt trots det kalla och blåsiga vädret.  Och det är inte så konstigt, Peter är sedan lång tid tillbaka en av Luleås främsta akvarellmålare. Med sina ljusa och transparenta akvareller, huvudsak med landskapsmotiv, har Peter haft många utställningar genom åren som befäst hans position inom det fria, flödiga men ack så svåra, akvarellmåleriet. Och många är de böcker som getts ut i länet som också begåvats med Peters målningar på omslaget.

Utställningen som nu visas på Galleri Y är någonting helt annat. Den heter Re:paintings, det vill säga ommålningar. Det innebär att Peter har tagit gamla kasserade akvareller, målat över dem med vit väggfärg, och sedan gått på dem igen med ny akvarellfärg. I och med det skapades andra förutsättningar som tydligt fått en stor påverkan på Peters måleri. Till exempel har han tvingats använda betydligt kraftigare färger för att få akvarellpigmenten att fastna på väggfärgen. Därför dominerar starkt lysande röd-oranga färger i många av bilderna.

Motiven har också påverkats av det nya experimentella måleriet. Här finns naturligtvis färgrika landskap, träd och skogar men ett vanligt motiv i utställningen är människofigurer som plötsligt dyker upp, ensamma eller flera tillsammans. Peter kallar dem “vandrare” och de har tydligen följt honom under arbetets gång.

De övermålade akvarellerna har fotograferats och sedan tryckts upp som Fine Art prints, och på väggarna hänger 30 inramade tavlor. Att bilderna är lika stora och hänger på rad ger en mäktig känsla och förstärker upplevelsen. Mitt i rummet hänger från taket några uppförstorade vandrare, monterade på plastskivor, vilket på något sätt befäster dem som det viktigaste temat för utställningen.

Det är känt i konsthistorien att många konstnärer återanvänt gamla misslyckade målningar och övermålat dem med ett nytt konstverk. Till exempel så vet man att Vincent van Gogh, som inte hade det så fett, målade över minst en tredjedel av sina tidiga dukar. 

 I början av sin karriär målade van Gogh dystra, brunfärgade målningar med motiv ur ett kärvt bondeliv, medan han senare utvecklade sin färgstarka och berömda palett.  Och jag ställer mig frågan, var det när van Gogh började måla över sina gamla brunaktiga målningar som han tvingades ta till mycket starkare färger, för att underlaget inte skulle synas? Kan det vara så att van Goghs måleri utvecklades genom re:paintings, precis som Peter Sundströms måleri nu gjort.

För när jag går omkring i Peters fina och färgstarka utställning, så kan jag inte låta bli att associera till van Gogh och de starka intensiva färger som också han använde.

Den tanken gör att det känns särskilt spännande med Peters utställning på Galleri Y och den imponerande utveckling som experimenten med övermålningar har lett till. Vid mitt besök fick vandrarna i rummet alltså ytterligare en följeslagare, det vill säga van Gogh, men kanske mera dold i färgskalan, än som helfigur.

****

Snö

GUSTAF FJAESTAD (1868‑1948)
Skidspår i vinterlandskap

Jag målar ofta snö. Tycker om vintermotiven när tillvaron stannat upp, tystnat och snön lägger sig över alltihop. Som att äntligen få  leva under ett skönt vitt duntäcke, då man får vila ifrån den kravfyllda sommaren när allt ska vara så jävla skönt och roligt.

Men hur man gör för att måla snö på ett bra sätt, har jag ingen aning om. Jag improviserar med olika färger, ibland blir jag nöjd, ofta misströstar jag.

Klas Östergren skriver i sin bok Renegater om “Snögalleriet”, där Torsten Ljung samlat ett stort antal snömålningar, av både bra och mindre bra konstnärer. I slutet av boken görs en beskrivning av snögalleriet och de medverkande konstnärerna. 

“Snön döljer och blottar på samma gång; ett snötäcke skymmer individuella särdrag hos ett enskilt objekt, och framhäver allmänna drag som utsträckning, en kropps volym, den kontur som väcker föreställningen om tinget i sig. “

Östergren citerar Axel Jensen i romanen Joacim.
“Snön skiner och det är skarp, torr luft, de svider på läpparna, den river i näsborrarna. Och när jag tittar på snön ser jag att det fladdrar små lågor av guld i den. Och det är diamanter i snön, de bryter i ljuset och gnistrar mot ögonen. Snön har blodådror, små rosa fläckar. Den har också en svag grönaktig ton och otaliga övergångar mellan vitt och blåvitt. Snö är ingen enkel företeelse. Snö och hud. Eller himmel……Det tar ett helt liv att förstå sig på det där.

GUSTAF FJAESTAD (1868‑1948)
Spår i snön

En av de bästa snömålarna var Gustav Fjæstad, som också kallades Rimfrostens mästare. Hans måleri är tekniskt mycket skickligt och hans vinterlandskap finns representerade på ett flertal museer. 

Den vita snön är inte vit. Och vi “ser” egentligen inte färger, utan vi tror att vi gör det. Jag såg ett intressant TV-program om det här, ett avsnitt av  Vetenskapens värld.

Ljuset som når ögat, är ljuset som reflekteras av föremål och består av ljusets olika våglängder. De koncentreras på näthinnan längst bak i ögat, som har tusentals ljuskänsliga celler. Vissa celler kallas tappar, och det finns tre sorter som är  känsliga för långa, medellånga och korta våglängder. Men ljuset har fortfarande ingen färg. Först när hjärnan tar emot informationen från tapparna kodas färgen in, och när den kodningen når ett område längst bak i hjärnan uppfattar vi färgen.

Om hjärnan inte var byggd på detta sätt, det vill säga ständigt korrigerar vår upplevelse av färg när föremål påverkas av bakgrunder, ljus och skugga, så skulle färgerna hela tiden ändra sig och vara värdelösa för oss. Om inte hjärnan skulle kompensera för bakgrunden skulle en röd jordgubbe se grå ut i en grotta, blå i gryningen och orange i skymningen. Hjärnan kalibrerar färgen för att den ska vara konstant. Trots det kan människor se färger olika och tolka dem på olika sätt.

Neuronerna i hjärnan omvandlar både ljus och bild från omvärlden till elektromagnetiska signaler, men när den omvandlingen sker bearbetas intrycken och skapar en redigerad bild av verkligheten. Faktum är att vi slänger bort 99 procent av “verkligheten” och gör en egen bild av världen, till något som vi kan använda. Det vi ser är en illusion, som vi själva skapat utifrån en begränsad perception. Illusionen består av små bitar av synintryck som vi får av våra ögon som är i ständig rörelse, och som hjärnan sedan “syr ihop” till en enhetlig bild, byggd på antaganden och modeller av hur världen fungerar.

Därför kan man inte säga att konst antingen är realistisk/figurativ eller abstrakt.  Även den avbildande konsten är abstrakt, eftersom ingen någonsin levt i den verklighet som vi uppfattar den. Vi lever alla i vårt medvetande, som bara är en förnimmelse av världen.

Jag får ibland höra att den realistiska och figurativa konsten är onödig, eftersom det numera finns fotografier, som kan avbilda verkligheten exakt. Det är en förlegad uppfattning, eftersom vi nu vet att även ett fotografi är en illusion. För så fort vi tittar på fotot, så filtreras bilden genom ögats saltvatten, proteiner och elektromagnetiska signaler, som omöjligt kan fatta ett korrekt beslut om vad vi ser där på bilden.

****

När pigmenten ligger i öppen dager

Om Roger Mettos utställning på Galleri Lindberg, november 2023

Roger Metto har växt upp i Kiruna men bor numera i Stockholm. Nu när han ställer ut på Galleri Lindbergs är det huvudsakligen motiv från Kiruna, särskilt med betoning på stadsomvandlingen men också landskapet runt omkring staden, det vill säga fjällvärlden. 

När jag kliver in i lokalen överväldigas jag av de färgrika målningarna, främst de i olja och digitalt screentryck. Det är starka grundfärger, blått, grönt, gult och rött som dominerar,  inte bara i fjällbilderna utan även över Kiruna stad, där marken har rämnat och stora gropar fyllda av värdefulla pigment ligger i öppen dager. Bara en tunn jordskorpa håller upp siluetten av det gamla Kiruna, stadshuset och kyrkan.

Här kan man verkligen säga att färgerna vibrerar och utställningen har något magnifikt och storslaget över sig. Lika storslaget som att plötsligt befinna sig på fjället mitt i den mest intensiva höstperioden, en klar och molnfri dag. Metto står här i en lång tradition av fjällskildrare, Helmer Osslund, Lars Pirak m.fl där de starka oblandade grundfärgerna haft uppgiften att försöka uttrycka den känsla, som en sådan upplevelse av naturen för med sig. 

Jag har själv flera gånger upplevt det, när jag efter tågresan, bussresan och transportsträckan genom fjällbjörkarna kommit upp på fjället och bara stått där och tittat, överväldigad och oförmögen att förstå att något sådant kan finnas. Och tänkt; här borde jag alltid vara.

Men fjällvärlden precis som Kiruna trakter är inte bara fina höstdagarna med starka färger. Långa tider är det ett gråblått töcken av hårt regn eller snöyra, för att inte glömma den långa perioden av mörker då solen inte ens behagar visa sig. Men konsten hjälper oss att fokusera på de tillfällen då de vackraste färgerna i naturen står i centrum. Och det slår mig att samerna, som befolkat området i tusentals år,  på samma sätt beskriver sitt land med hjälp av starka grundfärger,  till exempel i sin traditionella klädedräkt kolten. I samernas fall är färgerna starkt symboliska; grönt står för växter, natur och landet Sapmi, blått står för det livgivande vattnet , rött står för eld, värme och kärlek och gul symboliserar solen och ett långt liv.

Och jag upplever Roger Mettos bilder av Kiruna och fjällandskapet inte som avbildningar, även om det kan se ut så. Istället plockar han fram former och färger ur sin hembygd och vrider och vänder på dem och fogar samman dem till ett eget symboliskt landskap. Kanske som det är för oss alla som lämnat vår hemort och  ser tillbaka genom ett raster av minnen och upplevelser. Barndomsminnen med långa sommarlov då dagarna alltid var varma med sol och bad.

I tre av verken, har Roger Metto målat flera bilder på rad, monterade på avlånga pannåer. Det är väldigt effektfullt och det känns som att det är berättelser om olika fjällvandringar. Att gå i fjällen med tung packning i starkt motlut är ofta en stor ansträngning. Man tittar mest bara ner i marken och kämpar med svetten lackande i pannan. Endast korta ögonblick orkar man titta upp från stigen för att uppmärksamma en vacker fjälltopp, eller en magisk dal som öppnar sig. Roger Metto målningar visar hur upplevelserna av en fjällvandring ofta ser ut;  korta ögonblicksbilder på rad med några längre pauser med större perspektiv på landskapet. Det är suveränt utfört och visar på att Roger Mettos konst verkligen utgår från honom själv. Bara en person som gått den där stigen kan återge upplevelsen på ett sådant sätt.

De små akvarellerna som fyller en vägg är helt underbara, och man ser tydligt att de också varit förebilder för de större målningarna. Som om de är ett slags minnesfragment som sedan sammanfogats till en helhetsbild, kanske av det i barndomslandskap i Kiruna som inte längre finns kvar. Han målar fjällbjörkar på ett väldigt fint sätt, och det blir bilder som inte är övertydliga utan utnyttjar akvarellens möjligheter till fullo; transparenta övermålningar där björkarnas svarta fläckar bildar mönster som svävar över skogen. 

När jag lämnar utställningen känner jag mig positivt laddad, som om den färgexplosion jag upplevt även fått mig att vibrera i en mer positiv frekvens, högre än i min vanliga blågrå tillvaro. Det är uppenbart att inte bara färger, utan också livet i oss människor består av vibrationer, och det är väl därför konsten kan få oss att plötsligt skälva till.

Så alla som vill ta del av den frekvens som just nu ljuder starkt på Galleri Lindbergs rekommenderar jag att uppsöka Roger Mettos utställning. Och låta dig fyllas av naturens gröna, vattnets blåa, eldens röda och solens gula.

****

Förbisett liv

Om Ludvig Sjödins utställning på Lindbergs Galleri juni 2023

Stilleben är en kategori av motiv  inom bildkonsten där främst föremål, mat eller växter, står uppställda ofta på ett bord. Själva ordet betyder ungefär “stilla liv”. Det har varit vanligt från 1500-talet och framåt, ofta skickligt utfört. En dold symbolik har ofta funnits bakom föremålen och hur de utplacerats.

Vardagsrum

När jag besöker Lindbergs Galleri för att se Ludvig Sjödins utställning Skumrask, som pågår just nu och fram till 28 juni, tänker jag först på det klassiska stilleben-måleriet. Man skulle kunna säga att hans måleri ingår i den traditionen men med en avgörande skillnad. I Sjödins måleri verkar inte föremålen vara medvetet utplacerade för att skapa ett visst motiv med symboliska uttryck. Visserligen är det vardagsföremål som ligger på bord, hänger på en krok i hallen eller är lämnade ute i naturen men det är nog inget som konstnären medvetet konstruerat.

Istället har han valt att avbilda utsnitt ur den “verkliga” världen, där själva valet av utsnitten är konstnärens unika blick på tillvaron. Som om han går genom sin lägenhet och blicken råkar fastna på något, som alltid står där eller tillfälligt placerats av andra skäl än att skapa ett motiv. Det är alltså inte arrangerade stilleben vi ser, utan det är stilla liv som redan finns i själva verkligheten. 

Det som gör Ludvig Sjödins utställning så mäktig och fascinerande är att han på nåt sätt skapat en egen konstnärlig kategori, det vill säga, inte stilleben, utan snarare “förbisett liv”. Allt det betydelselösa som vi har runt omkring oss och som vi sett så många gånger förr, att vi inte längre ser det.

Och det som händer mig, när jag ser utsnitten ur “allas vår verklighet” som hänger på väggarna i galleriet, så kommer berättelserna till mig.

På skogsvägen

En gammal Saab står sönderslagen med avspärrningsband, och jag ser framför mig vilsna ungdomar som stulit den och kraschat den på en skogsväg. Polisen har varit dit men sen står den bara kvar där, kanske i åratal. Det slår mig att inga bilar stjäls längre, de går inte att tjuvkoppla dem som man kunde på gamla saabar.

Någonstan längs gatorna

På ett bord innanför ett fönster står salt- och pepparkar vid en gul duk och två servetter. Färdigt för en måltid för två. Och jag associerar till att dukningen är till  för en kvinna och en man, kanske på grund av salt- och pepparkarens skillnad i storlek och form. Men stämningen i målningen säger mig också att inga gäster kommer till stället längre.

Så där kan man gå runt som betraktare, och jag tror att många som besöker utställningen kommer att få liknande berättelser och reflektioner i sina huvuden.

Jag hoppas också att många kommer att upptäcka Ludvig Sjödins förmåga, att med sina speciella och nästan slumpmässiga utsnitt ur tillvaron, hjälpa oss att upptäcka våra egna “förbisedda liv”. En konst som får oss att vända blicken mot våra egna bord, bokhyllor och soppåsar, och upptäcka att personliga föremål alltid säger något viktigt om oss själva. 

Et in Arcadia ego

***

Sida 1 av 12

© Sven Teglund