Husgrunder och domkrafter

Instruktioner till mina söner

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer sjunde kapitlet.

Husgrunder och domkrafter – Kapitel 7

Jag har byggt fem hus. Det är inget skryt, bara ett konstaterande. Jag har också gett ut en bok, som jag visserligen inte skrivit helt själv, utan jag tog hjälp av min mor, eran farmor, men ändå, en bok har blivit utgiven. Att en bok är utgiven är inte heller något skryt, inte ens ett konstaterande, utan mera ett faktum som är oumkullrunkeligt, som en författare från Västerbotten skulle ha uttryckt det. Jag har också planterat tre björkar på Porsön bredvid radhuset. Det är svårare att bevisa, men Johan Lodin kan intyga det, han hjälpte till.

Anledningen till allt detta slit, är att jag en gång läste att en man under sin livstid ska bygga ett hus, skriva en bok och plantera ett träd, för att det överhuvudtaget ska räknas som ett fullgott liv. Det var där det började för mig. Men det gäller nog inte längre, numera handlar det väl om att uppnå andra saker. Kanske bygga upp sitt eget varumärke, skriva statusuppdateringar och plantera örter i trädgården. Men jag fick försöka uppfylla den klassiska devisen.

Så först köpte vi stugtomten, sen byggde jag ett dass. Det var alltså det första jag byggde i mitt liv, ett skithus. Vi använder det fortfarande. Sen rev jag en timring i Antnäs, flyttade den med en lastbil till Ryssbält, och sen satte jag upp timringen igen, byggde golv och tak, satte in nya fönster, byggde kök, loft och sedermera ett badrum. Det var stugan, hus nummer två. Skithuset var nummer ett, även om det är ett hus där man gör nummer två. Nummer 3 var ladan som används som förråd, nummer 4 sovstugan, och sist 5:an för fyra år sedan, bastun.

Allt detta ska ni sen ta hand om. Det måste underhållas, det förstår ni väl.

Det viktigaste med ett hus är själva husgrunden. Det ska kunna stå stabilt i åratal och inte sjunka för att marken är för mjuk eller höjas åt andra hållet av tjälen. Under ett hus måste man gräva bort det mesta av stenar och jord, och istället fylla på med sand och grus som kan dränera bort allt onödigt vatten. Om det ligger kvar en sten i marken under ett hus så tenderar den att sakta komma allt längre upp, tills den kanske börjar trycka på en golvbjälke och huset blir snett och vint. Orsaken är att på hösten tränger det ned vatten i marken och lägger sig under stenen, sen fryser vattnet och eftersom fryst vatten utvidgar sig, kan hur stora stenar som helst lyftas upp och komma upp till ytan.

Nu pratar jag inte om villor eller radhus, de får ju vanligtvis riktiga husgrunder, tex helgjuten platta eller så ställs de på grundbalkar. I och för sig, även villor kan få problem, om huset står på balkar innebär att man har en s.k krypgrund, och dessa har inneburit mycket mögelproblem i vårt land. Älvsbyhus är ett klassiskt exempel. De hade krypgrunder utan ventilation och många husägare har till stora kostnader tvingats sätta in fläktar i krypgrunden för att suga ut all mark- och mögellukt.

Nej, det är ett kapitel för sig, för nu pratar jag enbart om sommarstugor, byggda för semestervistelser på skogstomter, strandtomter och skärgårdsöar, och vanligtvis av hemmabyggare, det vill säga män och makar, med bristande kunskaper i husgrunder och byggnadsteknik. Men med stort självförtroende. Det är oftast husgrunder ställda på plintar av betong, antingen nedgrävda till frostfritt eller lagda direkt på marken. Här uppe i norr, har jag förstått, är det ovanligt att plintar grävs ner eftersom det är alltför djupt ner till frostfritt.

Det finns lika många svar på hur en bra husgrund ska byggas som det finns religioner i världen.

Varje gång jag ska bygga något brukar jag gå omkring och prata med männen som jag känner och räknas som kunniga inom snickeri, och som ständigt håller på med att bygga stugor, friggebodar, sovstugor, altaner, garage och båtbryggor. Jag brukar fråga dem hur de tycker jag ska göra, vilka plintar som är bäst, betong eller lecablock, och om jag behöver markisolering och vilken dimension som är tillräckligt för de tryckimpregnerade reglarna i syllen, vilka längd på skruvarna som är bäst och på vilket avstånd som bärlinan måste ligga. Och jag har upptäckt att alla vet precis vad som är den bästa byggnadstekniken men ingen av dem har samma uppfattning som någon annan. Det finns lika många svar på hur en bra husgrund ska byggas som det finns religioner i världen.

Och det är religioner det handlar om, inte vetenskap. För om man går in på youtube och tittar på byggnadsföretagens videos för hemmabyggare, så är det likadant där, det finns aldrig några definitiva svar. Jag brukar roa mig med att följa olika forum på nätet för hemmabyggare, där någon ställer en fråga och tusentals män med gott självförtroende ger svar vad som är bäst att göra.

”Du Sven, lägg bräderna som en sur gubbe, det passar bäst eftersom du själv är en sur gubbe.”

Senast gick jag in för att få svar på en enkel fråga, åt vilket håll ska en altanbräda vändas. Ska kärnvirket ligga uppåt, så att årsringarna på trallen bildar en glad gubbe när man tittar på brädans ände, eller ska det ligga andra hållet, det vill säga, med kärnvirket neråt, så att årsringarna bildar en sur gubbe? Frågan är väsentlig, för om det blir fel kan brädan när den torkat antingen bilda en kupad ovansida, vilket inte är bra för då ligger det vatten kvar. Optimalt är att brädan, efter att den torkat, får en rundad ovansida, för då rinner vattnet av. De flesta byggbeskrivningar föreslår att brädan ska läggas som en glad gubbe, men debatten om detta pågår ständigt på olika nätforum och uppfattningarna är vitt skilda. Ungefär hälften av debattörerna är övertygade om att glad gubbe är bäst, trettio procent anser att det ska vara sur gubbe och resten anser att det spelar ingen roll utan man kan blanda hur som helst.

När jag senast byggde ett altandäck så ringde jag Mats Larsson i Skellefteå, och frågade honom vilket håll jag borde vända bräderna. Han är en av mina hemma-bygge-specialister som jag gärna vänder mig till. Han gav ett av de bästa svaren som jag hört i denna fråga: ”Du Sven, lägg bräderna som en sur gubbe, det passar bäst eftersom du själv är en sur gubbe.”

Jag tyckte det var bra sagt även om jag sen ändå vände bräderna åt andra hållet. Jag brukar göra så, att om jag får ett råd så gör jag tvärtom. Det är så vi män brukar göra, vi har betydligt större förtroende för oss själva än vad vi har för andras åsikter. Kanske det är därför sådan här frågor, åt vilket håll en altanbräda ska läggas, aldrig får sin slutliga lösning.

Spruckna lecablock

Våran sovstuga som byggdes 2011, sattes på lecablock. Det var inte bra. Lecablock har en tendens att med tiden suga in vatten, både nerifrån och ovanifrån, och efter det så spräcks den när vattnet fryser. Och det började hända efter några år, bitar ur blocken föll bort och någon sten sprack till hälften. Det är ju otroligt konstigt att det säljs lecablock inom bygghandeln år efter år, trots att alla vet att det inte håller på sikt. Ett lecablock kan användas i en grund bara om man täcker ytan helt med murbruk. Men oskyddade under stugor och altaner är det inte optimalt, även om de är billiga och lätta att hantera.

Men det var inte det som var huvudproblemet med sovstugan, utan att den år efter år, sakta men säkert, sjunkit allt längre ner i marken. I år var det akut, nu hade brädfordringen fått markkontakt och gräset tog i träet med risk för fuktskador och att grunden skulle börja ruttna.

Men så fick vi besök av Per Axel. En av dessa hjältar som åker runt i byar, stugområden och skärgårdsöar och lyfter upp och reparerar hus med bristande husgrunder. Han tittade på sovstugan, och sa: ”Jag ser att du har en martin-timell-grund”. Med det menade han alla felaktiga byggen som visats på Äntligen hemma i TV4 under många år, och som gjort att många av landets hemmabyggen lutar, sjunker eller ruttnar. Per Axel berättade att han och några kompisar brukade se programmen och sitta och skratta åt allt tokigt som visades. Kanske lika bra att det blev slut med programmen efter festen i badtunnan.

Problemet med min grund var dels lecablocken men också att stenens yta mot marken var för liten. När det kommer flera ton snö på taket på vintern så trycks stenarna ner i marken av den enorma tyngden. Plintarna måste ha en större anläggningsyta mot marken, till exempel genom att ligga på en större platta.

Per Axel tog på sig jobbet att byta ut husgrunden och med hjälp av tre domkrafter, två på 3 ton och en på 5 ton lyftes stugan i etapper, och plattor med betongstenar fick ersätta de undermåliga lecablocken. Och efter två dagar står nu stugan stabilt på en ny grund, drygt 20 centimeter över marknivån på lägsta stället. Allt är i exakt vattring.

Innan Per Axel lämnade oss så tog han fram vattenpasset och pekade på bubblan i mitten. Vet du, frågade han, vilket sorts vatten det är i vattenpasset? Det är rakvatten.

Sen satte han sig i sin lilla lastbil och körde iväg till nästa hus med martin-timell-grund, som behöver lyftas och rätas upp. Det finns obegränsat med jobb för honom i alla byar och stugområden i hela Norra Norrlands kustland och inland.

Jag är inte så mycket för det symboliska. Men efter det här arbetet har jag börjat fundera på hur jag som pappa lagt grunden för era liv. Står ni stadigt på betongstenar med rejäla plattor som varken sjunker eller hamnar snett när livets kyla och tjäle tränger upp underifrån, eller har jag lämnat er på lecablock som lätt spricker sönder. Jag tror faktiskt, det är ett faktum, att ni alla står på en stabil grund som inte verkar ruckas i första taget. Och om något sådant mot förmodan skulle inträffa, kan jag fortfarande, precis som Per Axel, komma till undsättning med domkrafter som kan lyfta både 3 och 5 ton, och med ett vattenpass med vars hjälp allt som gått snett åter kan bli rakt.

*****

Föregående

Arbetsveckor och pensionärsveckor

Nästa

Tranan

2 kommentarer

  1. Ove Rönnbäck

    Jag vågar inte kolla våra lecagrunder.Vi får överlämna problemen till nästa generation.

    • Sven Teglund

      Ja det är lika bra det! Det tar ju några år innan det börjar att slutta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

© Sven Teglund