Konstnär

Författare: Sven Teglund Sida 2 av 5

Om självkänsla

Jag växte upp på femtiotalet och det har naturligtvis präglat de värderingar som jag burit med mig i livet. Som barn fick jag gärna beröm och uppmärksamhet om jag gjorde något bra, ett gott utfört arbete uppmuntrades alltid. Däremot sa mina föräldrar aldrig direkt till mig att de älskade mig eller att de tyckte om mig. De sa heller aldrig att ”Du är bra som du är” eller att ”Du duger”, det var okända uttryck hos oss.  

Det var bara själva görandet som betydde något, att arbeta hårt och målmedvetet och att alltid göra sitt bästa. Och det var först när vi utfört ett gott arbete, skottat snö, burit ved eller klippt gräsmattan, som vi var värda att få ett litet uppskattande ord,   “nu har du varit duktig”. 

Det var nog därför jag och mina syskon grundlade en konstant låg självkänsla som kombinerades med ett högt bekräftelsebehov. Vi kände aldrig att vi riktigt dög och vi kunde därför  jobba hur hårt som helst bara för några få positiva ord.  Jag tror att den kombinationen var utprovad under långt tid som den bästa förutsättningen för att få fram goda och lojala arbetare. Att jobba hårt och få uppskattning som en duktig yrkesman var tillräckligt, då kunde man stå ut med både låg lön och utsliten kropp. 

Men låg självkänsla kombinerat med stort bekräftelsebehov är inte bara en viktig drivkraft för arbetare, det gäller många andra områden i samhället. De flesta skapande yrken, som till exempel konstnärer, artister, skådespelare (ja, särskilt skådespelare) lyckas ofta bäst om de som barn aldrig fått höra att de varit älskade. Hävdelse- och bekräftelsebehov leder till storartade rollprestationer, uppburna författarskap och mäktiga konstverk som får sin näring från denna brist på kärleksyttringar från föräldrarna.. Även många entreprenörer och företagsledare, har haft en uppväxt som skapat just den där speciella blandningen av bekräftelsebehov och bristande självkänsla. Man kan nästan säga att denna personlighetstyp varit grunden för utvecklingen av de det moderna industrisamhället.

När jag själv fick barn på 80 och 90-talen så förde jag vidare traditionen och jag har inget minne av att jag nånsin sa att jag älskade dem. Jag förutsatte att de skulle förstå det ändå. Nu när de är vuxna och flyttat hemifrån så har jag på olika sätt försökt kompensera min bristande jagstödjande uppfostran på olika sätt. Till exempel delar jag mina lösenord till olika streamingtjänster och dagstidningar som jag prenumererar på, så att de gratis kan kan ta del av det mediala utbudet. Det är väldigt uppskattat och jag hoppas att de förstår att det är en form av verklig pappakärlek. 

Men jag har lagt märke till att nuförtiden är det annorlunda och att dagens föräldrar förmedlar helt andra värderingar. Nu vill man att barnen ska ha god självkänsla, gå sin egen väg och utbilda sig till yrken som de själva har valt. 

Föräldrar idag visar sin kärlek helt öppet och de säger till barnen att dom duger som dom är. Många barn får därför en god självkänsla och de känner sig nöjda med sig själva. Jag undrar vilken påverkan den här utveckling kommer att ha på produktiviteten i samhället. Vi kanske får en uppväxande generation där ingen längre  vill slita ut sig i ett yrkesliv med dålig lön och undermåliga arbetsförhållanden, helt enkelt för att de uppskattar sig själva och anser sig ha ett eget högt personligt värde.  

Men jag är också lite orolig för vad som kommer att hända med den kulturella sektorn. Konst, teater och litteratur kanske får svårt att rekrytera nya utövare om vi får en alltför lycklig befolkning. Men man får hoppas att det fortfarande finns familjer där det kan gå tillräckligt snett, för att lägga grunden för ett viktigt konstnärskap. Själv lyckades jag till slut bli konstnär, och jag sänder en tacksamhetens tanke till mina föräldrar som skapade denna möjlighet, genom att aldrig säga att de älskade mig.

****

Hemmafru-podden avsnitt 22

Social distans är naturligt för oss svenskar

Smittspridaren

Tydligen är det en del fyrtiotalister som protesterat mot att kallas ”äldre” och därigenom placeras i en grupp som bör hålla sig hemma, som inte bör resa eller träffa folk, allt för att undvika smittan. Jag tycker inte att det är konstigt att de protesterar.

Fyrtiotalister, och till viss mån femtiotalister, är den första generation som blev ”ungdomar”, det vill säga hade en ungdomstid som inföll mellan att vara barn och bli vuxen. Och på något sätt har den generationen fortsatt att uppleva sig vara ungdomar under resten av sina liv. Ungdom och hälsa har varit i fokus i samhället och åldrande har betraktats som något oönskat, som helst bör undvikas.

På torsdagarna när jag ser ”Gör om mig” i Gokväll, brukar jag tänka på det. Att det är många av deltagarna som inte ändrat sin klädstil eller frisyr sedan de var unga. Jeansen och det långa håret har hängt med i alla år, medan kroppen ändå synbart åldrats. När jag ser deras omdaning i programmet, kläder moderniseras och håret färgas och klipps, tänker jag att det måste vara svårt för dem att psykiskt hänga med i denna plötsliga förändring. Jag gissar att många blir deprimerade och upplever starka känslor av att plötsligt förlorat hela sin identitet, som stabilt legat kvar på status quo sedan 1967.

Generationerna innan, som till exempel mina föräldrar födda på 1910 talet, hade ingen ungdomstid. Vid konfirmationen i 14-årsåldern gick de direkt över från att vara barn till att bli vuxen. Det började arbeta och fick tidigt försörjningsansvar, ofta för äldre föräldrar. De hade ingen period av Elvis, Bill Haley eller Beatles, de fortsatte med fiol och dragspel hela sitt liv. För den generationen var vuxenhet, och sedermera ålderdom, något hedrande och eftersträvansvärt. Att klara sig undan infektioner som polio, asiaten och tuberkulos och överleva arbetsplatsolyckorna med kanske bara nåt amputerat finger, det var ett livsmål så gott som något.

Just nu på Facebook sprider sig som en löpeld en utmaning, där fyrtio- och femtiotalister lägger upp bilder på sig själva som unga. Bilder från just den där ungdomstiden, som fanns för första gången i historien. Då vi var tonåringar och förväntansfullt såg framåt mot ett liv där vi bara skulle få det bättre och bättre, enligt efterkrigstidens löften, och som i mångt och mycket också blev uppfyllt.

Det ger en nostalgisk tröst att i minnet gå tillbaka till den tid när vi bevisligen var unga, inte som nu, när vi bara känner oss unga men är gamla.

Jag tänker att dessa ungdomsbilder speglar den orostid som vi lever i. Det ger en nostalgisk tröst att i minnet gå tillbaka till den tid när vi bevisligen var unga, inte som nu, när vi bara känner oss unga men är gamla. Och dessutom riskerar att dö i en pandemi.

Innan Mallorcaresorna på 60-talet, då många svenskar för första gången reste till sol och värme, satt vi svenskar i livslång karantän här upp i nord. Det var vårt sätt att leva, att hålla distansen till andra människor och kramar och kindpussar förekom aldrig. Vi träffades aldrig ute på restaurang eller barer för att dricka vin, på helgerna söp vi oss fulla och alltid med samma granne. Vi reste aldrig längre än dit lokalbussen tog oss och vi hade ännu inte tagit till oss överklassens ovana att handhälsa. Vi gick bara in och satte oss på soffan, och sa hej då när vi gick.

Det svenskaste som finns är den sociala distansen

Det svenskaste som finns är den sociala distansen. Den har uppövats sedan urminnes tider och förstärkts av det naturliga urvalet. Det har alltid varit de introverta som haft störst chans att överleva spanska sjukor och tuberkulos.

Så när medelhavsländer som Italien och Spanien nu försöker få befolkningen att stanna hemma, tvingas de ta till tvångsmedel. Militärpolis och höga böter för att rensa gatorna, ändå struntar en stor del av befolkningen i restriktionerna och fortsätter att festa på barerna precis som vanligt.

I Sverige däremot, ger den icke karismatiske Anders Tegnell en försiktig uppmaning att det är bra om äldre och riskgrupper håller sig inne och att sjuka stannar hemma. Och med ens töms gator och torg, affärer och restauranger i hela Sverige, och alla hjälps åt och går i frivillig karantän. (Förutom rika stockholmare som ohjälpligt sitter fast i en livsstil byggd på egenintresse, semesterresor och afterski)

Och det är inte enbart för att vi svenskar är lydiga som vi lyssnar på råden från myndigheterna. Det finns också en längtan till att äntligen få gå tillbaka till det det ursvenska tillståndet av social distans och hemmasittande i hus och backstugor. Att återigen få hålla ett större avstånd till andra människor, hellre sitta inne än umgås ute i stora grupper, supa i ensamhet bara på helgerna, och aldrig krama en annan person än den man har en nära relation med.

****

Middag på distans

Gulbetssoppa med bondbönor, bakade rödbetor och vispad crème fraiche

I onsdag hade vi bjudit våra vänner Ullacarin och Anders på middag. Så på tisdag städade vi och handlade hem ingredienserna, det tog hela dagen, som det brukar göra. Karin hade bestämt att vi skulle göra en trerätters vegetarisk middag, i mer avancerad form. Alltså en sådan matlagning som upptar de flesta små pannor och karotter som går att uppbringa, då mycket ska hackas, skäras, blandas, vispas och puttra i timmar. Karin läste i receptet att glassen skulle ha tillverkats igår och stått i frysen en natt, så allt började med rejäl tidsbrist. Men allt går ju på nåt sätt och Karin är inte bara duktig i köket utan även på att lösa problem.

Vad skulle vi göra? Ställa in?

Det visade sig att gulbetorna till förrätten skulle småkoka i två timmar vilket också var en överraskning, rent tidsmässigt. Men den stora överraskningen var ändå att Ullacarin ringde vid tretiden och sa att de var lite förkylda och vågade inte komma till oss pga av coronaviruset.

Vad skulle vi göra? Ställa in?
Nej, vi bestämde oss för att all maten skulle lagas färdig, två portioner av vardera förrätt, huvudrätt och efterrätt skulle läggas i en korg som Anders hämtade hos oss på bron. Och sedan kunde vi äta samtidigt på var sitt håll och kommunicera med videosamtal på våra Ipads (via messenger, facetime eller Skype)

Sagt och gjort. Anders hämtade korgen med mat och vin på bron, åkte hem och det dukades fram både i deras hem och i vårat hem. Sedan kopplade vi upp oss via våra ipads som vi ställt framför våra bord, där vi nu satt bredvid varandra för bägge kunde vara med på bild.

Och allt fungerade helt perfekt. Vi åt, pratade och samtalade som vi brukar göra i vanliga fall och glömde nästan att det bara var digitalt. Och Karin fick mycket beröm för den utsökta maten, och vinet var passande. Först efter tre timmar flyttade vi över från bordet till soffan, tog våra ipads med oss och fortsatte surra och hänga där en lång stund. Vi pratade naturligtvis mycket om virusets konsekvenser.

Vi var överens om att det är skönt att man slipper ta ställning om man ska handhälsa eller kramas när man möter en människa, nu är det inget av det som gäller. Men inte heller armbågshälsning är något bra påfund. Karin föreslog en gammal traditionell hälsning, när man lägger en hand på sitt eget hjärta och bugar en aning. Det är ett väldigt fint alternativ, och dessutom fungerar det ypperligt i videosamtal.

Så vi tiotiden la vi händerna på våra hjärtan och bugade framför ipaden och önskade gonatt till de två gästerna. Det här var inte sista gången vi träffades på detta sätt. Nästa gång behöver vi varken städa, duscha eller byta om. Och bara hälften av disken att ta hand om, vilken lättnad!

Gästerna fick sitta i barnstolen.

****

Avsnitt 21 av podden Hemmafru ute nu!

Att bygga en altan

Siri och Ernfrid på altanen

Instruktioner till mina söner

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främst om hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer femte kapitlet.

Att bygga en altan – kap 5

På 40-talet när mina föräldrar byggde sitt hus, så var det inte vanligt med altaner för vanligt folk.  Istället hade man några stolar och ett bord ute på gräsmattan, kanske omgiven av några buskar, en slags berså.

Så fort det stora moderniseringsprojektet satte igång på allvar, med sin förkärlek för praktiska och bekväma lösningar började uteplatserna att utvecklas på olika sätt. Först bara med plattor, små trädgårdsplattor eller stenar som lades ut i en fyrkant och som gjorde att borden kunde stå stilla utan att vingla. Men det var inte perfekt, för mellan plattorna växte det gärna upp ogräs och jordmyrorna fortsatte klättra upp på hemmafruarnas nylonstrumpor. Om man nu fått kök med både spis och kylskåp skulle väl ett fika ute på sommaren inte innebära att man tvingades sitta mitt bland otäcka djur.

Räddningen, och som hjälpte oss att främja oss från naturen, var cementen. Tillsammans med sand och armeringsjärn kunde vem som helst lära sig gjuta betong.

Min pappa lärde sig gjuta och mura och byggde själv hela grunden och källaren till vårt hus . Han gjöt betongplattor på flera sidor om det färdiga huset, vi skulle inte längre behöva kliva direkt på marken. Det var snart betong överallt, för det var billigt, tillgängligt och allt blev platt och fyrkantigt, perfekt för ett folkhem som inte gillade avvikelser.

Efter några år byggdes ett garage bredvid huset. Allt i betong och taket på garaget kom sedermera att fungera som en altan. Det blev ett räcke och ett plasttak, och denna altan var väl det bästa vi hade. Äntligen hade vår familj lyckats lyfta oss en meter upp i luften, långt från jordmyror, gräs, natur och allt annat bonnigt.  

De flesta män älskar tryckimpregnerat trä och jag är säker på att det skulle gå att sälja herrparfymer med koncentrerad trädoft från Byggmax brädgård

Sommarens projekt

Ett  vanligt norrlandsfenomen är att män vill bygga altaner på sommaren. De flesta män älskar tryckimpregnerat trä och jag är säker på att det skulle gå att sälja herrparfymer med koncentrerad trädoft från Byggmax brädgård. Där  står bilarna i kö med släpvagnar för att fylla upp för sommarens förbrukning. Att gå in i sommarhalvåret utan att ha ett altanprojekt kan var svårt för många män, det skapar rastlöshet och en känsla av att livet är meningslöst.

Utan ett bygge finns det risk att du tvingas sitta och umgås med din familj, släktingar och  hemvändande barn i flera veckor. Du kommer att sakna den nödvändiga ventil som en man behöver efter ett samtal med andra människor, det vill säga möjligheter att med all kraft slå in en spik med en hammare. Eller skruva fast en planka i väggen med en skruvdragare på högsta hastighet. Att du får uppleva den otroligt sköna psykiska avspänningen som uppstår efter fysisk ansträngning, den där smärtan i muskeln i armen eller ryggen som vi så väl behöver.

Så här gör man

Innan du bygger altanen så bestämmer du vilken konstruktion som är bäst, beroende på markförhållandena. Är det stabil och torr mark kan man bygga direkt på marken, med underlag av trädgårdsplattor, betongstenar eller lecablock. Om det finns risk att marken rör sig så kanske det först behöver markisoleras. Och är det dålig mark, eller om altanen kräver lite högre höjd, så grävs hål ner till frostfritt och i de hålen gjuter man egna betongplintar eller sätter dit färdigköpta.

Gör först en ritning där altanens form och storlek och grundstenarnas placering finns utmärkt. Reglarna ska ligga på 60cc det vill säga avståndet mellan reglarnas centrum ska vara 60 cm. Det går att ha längre avstånd, men jag tycker att ni ska ha 60cc, det blir stabilare och risken att det svajar blir mindre. Använd regel 45×95 och trallbräder 28×120 cm, det funkar alltid.

Man kan bygga altanen fritt från huset men det vanliga är att sätta fast en regel längst husfasaden, som reglarna och hela altanen sedan får vila på. Först bygger man alltså ett ramverk, med reglar och kantbrädor, som vilar med jämna mellanrum på plattor, grundstenar eller plintar. När det är klart ska trallbräderna skruvas fast på ovansidan. Man lägger dem bredvid varann, och där man behöver skarva så ska skarven ligga precis över en regel.

Det finns många uppfattningar om hur stort mellanrummen ska vara mellan trallen. Det är nämligen så att när virket torkar så krymper träet, och det avstånd man först valt kanske fördubblas sen. Lennart tycker till exempel att man skall lägga bräderna kloss i varandra, då blir det smalt men lagomt avstånd när det torkat färdigt. Jag håller inte med honom. Jag tycker att man ska ha några millimeter mellan varje bräda, då blir det perfekt avstånd i slutändan.

Fler och fler altaner

Karin vill ha fler altaner. Just nu har hon lagt in en önskan till mig om fyra altaner, en till på Studentvägen och tre i stugan. Det handlar inte bara om att sitta på trä för att komma undan myror och insekter, utan också om att kunna sitta i solen utan att skuggas. Morgonsolen, eftermiddagssolen och kvällssolen har olika riktningar, likaså kan vinden komma från fyra olika väderstreck och är den kylig måste det finnas flera alternativa sittplatser. Jag har lovat göra en altan i sommar. Den ska ta till vara på morgonsolen och skydda mot västlig vind. 

Om man sommartid åker igenom ett norrländskt samhälle så har de flesta hus en eller två altaner, ibland fler än så. Men det är nästan omöjligt att upptäcka en altan som det sitter en människa på. Alla dessa tryckimpregnerade mästerverk gapar i stort sett tomma. Det som nämligen saknas på vanliga altaner är myggskydd, vilket gör det i princip omöjligt att använda dem mellan midsommar och sista augusti. Därför är numera de flesta altaner inglasade och kan inte räknas till klassen altaner längre. Det är uterum, med väggar av glas och aluminium. Nu sitter ingen längre ute, alla är inne.

Men kanske lika bra det, så slipper man all kontakt med naturen och vädret där ute, det känns lite väl omodern att sitta i direktkontakt med uteluft, vind och sol. 

*******

Avsnitt 20 av podden Hemmafru ute idag!

Avsnitt 19 av podden Hemmafru, ute idag!

Nytt avsnitt av Hemmafru

Besatt men bara till 70 procent

The Iceman

I dagens DN ställer Kristofer Ahlström frågan, varför blir män så besatta så fort de ska göra något. Jag tycker att det är en väldigt bra fråga och jag kan erkänna att jag själv lider av denna form av manliga fanatism. Om jag blir intresserad av ett ämne, hobby, diet, träningsform eller liknande, har jag en tendens att gå “all in”, och fördjupa mig nästan in absurdum. 

Det är ingen bra egenskap. Fanatiker och extremister kan var väldigt farliga, det ser vi i världen idag, som verkar vara allt mer fylld av galna män. Och det finns ingen brist på inspiration, det är bara att gå in på Youtube och titta, där sitter manliga nördar och berättar om sina kufiska undersökningar av tillvaron, ofta fixerade vid olika former av manlighet.

De senaste åren har jag hängt mycket på Youtube, där finns alla möjligheter att fördjupa sig i ett ämne, oberoende hur litet eller betydelselös frågan än kan vara.

En period följde jag Wim Hof, ”the Iceman”, som propagerar för att vi varje dag ska ligga en kvart i ett badkar full med is. Han har fått ett stort genomslag vilket märks på det plötsligt stora intresset för kalla bad, även i Sverige. Det gäller främst män men man kan även se kvinnor gå ner i isvakar eller kalla fjällbäckar samtidigt som de filmar för att dela på sociala medier.

Jag började bada kallt förra våren med inspiration från Wim Hof. Men när jag som bäst var på väg att dras in i Wim Hofs fanatiska följarskara, råkade jag se en intervju med honom. Nu hade han, precis som sektledare brukar, börjat ha synpunkter och veta allting, inte bara om kyla, utan om allt väsentligt i hela världen. 

Han ansåg t.ex. att pengar är av ondo, att vara rik skapar ondska och förstörelse. Så därför uppmanade han alla medlemmar att skänka bort sina pengar och istället leva i enkelhet och fattigdom. Och bäst var att ge dem direkt till honom och hans stiftelse, för då kunde ändå pengarna komma till nytta för den stora Sakens skull. Efter den intervjun avslutade jag min prenumeration på Wim Hofs videokanal.

En annan fanatiker som jag följt en period är Dr Gundry. Han har kommit på att det vi tror är nyttigt, det vill säga vissa grönsaker och frukter, egentligen är skadliga för oss. Det beror på att växterna producerar gifter, lektiner, som växterna använder för att förhindra att de ska bli uppätna. Och när vi får i oss dessa lektiner så blir vi sjuka, ja, i princip alla sjukdomar som människan kan drabbas av, beror på lektinförgiftning. 

Dr Gundry har naturligtvis gett ut flera bästsäljande böcker om sina teorier. Men så såg jag en video nyligen med honom, och då hade han lagt på sig en betydande övervikt, med både dubbelhaka och en rejäl kulmage. Det var uppenbart att han lever gott på sina försäljningssuccéer. För gott, tänkte jag och avslutade prenumerationen på hans videokanal.

Istället följer jag nu en annan guru, nämligen Dr Greger. Dr Greger förespråkar vegankost, whole-plant-based som det heter på engelska. Och han hänvisar trovärdigt till forskning som visar på den växtbaserade kostens förträfflighet. Så efter ett antal videos med honom övergick jag till att bli vegan, och har nu slutat med kött, fisk och mjölkprodukter.

En dag träffade jag Mats Wikström, konstnären som bor i Träskbrännan utanför Råneå. Han är ungefär i min ålder och verkar ha samma intresse att försöka optimera hälsan för ett långt och aktivt liv.  “Sven, äter du C-vitamin” frågade han. “Du måste äta tillskott av askorbinsyra, det är helt nödvändigt”.

Jag visste inte det, men kollade uppgiften med youtube när jag kom hem. Och mycket riktigt, de flesta av oss får i oss för lite C-vitamin och vi behöver 1-2 gr extra per dag. Under metabolismen, det vill säga förbränningen av maten, så oxiderar kroppen, det vill säga syreatomer uppträder ensamma, så kallade fria radikaler. Detta fria syre bryter sakta ner kroppen precis som när järn oxiderar och rostar. Man kan säga att åldrande egentligen handlar om att kroppen rostar.

Så nu äter jag 2 gr C-vitamin extra per dag. Tyvärr får jag springa ofta på toa, för att kissa ut rosten som omvandlats till vatten, men det kan det vara värt.

För att motverka åldrandet bör man äta antioxidanter, dvs ämnen som binder det fria syret igen, stoppar oxidationen och omvandlar det till vatten igen. Mats fick mig att förstå att C-vitamin är exceptionellt bra på att binda radikalerna. Man kan säga att det är det bästa rostskyddsmedlet som en människa kan använda i kampen mot sitt eget åldrande.

Så nu äter jag 2 gr C-vitamin extra per dag. Tyvärr får jag springa ofta på toa, för att kissa ut rosten som omvandlats till vatten, men det kan det vara värt.

Eftersom min fanatism ständigt byter riktning, kan det ibland vara jobbigt för min omgivning. Min son Lars brukar säga, “Youtube är inte bra för dig pappa”.  Och Sara, som är tillsammans med Anders, föreslog att jag aldrig borde gå in för något till 100 procent, utan bara till 70 procent. En slags light-fanatism, som kan förhindra de värsta galenskaperna. Det tyckte jag var en strålande idé, och jag har nu anammat det som min främsta livsprincip. Att nörda in sig på ett område, gå in i det med hull och hår, bli besatt, men aldrig mer än till 70 procent.

Gå in helt och fullt med allt det du gör, men bli aldrig besatt mer än till 70 procent

Det betyder att jag kan vara vegan till 70 procent, och samtidigt äta en semla med äkta grädde på de övriga 30 procenten. Jag tycker att Saras förslag var utomordentligt bra och jag önskar att fler manliga nördar och fanatiker kunde anamma denna kloka devis. Gå in helt och fullt med allt det du gör, men bli aldrig besatt mer än till 70 procent!

****

Sida 2 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén