Social distans är naturligt för oss svenskar

Smittspridaren

Tydligen är det en del fyrtiotalister som protesterat mot att kallas ”äldre” och därigenom placeras i en grupp som bör hålla sig hemma, som inte bör resa eller träffa folk, allt för att undvika smittan. Jag tycker inte att det är konstigt att de protesterar.

Fyrtiotalister, och till viss mån femtiotalister, är den första generation som blev ”ungdomar”, det vill säga hade en ungdomstid som inföll mellan att vara barn och bli vuxen. Och på något sätt har den generationen fortsatt att uppleva sig vara ungdomar under resten av sina liv. Ungdom och hälsa har varit i fokus i samhället och åldrande har betraktats som något oönskat, som helst bör undvikas.

På torsdagarna när jag ser ”Gör om mig” i Gokväll, brukar jag tänka på det. Att det är många av deltagarna som inte ändrat sin klädstil eller frisyr sedan de var unga. Jeansen och det långa håret har hängt med i alla år, medan kroppen ändå synbart åldrats. När jag ser deras omdaning i programmet, kläder moderniseras och håret färgas och klipps, tänker jag att det måste vara svårt för dem att psykiskt hänga med i denna plötsliga förändring. Jag gissar att många blir deprimerade och upplever starka känslor av att plötsligt förlorat hela sin identitet, som stabilt legat kvar på status quo sedan 1967.

Generationerna innan, som till exempel mina föräldrar födda på 1910 talet, hade ingen ungdomstid. Vid konfirmationen i 14-årsåldern gick de direkt över från att vara barn till att bli vuxen. Det började arbeta och fick tidigt försörjningsansvar, ofta för äldre föräldrar. De hade ingen period av Elvis, Bill Haley eller Beatles, de fortsatte med fiol och dragspel hela sitt liv. För den generationen var vuxenhet, och sedermera ålderdom, något hedrande och eftersträvansvärt. Att klara sig undan infektioner som polio, asiaten och tuberkulos och överleva arbetsplatsolyckorna med kanske bara nåt amputerat finger, det var ett livsmål så gott som något.

Just nu på Facebook sprider sig som en löpeld en utmaning, där fyrtio- och femtiotalister lägger upp bilder på sig själva som unga. Bilder från just den där ungdomstiden, som fanns för första gången i historien. Då vi var tonåringar och förväntansfullt såg framåt mot ett liv där vi bara skulle få det bättre och bättre, enligt efterkrigstidens löften, och som i mångt och mycket också blev uppfyllt.

Det ger en nostalgisk tröst att i minnet gå tillbaka till den tid när vi bevisligen var unga, inte som nu, när vi bara känner oss unga men är gamla.

Jag tänker att dessa ungdomsbilder speglar den orostid som vi lever i. Det ger en nostalgisk tröst att i minnet gå tillbaka till den tid när vi bevisligen var unga, inte som nu, när vi bara känner oss unga men är gamla. Och dessutom riskerar att dö i en pandemi.

Innan Mallorcaresorna på 60-talet, då många svenskar för första gången reste till sol och värme, satt vi svenskar i livslång karantän här upp i nord. Det var vårt sätt att leva, att hålla distansen till andra människor och kramar och kindpussar förekom aldrig. Vi träffades aldrig ute på restaurang eller barer för att dricka vin, på helgerna söp vi oss fulla och alltid med samma granne. Vi reste aldrig längre än dit lokalbussen tog oss och vi hade ännu inte tagit till oss överklassens ovana att handhälsa. Vi gick bara in och satte oss på soffan, och sa hej då när vi gick.

Det svenskaste som finns är den sociala distansen

Det svenskaste som finns är den sociala distansen. Den har uppövats sedan urminnes tider och förstärkts av det naturliga urvalet. Det har alltid varit de introverta som haft störst chans att överleva spanska sjukor och tuberkulos.

Så när medelhavsländer som Italien och Spanien nu försöker få befolkningen att stanna hemma, tvingas de ta till tvångsmedel. Militärpolis och höga böter för att rensa gatorna, ändå struntar en stor del av befolkningen i restriktionerna och fortsätter att festa på barerna precis som vanligt.

I Sverige däremot, ger den icke karismatiske Anders Tegnell en försiktig uppmaning att det är bra om äldre och riskgrupper håller sig inne och att sjuka stannar hemma. Och med ens töms gator och torg, affärer och restauranger i hela Sverige, och alla hjälps åt och går i frivillig karantän. (Förutom rika stockholmare som ohjälpligt sitter fast i en livsstil byggd på egenintresse, semesterresor och afterski)

Och det är inte enbart för att vi svenskar är lydiga som vi lyssnar på råden från myndigheterna. Det finns också en längtan till att äntligen få gå tillbaka till det det ursvenska tillståndet av social distans och hemmasittande i hus och backstugor. Att återigen få hålla ett större avstånd till andra människor, hellre sitta inne än umgås ute i stora grupper, supa i ensamhet bara på helgerna, och aldrig krama en annan person än den man har en nära relation med.

****

Föregående

Middag på distans

Nästa

Hemmafru-podden avsnitt 22

9 kommentarer

  1. Den största av ungdomsrebellerna inom musiken är väl ändå Mick Jagger. Fortfarande studsar han kring på scen som en duracellkanin med outtömliga batterier. Som den evige ungdomen 76 år har han hunnit bli.

    • Sven Teglund

      Ja det har du rätt i, han är evigt ung!
      Undrar om han lyssnar på Folkhälsomyndigheten och håller sig hemma nu…. 🙂

  2. Ove Rönnbäck

    Skarpa iakttagelser och reflektioner över vår tid och våra föräldrars.Vid 50 var man en gammal,vördnadsvärd man,dock ej gubbe.Jag måste dock erkänna att syrran fick min tillåtelse att lägga ut ett studentfirande på fb.Jag får skylla på att jag inte är riktigt frisk. Sitter på min sjukhusstol och väntar på hemtransport efter en veckas smärtutredning.Det verkar som om de hittat rätta cocktailen nu.Beundrar din tavla där hemma varje gång jag går förbi.

    • Sven Teglund

      Hoppas att de hittat rätt medicin, så att du slipper gå med smärta. Krya på dig Ove!

  3. Får man dela på Facebook? Så himla bra reflektion som vanligt. Även om inte jag just hör till de som suttit i livslång karantän i nord utan faktiskt rockat loss till MIck Jagger och rest på språkresor utomlands. Och visste hemifrån hur man skulle dricka vin och inte supa sig full med samma granne. Så trots de skillnaderna känner jag igen mig hundrafalt. Vi ÄR ens speciell generation men det betyder ju inte att man behöver solidarisera sig med de av oss som fortsatt ska trotsa ålders- och sjukdomstecken och ständigt bevisa att 70 är det nya 50. Själv lever jag efter 10 år i Frankrike efter den franska modellen: Stanna hemma. Det är en utmaning och prövning bara i sig själv. Men det räcker med att jag tänker på min dotter och hennes franska familj med avancerat distansarbete, hemundervisning för livliga småpojkar och med karantänsrestriktioner vi inte ens kan föreställa oss här i Sverige så följer jag de franska rekommendationerna. För min egen men också för andras skull. Solidaritet lär man sig innebörden av i Frankrike!

    • Sven Teglund

      Ja jag förstår att det måste vara mycket svårt för familjer i Frankrike nu, som din dotter, med alla restriktioner. Det finns väl inte heller samma sociala skyddsnät som här i Sverige, kan jag tänka mig.
      Du får gärna dela texten, roligt att du gillade den!

  4. Monica Axén

    Det är betydligt tuffare i Frankrike än vad man ens kan föreställa sig här i Sverige. Men jag kanske missuppfattar vad du skriver – det sociala skyddsnätet är i Frankrike, precis som i övriga sydeuropeiska länder, extremt mycket mer välutvecklat än vad det kommit att bli i Sverige. Man umgås familjevis, familjen är navet, de äldre betraktas med respekt och har sin givna plats i famijen. Det som hände din mamma: ensamheten störst, gäller inte där. Bara om man inte alls har någon familj och alla är döda. I vissa regioner är det som på 40- och 50-talet i Sverige, de äldre generationsbor med de yngre och tar sin del av familjeuppgifterna. Inte sällan barnbarnen. Men också samhällsservicen är minst lika utbyggd och fungerar bättre än i Sverige. Ingen släpper taget om de gamla, hemtjänsten är inte uppbyggd på antakl minutrar, distriktssköterskorna kommer flera gånger dagligen om det behövs, doktorn också. Alla håller koll på alla, främst i landsbygden och på mindre orter förstås men också i olika kvarter i Paris. Nu tillbaka i Sverige har vi bott här ett år. Ingen säger ens hej i hissen, vi har slutat säga goddag till grannar som vänder bort huvudet med ett generat leende och vi känner inte en kotte. I vår motsvarande franska gemenskap ringde till och med brevbäraren på dörren varje dag för att höra hur jag hade det när mannen låg på sjukhus. Och erbjöd sig att köra dit mig efter jobbet! Nej, mycket är bra i det här landet men det sociala skyddsnätet, både det privata och det samhälleliga går inte att jämföra. Så det är inte det om är tufft i Frankrike, det är de personliga restriktionerna enbart.
    STORT GRATTIS på födelsedagen dessutom! Såg ut som en såå god lunch med löjrom!

    • Sven Teglund

      Intressant! Jag har ju ingen erfarenhet av hur det är i Frankrike, så det var en upplysande kommentar från dig. Det verkar vara stor skillnad!
      Tack för gratulationer!

  5. ”… vi hade ännu inte tagit till oss överklassens ovana att handhälsa. Vi gick bara in och satte oss på soffan, och sa hej då när vi gick.”

    Så träffsäkert! Ibland stod det en vedlår med sittvänlig höjd innanför köksdörren och då slog man sig gärna ner där.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

© Sven Teglund