Sven Teglund

Jag har verkligen varit framgångsrik i livet. I varje fall om kriteriet för framgång är hur många sittplatser man lyckats skaffa sig. Jag och Karin har varit väldigt flitiga på den punkten.

Vi äger ett radhus på Porsön med två våningar och en stuga i Ryssbält inklusive sovstuga och bastu.

I radhuset har vi ett kök, som inte är så stort men det är i varje fall fyra sittplatser runt bordet, och man kan också sätta en extra stol på ena änden. Fem platser alltså, men jag brukar oftast sitta på samma plats jämt. Om jag vill kan jag sätta mig var som helst, såvida inte Karin sitter där.

I vardagsrummet har vi en hörnsoffa, den är stor och rymmer sex normalviktiga personer. Så länge vi hade tonåringar hemma så kunde den rymma minst åtta personer, men numera är det bara jag som sitter eller ligger i den. Karin har en egen fåtölj i rummet, där hon arbetar med sina broderier samtidigt som hon tittar på teven. Så sammanlagt sju platser i vardagsrummet kan vi säga.

Sen har vi ett matrum där vi äter när vi har gäster, och det finns sex platser plus en på var sin ände av bordet, så åtta kan äta där samtidigt. Efter coronan så står rummet tomt i stort sett, eftersom vi inte längre bjuder hem någon. Men det kan ändra sig om nåt år, vem vet. Karin och jag äter i och för sig där någon fredagskväll ibland för att det ska kännas lite roligare.

Förutom en kontorsstol finns också en läsfåtölj här, så två platser kan vi säga.

På nedre botten har vi också ett sovrum, som vi fortfarande kallar Lars rum. Där finns mitt skrivbord där jag sitter och skriver detta. Förutom en kontorsstol finns också en läsfåtölj här, så två platser kan vi säga.

På övervåningen finns ett allrum med en gammal kökssoffa där det ryms tre personer. Ingen sitter i den, utan oftast lägger vi tvätten där innan den ska vikas och läggas in i garderoberna. Jo, det var så sant, Sickan brukar ligga och sova i soffan ibland.

Sedan har Karin sitt arbetsrum på övervåningen, med en liten soffa som rymmer två personer och ett skrivbord med en stol. I mitt arbetsrum, också på andra våningen, finns en stol som jag sitter på när jag målar. I vårat sovrum finns också en stol men den lägger jag bara mina kläder på, så den räknas inte in. Hur många blev det på övervåningen då? Alltsomallt sju platser, om jag räknat rätt.

Vi har också en altan med utebord gjort av teak och med sex stolar. Två är lite trasiga men jag räknar ändå in dem, för vi ska byta ut dem snart mot nya. Det finns också ett litet bord av metall som vi har på ena sidan altanen, där finns två stolar. Sammanlagt finns alltså 8 sittplatser på altanen.

Det är ju egentligen två platser i badkaret, och den möjligheten använde vi oftare när vi var yngre

Sammanfattningsvis har vi i vårt radhus, om jag räknar med altanen, 37 sittplatser. Eller, nu glömde jag toaletten och badrummet, Det finns två toastolar, en på var sin våning, och sen ett badkar i badrummet. Det är ju egentligen två platser i badkaret, och den möjligheten använde vi oftare när vi var yngre. Numera så sitter vi bara en i taget i badkaret. Det är ju bäst så, det finns ju risk att halka. Så då är vi uppe i 40 sittplatser i vårt hus.

I stugan finns det ett köksbord, där ryms sex personer om vi drar ut extraskivan. Det är flitigt använt under två veckor på sommaren när barnen och barnbarnen kommer hem på semester. Sen har vi en soffa, tresits och en stol framför kaminen, det blir 10 platser. I sovstugan finns också en soffa, tresits, en fåtölj och en stol, vilket ger totalt fem platser.

Ute på gården har vi ett stort utebord som rymmer åtta platser, ett litet med två stolar och ytterligare ett litet bord med tre stolar. Sedan två bänkar som rymmer två personer var och en gammal trästol. Sammanlagt alltså 18 uteplatser som vi kan sitta på.

I bastun finns det en stor relax som rymmer fyra sittplatser och i själva bastun kan man sitta minst sex personer. Vi avrundar till 10 sittplatser i bastun totalt. Det betyder att vi har totalt 44 sittplatser i stugan om vi lägger till dasset. 44 platser i stugan plus 40 platser i radhuset, det blir sammanlagt 84 sittplatser som finns i vår ägo.

Det enda problemet som jag upplever med det hela, är att jag tyvärr bara begåvats med en ända

Tillsammans har vi skrapat ihop 84 olika sittplatser som jag när som helst kan sätta mig på. Tänk vilken enorm valfrihet!
Det enda problemet som jag upplever med det hela, är att jag tyvärr bara begåvats med en ända. Hur jag än försöker kan jag bara sitta på en stol i taget. Inte konstigt att man längtar bort ibland, så man får sitta på någon annan stol nån gång.

*****

Tranorna kommer, sjunger Ulf Lundell om våren:
Gå ner för trappen, håll dig i räcket
Gå ut på trappen, där hör du sträcket
Trumpeta sig upp mot norr

Men nu är det över, hösten kommer och tranorna lämnar oss igen. Det blir allt tystare här i norr. Och det gäller inte bara fåglarna, även många människor flyttar söderut och vi blir allt färre i Norrbotten.

Tranorna återvänder i alla fall nästa år. Vi får hoppas att även människorna tar sitt förnuft till fånga, ångrar sig och börjar trumpeta sig upp mot norr.

********

Instruktioner till mina söner

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer sjunde kapitlet.

Husgrunder och domkrafter – Kapitel 7

Jag har byggt fem hus. Det är inget skryt, bara ett konstaterande. Jag har också gett ut en bok, som jag visserligen inte skrivit helt själv, utan jag tog hjälp av min mor, eran farmor, men ändå, en bok har blivit utgiven. Att en bok är utgiven är inte heller något skryt, inte ens ett konstaterande, utan mera ett faktum som är oumkullrunkeligt, som en författare från Västerbotten skulle ha uttryckt det. Jag har också planterat tre björkar på Porsön bredvid radhuset. Det är svårare att bevisa, men Johan Lodin kan intyga det, han hjälpte till.

Anledningen till allt detta slit, är att jag en gång läste att en man under sin livstid ska bygga ett hus, skriva en bok och plantera ett träd, för att det överhuvudtaget ska räknas som ett fullgott liv. Det var där det började för mig. Men det gäller nog inte längre, numera handlar det väl om att uppnå andra saker. Kanske bygga upp sitt eget varumärke, skriva statusuppdateringar och plantera örter i trädgården. Men jag fick försöka uppfylla den klassiska devisen.

Så först köpte vi stugtomten, sen byggde jag ett dass. Det var alltså det första jag byggde i mitt liv, ett skithus. Vi använder det fortfarande. Sen rev jag en timring i Antnäs, flyttade den med en lastbil till Ryssbält, och sen satte jag upp timringen igen, byggde golv och tak, satte in nya fönster, byggde kök, loft och sedermera ett badrum. Det var stugan, hus nummer två. Skithuset var nummer ett, även om det är ett hus där man gör nummer två. Nummer 3 var ladan som används som förråd, nummer 4 sovstugan, och sist 5:an för fyra år sedan, bastun.

Allt detta ska ni sen ta hand om. Det måste underhållas, det förstår ni väl.

Det viktigaste med ett hus är själva husgrunden. Det ska kunna stå stabilt i åratal och inte sjunka för att marken är för mjuk eller höjas åt andra hållet av tjälen. Under ett hus måste man gräva bort det mesta av stenar och jord, och istället fylla på med sand och grus som kan dränera bort allt onödigt vatten. Om det ligger kvar en sten i marken under ett hus så tenderar den att sakta komma allt längre upp, tills den kanske börjar trycka på en golvbjälke och huset blir snett och vint. Orsaken är att på hösten tränger det ned vatten i marken och lägger sig under stenen, sen fryser vattnet och eftersom fryst vatten utvidgar sig, kan hur stora stenar som helst lyftas upp och komma upp till ytan.

Nu pratar jag inte om villor eller radhus, de får ju vanligtvis riktiga husgrunder, tex helgjuten platta eller så ställs de på grundbalkar. I och för sig, även villor kan få problem, om huset står på balkar innebär att man har en s.k krypgrund, och dessa har inneburit mycket mögelproblem i vårt land. Älvsbyhus är ett klassiskt exempel. De hade krypgrunder utan ventilation och många husägare har till stora kostnader tvingats sätta in fläktar i krypgrunden för att suga ut all mark- och mögellukt.

Nej, det är ett kapitel för sig, för nu pratar jag enbart om sommarstugor, byggda för semestervistelser på skogstomter, strandtomter och skärgårdsöar, och vanligtvis av hemmabyggare, det vill säga män och makar, med bristande kunskaper i husgrunder och byggnadsteknik. Men med stort självförtroende. Det är oftast husgrunder ställda på plintar av betong, antingen nedgrävda till frostfritt eller lagda direkt på marken. Här uppe i norr, har jag förstått, är det ovanligt att plintar grävs ner eftersom det är alltför djupt ner till frostfritt.

Det finns lika många svar på hur en bra husgrund ska byggas som det finns religioner i världen.

Varje gång jag ska bygga något brukar jag gå omkring och prata med männen som jag känner och räknas som kunniga inom snickeri, och som ständigt håller på med att bygga stugor, friggebodar, sovstugor, altaner, garage och båtbryggor. Jag brukar fråga dem hur de tycker jag ska göra, vilka plintar som är bäst, betong eller lecablock, och om jag behöver markisolering och vilken dimension som är tillräckligt för de tryckimpregnerade reglarna i syllen, vilka längd på skruvarna som är bäst och på vilket avstånd som bärlinan måste ligga. Och jag har upptäckt att alla vet precis vad som är den bästa byggnadstekniken men ingen av dem har samma uppfattning som någon annan. Det finns lika många svar på hur en bra husgrund ska byggas som det finns religioner i världen.

Och det är religioner det handlar om, inte vetenskap. För om man går in på youtube och tittar på byggnadsföretagens videos för hemmabyggare, så är det likadant där, det finns aldrig några definitiva svar. Jag brukar roa mig med att följa olika forum på nätet för hemmabyggare, där någon ställer en fråga och tusentals män med gott självförtroende ger svar vad som är bäst att göra.

”Du Sven, lägg bräderna som en sur gubbe, det passar bäst eftersom du själv är en sur gubbe.”

Senast gick jag in för att få svar på en enkel fråga, åt vilket håll ska en altanbräda vändas. Ska kärnvirket ligga uppåt, så att årsringarna på trallen bildar en glad gubbe när man tittar på brädans ände, eller ska det ligga andra hållet, det vill säga, med kärnvirket neråt, så att årsringarna bildar en sur gubbe? Frågan är väsentlig, för om det blir fel kan brädan när den torkat antingen bilda en kupad ovansida, vilket inte är bra för då ligger det vatten kvar. Optimalt är att brädan, efter att den torkat, får en rundad ovansida, för då rinner vattnet av. De flesta byggbeskrivningar föreslår att brädan ska läggas som en glad gubbe, men debatten om detta pågår ständigt på olika nätforum och uppfattningarna är vitt skilda. Ungefär hälften av debattörerna är övertygade om att glad gubbe är bäst, trettio procent anser att det ska vara sur gubbe och resten anser att det spelar ingen roll utan man kan blanda hur som helst.

När jag senast byggde ett altandäck så ringde jag Mats Larsson i Skellefteå, och frågade honom vilket håll jag borde vända bräderna. Han är en av mina hemma-bygge-specialister som jag gärna vänder mig till. Han gav ett av de bästa svaren som jag hört i denna fråga: ”Du Sven, lägg bräderna som en sur gubbe, det passar bäst eftersom du själv är en sur gubbe.”

Jag tyckte det var bra sagt även om jag sen ändå vände bräderna åt andra hållet. Jag brukar göra så, att om jag får ett råd så gör jag tvärtom. Det är så vi män brukar göra, vi har betydligt större förtroende för oss själva än vad vi har för andras åsikter. Kanske det är därför sådan här frågor, åt vilket håll en altanbräda ska läggas, aldrig får sin slutliga lösning.

Våran sovstuga som byggdes 2011, sattes på lecablock. Det var inte bra. Lecablock har en tendens att med tiden suga in vatten, både nerifrån och ovanifrån, och efter det så spräcks den när vattnet fryser. Och det började hända efter några år, bitar ur blocken föll bort och någon sten sprack till hälften. Det är ju otroligt konstigt att det säljs lecablock inom bygghandeln år efter år, trots att alla vet att det inte håller på sikt. Ett lecablock kan användas i en grund bara om man täcker ytan helt med murbruk. Men oskyddade under stugor och altaner är det inte optimalt, även om de är billiga och lätta att hantera.

Men det var inte det som var huvudproblemet med sovstugan, utan att den år efter år, sakta men säkert, sjunkit allt längre ner i marken. I år var det akut, nu hade brädfordringen fått markkontakt och gräset tog i träet med risk för fuktskador och att grunden skulle börja ruttna.

Men så fick vi besök av Per Axel. En av dessa hjältar som åker runt i byar, stugområden och skärgårdsöar och lyfter upp och reparerar hus med bristande husgrunder. Han tittade på sovstugan, och sa: ”Jag ser att du har en martin-timell-grund”. Med det menade han alla felaktiga byggen som visats på Äntligen hemma i TV4 under många år, och som gjort att många av landets hemmabyggen lutar, sjunker eller ruttnar. Per Axel berättade att han och några kompisar brukade se programmen och sitta och skratta åt allt tokigt som visades. Kanske lika bra att det blev slut med programmen efter festen i badtunnan.

Problemet med min grund var dels lecablocken men också att stenens yta mot marken var för liten. När det kommer flera ton snö på taket på vintern så trycks stenarna ner i marken av den enorma tyngden. Plintarna måste ha en större anläggningsyta mot marken, till exempel genom att ligga på en större platta.

Per Axel tog på sig jobbet att byta ut husgrunden och med hjälp av tre domkrafter, två på 3 ton och en på 5 ton lyftes stugan i etapper, och plattor med betongstenar fick ersätta de undermåliga lecablocken. Och efter två dagar står nu stugan stabilt på en ny grund, drygt 20 centimeter över marknivån på lägsta stället. Allt är i exakt vattring.

Innan Per Axel lämnade oss så tog han fram vattenpasset och pekade på bubblan i mitten. Vet du, frågade han, vilket sorts vatten det är i vattenpasset? Det är rakvatten.

Sen satte han sig i sin lilla lastbil och körde iväg till nästa hus med martin-timell-grund, som behöver lyftas och rätas upp. Det finns obegränsat med jobb för honom i alla byar och stugområden i hela Norra Norrlands kustland och inland.

Jag är inte så mycket för det symboliska. Men efter det här arbetet har jag börjat fundera på hur jag som pappa lagt grunden för era liv. Står ni stadigt på betongstenar med rejäla plattor som varken sjunker eller hamnar snett när livets kyla och tjäle tränger upp underifrån, eller har jag lämnat er på lecablock som lätt spricker sönder. Jag tror faktiskt, det är ett faktum, att ni alla står på en stabil grund som inte verkar ruckas i första taget. Och om något sådant mot förmodan skulle inträffa, kan jag fortfarande, precis som Per Axel, komma till undsättning med domkrafter som kan lyfta både 3 och 5 ton, och med ett vattenpass med vars hjälp allt som gått snett åter kan bli rakt.

*****

Så länge jag yrkesarbetade var det naturligt att veckans dagar hade lite olika känslomässig valör. Kanske är det så för de flesta som arbetar dagtid. Från den tunga starten på måndag då man motvilligt släpat sig till sin arbetsplats, till slutet av veckan då allt började kännas lite lättare och roligare.

Min aktivitetsnivå följde ofta en slags kurva som varierade under veckans olika dagar. Om jag till exempel hade en väldigt tråkig arbetsuppgift som jag måste utföra, kunde det gå väldigt trögt på måndag, tisdag, onsdag och jag hade svårt att riktigt ta tag i uppgiften. Men så kom torsdagen helt plötsligt och jag blev varse att snart hade hela veckan gått, så det var bäst att sätta igång för hinna göra någonting överhuvudtaget. Så torsdag och fredag förmiddag arbetade jag hårt för att hinna avsluta både uppdraget och veckan med hedern i behåll.

Så under hela mitt yrkesliv så har jag i princip bara jobbat på torsdagar och halva fredagen fram till lunch. Fredag eftermiddag är ju nästan helg och då måste man ju trappa ner och planera allt roligt som ska göras på kvällen, kanske god mat och en efterlängtad berusning. Under helgerna däremot, särskilt lördagen, då jag haft tid för mina fritidsintressen, har alltid min aktivitetsnivå legat på högsta nivån.

Så har min liv utspelat sig så länge jag kan minnas. Arbetsveckor från måndag till fredag, sedan helg och så ny vecka på måndag. I detta mönster har jag levt år efter år och jag har alltid vetat i vilken dag jag befunnit mig i.

Men sedan gick jag i pension. Det är drygt ett år sedan nu. I början gick det bra, jag levde vidare som om tiden fortfarande följde samma kurva, vilket förstärktes av att jag fortsatte att besöka jobbet ibland, och träffade forna arbetskamrater på lunch då och då. Jag levde länge i den invanda föreställningen om att tiden var uppdelad i vecka-helg-vecka-helg.

Men i och med coronan gick jag i karantän och alla kontakter med det arbetande folket upphörde. Och skillnaderna i veckans tidsförlopp började förändras, uppdelningen i vecka och helg att lösas upp. Det fanns inte längre ett arbetsår bestående av 47 arbetsveckor och fem veckors semester, väckaren ringde inte längre 6.40 och jag vaknade ibland kl 7 och en annan dag kanske kvart över 8. Och jag började rucka på mina rigida kvällsrutiner och var ibland uppe senare än vad som är normalt för en vanemänniska som jag är, eller i varje fall varit, hittills.

Och jag började få allt svårare att svara på frågan vilken dag det är i dag. Är det tisdag eller onsdag, och vad gjorde jag i måndags? Var det förra helgen vi var i stugan och åkte vi hem på söndagskvällen eller var det då som vi stannade och for hem på måndagsmorgon? Är det i morgon jag har tid hos tandläkaren kl 8.40 eller är det nästa vecka? Visst är det midsommarafton på lördag i år eller tar jag fel på dag? Är det redan dags att betala räkningarna?

Så nu efter ett år som pensionär, upptäckte jag att veckans kurviga linje, som jag levt efter större delen av mitt liv, hade förändrats. Vilken dag det var som jag upptäckte det, det kommer jag inte ihåg. Men faktum var att linjen, det vill säga veckans alla gupp upp och ner från måndag till söndag, hade rätats ut till en lång rak tidslinje utan oregelbundenheter. Bara en linjär linje där dagarna ligger efter varandra som på ett radband, och där ingen dag utmärker sig mer än någon annan dag. Till och med dagarnas inbördes ordning hade tappats bort och tisdag kunde komma före torsdag och efter fredag var det inte säkert att lördag dyker upp.

Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

Men jag la också märke till att denna nya raka linje sluttade en aning. Att den i sin riktning in i framtiden samtidigt också tappade i höjd, inte mycket, men fullt synligt. Och jag tänkte den dagen som jag upptäckte det – jag minns inte vilken dag det var – att min inre visuella bild över tidens gång hade tagit ett stort steg framåt. Kurvornas tid, med höjdpunkter och dalar var över, nu fanns bara ett sluttande plan rakt in i ålderdomen.

*****

Domherren lever mest i barrskogen men dyker upp ibland vid radhuset på Porsön och äter lite fågelfrön. Det känns verkligen att fågeln är en riktig ”herre”, alltid fint klädd i rött och som låtsas vara lite förmer. Jag tänker att den ofta sätter sig till doms över andra fåglar, därav namnet.

Även jag har respekt för domherren.

****

Instruktioner till mina söner

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer sjätte kapitlet.

En smula självinsikt – kapitel 6

Jag har hittills skrivit fem texter med instruktioner till er och de har alla handlat om praktiska ting. Hur man stänger av vattnet i stugan, hur man bygger en altan, hur en tvåtaktare fungerar. Med mera. Jag har velat förmedla något av vad jag lärt mig under livets gång, så att om jag – mot förmodan – någon dag skulle lämna jordelivet kunde ni ta vid och sköta om hus och stuga som jag gjort, enligt mina instruktioner. Och kanske bygga en av de altaner som jag planerat men som aldrig blivit av.

Det är väl rätt så naturligt att jag, som de flesta, har svårt att tänka på att saker och ting en gång helt ska ta slut. Det vill säga att jag plötsligt inte skulle finnas kvar och ingen längre skulle vet hur man blåser ur rörsystemet med tryckluft i stugan på hösten så att rörkopplingarna inte riskerar att frysa sönder. Instruktionerna som jag skrivit har kanske på något sätt varit ett försök att förneka ett faktum, förkroppsligat i en stuga som ska gå i arv i generation efter generation. Det är nog inte så konstigt att stugor som barnen förväntas ärva, inte bara innebär att ta över det rent materiella utan även drömmarna föräldrarna burit kring stugan; ett gemensamt familjeprojekt riktat mot en lycklig framtid. Drömmar om en framtid som aldrig ska ta slut och som manifesterats i det materiella.

Tanken att gamla människor har kunskaper och erfarenheter som kan förmedlas till det uppväxande släktet är dessutom en kvarleva från gamla bonde- och industrisamhället, från den tiden när allt var analogt och praktiskt. Då man byggde sin altan själv och inte bara ringde efter Segerlunds Allbygg AB, eller lagade sin bil i garaget istället för att lämna in den på Mekonomen, eller bakade sitt eget tunnbröd istället för att köpa på Konsum. Men nu är det tvärtom, det är de unga som lär de gamla.

Det blev väldigt tydligt en dag, när du Lars, var på besök hos oss. Jag hade berättat för dig att vi inte förstår oss på den nya micron som vi köpte för ett halvår sedan. Den är så teknisk avancerad att vi nästan inte klarar av att ställa in klockan, ännu mindre att justera sekunderna för uppvärmning och upphettning. Jag hade tänkt sälja den på blocket och försöka köpa en ny med manuella vred för effekt och tid, som det var förr på dessa apparater. Men på mindre än en minut hade du listat ut hur den fungerade och visade oss – som just i den stunden verkligen kände sig som gamlingar – hur vi skulle göra för att ställa in sekunder, minuter och effekt. Den var enkel, sa du.

Det var en rätt jobbig tanke, att allt jag skrivit till er, kunskaper som jag ville förmedla innan det var för sent, egentligen varit helt meningslösa.

Den tekniska utvecklingen går så fort och vi äldre hinner inte med utan det är numera barnen som får lära föräldrarna hur datorn fungerar, hur man installerar kanalerna i teven och hur appar kan laddas ner i mobilen. Och det slog mig att den tiden är nog förbi, när föräldrar behöver skriva instruktioner till sina barn om hur de ska ta hand om det praktiska kring stugor och hus. Det räcker med att säga: ring rörmokaren bara så ordnar det sig med vattnet.

Det var en rätt jobbig tanke, att allt jag skrivit till er, kunskaper som jag ville förmedla innan det var för sent, egentligen varit helt meningslösa.

Ta till exempel instruktionerna om motorer, s.k tvåtaktare. Den texten kommer ni säkert aldrig att ha någon användning för. Men varför skrev jag den då? Kan det var så att det egentligen bara handlar om mig själv. Att en sådan lektion, hur tvåtaktare fungerar, hade jag gärna velat ha från min pappa, när jag skaffade moped på 60-talet. Att alla dessa instruktioner som jag skrivit egentligen varit riktade till mig själv, något som jag önskat att jag fått men som jag tyvärr aldrig fick.

Och det slår mig hur svårt det är med inlevelse i andras behov, även när det gäller ens egna barn. Att de brister som jag bär med mig från uppväxten omvandlas till något som jag vill kompensera för, så att mina barn inte ska behöva uppleva samma sak. Jag fick inga instruktioner om hur en moped fungerade av min far, istället ger jag dem till er, ni som aldrig har efterfrågat dem.

Kanske är det så brister från barndomen reproduceras, i tafatta försök att återställa något som man själv saknat.

Och i den övergången är det lätt att missa att ni har helt andra behov och att jag därför riskerar att omedvetet föra vidare samma bristande inlevelse som jag själv upplevt. Kanske är det så brister från barndomen reproduceras, i tafatta försök att återställa något som man själv saknat.

Jag konstaterar att de instruktioner jag hittills skrivit till er enbart handlat om det praktiska, det vill säga omhändertagandet av materiella saker. Det har nog varit ett försök att ge er något som jag själv hade behövt, när jag var ung.

Och detta trots att mitt yrkesliv handlat om det mänskliga, inte det materiella. Som socialarbetare har jag mött människor i svåra kriser, med sociala problem, i sorg, i förtvivlan, fyllda med hat, rädsla eller oro. Att möta någon i svåra situationer kräver en viss förståelse för hur människor fungerar.

Om jag får tid någon dag ska skriva om det. Vad som är viktigt att tänka på när man möter människor.

****

Under den här våren i isolering, har fåglar i min närhet kommit att bli mina bästa vänner. Jag har följt dem i trädgrenarna, i de kala buskarna och i den gamla vassen.

I den tidiga våren var de mera öppna och orädda, men efterhand blev de skygga och ville inte ha med mig att göra. Deras intresse är väl nu mer riktat mot fortplantningen och försöken att skydda ägg och avkomma. Och samtidigt har all växtlighet, grönskan och de utslagna löven, skapat en ogenomtränglig mur mellan dem och mig. Känns lite sorgligt, även om jag fortfarande kan höra dem då och då.

***

I dessa tider, för oss konstnärer, handlar det inte längre om utställningar utan snarare om inställningar av utställningar och det är naturligtvis ett viktigt ställningstagande som vi måste göra för det är ju den inställning som är av nöden tvungen i dessa tider, och även om det är en svår omställning som påverkar inte bara vår ekonomiska ställning utan också publikens möjligheter att ställa sig framför en tavla och skapa sig en föreställning om det verk som vi tidigare ställde ut på utställningar för allmänheten men som nu ställts in, och dessa inställda utställningar har flyttats till hösten eller nästa år eller till digitala ställen, som plötsligt fick en större betydelse än vi någonsin kunnat föreställa oss och många har tvingats ändra inställning till att låta föreställningar av både musik, konst och dramatik visas på nätet istället och vi får vara glada över att vi i varje fall hade den möjligheten nu när pandemin slog till, som vi aldrig hade kunnat föreställa oss skulle ställa hela världen på kant och tvinga oss till ställningstaganden som vi aldrig tidigare ställts inför till exempel om vi skulle avställa skolor eller inte eller om vi kan resa mellan det ena stället till det andra stället istället för att stanna på hemstället i isolerad avskildhet, en fråga som ledde till att vår inställning blev att hålla så mycket som möjligt öppet och istället försöka skapa en omställning av folks sätt att förhålla sig och att alla skulle ställa sig två meter från varandra och aldrig gå på tillställningar, utställningar eller teaterföreställningar med mycket folk och om man känner sig det minsta sjuk måste man ställa in alla former av utevistelser och behålla en liggande ställning hemma i det egna stället, men tyvärr var det ändå många som förlorade sina anställningar eller blev friställda från sina arbeten och många äldre drabbades av smittan istället för att skyddas på särskilda ställen för äldre-äldre men det är ingen som vet hur den slutliga ställningen blir i jämförelserna mellan länder med annan inställning och som istället ställde in så gott som allt och till och med ställde barn utan skolgång vilket nu så här i efterhand verkade ställa till det mer än det hjälpte och det verkar ha varit ställningstaganden som politiker tog utan stöd från sina egna expertmyndigheter men här i Sverige har politikerna tagit ställning i olika frågeställningar först efter att experterna gjort sina ställningstaganden utifrån hittills kända kunskapssammanställningar och naturligtvis kan det ha blivit fel beslut ibland och man borde kanske tagit snabbare ställning i vissa frågor men det är lättare att vara efterklok än att föreställa sig ett okänt scenario i förväg och svara på frågeställningar från journalister som varje dag ställer samma frågor som de fått svar på föregående presskonferens, en tillställning som mera börjat likna en religiös ceremoni där alla vill veta om det finns ett liv efter detta och vilken inställning Gud har om det, medan översteprästen svarar förtroendeingivande att det inte går att med full säkerhet svara på den frågan men så fort sammanställningar av kunskap har tillställs honom kommer han att ge ett tydligt besked men i avvaktan på detta tydliga ställningstagande tror han, på goda grunder, att det finns ett liv efter detta i varje fall kan vi snart föreställa oss en sådan situation då utställningar, tillställningar, föreställningar, byggställningar, anställningar och liknande, inte längre behöver inställas förutsatt att vi ställer in oss på att fortsätta hålla ett lämpligt avstånd till andra på det stället där vi befinner oss och så ofta som möjligt tvättar händerna med tvål och varmt vatten i tvättstället.

***’

Trasmattan som Karin vävde på vävstolen i Kalix på 90-talet innehåller material från hennes och mina avlagda kläder från 70 och 80-talen. Gamla skjortor och utslitna blåjeans. Mattan ligger på övervåningen i radhuset och vi kliver fortfarande på den varje dag.

Trasmattan upplever jag som en slags historisk berättelse om våran relation, sen vi träffades 1977. Hur våra tidigare liv klipptes av i långa remsor, lades tillsammans och träddes mellan ett stort antal varptrådar, slogs sedan ihop av livets hårda slagbom och skapade något som har hållit ihop sedan dess. Men i mattans hela längd är våra egna färger fortfarande intakta och skilda åt. Jag står för de blå avsnitten och Karin för de rosa, röda och gröna.

****

Jag satt i stugan på köksstolen, tittade ut genom fönstret och tänkte att först tog man bort förmögenhetsskatten och arvsskatten sen lät man miljardärer betala mindre skatt än löntagare och när det sen uppstod brist på medel till välfärden så skyllde man på flyktingarna med hjälp av sverigedemokrater, för då kunde flyktingarna utvisas medan de rika kunde sitta nöjda i sina skattebefriade flygplan trots att förbränning av fossil innebar att jorden blivit allt varmare och i norden fick vi allt mildare vintrar och blötare somrar men tillväxtförespråkarna blev ändå glada när antalet resenärer på flygplatserna ökade år efter år när medborgarna ville åka till värmen i sydligare länder trots att flygandet försämrade klimatet på hemmaplan, vilket gjorde att utländska turister snart inte kunde komma hit för vinterns skull eftersom den var på väg att töa bort men Ishotellet i Jukkasjärvi köpte kylanläggning för att kunna fortsätta trots allt och den drevs med billig el från kommuner som saknade både en växande befolkning och flygplatser, tänkte jag där jag satt på stolen, men de rika ville inte att flygtrafiken, bilarna, fraktfartygen och konsumtionen av onödiga produkter skulle pekas ut och lobbyister började istället skylla klimatkrisen på korna och då plötsligt blev det upp till var och ens moral vid köksbordet som det handlade om och inte själva produktionen, och att skjuta över ansvar på den enskilde medborgaren var ett beprövat grepp, och samtidigt passade de rika på att bygga hus i städerna nere vi hamnarna, och bostadspriserna sköt i höjden och när de rika satt i de inglasade balkongerna i städernas hamnkvarter med ett glas laktosfritt, oroade de sig för skatter på flygresor till andra länder där de kunde sitta på en annan balkong och se ut över havet, men helst inte över hav där flyktingar drunknade tänkte jag samtidigt som jag tittade ut genom fönstret i stugan, och alla partier utom ett hävdade att medborgarna måste arbeta mer för att klara den åldrande befolkningen, trots att befolkningen redan blivit allt äldre under de senaste 100 åren och under den tiden hade vi minskat arbetstiden flera gånger, och nästan alla partier var också överens om att den produktivitetsökning på 40 procent som vi fått under de senaste 20 åren inte skulle användas till vård och omsorg, utan för att öka konsumtionen av produkter av olika slag, främst plastsaker gjorde av olja som förstör jordens klimat och som sedan kommer att hamna i haven och föröda havens ekologi och därför behövde vi arbeta mer och höja pensionsåldern så att vår tillverkning av saker av plast och metaller kunde vidmakthållas trots att många egentligen inte ville ha dem längre, utan hellre skulle arbeta sextimmarsdag och lägga produktivitetsökningen på 40 procent som vi haft de senaste 20 åren på vård och omsorg, istället för att ge skattesänkningar åt miljardärer, skatteavdrag för medelklassen och borttagande av förmögenhetsskatt och arvsskatt för de rika, men de politiska partierna tänkte att om de rika blir rikare så tillverkar deras företag fler produkter och det tjänar landet på och även de fattiga får sig en skärva även om all forskning hittills visat att den tanken varit felaktig och istället så ökade ojämlikheten så att avståndet till den rikaste procenten bara blev större och partierna hävdade att för att klara vård och omsorg i framtiden så måste ekonomin växa genom att öka konsumtionen och tillverkningen av saker gjorda av plast och metall, och därför var det nödvändigt att de privata företagen fick så hög vinst som möjligt för då ökade deras innovationskraft så att de kunde hitta på nya produkter som ingen behövde men som kunde transporteras runt världen i stora fartyg som drevs med den mest smutsiga oljan som gick att uppbringa, tänkte jag när jag satt på stolen, och sedan visade det sig att ingen av de innovationer som präglar vår tid hade kommit till utan tunga statliga investeringar, flygteknik, datorer, internet, bioteknik och grön teknik hade kommit till med hjälp av staten, inte den privata sektorn, och det hade visat sig att riskkapitalet får upp intresset först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar och trots att partierna hävdade att vi måste arbeta mer för att klara omsorgen om de äldre i framtiden så släppte de in de privata företagen till välfärdssektorn eftersom det var en marknad som kapitalet kunde tjäna pengar på utan att behöva ta några risker, för det tog kommunerna, och de enskilda elever som plötsligt kunde bli utan skola mitt i terminen, och de skattemedel som försvann till riskkapitalister gömdes undan i skatteparadis vilket ledde till allt större brist på ekonomiska medel till offentliga sektorn och partierna hävdade att därför måste alla arbeta mer och längre upp i åldrarna, tänkte jag, där jag satt på köksstolen i stugan och tittade ut genom fönstret samtidigt som någon på radion berättade att de senaste 2,5 miljoner åren befinner sig jorden i kvartär, som är en geologisk period som kännetecknas av cykler av kallare perioder som vi kallar istider och kortare värmeperioder och vi lever just ni i en sådan värmeperiod som vi kallar Holocen och den har pågått under 10 000 år och under den tiden har vår moderna civilisation utvecklas, hörde jag där jag satt, och data visar att en uppvärmning på 4-5 grader globalt sett från en istid till en värmeperiod har tagit flera tusen år och nu pratat vi om  uppvärmning av 4-5 grader på grund av människans påverkan på bara hundra år, vilket är enormt mycket snabbare än jämförbara processer, dessutom är den lika stor som från en istid till dagens klimat men åt andra hållet det vill säga från en värmeperiod och uppåt och ingen vet exakt vad det kommer att betyda men vi vet att förra gången det var en värmeperiod för 100 000 år sedan då var det 2 grader varmare än idag globalt sett och då var havsnivån 5 meter högre och om vi kommer i samma läge igen det vill säga att den globala medeltemperaturen höjs med 2 grader, vilket är högst troligt, kan vi räkna med en höjning av havsnivån på 5 meter, vilket skulle leda till att inte ens översta delen av flygtornen på flygplatserna efter hela norrlandskusten skulle synas över vattenytan, tänkte jag där jag satt och tittade ut genom fönstret, vilket ställer en flygskatt i ett lite vidare perspektiv än vad som är vanligt när skatter diskuteras inom politiken.
Men så kom ett virus från Wuhan och plötsligt, tänkte jag där jag satt ensam på en stol i karantän, visade det sig att det var sjukvården och omsorgen som hade störst betydelse nu när viruset kunde döda vilken som helst och även rika som fått jobbskatteavdrag på flera hundratals miljarder kunde bli sjuka och dö och nu ropade alla på staten staten staten särskilt de som tidigare hävdat att staten är av ondo och därför låtit privata företag ta över äldreomsorgen och särskilt i Stockholm var det så många olika företag att det gick inte att samordna och viruset tog sig in som ett frankerat brev på posten och spred sig mellan lågavlönade vikarier och korttidsanställda som saknade utbildning och skyddsutrustning eftersom privata företag gör vinst på ett sådant sätt genom att dra ner på allt som är möjligt att dra ner på även om kvaliteten blir katastrofal och då ingen märker det går det bra men nu märktes det och då är det inte bra och då tvingas staten komma in och ta över och ordna upp något som staten kunde ha skött om redan i första hand om det offentliga hade fått vara i fred och bara sköta sitt jobb, tänkte jag och tittade ut genom fönstret, och allt som varit omöjligt förut när det bara var klimatet som hotade oss blev plötsligt det som skulle rädda våra liv i varje fall kortsiktigt och flygplanen stod på marken precis som vi önskat oss och flygbolagen började gå i konkurs och tillverkningen av meningslösa plastprodukter var inte längre att tänka på när gränserna var stängda för virusets skull, även om det bara viruset som slank in över gränserna medan folk fick stanna hemma förlorade sina jobb och många tappade sin försörjning, tänkte jag där jag satt isolerad på stolen, och det visade sig att många hade varnat för pandemier i många år och orsaken var den hemska hanteringen av vilda djuren på djurmarknader i Kina men också i våra egna djurfabriker där kycklingar och grisar i tusental är inklämda på liten yta och där virus får fritt spelrum att föröka sig och till slut bli farliga och går över till människa och jag fick veta att alla våra virus – aids, SARS, Ebola, galna kosjukan, fågelinfluensan, spanska sjukan – har kommit till mänskligheten först för 10 000 år sedan i samband med vi domesticerade djuren och tog de vilda djuren in vår lada så tog de med sig sina sjukdomar, fick jag förvånat veta, och att från korna som faktiskt hade en skuld i detta fick vi mässlingen som bara de senaste 150 åren dödat 200 miljoner människor och från kamelen fick vi smittkopporna och från svinen fick vi kikhostan och från kyckling fick vi tyfus och från ankor fick vi influensan och, något som förvånade mig mycket där jag satt ensam på stolen , fick vi förkylning från hästar och jag ser framför mig hur den första vildhästen som blev tam och nyste rakt in i ansiktet på en människa och sen dess bär vi alla detta kors varje vinter när vi blir kalla om fötterna, och när européerna landade i Amerika på 1400-talet så dog 95 procent av de amerikanska urinnevånarna av de virus som vi drog med oss från våra domesticerade djur medan indianerna där fortfarande lät bufflarna springa omkring fritt och därför fanns inga virussjukdomar och ingen hade immunitet tragiskt nog, men i mitten av 1900-talet verkade vi ha vunnit kampen mot infektionssjukdomarna med hjälp av vaccin och antibiotika och 1962 ansåg man att det fanns inga nya sjukdomar att upptäcka och dödstalen hade minskat i decennier ända fram till 1975 då det plötsligt började öka igen och nu är vi inne i tredje stadiet av mänskliga sjukdomar och det beror på hur vi föder upp och behandlar djur, till exempel borrelia som spreds första gången 1975 och smittade 100 000 amerikaner eftersom jordbruket hade trängt undan prärievargen som hållit nere populationen av vitfotade möss som bar fästingsjukdomen och när man började fälla regnskogen i Afrika och byggde vägar in i områdena så sköt man vilda djur som apor gorillor chimpanser och slaktade dem och åt upp dem, och eftersom dessa djur är våra släktingar så blev vi också mottagliga från deras virus vilket låg bakom utbrottet av Ebola och den troligaste förklaringen till aidsviruset är att det också kom från exploateringen av regnskog i Afrika då man åt apors kött på vägen och handeln av kött från vilda djur i Asien har gett SARS och nu Corona och därför kan man säga, tänkte jag där jag satt på stolen, att det är tydligt att allt hör ihop, mänsklighetens utnyttjande av naturen har förstört vårt klimat och marknadens utnyttjande av skattemedel har försämrat välfärden och exploatering av djuren både vilda djur och kor grisar kycklingar har skapat nya pandemier och alla tre saker kommer att drabba hela mänskligheten om vi inte gör något åt det i tid och det är vi, det vill säga staten som ska göra det , tänkte jag där jag satt på stolen i stugan i karantän och tittade ut genom fönstret.

*****