Författare: Sven Teglund Sida 1 av 9

Kyrkan riskerar att kasta bort nyckeln

När jag fick höra att Kyrknyckeln, gratistidningen som utges av Luleå domkyrkoförsamling och Nederluleå församling, skulle läggas ned, blev jag rätt bestört. Tidningen kommer ut fyra gånger per år och innehåller information om kyrkans verksamhet men också fina intervjuer och porträtt av människor om deras förhållande till livet och tron på Gud. 

Jag är inte själv troende men däremot var båda mina föräldrar varmt troende och som barn följde jag ofta med dem på högmässor och bönemöten. Numera är det sällan jag går till kyrkan, det blir kanske någon julkonsert ibland, en begravning eller minnesstund. Men de återkommande numren av Kyrknyckeln, som dimper ner i min analoga postlåda, har på något sätt lyckats upprätthålla kontakten och intresset för kyrkans värld, den som jag fick med mig från barndomen.

Och att läsa tidningen har för mig varit ett välkommet avbrott i det vanliga mediebruset. I texter och krönikor har jag mötts av lugn och eftertänksamhet, som är den kristna kyrkans signum. Och när kyrkoförsamlingen i Luleå gjorde en undersökning av hur många som läser Kyrknyckeln och vad folk i allmänhet tycker om den, blev det ett gott resultat.

Totalt 56% av de tillfrågade hade observerat eller lagt märke till det senaste numret, och av dessa har 73% läst eller bläddrat igenom tidningen. 4 av 5 har som helhet en positiv uppfattning om Kyrknyckeln och högst är läsfrekvensen naturligtvis hos troende och de som är 65 år eller äldre.

Anledningen till nedläggningen av tidningen är, trots det goda mottagandet, tydligen att Kyrknyckeln mest appellerar till de äldre åldersgrupperna. Kyrkan vill hitta andra sätt att komma ut med sitt budskap, främst för att nå den yngre generationen. Det kan väl vara lovvärt och det finns säkert behov av en föryngring men det behöver inte ske på bekostnad av kontakten med den äldre och redan aktiva gruppen. 

Istället befarar jag att nedläggningen innebär att kyrkan inte bara kastar bort nyckeln, utan också stänger dörren för många av oss intresserade läsare av tidningen. 
***

Tranan

Tranan,
trådskulptur, 21x5x30 (b/d/h)

Jag är född den 25 mars, det vill säga på Marie bebådelsedag tillika våffeldagen. I arbetet med den här fågeln blev jag varse att den dagen också kallas ”trandagen” främst i Kalmartrakten och sydöstra Sverige.

Enligt sägnen ”bär tranan ljus i säng” vilket betyder att dagarna blivit så långa att det är ljust när man går till sängs. Tranan förebådar därmed vårens ankomst.

Jag tycker att det inte är så dumt att vara född på trandagen. Samma dag som jungfru Maria blev havande och då man alltid får äta våfflor med grädde och sylt.
Men först ska vi bara ta oss genom vintermörkret innan det blir ljust i sängen igen.

***

Stannfåglar

Talgoxen
trådskulptur, 21x6x9 cm (b/d/h)

Talgoxen är en av Sveriges vanligaste fåglar. Den finns hela tiden i vår närhet, både sommar och vinter, en riktig stannfågel. Jag tror att det flesta av oss känner igen dess läte: ”tí-ta, tí-ta”. Särskilt nu när snön har kommit flockas talgoxarna runt våra fågelbord.

Det slog mig en dag, att fågelskådare är så långt ifrån sverigedemokraterna man kan komma. De sitter hela våren med sina tubkikare och kameror med superobjektiv och väntar på flyktingar från andra länder. Fågelskådare kan åka långa sträckor bara för att få se skymten av en raritet från ett avlägset land eller lyssna på en sång som de aldrig hört förut. Och de tycker att det är sorgligt att flyttfåglarna bara får tillfälliga uppehållstillstånd, och måste lämna landet redan samma sommar eller höst. Därför längtar de intensivt till nästa vår, då massinvandringen drar igång igen.

Tänk om fågelskådarna plötsligt skulle bli främlingsfientliga och följa moderaternas tragiska exempel. Att de bara ville sitta hemma i köket och se på stannfåglar genom fönstret, talgoxar och nån enstaka blåmes. Fåglar vars läte de hört sedan de var barn och som inte väcker någon större nyfikenhet.

Fy fan så tråkigt. Att sitta som en sverigedemokrat hemma och klaga på mångfalden. Så meningslöst.

****

Aspskatan

Aspskatan
akvarell, 37 x 28 cm

Jag trodde länge att bostadsområdet Björkskatan i Luleå, fått sitt namn efter den rikliga björkskogen som finns runt området och som ofta bebos av skator. Björkarnas vithet och skatans svarthet bildar det den perfekta kombinationen, synlig både sommar som vinter. Men så är det ju inte. Skata kan också betyda något som sticker ut, och används ofta i ortnamn bland annat för vissa formationer t.ex. uddar. Ett annat namn kunde alltså vara Björkudden, och det stämmer väldigt bra om man betänker områdets geografiska läge i förhållande till fjärden.

Aspskatan däremot, är ett område av aspar där det ofta sitter uppflugna skator. Och det är jag själv som gett området dess namn, det ligger på Porsön nedanför höghusen. Det är inte så många aspar men nästan varje gång jag går förbi där, så sitter en eller två skator i någon av träden, ibland också någon kråka.

Och jag vet ju att kråkor och skator håller noga uppsikt över allt som händer runtomkring sig. Tydligen kan de känna igen människoansikten och särskilt väl kan de urskilja personer som gjort dem illa på nåt sätt. Men det kan inte inte vara därför de flyger iväg när jag kommer nära, jag har inget otalt med dem. Kanske räcker det som hot att jag bara är en människa.

Det är därför jag målat den här akvarellen. Att jag vill att skatan ska sitta kvar där i aspen en längre stund, trots att jag närmar mig. I detta fall, kanske kommer den att sitta kvar där i en evighet. Amen.

****

Intervju med den ansvarige

De flesta politiker samt chefer och högre tjänstemän inom både privata och offentliga verksamheter, har de senaste decennierna gått långa utbildningar i att hantera media, för att lära sig formulera goda ursäkter och rimliga bortförklaringar. Allt bara för att slippa ta ansvar för de fel som de mycket väl vet, har blivit begånget mot enskilda.

Samtidigt har journalisterna, ända sedan de tre O:na introducerade skjutjärnsjournalistiken på 60-talet, slipat vapnen för att ställa kluriga frågor och kräva svar som de ansvariga helst vill undvika.

De flesta intervjuer i massmedia påminner därför idag om scenen i Bergmans film ”Det sista inseglet”, där Döden kommer med lien för att hugga huvudet av Riddaren. Men där Riddaren med hjälp av ett parti schack försöker få ett uppskov av det oundvikliga. Detta drama pågår varje kväll i de flesta nyhetssändningar och både journalister och intervjuoffer är fångna i schackspelets svartvita värld. För båda parter känner redan till den andres strategi, och det hela har blivit en tröttande evighetsmaskin.

Vad säger ni om den allvarliga kritiken mot er verksamhet?

Vi tar alltid den här typen av uppgifter på stort allvar, och vi försöker ta reda på vad som hänt utifrån våra rutiner och riktlinjer, som vi har när det gäller sådana här fall. Det är jätteviktigt att verkligen lyssna och ta till sig av de frågor och synpunkter som kommer in.

Och vi är väldigt tydliga med att vi tar detta på fullt allvar eftersom vi jobbar jättemycket med att säkerställa och ta höjd för att göra vårt bästa och få genomslag. I det här fallet vet vi inte om något fel begåtts utan det handlar om informationen från oss, där vi inte riktigt varit tydliga i vårt budskap. Det jobbar vi med varje dag, att möta upp våra kunder/medborgare och det ska inte vara krångligt att höra av sig till oss. Ingen ska behöva vänta länge på svar och vi anser att feedback från våra kunder/medborgare är väldigt viktigt och vi prioriterar alltid våra kunder/medborgare och de ligger i toppen av vår agenda överallt.

Varför har ni då inte svarat på kritiken?

Vi beklagar om någon upplevt att vi inte tagit emot synpunkterna för det jobbar vi med varje dag och vi tar alla klagomål på fullaste allvar och om någon tycker att vi brustit får vi beklaga deras upplevelse. Vi har tagit till oss av dessa synpunkter och nu pågår en utredning och vi försöker ta reda på om något hänt utifrån våra rutiner och riktlinjer. Det är jätteviktigt att verkligen lyssna och ta till sig av det frågor och synpunkter som kunderna/medborgarna har. Och vi är väldigt tydliga med att det är en av de viktigaste värdegrunderna som vi tagit fram och som präglar hela vår verksamhet.

Vad vill du säga till de som drabbats?

Vår vision är att alla som vänder sig till oss ska känna trygghet och att de är i centrum för vår uppmärksamhet, och att vi gör allt för att lösa deras problem, som de upplever att de har. Vi vill i detta sammanhang hävda att den process som vi här beskrivit är kvalitetssäkrad och vi vill inte uttrycka oss på det sättet att ett fel skulle ha blivit begånget, utan vill avvakta den utredning som just nu pågår. Och som kommer att utgå från de rutiner och riktlinjer som vi tagit fram när det gäller sådana här frågor. Men idag talar det mesta för att vi gjort vad vi kunnat och vårt budskap har hela tiden varit tydligt och det försöker vi kommunicera till alla berörda.

Och vad är det för budskap?

Vi tar all kritik på allvar och hoppas att alla ska känna lika stor tillit till vår ofelbarhet, som vi själva gör.

****

Storspoven

Storspoven
trådskultur monterad på trä, 25×13 cm

Storspoven, med den karaktäristiska långa näbben, är en trevlig fågel tycker jag. Det sägs att den har en lite högfärdig uppsyn och uppträder misstänksamt. Med all rätt! Den har minskat i antal, troligtvis beroende på att ängsmarken försvinner och myrar dikas ut och växer igen. Den är numera en hotad art.

Efter häckningen verkar storspovs-honorna ha bråttom hem och flyttar söderut väldigt tidigt och lämnar helt sonika ungarna kvar hos hanen. Hanarna får alltså ta hela vårdansvaret. De ligger därför bra till inom jämställdhetsområdet, eftersom de tar ut nästan alla sina pappadagar.

Men typiskt nog orkar de inte i längden. Hanarna sticker redan i juli och lämnar ungfåglarna åt sitt öde. Först nån gång i augusti så flyger det uppväxande släktet söderut, på egen hand, svikna och lämnade. Man kan vara säker på att deras traumatiska uppväxt kommer att upprepas i nästa generation. Och nästa.

****

Magens flora och fauna

Det forskas väldigt mycket just nu om ”bakteriefloran” i tarmen. Bakterierna påverkar mycket i kroppen. De är en viktig del av vårt immunförsvar och kan till och med kommunicera med hjärnan och påverka olika psykiska tillstånd. Har man fel typ av bakterier så blir man sjuk och har man rätt sort så blir man frisk.

Tydligen har vi drygt ett kilo bakterier och mikroorganismer i tarmen och de är till antalet tio gånger fler än antalet celler i kroppen. Det är märkligt att tänka sig att de celler som jag består av – det vill säga min person – är i minoritet i min egen kropp. I det perspektivet kan man fråga sig vem jag är egentligen. En fodervärd, kanske. Inte konstigt att jag ibland känner ett visst främlingskap i tillvaron, när jag inte ens är herre över mig själv. Särskilt de dagar jag har mycket gaser i magen.

Det skulle inte vara så bra för folkhälsan men säkert bli betydligt roligare att handla.

Det är viktigt att tvätta händerna och använda handsprit, för att slå ut virus och farliga bakterier som kan infektera oss. Men bakterierna som redan finns i magen gör tydligen underverk och man behöver inte alls dricka sprit varje dag för att slå ut dem. Tur är väl det. Tänk om alla affärer skulle tvingas bjuda på en klunk renat vid ingången tillsammans med handspriten. Det skulle inte vara så bra för folkhälsan men säkert bli betydligt roligare att handla.

Istället behöver bakterierna mat, och det är inte vilken mat som helst, utan i huvudsak fibrer. Och fibrer är en bristvara i dagens västerländska kost. Om man till exempel äter ett äpple så är det fullt med fibrer. Och efter att ha blivit tuggat går det vidare till magen och osmältbara fibrer blir kvar för bakterierna att mumsa i sig. Men om man istället köper äppelmos i affären i en glasburk, finns inte så mycket fibrer kvar. Kanske inte ens äpple, utan äppelextrakt, konsistensgivare och förtjockningsmedel. Och mycket tillsatt socker naturligtvis.

Förtjockningsmedel verkar inte bara vara en tillsats i mat, utan själva syftet med livsmedelsindustrin. Ibland undrar jag vilka värdegrunder som diskuteras på företagen som processar vår mat och paketerar den i kartonger, burkar och korvskinn. Kanske kan det låta så här: ”Idag är 52 procent av svenska folket överviktiga. Vår strävan i företaget har alltid varit att höja den siffran. Vi är inte nöjda för än ALLA är med”

Allt det som bakterierna i tarmen är så beroende av.

Om man går och handlar mat idag så är det uppenbart att det pågår ett utrotningskrig mot vår naturliga tarmflora. Mycket av maten är processad, det vill säga finmald, puréad, mosad, syltad, juicead och pressad så att alla fibrer tagits bort. Allt det som bakterierna i tarmen är så beroende av.

Man kan tyvärr säga att livsmedelsindustrin redan nu har vunnit striden mot bakterierna i magen. På de flesta av oss är det inte längre en tarmflora att tala om, snarare ser tarmluddet ut som kalhyggen värdigt ett statligt bolag som Svea Skog.

Nu hoppas jag att handspriten utanför affärerna inte blir kvar så länge, det är nog inte så bra i längden. Jag är orolig för att vissa lömska bakterier kan börja utveckla ett alkoholberoende och därför istället invaderar våra händer, bara för att få sig en sup ibland. Särskilt nu när den är helt gratis.

****

Pandan

Pandan, trådskulptur monterad på trä, 9×35 cm

Pandan äter bara bambu, fjorton timmar om dygnet, resten av tiden sover den mest. Men den är lycklig ändå.

Pandan visar verkligen hur en positiv attityd i livet kan göra hela skillnaden. Den är en förebild för mig.
Jag äter fiberhavregrynsgröt till lunch varje dag, hela veckan. Men är glad ändå.
***

Kalix finns snart bara på webben

I sommar när jag besökt Kalix blev jag varse det stora antalet nedlagda affärer och tomma lokaler. Främst efter Köpmangatan, den forna livliga affärsgatan som en gång var Kalix stolthet. Första spiken var troligtvis Galleria Kalix som invigdes 2007 och som dragit till sig en mängd affärer sedan dess. Men tyvärr är det nu likadant där. Räknade till fyra stängda affärslokaler i Gallerian bara sedan ifjol. Naturligtvis kan en del hänföras till konkurser till följd av coronan men det är nog inte hela sanningen.

Det är naturligtvis så att mycket av den lokala handeln nu flyttas till webben. Och det gäller inte bara Kalix, utan det sker i alla mindre orter och städer över hela landet. Fabriker som tillverkar kartonger har högkonjunktur och bara i Husums massafabrik investeras flera miljarder kronor i kartongtillverkning.

Man kan se det hela processen tydligt på den här bilden, information för den nedlagda affären Articshop. Den finns nu bara på webben.

Det enda som verkar bli kvar i affärslokalerna efter Köpmangatan är frisörerna och några enstaka restauranger. Det är tydligen fortfarande svårt att att beställa en klippning i hemmet som utförs helt digitalt. Men det är nog bara en tidsfråga innan också det är löst. Kanske kommer vi att ha särskilda robotar i hemmet som styrs av frisörer via zoom. Men det gäller att ha en säker uppkoppling, att det inte laggar, så man riskerar att få ett klipp i örat.

Inte så dum idé faktiskt. Klippning i hemmet via zoom.
Kom ihåg var ni läste det först.
***

En brygga

Bryggan
akvarell, 40×46 cm

Konst är ju oftast en bluff. Det finns ju inga krav på att en målning, som vid fotografi, ska avbilda verkligheten. Så den här bryggan såg jag i somras när jag besökte Jonas och Iiris i Stockholm. Men öarna i bakgrunden är utsikten från Renholmen i Luleå, när jag i våras besökte Jan Hanssons stuga. Och måsen är från Ryssbält.

Att måla akvarell är att ta sig vissa friheter. Men jag hoppas alltid att det ska kännas att platsen ändå finns någonstans i verkligheten. Och att alla redan varit där.

****

Sida 1 av 9

© Sven Teglund