Utställning Foajén Regionhuset Luleå 26 mars – 4 maj 2021

1. Snöfall på Docentvägen
I min längtan efter snö målade jag den här akvarellen under hösten 2020. Kanske ett försök att få en förnimmelse av alla kvällspromenader som jag hade framför mig, under kommande vinter på Porsön. Jag möter sällan någon människa, ser mest bara enstaka spår av någon som redan gått förbi.

2. Domherren i björken
När jag går här hemma i har jag på mig blåjeans, svart t-shirt och en blå kofta. Och när jag byter kläder, vilket inte sker så ofta, tar jag på mig rena blåjeans, svart t-shirt och en blå kofta. Samtidigt går Karin omkring i ljusgröna mysbyxor och en orange tunika. Och när hon byter kläder, vilket sker ofta, kan hon sätta på sig helt andra färger.
När jag ser domherren, klädd i det vackra röda bröstet, tänker jag att för fåglar är det tvärtom. Det är hannarna som är färggranna och pråliga, medan honornas dräkter oftast går åt det gråa och osynliga hållet. Det är lustigt, tycker jag.

3. Parkering på Docentvägen
Varje kväll går jag en promenad runt Porsön. Det är viktigt att komma upp i målet på 10 000 steg per dag. Människorna har jobbar färdigt och kommit hem med sina bilar och parkeringarna är fullsatta. De flesta sitter hemma i sina lägenheter och tittar på tv. Bilarnas spår i snön visar att många rört sig under dagen.

4. Hus på Assistentvägen
Det finns en gångväg efter fjärden och den går jag ofta i mörkret. Det lyser i fönstren i huslängorna. Där pågår livet. Hoppas att alla mår bra.

5. Måndag kl 7.26.
Mina tankar går  till alla arbetsföra som åker bussen till jobbet på morgonen i snöyra och mörker, första dagen efter helgledigheten. Den här bussen åkte jag själv, från Porsön till centrum, under den tiden jag fortfarande arbetade. Saknar verkligen den känslan, att åka iväg tidigt när det är mörkt, arbeta i åtta timmar, och sen komma hem när det blivit mörkt igen. Det kändes så meningsfullt.
Inte som nu, när jag som pensionär kan ligga kvar i sängen, och bara sova så länge jag vill.

6. Snöfall på Sundet
När jag var barn längtade jag intensivt efter snön varje höst. Jag hade en rullgardin i mitt sovrum som jag varje morgon smög upp sakta, så att det blev en glipa längst ner. Ungefär som att smyga fram vinnare när man rättar en rad i V75. Många, många dagar var det mörkt men plötsligt en dag lyste det vitt av nyfallen snö. Högsta vinsten!
Långt senare hörde jag när Leonard Cohen sjunga ”It’s a crack in everything, that’s where the light comes in”. Då tänkte jag på den där glipan under rullgardinen, att det var ljuset i min barndom.

7. Sista snöfallet i Björsbyn
Som Mattias Alkberg sjunger :
”Jag är inte i Luleå nu, inte ens på jorden. Jag hör av nån att det precis har slutat snöa för i år, det kanske till och med var det sista snöovädret, som kommer varje år, då man redan börjat ställa om….”

8. Busshållplats på Assistentvägen
Jag gillade verkligen LLTs gamla busskurer som var byggda av trä. Det hade en enda funktion nämligen att skydda resenärerna mot vädrets makter när de väntar på bussen. Numera är busskurerna byggda av glas, främst för att att kunna fylla dem med stora reklamaffischer. Ofta ser jag dem sönderslagna och glasskärvorna ligger på marken. Jag brukar tänka att det är kapitalismens pris.  

9. Stjärnklart över parkeringen
Efter att det varit mulet och grått i mer än en månad målade jag en önskedröm, en stjärnklar himmel över en parkering på Porsön. Målningen blev klar på en fredag och konstigt nog, dagen efter skingrades molnen. Och på natten mot söndag kunde man äntligen se stjärnorna igen.
Jag har aldrig varit med om det tidigare. Istället för att hela tiden efterapa naturen kunde jag förekomma den. Jag insåg vilka möjligheter som konst har, om man vågar ta sig vissa friheter. Hoppas att jag kan bli lite modigare.

10. Domherren
Domherren lever mest i barrskogen men dyker upp ibland vid radhuset på Porsön och äter lite fågelfrön. Det känns verkligen att fågeln är en riktig ”herre”, alltid fint klädd i rött och som låtsas vara lite förmer. Jag tänker att den ofta sätter sig till doms över andra fåglar, därav namnet. Även jag har respekt för domherren.

11. Talgoxen
När jag ser på fåglar är jag inte ute efter några rariteter. En talgoxe är lika märkvärdig som en  fågel som är mera ovanlig. Det har visat sig att talgoxen kan både använda verktyg och planera inför framtiden, och deras intelligens har jämställts med schimpansers. Med hjälp av barr som de håller i näbben pillar de ut larver ur trädens springor och de noterar noga var andra fåglar gömmer mat, för att sen kunna stjäla den. Det är Sveriges vanligaste fågel. 

12. Skatan II
I en stor gran bakom vårt garage bygger två skator sitt bo. De flyger i skytteltrafik hela dagarna med grenar i munnen från de omgivande träden. Några meter från granen finns vår sopstation, så livsmedelsförsörjningen är ordnad.

13. Bläsanden i vassen
Under det senaste coronaåret i isolering, har fåglar i min närhet kommit att bli mina bästa vänner. Jag har följt dem i trädgrenarna, i de kala buskarna och i vassen vid fjärden. I den tidiga våren var de mera öppna och orädda, men efterhand blev de mer skygga i försöken att skydda ägg och avkomma. Och mot sommaren skapade all växtlighet – grönskan och de utslagna löven – en ogenomtränglig mur mellan dem och mig. Jag kunde bara höra dem då och då.