Storspoven

Storspoven, med den karaktäristiska långa näbben, är en trevlig fågel tycker jag. Det sägs att den har en lite högfärdig uppsyn och uppträder misstänksamt. Med all rätt! Den har minskat i antal, troligtvis beroende på att ängsmarken försvinner och myrar dikas ut och växer igen. Den är numera en hotad art.

Efter häckningen verkar storspovs-honorna ha bråttom hem och flyttar söderut väldigt tidigt och lämnar helt sonika ungarna kvar hos hanen. Hanarna får alltså ta hela vårdansvaret. De ligger därför bra till inom jämställdhetsområdet, eftersom de tar ut nästan alla sina pappadagar.

Men typiskt nog orkar de inte i längden. Hanarna sticker redan i juli och lämnar ungfåglarna åt sitt öde. Först nån gång i augusti så flyger det uppväxande släktet söderut, på egen hand, svikna och lämnade. Man kan vara säker på att deras traumatiska uppväxt kommer att upprepas i nästa generation. Och nästa.

****