Jag trodde länge att bostadsområdet Björkskatan i Luleå, fått sitt namn efter den rikliga björkskogen som finns runt området och som ofta bebos av skator. Björkarnas vithet och skatans svarthet bildar det den perfekta kombinationen, synlig både sommar som vinter. Men så är det ju inte. Skata kan också betyda något som sticker ut, och används ofta i ortnamn bland annat för vissa formationer t.ex. uddar. Ett annat namn kunde alltså vara Björkudden, och det stämmer väldigt bra om man betänker områdets geografiska läge i förhållande till fjärden.
Aspskatan däremot, är ett område av aspar där det ofta sitter uppflugna skator. Och det är jag själv som gett området dess namn, det ligger på Porsön nedanför höghusen. Det är inte så många aspar men nästan varje gång jag går förbi där, så sitter en eller två skator i någon av träden, ibland också någon kråka.
Och jag vet ju att kråkor och skator håller noga uppsikt över allt som händer runtomkring sig. Tydligen kan de känna igen människoansikten och särskilt väl kan de urskilja personer som gjort dem illa på nåt sätt. Men det kan inte inte vara därför de flyger iväg när jag kommer nära, jag har inget otalt med dem. Kanske räcker det som hot att jag bara är en människa.
Det är därför jag målat den här akvarellen. Att jag vill att skatan ska sitta kvar där i aspen en längre stund, trots att jag närmar mig. I detta fall, kanske kommer den att sitta kvar där i en evighet. Amen.
****
Elisabet
Av alla dina fågel-i-träd-tavlor som jag sett, tror jag att den här är den allra, allra vackraste. Det måste vara ljuset som ser så milt ut, så där som på senvintern nästan.
Sven Teglund
Roligt att du tycker det! Det är första bilden av en asp som jag målat och jag tror att det är största skillnaden. Aspar har ju så många färger i sig och dessutom speglar de solens ljus så bra i stammen.
Har länge tänkt måla aspar men de är en mycket större utmaning än en björk. Och som du säger, väldigt vackra på senvintern.
Nu väntar jag på att domherrarna. 🙂