En instängd nyckelpiga

Just nu och fram till 6 februari 2022, pågår en utställning i Konsthallen med två välrenommerade konstnärer, Mats Vikström och Thomas Hämén. Mats, som upptar tre rum kan sägas vara mer lättillgänglig, med målningar, objekt och träskulpturer fyllda av humor och med finurliga kommentarer över företeelser i samtiden. Ofta med utgångspunkt från sig själv och hemorten Råneå och med ett karaktäristiskt ironiskt perspektiv som blivit hans signum. 

Men den här texten kommer att handla om Thomas Häméns installation Dvala, som jag på vernissagen inte riktigt fick grepp om, men som efteråt förföljt mig med en diffus oro och ett märkligt obehag.

Mitt i stora salen har Thomas byggt upp en stor fyrkantig låda, med exakt samma mått som en riktig container. På två små skärmar får man med hjälp av övervakningskameror se en nyckelpiga som ligger där inne och som har hamnat på rygg och kämpar för sitt liv. Ljudet från nyckelpigans kamp, när hennes ben skrapar mot väggarna fyller rummet och det är starkt och otäckt, och jag upplevde att hela salen fylldes med förtvivlan. 

Jag förstod vid vernissagen inte riktigt hur det hela hängde ihop. Fanns det verkligen en riktig nyckelpiga instängd där inne? Låg den i en liten låda och var det insektens egna små ben som åstadkom det hemska skrapande ljudet, elektronisk förstärkt med högtalare?  Och denna nyckelpiga som jag såg på skärmarna, var den levande och filmad i detta nu?  

Och plötsligt kände jag empati med detta lilla djur, som jag i vanliga fall, i verkligheten, skulle kunna slå ihjäl med en tidning. Hur många flugor och andra insekter har jag inte dödat genom åren utan pardon och nu mådde jag plötsligt dåligt för detta enstaka liv. Och jag frågade min vän Birgitta, som också var där, om vad hon trodde. Hon visste inte heller, men vi var överens, att om det skulle finnas en levande nyckelpiga där inne måste vi agera och släppa ut den innan den dog. 

Senare, tack och lov, fick jag ett sms av henne: “Nyckelpigan är animerad, skönt, men obehagligt ändå.” Så vi kunde ändå pusta ut båda två och blåsa av våran räddningsaktion. 

Och jag tänkte, om konstens syfte är att beröra, så har Thomas verkligen lyckats. I mitt fall skapade verket en slags overklighetskänsla, där jag inte riktigt kunde lita på mina sinnen och kände osäkerhet över hur saker och ting låg till. Att som betraktare bli indragen i verket på ett sådant sätt händer mig inte särskilt ofta och det visar på kraften i de symboler som Thomas använt.

När jag åter besökte utställningen för någon vecka sedan, hade något förändrats. Det hade uppstått ett litet hål i väggen på containern där man nu kunde kika in och se hur det hela var uppbyggt. Och utan att spoila för mycket, kan jag säga att ljuden som hörs är verkliga ljud, som skapas rent mekaniskt. Det är alltså inte en högtalaranläggning som spelar upp en ljudinspelning.  Att kunna titta in i containern gav mig en förklaring men trots det inget större lugn. 

I John Ajvide Lindqvist roman Vänligheten är också en container i centrum för berättelsen. Den finns plötsligt avställd från något okänt fartyg i hamnen i Norrtälje och ingen vet vad som finns i den. En man som på sin hundpromenad går förbi containern samma morgon, tycker sig höra ljud därinne, som om det vore något levande instängt i den. Han larmar men pga av byråkratisk krångel, där kommunen och hamnmyndigheten grälar om vem som ska hantera frågan, så går tiden och när den till slut öppnas, visar det sig att den innehåller flyktingar, både vuxna och barn, som nu alla är döda. Det mesta är upplöst och en fruktansvärd stank sprider sig över hamnen. Men inte bara det, en mörk vätska rinner hur containern och ner i Norrtäljeån. I Lindqvist roman är det ondskan som rinner ut i vattnet och som sprider missämja mellan alla människor som sedan befinner sig nära ån. Negativism och aggressioner tar över och den mellanmänskliga vänligheten tynar bort.

Det är inte svårt att tolka Thomas Häméns installation, precis som Lindqvist roman, som en allegori över det samhälle som växer fram idag. Högerpopulism och  främlingsfientligheten har utsett invandrare och flyktingar till syndabockar för i stort sett alla problem som finns i samhället. Och det har också hänt flera gånger att flyktingar som varit instängda i containrar eller lastbilar gått en kvalfull död till mötes.

Jag tänker därför att det obehag och oro som installationen skapade hos mig, var relevant. Den pekar på något som jag tycker blir allt mer självklart, nämligen hur vi behandlar djuren hänger intimt samman med hur vi behandlar våra medmänniskor. Att känna empati för allt levande, även om det bara är en liten nyckelpiga, är inte bara nödvändigt för vår fortsatta existens på jorden, utan också en förutsättning för humanism och medmänsklighet.

Thomas Häméns utställning är en stark iscensättning och det är fenomenalt att lyckas fånga mycket av samtidens problematik med hjälp av en liten nyckelpiga, som hamnat på rygg, instängd i en container. Och idag när jag igen besökte Konsthallen, så såg jag att man hade lagat och täppt igen hålen, som uppstått på containerns väggar. Så nu finns det inte längre någon risk att ondskan där inne, precis det som hände i Norrtälje, skulle börja läcka ut och kanske rinna ner i Norra hamn. Det kändes trots allt väldigt bra, och ingav mig en strimma av hopp.

***

Föregående

Fågelskådarna

Nästa

Gott Nytt År önskar jag min Mobil.

9 kommentarer

  1. Eva Forsberg

    Å vad många tankar detta väcker! Din betraktelse är så fin för den speglar vad de flesta känner inför ”obegriplig konst”
    Sen får man i bästa fall, som du gör, gå ett varv till och hitta en ny infallsvinkel.
    Min första tanke när jag såg nyckelpigan var naturligtvis att få upp den på rätt köl.
    Sen kom nästa tanke: Ok, jag räddar gärna en söt nyckelpiga, men andra läskiga skalbaggar har jag inte samma känsla för. Skumt!!
    Vi älskar fjärilar men inte nattsvärmare och malar. Som med din fågelmetafor så har man en förkärlek för det kända och tilldragande.
    Fick nyligen höra av en gammal kompis som kantrat åt höger att jag lever i en skyddad/okunnig tillvaro i min by. Således vet jag inget om problemen i tätorterna, särskilt ”problemområden”.
    Visst är det så, men hur illa det än är så känner jag att man måste ändå hålla fast vid sina medmänskliga värderingar. Nu byggs murar överallt, rädslan styr över förnuftet. Min önskan för egen del är att aldrig tappa mina grundvärderingar, om än mitt barnbarn skulle bli våldtaget av en papperslös invandrare. Vilket inte kommer hända, men som en metafor.

    • Sven Teglund

      Intressant det du skriver, att det är svårt att inte hemfalla åt att dela in insekter i vackra/fina och de som är otäcka, som förtjänar att dö. Och nån gräns får det väl vara när det gäller skadedjur….hästmyror som äter upp golvbjälkarna till exempel. Men som någon sagt, om vi skulle se hur det går till i slakteriet skulle ingen äta kött. Och jag tycker faktiskt att behandlingen av både djur och natur är nåt vi måste ändra på. Att vi måste ha en större respekt för allt levande. Och att det hänger ihop med hur vi behandlar varann.
      Det krävs ju mycket att ta del av ett sånt här konstverk, det är lätt att bara gå förbi. Men för mig blev det här starkt, kunde inte släppa det. Så det fick bli en text, så nu känns det bättre. Som att få saker och ting på plats, i mitt huvud.
      God Jul förresten. Tänker ofta på i somras, det var så roligt med kaffekalaset i Orrviken!

  2. Monica

    Väldigt intressant utställning och vilka tankar den väcker. På Weston Park museum i Sheffield som vi besökt ofta hade de myrors liv och vi blev helt fascinerande hur vi kunde se alla kategorier arbetare och andra, hur de släpade och arbetade för sina liv och resultatet. Och ljud också i stressen de har. Och tänkte att den väldigt stora myrstacken väldigt nära stugan på landet får vara, jag ser deras slit och de går ungefär samma vägar men inte in i huset. Däremot gärna uppför trappan till gäststugan och fick tips om kanel så jag strödde frikostigt på trappstegen och de vände:-). Skalbaggar och sånt bär jag ut i handen. Och flugor viftar jag ut.
    En kväll hörde vi lite konstiga ljud där från stranden. Två tonårsflickor eldade grodor. Jag pratade med dem, dels är grodor fridlysta, dels plågar man inga, vare sig djur eller människor. Såg att det var synd om dessa två också, frusna, trötta, varsin cykel, det var påskaftonskväll och jag tänkte tyst att de borde sitta vid ett bord hemma och äta god mat. De varit på stranden länge i kylslaget väder.
    En polis nu utflyttad men han kom inte och lika bra det kanske, sa att sen blir det värre saker de gör. Kan så vara men de gjorde aldrig om det.
    Har agerat fler gånger vid badet och ibland får man ont i hjärtat. De vänder ut och in på sig själva och berättar om hela sitt liv för en främling. I förskolan måste vi ha superpersonal och fler armar, händer och huvuden. I skolan kan det redan vara för sent.
    Tyvärr vill nog inte de med 140.000 i månadslön ändra på något.
    Och tack för din berättelse, väldigt bra. Författaren där är rätt otäck i sina berättelser men en kvinna i bloggvärlden gick i samma klass och själv med har han ju berättat om sin uppväxt.
    En fin och trevlig fjärde advent önskas er.

    • Sven Teglund

      Ja, det har ju alltid varit så att många barn har en period i sin uppväxt då de kan ta sig för att plåga djur. Jag var med om det många gånger under min uppväxt på 50-60- talen, att vi plågade djur, mest fåglar. Tyvärr verkar det vara en vanlig del i utvecklingen i en viss ålder, och kanske ett sätt att undersöka frågan om liv, död och medkänsla. Men det är ju väldigt bra när en vuxen upptäcker det, och stoppar det hela, som du gjorde.
      Jo John Ajvide skriver bra böcker men kan vara kusliga och otäcka men har alltid ett positivt underliggande tema. Jag gillade verkligen Vänligheten, mycket stark beskrivning av relationerna mellan ungdomarna.
      Detsamma till dig, ha en fin fjärde advent!

  3. Monica

    Ja jag menar att i dagens samhälle måste man starta redan i förskolan och personalen ta ansvar för vad de ser barnen göra mot varandra och varför.
    Det förstår man när man hör berättelser. Och förstås rätt och utbildad personal. Det kan barnen kräva.

  4. Tack Sven att du berättade hur det låg till med nyckelpigan! Jag fick ren ångest när jag tänkte att den låg där och kämpade. För övrigt var hela inlägget intressant – som det alltid är hos dig -. (Vi bodde några kilometer från ett slakteri utanför Ystad. Ibland när jag och hunden passerade, såg vi djurtransportbilen stå där och vänta på att få lossa sin last .., och genom små öppningar i flaket stack gristrynen ut .., vädrade liksom .., undrade väl var i all världens dagar dom skulle nu? Kanske var det första gången dom kände frisk luft och doften av hav? Och var gång tänkte jag att …, nej, jag ska bli vegetarian! Sen glömdes det bort.

    • Sven Teglund

      Ja, det är hemskt med hanteringen av grisar, kor och kycklingar. Inte bara att det är dåligt för djuren, utan det skapas ju också virus i djurindustrierna som är farliga för oss människor.
      Jag var som barn och långt upp i vuxen ålder en inbiten fiskare. Men en gång när jag fiskade bäcköring i en bäck, så hände något. Bäcköringen är som nyfångad väldigt vacker, skimrande kropp med starkt röda prickar. Jag dödade den som vanligt genom att bryta nacken av den. Sen blev den kvar i handen, ett tag, och jag tittade på den innan jag la den i väskan. Och rätt snart började färgen att försvinna, den blev gråare och gråare och allt glänsande försvann. Och kroppen som just hade levt och sprattlat blev allt stelare i min hand.
      Det var första gången det hände, och efter det började jag få allt svårare med att plåga fiskar på krok och sedan döda dem för nöjet skull. Så jag slutade att fiska, det är länge sedan nu. Vegetarian blev jag för ett par år sen, men mesta av miljöskäl.

  5. Stark installation men minst lika bra beskriven av dig – i ord. Det är alltid så satans svårt att skriva om konst utan att det blir platt.

    • Sven Teglund

      Tack Staffan. Ja det är lättare att skriva om konst om man blir berörd av verket. Och jag behöver ju bara välja att skriva om det jag gillar.
      God Jul till dig!

Lämna ett svar till Eva Forsberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

© Sven Teglund