Sven Teglund

Konstrundan är ett arrangemang av KIN, Konstnärer i Norrbotten, och det går av stapeln nu till helgen, lö-sö den 25-26 maj. Det är 50 konstnärer i 5 kommuner som visar sin konst i sina ateljéer eller byagårdar. Det är en stor kultursatsning och det går en gratis buss från Luleå som åker runt till de flesta ställena. På en dag hinner man få en snabb överblick över mycket av den konst som produceras i Norrbotten. Konstrundan sponsras av regionen och kommunerna, men också av Lindbergs konst och ram, Svensk form och Träsmak.

Jag är inte med i KIN, men nu har jag för andra gången haft turen att bli inbjuden att medverka som gästutställare vid konstrundan i Siknäs bygdegård. Jag vet inte, men det är säkert många Lulebor som aldrig besökt denna speciella by. Men jag kan förklara. Om man ska åka till Siknäs så åker man E-fyran mot Kalix och sen svänger man höger strax före Töre. Sedan är det ett par kilometer till byn där bygdegården ligger. Jag behöver inte förklara vägen för de som kommer från Kalix, för de vet ju vart Siknäs ligger, det är ju inom samma kommun.

Konstrundan i Siknäs äger rum på två platser. Eva Hagström bor i Siknäs, och där har hon sin ateljé. Hon är känd för sin textilkonst och stora vävnader och har nu senast färdigställt en mäktig utsmyckning av Norsjö kyrka. Evas ateljé hittar du om du tar vänster efter bygdegården, följ skyltningen. I bygdegården ställer Lennart Holmbom, Eeva-Lena Väätäja och Anna Almqvist ut sina oljemålningar och akvareller. Och så är det gästutställare, Anna Heikki, Helen H Hedlund, Göran Söderström, och så jag då, men det har jag redan sagt.

På söndag, kl 13 i Evas ateljè och kl 14 i bygdegården blir det även ett musikuppträdande. Det är premiär för en helt nystartad musikgrupp med de tre eminenta musikerna Hasse Alatalo, Janne Olofsson och Johan Andrén. Jag ser verkligen fram emot deras spelning, det kommer att bli folkmusik av bästa sort!

Konst och musik hör ju ihop, det är ju självklart. Musik har också klanger och färger och kan var mörk eller ljus precis som en målning. Men musik hör också ihop med skrivande och författarskap. Att skriva handlar om rytm och takt, därför kan punkter, komman och andra skiljetecken sägas vara en form av taktstreck som skapar tempot i läsningen. Och innehållet – vad konsten, musiken eller litteraturen har för mening – det skapar varje person själv, vid betraktandet, lyssnandet eller läsningen.

Konstutställningar kan ibland vara svåra att ta till sig, en målning på en fyrkantig duk kan vara stum och inte direkt tilltala en betraktare. Men musiken har en förmåga att tränga genom alla barriärer och påverka hela kroppen rent fysiskt, genom melodierna, rytmen och känslan. Därför är jag väldigt glad att musiken finns med i konstrundan på bygdegården. Jag tror att det kommer att få stor betydelse för själva upplevelsen.

Men då ska vi inte glömma det viktigaste. I bygdegården finns också möjlighet att köpa kaffe och fikabröd, det vill säga att sätta sig ned, fika tillsammans och reflektera över det man sett på väggarna. Jag kanske kastar sten i glashus men det viktigaste med all form av konst tycker jag är att det finns möjlighet att ta en fika med bulle och en kopp kaffe. Eller kanske en småkaka, finska pinnar eller drömmar. Matsmältningens betydelse för all konst kan inte underskattas, alla upplevelser måste smältas för att de viktiga kulturella näringsämnena ska kunna tas upp av kroppen.

Matsmältningens betydelse för all konst kan inte underskattas, alla upplevelser måste smältas för att de viktiga kulturella näringsämnena ska kunna tas upp av kroppen.

Det är ju ingen som idag riktigt vet vad konst är, det kan nästan vara vad som helst. Jag hade en gång en utställning i pizzerian på Porsön, och det var underbart när folk som absolut inte var konstintresserade, kunde sitta och äta en pizza mitt bland vernissagebesökarna. Att äta en pizza eller ta en fika kan ibland vara själva konsten, huvudsaken är att det sker i ett lämpligt sammanhang.

Och konstrundan i Siknäs bygdegård är sådant lämpligt sammanhang. Till helgen den 25-26 maj finns där allt; musik för kroppen, konst för sinnet, gott fika och trevligt sällskap i form av konstnärer och besökare. Varmt välkomna!

*****

För oss män som bor på landsbygden är det lika viktigt att ha en kula på bilen som att ha två kulor i kalsongerna. Att inte ha dragkrok är lika omöjligt på en mindre ort som att sakna skägg för någon som bor på Södermalm. En man som kör omkring med en bil utan kula där bak är som en kastrerad hankatt i mars; livet saknar mening och ens status i gruppen är minimal.

I många år hade jag en väldigt liten släpvagn. Den var verkligen minimal, så liten att den inte syntes i backspegeln, och därigenom omöjlig att backa med. Att köra omkring den på byggmarknader och återvinningsstationer var en prövning, och jag skämdes inför andra män för dess litenhet, och dess bristande förmåga att bära tillräckligt tryckimpregnerat virke till vårens altanbygge.

Eftersom den var så omöjlig att backa, var jag livrädd att hamna i en brädgård som inte gick att köra runt åt ett håll. Men som tur var är de flesta ställen byggda så att det bara går att köra en väg in och en väg ut. Men innan man kör ut genom grinden ska ju virket mätas och där står tre fyra rader med bilar bredvid varandra, parkerade, väntande på mätningen. Ibland kunde min gamla låga Saab stå mitt emellan två Suvar, med sådana där stora släp som man kan köra upp två skotrar på eller en minigrävare. Och bredvid dessa vidunder kände jag ofta att mitt lilla, lilla släp krympte ännu mer, som snoppen när man badar i kallvatten. Jag brukade tänka, det gör ingenting Sven, du är bra ändå.

Till slut var det lilla släpet helt färdigt, jag hade helt enkelt överbelastat det. Lagt för många bräder och plankor på det för transport till stugan i Kalix, så att hjulaxeln hade böjt sig. Jag hade i min fåfänga och behov av bekräftelse helt enkelt överskattat dess förmåga, kanske som ett försök att dölja realiteterna. Nu var det hela över och jag stod där med en kula men inget släp.

Lyckligtvis uppmärksammade min fru min prekära situation och avsatte en del av ett arv till en ny och fin släpvagn, med en mera normal och genomsnittlig storlek. Så numera känner jag mig som en vanlig man, och jag behöver inte stå och skämmas när det är dags för mätning, av längderna, på bygghandeln. Min fru verkar ha haft förståelse för hur det känns att bara ha en kula och ingenting annat.

När vi åker från stugan i Kalix på söndagskvällarna mot Luleå, så hamnar vi i det som brukar kallas tornedalsrallyt, en karavan av bilar med släp där alla tornedalingar som bor i Luleå ska ner och jobba ännu en vecka innan de kan åka hem igen på fredagen. Hastigheten på karavanen ligger ofta på 120 km i timmen trots att högsta hastighet är 80 för en bil med en vanlig bromsad släpvagn.

Jag brukar använda min rättmätiga makt till civil olydnad, och hålla den hastighet som gäller när man har släp. Det är ju först dubbelfiligt och då kan bilarna köra om allt vad de kan men så kommer MIN sträcka, den enkelfiliga. Då ligger jag på lagstadgade 80 km i timmen och skapar en lång bilkö efter mig, Det är en härlig känsla, att få möjlighet att ge andra chaufförer en lektion om att en annan tillvaro är möjlig, ett långsammare och mindre stressigt liv, fylld med eftertänksamhet och mindfullness.

Men det är sällan, tycker jag, som de verkligen passar på och förändrar sina liv. Så fort det blir dubbelfiligt igen så drar de iväg som om de inte lärt sig någonting alls. Det är tråkigt att de måste ha så bråttom. Men you got to have balls, tänker jag, och inte bara följa med strömmen.

*****

Jag och mina två vänner Johan och Björn har hållit ihop i 25 år. Vi träffades när vi jobbade på samma ställe, socialförvaltningen i Luleå. Vår vänskap bygger på att vi är tre och vi ses nästan alltid alla tre på samma gång. Det händer att vi möts bara två då den tredje är upptagen på annat håll, men det tillhör undantagen.

De flesta samtal mellan oss sker i stugor eller ute i naturen. Ibland på lunch eller vid ett fika på en lördagseftermiddag. Det finns ett särskilt mönster för våra tre-personers-samtal som numera är välutvecklat. Två av oss gaddar alltid ihop sig mot den tredje, och ett raljant hackande på denne utvalde utspelar sig. Det kan handla om den tredjes sätt att bete sig, dumheter han gjort i livet, tillkortakommanden eller de livsval han har gjort. Den tredje får finna sig att bli utskrattad och ta emot långa analyser och goda råd, hur han borde göra istället.

Sedan efter kanske flera timmar, eller en hel dag, så byter vi roller. Då är det någon annan av oss som är den tredje personen, som de andra två hackar på. Utsatthetstiden brukar bli ganska jämt fördelat mellan oss, även om jag klarar mig bäst. Det beror främst på att jag är växt upp i Husum, där alla hackade och retades hela tiden med varann, så jag räknas lite som en expert på att klara mig ur angreppssituationer. Jag blir aldrig svarslös. Men de andra vet inte hur känslig jag egentligen är, den mesta förtreten sväljer jag i tysthet.

Även om den som blir utsatt kan bli hårt trängd är det ingen som tar åt sig fullständigt och blir på riktigt dåligt humör. Det hålls på en lagom surhetsnivå och vi vet alla vart gränsen går. Det är bara tre-fyra gånger genom alla år som det blivit riktigt allvar, det vill säga att den tredje verkligen tagit illa vid sig. Vi vet alla vilka dessa tillfällen är och vi tar ofta upp dem och säger att det var onödigt att du skulle ta åt dig så fruktansvärt den gången.

Ett par tillfällen under åren har vi försökt ta in en fjärde person. Det har aldrig fungerat. Det har slutat med en slags ostrukturerad hackning på än den ena och än den andra, och tre mot en har kunnat bli temat för en hel kväll. Det har helt enkelt varit ohanterligt, och följden har blivit ymnigt alkoholintag, hårda ord och tidig hemgång.

…..ymnigt alkholintag, hårda ord och tidig hemgång.

Jag har svårt att förstå vad manlig vänskap är för något, och vilken funktion som den retsamma jargongen har, när man är fler än två. Det är möjligt att en viss hård attityd är nödvändig för att hålla de homoerotiska associationerna under kontroll. Min åsikt är i varje fall att män inte ska samlas i större grupper än tre. Blir de fler kan det lätt spåra ur med hejdlöst supande eller aggressivitet. Titta bara hur det ser ut på en vanlig hockeyläktare. Eller manliga rockband större än en trio.

För att inte tala om organisationer som domineras av män, till exempel sverigedemokraterna, där förnekelse av klimathot, hatfulla attityder och antifeminism är det som förenar.

Men tyvärr gäller det även för mansrörelser som kämpar för en positiv förändring av mansrollen, män mot våld, mansjourer och så vidare, trots att det är behjärtansvärt ämne. En mansrörelse för en god sak är en självmotsägelse, eftersom män i grupp sällan för nåt gott med sig. Jag var själv engagerad i en mansrörelse mot våld i nära relationer, som startade i slutet av 90-talet, men den togs över av en liten grupp män och sedan var det kört för den rörelsen.

Jag anser att en förutsättning för ett tryggare samhälle är att alltid begränsa manliga sällskap till högst tre personer åt gången. Då kan den underliggande nedärvda patriarkala strukturen hållas någorlunda i schack. Ta aldrig in en fjärde medlem.

******

Det finns ett hemligt band mellan långsamheten och minnet, mellan snabbheten och glömskan, läser jag i Erling Kagges bok ”Att gå”. Citatet kommer i sin tur från Milan Kunderas roman ”Långsamheten”. Kundera tar som exempel en man som går längs gatan och försöker dra sig till minnes något han glömt. Utan att tänka på det saktar han då in på stegen. En annan man, som försöker glömma en pinsam händelse, gör precis tvärtom, och skyndar på stegen, som om han snabbt vill komma bort från det som ligger nära i tid.

Kundera menar att graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet och graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet. Det gäller även känslor; ju snabbare jag rör mig i tillvaron desto längre bort hamnar mina känslor, och om jag stannar upp, kommer känslorna tillbaka.

Graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet och graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet.

När man blir äldre försämras lätt minnet, det är väl ett utslag av naturligt åldrande eller så kanske det bara börjar bli för fullt på hårddisken. Jag får allt svårare att komma ihåg namn på personer och det kan ta en stund innan polletten trillar ner. Är det kanske därför vi äldre tar oss fram allt långsammare på promenaderna, som ett slags förtvivlat försök att hålla kvar våra minnen? Eller så är det bara att vi har mer tid, till skillnad mot de unga som stressar på väg mellan dagis, arbete, gym, karriär och köksrenoveringar.

Det är vissa namn som jag har svårare att komma ihåg än andra. Jag har insett att det främst är namn som redan är upptagna av syskon, släkt eller vänner som jag hade som barn. Till exempel om jag träffar en ny person och han heter Lennart, precis som min äldre bror, så har jag väldigt svårt att lära mig dennes namn. Som om ordet Lennart redan är upptaget av en person, och denne person betyder så mycket för mig att en stor del av min hjärna redan är ockuperad av minnen, historier och bilder som är starkt kopplat till just det namnet. Och det finns inte plats för några fler.

Jag har en teknik som brukar fungera. Om jag träffar en ny person som till exempel heter Kenneth, så tänker jag – aha, samma namn som Kenneth Norberg i Husum. Eller Anita, samma som min kusin eller Kjell, samma som Kjell Svensson, min mammas kusin. Det brukar fungerar rätt så bra, det blir lättare att komma ihåg, genom att koppla ihop det nya med det gamla.

Ibland hoppas jag att det ska bli bättre, det är ju färre och färre som är döpta med 40 och 50-talsnamn och numera heter barn Liam, Noah, Lykke och Tuva. Men tyvärr, namn har en tendens att återkomma varannan generation. Och tittar man på namntoppen för 2018 ligger Alice i topp. Det vill säga samma namn som Alice Hellgren, som bodde granne med oss på Nyhemsvägen i Husum. Men vi uttalade hennes namn Aliise, och inte Allis. Och det krånglar ju till det.

****

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att bo på hotell när man är ute och reser. De flesta hotellkoncept vill ju på alla sätt vädja till människans mest egoistiska böjelser. Det bakomliggande budskapet är att ”du lever ju ett skitliv, bor i en sketen lya, kämpar varje dag för att hålla näsan över vattenytan” men NU ska du få leva ett riktigt LYXLIV!

Varje hotellrum har en jättestor dubbelsäng, även om det är ett enkelrum, och sover man där ensam, får man inblick i den känsla av ödslighet som rika familjer i Djursholm upplever bakom den fina fasaden. Sedan ett stort kaklat badrum där en hel japansk fembarnsfamilj från filmen Shoplifters kunde bo flera år, och det finns så många vita handdukar i olika storlekar att man behöver bara torka sig en gång på varje handduk. Sen kan man slänga handduken på golvet så att städerskan – invandrad från ett utomeuropeisk land – kan plocka upp den och skicka den till tvätteriet.

Frukosten på hotell är inte till för att man bara ska bli någorlunda mätt. Det handlar främst om att förstärka känslan av att DU är utvald att leva i lyx för You Are Worth It! Det är sällan bara en normal frukost, med fil och flingor, en macka och kaffe. Nej, det är ALLA sorters mat man kan tänka sig, från stekt bacon till pannkakor, mängder av juicer och frukter, söta mjölk- och havreprodukter och och så många olika bröd att det skulle räcka till fler än de 5000 personer som Jesus mättade med fem bröd.

En hotellfrukost är det sjukaste exemplet på ett överflödssamhälle som gjort så många av oss till bekväma lyxsökare, som ständigt vill ha upplevelser som ger den där speciella känslan av att vara utvald och speciell.

Men jag säger, släpp det där nu, all strävan efter lyxliv är förbi. Vi har i Sverige förbrukat resurser för ett helt jordklot redan nu i april.

Men jag säger, släpp det där nu, all strävan efter lyxliv är förbi. Vi har i Sverige förbrukat resurser för ett helt jordklot redan nu i april.

Om man måste resa, så är vandrarhem att föredra. Där är det enkelsängar, och ofta är det gamla fängelser som gjorts om till vandrarhem, det vill säga små rum med en tung dörr och galler för fönstren. Om man är två får man in en extrasäng, som är av sämre kvalitet eftersom den ofta är hopfällbar och med tunn madrass. Karin och jag har rest en del på sistone och jag har lärt mig att det är viktigt att jag tar extrasängen, eftersom vi män, generellt, har bättre sömn.

Att bo på vandrarhem innebär att du fattar att du är inte ensam här i världen. Det är 10-12 personer som delar på ett par toaletter och dusch, och man ser ständigt folk gå omkring med sin enda handduk på armen, tandborsten i handen och söker ett ledigt badrum, eller ställer sig i kö för ett sådant. Frukosten ingår oftast inte, men däremot finns det ett kylskåp och matlagningsmöjligheter, och det är bara en kvarter till närmaste ICA-butik. Så alla köper bara det de äter upp på morgon. Karin och jag brukar äta två ägg och lite yoghurt. Kaffe efteråt.

Vandrarhemmets affärsidé är ljusår från hotellens, och mycket mer uppdaterat för det sätt som vi borde se på tillvaron idag. Budskapet är: ”du är inte så jävla märkvärdig och du delar ditt öde med många, många andra” så försök att uppföra dig väl och behärska dina krav på bekvämlighet och uppassning. Var sparsam.

Men glöm inte att ta bort lakanen från sängen innan du åker och lägga dem i korgen som står ute i korridoren!

****

När jag var barn var det fortfarande förbjudet att ha roligt på långfredagen. Tråkighet var påbjudet. Alla affärer och kiosker var stängda och radion spelade klassisk begravningsmusik hela dagen. Hos oss, i en kristen familj, fick man helst inte ha något roligt upptåg av något slag. Vi lekte därför mest tysta leken, helt utan skratt.

Och det var ju inte så konstigt, Jesus hade ju dött, och det gjorde han varje år, på exakt samma dag. För oss vanliga människor inträder döden tack och lov bara en gång. Jag tror att det är själva återuppståndelsen som är problemet när det gäller Jesus, att det är därför han måste dö om och om igen, år efter år. Ett sorgeår räcker inte, inte ens efter 2000 år har vi lyckats sörja färdigt.

Vi hade inte TV i början av 60-talet, men det hade Abel Edberg och dit gick vi på långfredagen för att se en film om Jesu liv och död. För ett barn i sjuårsåldern var filmen otroligt tråkig även om det var lite spännande att se på TV. Man måste sitta minst två meter från tv-rutan annars kunde man förstöra ögonen. Det fanns speciella solglasögon som man kunde ha på sig för att klara strålningen.

När filmen svar slut sträckte jag på mig sömnigt och sa – Åh vilken tråkig film!
Och plötsligt tittade alla bara på mig med arga ögon och min pappa skrek att – så säger man inte! Det var tydligen en av de största hädelserna man kunde uttala, även om min mening inte var att prata illa om Jesus på själva långfredagen. Händelsen skapade hos mig en livslång osäkerhet och jag lärde mig att aldrig uttrycka en känsla bara så där rakt ut. Det kan vara fel känsla, eller till och med en hädelse att känna som man gör i stunden.

Lärdomen sitter fortfarande i och jag försöker ofta utåt uppvisa ett helt neutralt känsloliv. De känslor som jag visar är sällan spontana, utan resultatet av många och långa inre övervägningar. Överläggningarna pågår alltid mellan två olika poler, ”så säger man inte” och ”så här känner jag”. Det mesta hamnar i den outsägbara kategorin. Dessa ej outtalade känslor – det man inte säger – samlar jag i stora inre arkiv fyllda av frustration, men även glädje och passion förpassas dit.

Det är dessa arkiv, fyllda med känslomässigt material, som jag ständigt återanvänder i min konst eller i mitt skrivande. I mötet med andra människor uppstår ofta en viss distans men med akvarellpenseln i handen kan jag säga precis vad jag känner just nu.

Idag dog Jesus igen. Det var tråkigt. Och jag målade en tyst sten.

***

När jag bestämde mig för att gå i pension, fick jag från de flesta vänner och kamrater den typiska sportfrågan; hur känns det? Den frågan är kanske mer lämpad efter att man just vunnit ett SM-guld i längdåkning, skidskytte eller någon annan sport som visas i vinterstudion varje helg. När man går i mål efter ett 40-årigt yrkesliv är det betydligt svårare att svara på frågan. Man vet ju inte om man ska vara glad eller ledsen, hoppfull eller pessimistisk, lättad eller förtvivlad. Har jag vunnit eller förlorat? Det är en situation som inte går att föreställa sig innan man gått igenom den.

Och hur lång tid tar det då att gå igenom hela pensionsavgången? Från de första känslorna av glädje, ledsenhet, hoppfullhet, pessimism, lättnad och förtvivlan, till en mer balanserad hållning. Jag vet inte än, någon sa två år. Vi får se.

Men redan nu har jag upplevt de första vardagarna utan att ha något särskilt inplanerat. Dagar då kalendern är tom, och Karin är på jobbet. Då det inte finns någon speciell anledning att träffa en annan människa, förutom kanske en kassörska på ICA Porsön, som jag bara känner till utseendet och där vårt samtal handlar om belopp och frågan om jag vill ha kvittot eller inte. Jag har numera en viss förståelse för alla gubbar som står i kassorna på olika affärer och försöker skämta med personalen, för att få ett leende, kanske det enda de får den dagen.
– Ja, jag vill ha kvittot så jag kan dra av det på skatten…hehe.

Redan de första dagarna upptäckte jag att allt som jag tidigare gjort mellan olika aktiviteter och som aldrig räknats som något viktigt, nu lösgjorde sig från bakgrunden och förvandlades till en egen form av sysselsättning. Att tömma soporna till exempel. Att ta påsarna med komposterbart och brännbart för att lämna dem i kommunens sopkärl, har tidigare skett på vägen till bilen eller bussen, en halvt omedveten handling i mellanrummet mellan två andra aktiviteter. Men nu har jag uppgraderat tömningen av soporna till någonting eget, unikt och särskilt. Något som får ett eget utrymme i kalendern.

Så när Karin frågade mig – vad ska du göra idag? svarade jag obekymrat:
– Idag på förmiddagen har jag planerat att tömma soporna.

****

Samma dag som jag fyllde 64 år gick jag också i pension. En 40-årig yrkeskarriär inom socialtjänsten avslutades. Men det kanske snarare ska ses som ett byte av yrkesbana. Mitt måleri och skrivande har ju de senaste åren tagit allt större plats i mitt liv och det har ofta varit svårt att hinna med allt. Men nu har jag äntligen fått större utrymme när fritidssysslan blivit huvudsaken.

På min födelsedag ringde min son Jonas och berättade att han i hemlighet gjort en ny hemsida till mig! Jag fick alltså www.sventeglund.se i födelsedagspresent, en väldigt fin överraskning och jag blev så glad! Nu fick jag möjligheten att markera skiftet från mitt ”gamla liv” genom att även pensionera bloggen ”Promenader och utflykter”. Där har jag bloggat i mer än tio år, och gjort nästan 700 inlägg. Bloggen kommer att finnas kvar ett tag, men med en hänvisning hit. Man kan säga att upphörandet av ”Promenader och utflykter” är en del av min pågående döstädning.

Hemsidan är så mycket mer än bara en blogg. Här kommer jag att visa mina akvareller, informera om utställningar, berätta om podden Hemmafru och boken ensamheten värst.

Välkomna hit. Nu börjar det, på ny kula.

Kommunfullmäktige i Luleå beslutade den 25 mars om en omfattande besparing på skola, vård och omsorg. Och det är många med mig som inte riktigt förstår orsaken till detta drastiska ingrepp i vår välfärd. Kommunalrådet Niklas Nordström har i flera inlägg, både vid intervjuer och debattinlägg hänvisat till att det finns ovedersägliga ”fakta” bakom förslaget och därför är beslutet också ”rätt”. Det finns dessutom bara ”en väg” framåt. Det vill säga, om inte dessa hundratals miljoner skärs bort nu kommer bördorna att vältras över på våra barn, på nästa generation. Och då menar han faktiskt inte klimatkrisen, för då skulle han nog hellre ha sparat på sina egna koldioxidutsläpp.

SKL har i några år signalerat att den demografiska utvecklingen för landets kommuner är negativ. Vi blir fler äldre över 65 och fler yngre under 20, medan gruppen i arbetsför ålder mellan 20 – 64 inte ökar lika mycket. Det betyder att de som arbetar måste försörja fler och fler. Förändringar i demografin får naturligtvis stora konsekvenser för många mindre kommuner på landsbygden, som dessutom ha en stor utflyttning. Många av dessa kommuner har redan nu fått allt svårare att få in skatteintäkter som räcker till skola och äldreomsorg.

Men det som kommunledningen glömmer att redovisa är att Luleå ligger mycket bättre till än de flesta kommuner. Luleå har en ökande befolkning och ligger dessutom förvånansvärt bra till när det gäller demografin. Det kan man se på den s.k försörjningskvoten. Det är ett mått på just förhållandet mellan antalet personer i arbetsför ålder jämfört med antalet unga och äldre, ju lägre siffra desto bättre. För riket är försörjningskvoten idag 75,9 medan Luleå har en betydligt bättre siffra, 71,3. Luleå ligger faktiskt bland de bästa i landet, någonstans mellan Stockholm och Uppsala.

Varför har inte Framtid Luleå pumpat ut denna nyhet på FB, att Luleå ligger så otroligt bra till när det gäller demografin? Det brukar man ju göra i alla andra sammanhang. I det här fallet har man tagit rikssiffror och applicerat det på Luleå, utan att nämna att detta scenario inte gäller Luleå i lika hög grad.

I det här fallet har man tagit rikssiffror och applicerat det på Luleå, utan att nämna att detta scenario inte gäller Luleå i lika hög grad.

Det måste vara svårt att vara socialdemokrat och samtidigt rösta ja till en nedskärning på 370 miljoner kronor, där merparten drabbar vård, skola och omsorg. Det borde nästan vara otänkbart eftersom det är tvärt emot partiets grundvärderingar. Men det är här digitaliseringen kommer in.
Budskapet till medlemmarna har varit att om vi digitaliserar kommunen maximalt kommer besparingarna inte märkas för medborgarna. Istället kommer kommunen att effektiviseras och kvaliteten kan behållas, ja, till och med kanske ökar.

Denna övertro på digitalisering inom offentlig sektor har nästa börjat anta religiösa former, där ny teknik är svar på de flesta frågor. Och naturligtvis finns det en potential att effektivisera genom digitala hjälpmedel även inom äldreomsorgen. Om man sätter en kamera i den äldres sovrum så behöver ingen personal göra tillsynsbesök på natten. Och det sparar väl in en del. Men så fort den äldre förvirrad kliver upp eller behöver gå på toaletten, så måste en personal rycka ut och ta hand om honom/henne. Faktum är att vård och omsorg är ett av de områden där digitaliseringen i samhället kommer att ha minst betydelse, och där behovet av arbetskraft kommer att kvarstå. Det kommer alltid att behövas händer inom omsorgen och många påstår redan nu att dessa händer är för få.

Luleå kommun styrs idag som det vore ett företag, med samma styr- och ledningsfilosofi som i näringslivet

En gång i tiden när socialdemokraterna ville staka ut framtiden för sin politik gick frågan ut till medlemmarna och de hade storslagna s.k rådslag. Det fanns en tro på demokratin, att ju fler människor som fick säga sin mening och desto fler fakta som kom på bordet desto bättre. En kommun är en demokratisk institution, där olika värderingar och åsikter ständigt ska få sitt uttryck. Men det är helt annorlunda på ett företag. Där bestämmer styrelsen allena, vd:n verkställer och det finns bara en värdegrund: att maximera vinsten. Ett företag styrs med järnhand och alla som inte håller med får kliva åt sidan. Jag menar att Luleå kommun idag styrs som det vore ett företag, med samma styr- och ledningsfilosofi som i näringslivet. Därför finns det mycket som talar för att den kommunala demokratin är i kris.

Följaktligen, när S i Luleå skulle ta fram sin framtida kommunala politik skedde det inte genom ett rådslag bland medlemmarna utan frågan lades istället ut på ett privat konsultbolag. Det är i deras konsultrapport som alla fakta tagits fram för att motivera den massiva nedskärningen, medan de fakta som talar emot en sådan, utelämnats. Det förvånar inte mig. Det är så borgerliga konsultrapporter brukar sluta, i skattesänkningar eller nedskärningar av välfärden.

Men det finns alltid andra vägar att gå.