Konstnär

En smula självinsikt

Instruktioner till mina söner

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer sjätte kapitlet.

En smula självinsikt – kapitel 6

Jag har hittills skrivit fem texter med instruktioner till er och de har alla handlat om praktiska ting. Hur man stänger av vattnet i stugan, hur man bygger en altan, hur en tvåtaktare fungerar. Med mera. Jag har velat förmedla något av vad jag lärt mig under livets gång, så att om jag – mot förmodan – någon dag skulle lämna jordelivet kunde ni ta vid och sköta om hus och stuga som jag gjort, enligt mina instruktioner. Och kanske bygga en av de altaner som jag planerat men som aldrig blivit av.

Det är väl rätt så naturligt att jag, som de flesta, har svårt att tänka på att saker och ting en gång helt ska ta slut. Det vill säga att jag plötsligt inte skulle finnas kvar och ingen längre skulle vet hur man blåser ur rörsystemet med tryckluft i stugan på hösten så att rörkopplingarna inte riskerar att frysa sönder. Instruktionerna som jag skrivit har kanske på något sätt varit ett försök att förneka ett faktum, förkroppsligat i en stuga som ska gå i arv i generation efter generation. Det är nog inte så konstigt att stugor som barnen förväntas ärva, inte bara innebär att ta över det rent materiella utan även drömmarna föräldrarna burit kring stugan; ett gemensamt familjeprojekt riktat mot en lycklig framtid. Drömmar om en framtid som aldrig ska ta slut och som manifesterats i det materiella.

Tanken att gamla människor har kunskaper och erfarenheter som kan förmedlas till det uppväxande släktet är dessutom en kvarleva från gamla bonde- och industrisamhället, från den tiden när allt var analogt och praktiskt. Då man byggde sin altan själv och inte bara ringde efter Segerlunds Allbygg AB, eller lagade sin bil i garaget istället för att lämna in den på Mekonomen, eller bakade sitt eget tunnbröd istället för att köpa på Konsum. Men nu är det tvärtom, det är de unga som lär de gamla.

Det blev väldigt tydligt en dag, när du Lars, var på besök hos oss. Jag hade berättat för dig att vi inte förstår oss på den nya micron som vi köpte för ett halvår sedan. Den är så teknisk avancerad att vi nästan inte klarar av att ställa in klockan, ännu mindre att justera sekunderna för uppvärmning och upphettning. Jag hade tänkt sälja den på blocket och försöka köpa en ny med manuella vred för effekt och tid, som det var förr på dessa apparater. Men på mindre än en minut hade du listat ut hur den fungerade och visade oss – som just i den stunden verkligen kände sig som gamlingar – hur vi skulle göra för att ställa in sekunder, minuter och effekt. Den var enkel, sa du.

Det var en rätt jobbig tanke, att allt jag skrivit till er, kunskaper som jag ville förmedla innan det var för sent, egentligen varit helt meningslösa.

Den tekniska utvecklingen går så fort och vi äldre hinner inte med utan det är numera barnen som får lära föräldrarna hur datorn fungerar, hur man installerar kanalerna i teven och hur appar kan laddas ner i mobilen. Och det slog mig att den tiden är nog förbi, när föräldrar behöver skriva instruktioner till sina barn om hur de ska ta hand om det praktiska kring stugor och hus. Det räcker med att säga: ring rörmokaren bara så ordnar det sig med vattnet.

Det var en rätt jobbig tanke, att allt jag skrivit till er, kunskaper som jag ville förmedla innan det var för sent, egentligen varit helt meningslösa.

Ta till exempel instruktionerna om motorer, s.k tvåtaktare. Den texten kommer ni säkert aldrig att ha någon användning för. Men varför skrev jag den då? Kan det var så att det egentligen bara handlar om mig själv. Att en sådan lektion, hur tvåtaktare fungerar, hade jag gärna velat ha från min pappa, när jag skaffade moped på 60-talet. Att alla dessa instruktioner som jag skrivit egentligen varit riktade till mig själv, något som jag önskat att jag fått men som jag tyvärr aldrig fick.

Och det slår mig hur svårt det är med inlevelse i andras behov, även när det gäller ens egna barn. Att de brister som jag bär med mig från uppväxten omvandlas till något som jag vill kompensera för, så att mina barn inte ska behöva uppleva samma sak. Jag fick inga instruktioner om hur en moped fungerade av min far, istället ger jag dem till er, ni som aldrig har efterfrågat dem.

Kanske är det så brister från barndomen reproduceras, i tafatta försök att återställa något som man själv saknat.

Och i den övergången är det lätt att missa att ni har helt andra behov och att jag därför riskerar att omedvetet föra vidare samma bristande inlevelse som jag själv upplevt. Kanske är det så brister från barndomen reproduceras, i tafatta försök att återställa något som man själv saknat.

Jag konstaterar att de instruktioner jag hittills skrivit till er enbart handlat om det praktiska, det vill säga omhändertagandet av materiella saker. Det har nog varit ett försök att ge er något som jag själv hade behövt, när jag var ung.

Och detta trots att mitt yrkesliv handlat om det mänskliga, inte det materiella. Som socialarbetare har jag mött människor i svåra kriser, med sociala problem, i sorg, i förtvivlan, fyllda med hat, rädsla eller oro. Att möta någon i svåra situationer kräver en viss förståelse för hur människor fungerar.

Om jag får tid någon dag ska skriva om det. Vad som är viktigt att tänka på när man möter människor.

****

Föregående

Bläsanden i vassen

Nästa

Domherren

4 kommentarer

  1. Solveig Eriksson

    Mycket tänkvärt. Upptäckter då och då att till och med mitt äldre barnbarn bli min föräder ibland. Han, 13årigen, hjälper mig med bilen, skiftar däck, kollar olja, fyller spolarvätska och när det drivit så mycket att balkongdörren inte gick att öppna kom han hem till mig, klev ut genom fönstret och skottade så jag kunde öppna dörren.

    • Sven Teglund

      Ja, det är ju så, särskilt med det digitala, att man behöver hjälp av barn och barnbarn. Men idag träffade jag en man i byn som lyfter timmerhus och ordnar grundstenarna så att det blir rakt. Det är nog kunskaper som finns mest hos äldre 🙂

  2. Det där med mikrougnarna har jag svårt att förstå. Jag har råkat ur för de där påhitten där man måste vara dataingenjör för att koka sig lite gröt, eller tina en fryst kanelbulle. Fullständigt bortkastat. Hemma har jag en, där jag ställer in effekt och tid med ratt. Klart. Och hade jag haft barn hade jag inte behövt skriva någon instruktion till dem. Logik räcker. Allt var inte bättre förr. Men heller inte sämre. Den insikten är däremot värdefull och borde föras vidare till nästa generation.

    • Sven Teglund

      Jo det är sant, en manuell ratt är överlägsen. Gäller även nya spisar där man måste trycka på knappar som piper högt för att ställa in temperatur. Problemet är att tillverkarna inte gör manuella saker längre för vår ålderskategori, utan för unga som är födda in i det digitala.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén