You got to have balls

För oss män som bor på landsbygden är det lika viktigt att ha en kula på bilen som att ha två kulor i kalsongerna. Att inte ha dragkrok är lika omöjligt på en mindre ort som att sakna skägg för någon som bor på Södermalm. En man som kör omkring med en bil utan kula där bak är som en kastrerad hankatt i mars; livet saknar mening och ens status i gruppen är minimal.

I många år hade jag en väldigt liten släpvagn. Den var verkligen minimal, så liten att den inte syntes i backspegeln, och därigenom omöjlig att backa med. Att köra omkring den på byggmarknader och återvinningsstationer var en prövning, och jag skämdes inför andra män för dess litenhet, och dess bristande förmåga att bära tillräckligt tryckimpregnerat virke till vårens altanbygge.

Eftersom den var så omöjlig att backa, var jag livrädd att hamna i en brädgård som inte gick att köra runt åt ett håll. Men som tur var är de flesta ställen byggda så att det bara går att köra en väg in och en väg ut. Men innan man kör ut genom grinden ska ju virket mätas och där står tre fyra rader med bilar bredvid varandra, parkerade, väntande på mätningen. Ibland kunde min gamla låga Saab stå mitt emellan två Suvar, med sådana där stora släp som man kan köra upp två skotrar på eller en minigrävare. Och bredvid dessa vidunder kände jag ofta att mitt lilla, lilla släp krympte ännu mer, som snoppen när man badar i kallvatten. Jag brukade tänka, det gör ingenting Sven, du är bra ändå.

Till slut var det lilla släpet helt färdigt, jag hade helt enkelt överbelastat det. Lagt för många bräder och plankor på det för transport till stugan i Kalix, så att hjulaxeln hade böjt sig. Jag hade i min fåfänga och behov av bekräftelse helt enkelt överskattat dess förmåga, kanske som ett försök att dölja realiteterna. Nu var det hela över och jag stod där med en kula men inget släp.

Lyckligtvis uppmärksammade min fru min prekära situation och avsatte en del av ett arv till en ny och fin släpvagn, med en mera normal och genomsnittlig storlek. Så numera känner jag mig som en vanlig man, och jag behöver inte stå och skämmas när det är dags för mätning, av längderna, på bygghandeln. Min fru verkar ha haft förståelse för hur det känns att bara ha en kula och ingenting annat.

När vi åker från stugan i Kalix på söndagskvällarna mot Luleå, så hamnar vi i det som brukar kallas tornedalsrallyt, en karavan av bilar med släp där alla tornedalingar som bor i Luleå ska ner och jobba ännu en vecka innan de kan åka hem igen på fredagen. Hastigheten på karavanen ligger ofta på 120 km i timmen trots att högsta hastighet är 80 för en bil med en vanlig bromsad släpvagn.

Jag brukar använda min rättmätiga makt till civil olydnad, och hålla den hastighet som gäller när man har släp. Det är ju först dubbelfiligt och då kan bilarna köra om allt vad de kan men så kommer MIN sträcka, den enkelfiliga. Då ligger jag på lagstadgade 80 km i timmen och skapar en lång bilkö efter mig, Det är en härlig känsla, att få möjlighet att ge andra chaufförer en lektion om att en annan tillvaro är möjlig, ett långsammare och mindre stressigt liv, fylld med eftertänksamhet och mindfullness.

Men det är sällan, tycker jag, som de verkligen passar på och förändrar sina liv. Så fort det blir dubbelfiligt igen så drar de iväg som om de inte lärt sig någonting alls. Det är tråkigt att de måste ha så bråttom. Men you got to have balls, tänker jag, och inte bara följa med strömmen.

*****

Föregående

Aldrig fler än tre

Nästa

Konst, musik och fikabröd

7 kommentarer

  1. Åååå, jag blir så tjatig, men du vet ju vad jag tycker om det du skriver!!
    Bara så bra! När jag var ensamseglare skrev jag ner en lista till bloggvännerna (på den tiden var det många …) och bad dem hålla utkik efter en man med de rätta kvaliteterna och dom lovade dyrt och heligt att vara mig behjälplig.
    Jag tror att på första plats – det som jag verkligen ville att en eventuell friare skulle klara av – det var det här med att kunna backa en släp!

    • Sven Teglund

      Haha… är det sant! Att en av kriterierna för din eventuell friare var att kunna backa släp! Så fint tänkt. Jag tror att det är en viktig egenskap för en bra man, det har nåt att göra med den där typiska självständigheten som är manlig, att klara sig själv, lösa praktiska saker, lösa problem. En man som kan backa släp är också en man som du kan lita på när det blåser. Och en sån man fick du väl också, Elisbet? 🙂

  2. Turtlan

    Helt underbart! Här finns det en bil med en kula där bak. Går ju inte att ha bil utan dragkrok även om man inte äger en kärra. Här hyrs det vid behov. Instämmer med Elisabet ang. backa med släp. Jag tror kärleken klarar av det men han har inte helt bevisat det.

    Men undrar en sak. Varför har man kärran med sig när man drar och jobbar i Luleå under veckorna? Det fattar jag inte? Har man med sig så mycket grejor?

    • Sven Teglund

      Ja det är så att man ska ha mycket grejer med sig tillbaka nästa helg, därför hänger släpvagnen alltid där bak. I Luleå under veckorna köper man material, det kan vara tryckimpregnerat virke eller så hyr man en minigrävare som man ska använda för att gräva med. Och hem från Tornedalen på söndag har man kanske potatis odlad på hemgården. Det finns alltid saker som ska transporteras.

      Kul att du gillar texten! Hoppas du får bevis på att han kan backa 🙂

  3. Vilken härlig läsning! Tack till dig och tack till Elisabet som lotsade mig hit idag. 🙂

    • Sven Teglund

      Välkommen Pernilla! Tack för att du kom hit med Elisabets hjälp!

  4. Jaha – ett (1) släp!

    Jag har kört OCH BACKAT med TVÅ. SAMTIDIGT!

    Säger inte mer.

Lämna ett svar till Turtlan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Sven Teglund