När jag fick höra att Kyrknyckeln, gratistidningen som utges av Luleå domkyrkoförsamling och Nederluleå församling, skulle läggas ned, blev jag rätt bestört. Tidningen kommer ut fyra gånger per år och innehåller information om kyrkans verksamhet men också fina intervjuer och porträtt av människor om deras förhållande till livet och tron på Gud.
Jag är inte själv troende men däremot var båda mina föräldrar varmt troende och som barn följde jag ofta med dem på högmässor och bönemöten. Numera är det sällan jag går till kyrkan, det blir kanske någon julkonsert ibland, en begravning eller minnesstund. Men de återkommande numren av Kyrknyckeln, som dimper ner i min analoga postlåda, har på något sätt lyckats upprätthålla kontakten och intresset för kyrkans värld, den som jag fick med mig från barndomen.
Och att läsa tidningen har för mig varit ett välkommet avbrott i det vanliga mediebruset. I texter och krönikor har jag mötts av lugn och eftertänksamhet, som är den kristna kyrkans signum. Och när kyrkoförsamlingen i Luleå gjorde en undersökning av hur många som läser Kyrknyckeln och vad folk i allmänhet tycker om den, blev det ett gott resultat.
Totalt 56% av de tillfrågade hade observerat eller lagt märke till det senaste numret, och av dessa har 73% läst eller bläddrat igenom tidningen. 4 av 5 har som helhet en positiv uppfattning om Kyrknyckeln och högst är läsfrekvensen naturligtvis hos troende och de som är 65 år eller äldre.
Anledningen till nedläggningen av tidningen är, trots det goda mottagandet, tydligen att Kyrknyckeln mest appellerar till de äldre åldersgrupperna. Kyrkan vill hitta andra sätt att komma ut med sitt budskap, främst för att nå den yngre generationen. Det kan väl vara lovvärt och det finns säkert behov av en föryngring men det behöver inte ske på bekostnad av kontakten med den äldre och redan aktiva gruppen.
Istället befarar jag att nedläggningen innebär att kyrkan inte bara kastar bort nyckeln, utan också stänger dörren för många av oss intresserade läsare av tidningen.
***
Monica
Instämmer och undrar också vad den egentliga orsaken är. Lite skeptisk till kyrkans förklaring. Tror även här den inte finns, i alla fall länge sedan vi såg en tidning och som du säger var läsvärd och där både gammal och ung berättade.
Vi blev lite överraskade när vänner som vi trodde var noll intresserade av kyrkan var lite upprörda över kyrkans tystnad under pandemin.
Aldrig en hälsning utan bara total tystnad och ja de är medlemmar och betalar sin kyrkoskatt. Kan ju vara olika i landet men detta är Stockholmsområdet och redan förra sommaren sa jag till en högt uppsatt socialdemokrat som styr politiskt det mesta i Svenska kyrkan att det var konstigt så dödfött det verkar med engagemang men fick mycket flum till svar. Nu kan det vara väldigt olika men här där vi bor har det varit fullkomlig tystnad i snart två år. Fast nu planeras lite julhålligång men det kan bli ogenomförbart, beror på omständigheterna.
Sven Teglund
Ja det även om många kanske inte är engagerade i kyrkan så finns den ändå där som en trygghet i bakgrunden. Något man saknar först när det är borta.
Såg att kyrkan har ett väldigt medlemstapp just nu, och har förståelse för att det är tufft för dem att ställa om sin verksamhet till allt färre betalande. Men som sagt, att förnya sig genom att bara gå via nätet tror jag inte är en bra väg.
Och som du säger, det skiljer nog mycket mellan olika delar av landet, vilken väg man väljer.
Elisabet
Tycker dessutom att det verkar vara en fin layout på tidningen! Påminner lite om Vi. Men det är väl som med SVT och andra skrikprogram där man kämpar för att locka till sig en ungdomlig publik …., (ja, jag vet hur jag låter …), nej, bättre att hålla sig till det man är bra på.
Sven Teglund
Haha….håller med dig! Alla dessa skrikprogram…!
Staffan
Skrikprogram. Där satt den. Benämningen på många av dagens hastigt hoprafsade så kallade program där några av de 100 utvalda – bland snart 10 000 000 – får skrika och skratta åt sig själva så högt och så länge de bara orkar.
Nu har jag skrikit färdigt.