Dennis Eriksson på Galleri Lindbergs mars 2026

”Good Thoughts, Bad Thoughts ”

Det är mycket folk på Galleri Lindberg vid vernissagen, en lördag i mars när våren står för dörren och temperaturen för första gången på länge ligger över noll. Pär Westman från galleriet intervjuar konstnären inför den intresserade publiken.

Dennis Eriksson är från Luleå och har växt upp på Hertsön. I början av 90-talet flyttade han till Stockholm för att studera på Konstfack och har senare också studerat i USA. Han är främst verksam som illustratör men också målare och det är hans akrylmålningar som nu visas i galleriet.

Under sin tid i Luleå var han känd i grafittikretsar och han berättar att han till och med hade ett kommunalt sommarjobb som grafittimålare, i tunnlar och diverse betongytor. Bland annat gjorde han ett beställningsjobb åt kommunen 1991 då han målade grafitti i tunneln på Varvet. Gatukonsten sanerades dock bort 2014 vilket väckte stark kritik. Kommunen tvingades senare anlita andra konstnärer för att måla tunneln på nytt.

Eriksson berättar att han arbetat som illustratör i nästan trettio år. För ungefär tio år sedan började han dock glida tillbaka mot ursprunget på något sätt – mot måleriet och den mer föreställande konsten. Han beskriver det som ett behov av att själv få styra allt. När man arbetar kommersiellt, med uppdrag från kunder, är det samtidigt en produkt som ska kommunicera något. Måleriet är något annat. Det är friare – mycket friare – och ingen kan begära några korrigeringar.

Målningarna ligger någonstans mellan abstrakt och föreställande. Vissa av dem glittrar nästan – särskilt i tallmålningarna där det finns mycket kraft och energi. Eriksson säger han försöker skapa drömska scenerier i sina bilder. De ska vara lite dreamy, sådant sådant han själv vill se och de ska kännas delikata på något sätt.

Han berättar till exempel om tavlan med titeln Art Show Beast. Han besökte en konstutställning och började studera människorna på vernissagen. Det var ganska härliga typer där. Då slog det honom att själva situationen nästan var ett motiv i sig. Resultatet blev som en slags vernissage på vernissage i måleriet. Inspirationen uppstår ofta på det sättet för honom – i situationer och möten som sedan förvandlas till bilder.

När jag först ser utställningen är jag inte helt säker på vad jag tycker. Penseldragen är grova, kropparna i figurmotiven är ofta en aning förskjutna och ansiktena verkar nästan glida i färgen.
Men efter en stund börjar något att hända. Sättet som målningarna är gjorda på gör att bilderna inte riktigt står stilla. De rör sig.

Och det känns som att jag förflyttas från galleriet in i de rum där människorna befinner sig. Att även jag finns tillsammans med de rika personerna som festar, dricker något i ett glas, vimlar på en vernissage eller ser ut att vänta på något. Blickarna möts sällan riktigt i bilderna vilket är tur, det gör att jag kan gå omkring där realtivt osedd. Kropparna bär på uttryck som är svår att läsa – lite självsäker eller lite osäker, precis om det brukar vara när människor möts. I en av bilderna står jag bakom en avklädd kvinna, och även om jag inte vet vilken situation det handlar om, är målningen väldigt skickligt utförd, på en hög konstnärlig nivå som man sällan får förmånen att ta del av.

Det är som bilder ur en rörlig film där man inte riktigt vet vad som håller på att hända eller vad som just har hänt.

I andra målningar tar naturen över. Tallar, grenar och blomliknande former växer över dukarna i slingrande rörelser. Färgerna drar mot turkos, violett och rosa. De ser nästan elektriska ut, som om det vore tallar som står i parker i staden, upplysta av lampor och blinkande neonskyltar. Färgerna gör att träden känns mindre som ett landskap och mer som ett tillstånd.

Och det är uppenbart att de två världarna hör ihop. Grenarna rör sig över duken på liknande sätt som människokropparna vrider sig i rummen, upplysta av artificiellt ljus. Jag upplever att det är samma energi som finnas i båda delarna, och det håller ihop utställningens två spår på ett väldigt fint sätt.

Målningarna skapar en speciell vibrerande stämning som fyller hela galleriet. Eriksson nämner uttrycket ”abstrakt föreställande” vilket är ett fint uttryck som verkligen fångar vad det handlar om. Och när jag går runt i rummet en gång till, känns målningarna annorlunda än när jag först kom in. Det betyder att det är jag som har förändrats, min vistelse inne i bilderna har påverkat mig och dåliga tankar har vänts till goda tankar, som titeln på utställningen anspelar på.

Och så är det väl ofta med god konst, att första tanken är sällan den sista. Jag känner att den här uställningen kommer att finnas i mina tankar länge. Och jag ser redan fram emot nästa besök, både till galleriet och in i de enskilda bilderna. På återseende, som man säger.

****