Tillsammans i podden Hemmafru har Kristina Sandberg och jag samtalat i tre säsonger, och detta avslutningsavsnitt är nummer 24 i ordningen. Vi började 2018 och utgick från våra böcker, Kristina från sin Maj-trilogi och jag från ”ensamheten värst”. Vi har berört väldigt många ämnen, men det mesta har berört det s.k lilla livet, omsorgen om varandra, barnen, hemmet, utifrån ett kvinnligt och feministiskt perspektiv. Från Siri och Majs hemmafrutillvaro på 50-talet till dagens tillvaro, när kvinnor finns ute på arbetsmarknaden och där jämställdheten mellan könen ökat betydligt. Men fortfarande finns de manliga maktstrukturerna under ytan och påverkar oss ständigt, och där omsorgsarbetet, Siris och Majs paradgrenar, forfarande är ojämnt fördelat, både ur kön och klassperspektiv.
Varje säsong har också haft minst ett avsnitt där vi kommit in på vårt eget skapande, hur vi ser på det, vilka kriser och misslyckanden som ligger bakom ett gott resultat. I detta sista avsnitt, som heter Att försöka, pratar vi rätt mycket om det.
Men utan Teg Publishing, med sönerna Anders och Jonas, hade det inte blivit någon podd. Varje säsong har spelats in under två dagar hemma i Jonas studio i Marinstaden, Stockholm. Och allt därefter, klippning, bearbetning, textskrivning, publicering på sociala medier osv har Jonas och Anders stått för. Ett imponerande arbete som de har utfört vecka efter vecka på vårarna, mitt bland allt annat arbete som förläggare.
Och jag skickar ett stort tack till alla Er som lyssnat troget och till alla som hjälpt till med finansieringen av podden via swish eller Patreon.
Det är inte så stor skillnad för mig när jag sitter i karantän och isolerar mig, mot tidigare när jag ändå mest satt ensam och inte träffade så många på en vecka. Men naturligtvis, viss skillnaden är det ju, från kanske möten med 5 personer per vecka ner till en person, och det är alltid Karin som är den personen. Och barn och barnbarn kom inte hem till påsk och jag kan inte träffa dem som förr. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.
Och sen skulle jag under våren ha varit med på två konstutställningar, en vernissage i Luleå och så den årliga konstrundan där jag var inbjuden till Siknäs, men båda ställdes in. Mycket tråkigt. Naturligtvis.
Men jag är ju inte drabbad på något allvarligt sätt, i varje fall så länge jag håller mig frisk. Och som varande pensionär är min försörjning tryggad. Det är hemskt att höra alla historier om hur allvarligt sjuka folk blir och hur många som mister sina anhöriga. Och jag tänker på alla som förlorar sina jobb och alla kulturutövare som lever på konserter, böcker, skivor när plötsligt allt släcks ner, ställs in och skjuts på framtiden. Mycket tråkigt. Naturligtvis.
Jag känner att det är svårt överhuvudtaget att skriva om någonting alls, allt känns så futtigt. Samtidigt orkar jag inte med alla artiklar som svämmar över i tidningarna som ska förklara hur allt ligger till eller som vet hur vi borde har gjort, bör göra och skulle ha gjort tidigare och vad som är rätt och fel. Alla hemmasittande kulturpersoner skriver texter om ”dessa tider” och det är säkert bra innehåll men jag orkar inte längre, scrollar snart hela DN. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.
Men jag känner mig väldigt stolt över den sammanhållning som vi i Sverige visat, med högt förtroende för myndigheterna och jag har känt glädje över alla dessa myndighetspersoner som dagligen står i teve och säger som det är, och som lugnt och sansat förklarar sina ståndpunkter och inte försöker förneka misstag på det vanliga mediatränade sättet. Tänk att vi äntligen slapp de mediatränade lögnerna som vi matats med i så många år, de där ordrika förklaringarna med glidande på sanningen som skapat ett klimat där det är uppenbart att den som pratar inte säger sanningen. Ungefär som då Ebba Busch Thor skyllde bristerna inom äldreomsorgen i Stockholm på socialdemokraterna fast alla visste att det är hennes eget parti som är ansvarigt.
Man ska inte ljuga, det sa redan Per Olov Enqvist mamma, lärarinna och medlem av EFS i Hjoggböle. Det framkommer i den fina dokumentären från 2003 av Eva Beckman, om den nyss bortgångne författaren. ”Jag är virtuos när det gäller skuld och skam” säger Per Olov om sin uppväxt, och han kan inte ljuga utan att må väldigt dåligt. Ebba Busch Thor verkar inte besväras av ett sådan samvete. Och det är mycket tråkigt, Naturligtvis.
Han var självkritisk i en dimension som är svårt att förstå idag, och verkade lida väldigt av sitt tunga ansvar som statsminister. Mycket tråkigt för honom. Naturligtvis.
Och jag ser dokumentären om Erlander i två avsnitt och där Erlander först inte gillade teve och inte trodde på mediets framtid. Han intervjuades inför valet, jag tror att det var 1966, och våra första skjutjärnsjournalister, det tre O:na, Åke Ortmark, Lars Orup och Gustav Olivecrona ställer frågan apropå bostadsbristen i Stockholm, om vad en ung bostadssökande familj skulle göra och Erlander mumlar, ”de får väl ställa sig i bostadskön, givetvis”. Nåt mer säger han inte, och han förbannar sig själv i sin privata dagbok över ett sådan misslyckat tv-framträdande. Något som han ofta gjorde i sin dagbok. Han var självkritisk i en dimension som är svårt att förstå idag, och verkade lida väldigt av sitt tunga ansvar som statsminister. Mycket tråkigt för honom. Naturligtvis.
Men även om Erlanders självförtroende var lågt så tror jag att det var just denna ständiga självkritik som gjorde att han kunde sitta kvar som statsminister så många år. Idag befolkas de flesta toppositioner av självsäkra personer, som aldrig kan göra ett fel och erkänna det. Och de behöver inte heller erkänna det, eftersom alla vet att det är okej att skylla ifrån sig. Men Anders Tegnell skyller inte ifrån sig, det hedrar honom. ”Vi gjorde det vi gjorde utifrån den kunskap vi hade då. Och vi har misslyckats med att skydda de äldre. Men än så länge vet vi inte varför.”
Tänk att få bo i ett land som Sverige, som bygger sina åtgärder på evidens, det är en ynnest. Evidensbaserad kunskap betyder att vi grundar våra åtgärder på det vi vet utifrån nuvarande forskning, och det innebär sällan snabba och definitiva besked utan mera av långsamhet, osäkerhet och ett prövande förhållningssätt. I många länder talar man om kriget mot smittan, och många politiker vill då visa handlingskraft. I Indien höll premiärministern Modi tv-tal kl 20 på kvällen den 24 mars och sade att han beslutat om totalt utegångsförbud i hela landet inom fyra timmar, dvs vid midnatt. Det handlade om 1,3 miljarder människor som plötsligt stängdes inne. Men han glömde alla 400 miljoner som inte hade något hem att stanna inne i, fattiga som lever på gatan i städernas slum. Om detta har författaren Arundhati Roy skrivit om, i en artikel i DN, som jag verkligen har läst. Dessutom har en väldigt bra intervju med henne sänts i Människor och tro, i P1.
Jag märker att jag förändras av isoleringen. En viss nedstämdhet inträder pga av frånvaron på sociala kontakter och samtal med andra. Mina tankar blir mer enahanda av bristen på stimulans och jag saknar samtalen med mina kompisar om det jag upplever, tänker och funderar på. Vi människor behöver varandra. Men det är inget nytt, att sitta i ensamhet är inget eftersträvansvärt. Det är mycket tråkigt. Naturligtvis.
Och vi människor behöver också kroppskontakt eftersom det stimulerar produktionen av hormonerna oxytocin och serotonin, som får oss att må bra.
Och vi människor behöver också kroppskontakt eftersom det stimulerar produktionen av hormonerna oxytocin och serotonin, som får oss att må bra. Men i brist på kramar kan man köpa ett tyngdtäcke, det ger tydligen samma positiva effekter som att ligga sked med någon närstående. Man sover bättre helt enkelt. Alla borde få rabatt på ett tyngdtäcke i dessa tider, i varje fall ensamstående som ligger ensam i sängen eller par som varit gifta så länge att nattlig social distans blivit mera regel än undantag. Sådant kan ju hända i de bästa av familjer. Men det är tråkigt. Mycket tråkigt. Naturligtvis. ****
Jag växte upppå femtiotalet och det har naturligtvis präglat de värderingar som jag burit med mig i livet. Som barn fick jag gärna beröm och uppmärksamhet om jag gjorde något bra, ett gott utfört arbete uppmuntrades alltid. Däremot sa mina föräldrar aldrig direkt till mig att de älskade mig eller att de tyckte om mig. De sa heller aldrig att ”Du är bra som du är” eller att ”Du duger”, det var okända uttryck hos oss.
Det var bara själva görandet som betydde något, att arbeta hårt och målmedvetet och att alltid göra sitt bästa. Och det var först när vi utfört ett gott arbete, skottat snö, burit ved eller klippt gräsmattan, som vi var värda att få ett litet uppskattande ord, “nu har du varit duktig”.
Det var nog därför jag och mina syskon grundlade en konstant låg självkänsla som kombinerades med ett högt bekräftelsebehov. Vi kände aldrig att vi riktigt dög och vi kunde därför jobba hur hårt som helst bara för några få positiva ord. Jag tror att den kombinationen var utprovad under långt tid som den bästa förutsättningen för att få fram goda och lojala arbetare. Att jobba hårt och få uppskattning som en duktig yrkesman var tillräckligt, då kunde man stå ut med både låg lön och utsliten kropp.
Men låg självkänsla kombinerat med stort bekräftelsebehov är inte bara en viktig drivkraft för arbetare, det gäller många andra områden i samhället. De flesta skapande yrken, som till exempel konstnärer, artister, skådespelare (ja, särskilt skådespelare) lyckas ofta bäst om de som barn aldrig fått höra att de varit älskade. Hävdelse- och bekräftelsebehov leder till storartade rollprestationer, uppburna författarskap och mäktiga konstverk som får sin näring från denna brist på kärleksyttringar från föräldrarna.. Även många entreprenörer och företagsledare, har haft en uppväxt som skapat just den där speciella blandningen av bekräftelsebehov och bristande självkänsla. Man kan nästan säga att denna personlighetstyp varit grunden för utvecklingen av de det moderna industrisamhället.
När jag själv fick barn på 80 och 90-talen så förde jag vidare traditionen och jag har inget minne av att jag nånsin sa att jag älskade dem. Jag förutsatte att de skulle förstå det ändå. Nu när de är vuxna och flyttat hemifrån så har jag på olika sätt försökt kompensera min bristande jagstödjande uppfostran på olika sätt. Till exempel delar jag mina lösenord till olika streamingtjänster och dagstidningar som jag prenumererar på, så att de gratis kan kan ta del av det mediala utbudet. Det är väldigt uppskattat och jag hoppas att de förstår att det är en form av verklig pappakärlek.
Men jag har lagt märke till att nuförtiden är det annorlunda och att dagens föräldrar förmedlar helt andra värderingar. Nu vill man att barnen ska ha god självkänsla, gå sin egen väg och utbilda sig till yrken som de själva har valt.
Föräldrar idag visar sin kärlek helt öppet och de säger till barnen att dom duger som dom är. Många barn får därför en god självkänsla och de känner sig nöjda med sig själva. Jag undrar vilken påverkan den här utveckling kommer att ha på produktiviteten i samhället. Vi kanske får en uppväxande generation där ingen längre vill slita ut sig i ett yrkesliv med dålig lön och undermåliga arbetsförhållanden, helt enkelt för att de uppskattar sig själva och anser sig ha ett eget högt personligt värde.
Men jag är också lite orolig för vad som kommer att hända med den kulturella sektorn. Konst, teater och litteratur kanske får svårt att rekrytera nya utövare om vi får en alltför lycklig befolkning. Men man får hoppas att det fortfarande finns familjer där det kan gå tillräckligt snett, för att lägga grunden för ett viktigt konstnärskap. Själv lyckades jag till slut bli konstnär, och jag sänder en tacksamhetens tanke till mina föräldrar som skapade denna möjlighet, genom att aldrig säga att de älskade mig.
Tydligen är det en del fyrtiotalister som protesterat mot att kallas ”äldre” och därigenom placeras i en grupp som bör hålla sig hemma, som inte bör resa eller träffa folk, allt för att undvika smittan. Jag tycker inte att det är konstigt att de protesterar.
Fyrtiotalister, och till viss mån femtiotalister, är den första generation som blev ”ungdomar”, det vill säga hade en ungdomstid som inföll mellan att vara barn och bli vuxen. Och på något sätt har den generationen fortsatt att uppleva sig vara ungdomar under resten av sina liv. Ungdom och hälsa har varit i fokus i samhället och åldrande har betraktats som något oönskat, som helst bör undvikas.
På torsdagarna när jag ser ”Gör om mig” i Gokväll, brukar jag tänka på det. Att det är många av deltagarna som inte ändrat sin klädstil eller frisyr sedan de var unga. Jeansen och det långa håret har hängt med i alla år, medan kroppen ändå synbart åldrats. När jag ser deras omdaning i programmet, kläder moderniseras och håret färgas och klipps, tänker jag att det måste vara svårt för dem att psykiskt hänga med i denna plötsliga förändring. Jag gissar att många blir deprimerade och upplever starka känslor av att plötsligt förlorat hela sin identitet, som stabilt legat kvar på status quo sedan 1967.
Generationerna innan, som till exempel mina föräldrar födda på 1910 talet, hade ingen ungdomstid. Vid konfirmationen i 14-årsåldern gick de direkt över från att vara barn till att bli vuxen. Det började arbeta och fick tidigt försörjningsansvar, ofta för äldre föräldrar. De hade ingen period av Elvis, Bill Haley eller Beatles, de fortsatte med fiol och dragspel hela sitt liv. För den generationen var vuxenhet, och sedermera ålderdom, något hedrande och eftersträvansvärt. Att klara sig undan infektioner som polio, asiaten och tuberkulos och överleva arbetsplatsolyckorna med kanske bara nåt amputerat finger, det var ett livsmål så gott som något.
Just nu på Facebook sprider sig som en löpeld en utmaning, där fyrtio- och femtiotalister lägger upp bilder på sig själva som unga. Bilder från just den där ungdomstiden, som fanns för första gången i historien. Då vi var tonåringar och förväntansfullt såg framåt mot ett liv där vi bara skulle få det bättre och bättre, enligt efterkrigstidens löften, och som i mångt och mycket också blev uppfyllt.
Det ger en nostalgisk tröst att i minnet gå tillbaka till den tid när vi bevisligen var unga, inte som nu, när vi bara känner oss unga men är gamla.
Jag tänker att dessa ungdomsbilder speglar den orostid som vi lever i. Det ger en nostalgisk tröst att i minnet gå tillbaka till den tid när vi bevisligen var unga, inte som nu, när vi bara känner oss unga men är gamla. Och dessutom riskerar att dö i en pandemi.
Innan Mallorcaresorna på 60-talet, då många svenskar för första gången reste till sol och värme, satt vi svenskar i livslång karantän här upp i nord. Det var vårt sätt att leva, att hålla distansen till andra människor och kramar och kindpussar förekom aldrig. Vi träffades aldrig ute på restaurang eller barer för att dricka vin, på helgerna söp vi oss fulla och alltid med samma granne. Vi reste aldrig längre än dit lokalbussen tog oss och vi hade ännu inte tagit till oss överklassens ovana att handhälsa. Vi gick bara in och satte oss på soffan, och sa hej då när vi gick.
Det svenskaste som finns är den sociala distansen
Det svenskaste som finns är den sociala distansen. Den har uppövats sedan urminnes tider och förstärkts av det naturliga urvalet. Det har alltid varit de introverta som haft störst chans att överleva spanska sjukor och tuberkulos.
Så när medelhavsländer som Italien och Spanien nu försöker få befolkningen att stanna hemma, tvingas de ta till tvångsmedel. Militärpolis och höga böter för att rensa gatorna, ändå struntar en stor del av befolkningen i restriktionerna och fortsätter att festa på barerna precis som vanligt.
I Sverige däremot, ger den icke karismatiske Anders Tegnell en försiktig uppmaning att det är bra om äldre och riskgrupper håller sig inne och att sjuka stannar hemma. Och med ens töms gator och torg, affärer och restauranger i hela Sverige, och alla hjälps åt och går i frivillig karantän. (Förutom rika stockholmare som ohjälpligt sitter fast i en livsstil byggd på egenintresse, semesterresor och afterski)
Och det är inte enbart för att vi svenskar är lydiga som vi lyssnar på råden från myndigheterna. Det finns också en längtan till att äntligen få gå tillbaka till det det ursvenska tillståndet av social distans och hemmasittande i hus och backstugor. Att återigen få hålla ett större avstånd till andra människor, hellre sitta inne än umgås ute i stora grupper, supa i ensamhet bara på helgerna, och aldrig krama en annan person än den man har en nära relation med.
Gulbetssoppa med bondbönor, bakade rödbetor och vispad crème fraiche
I onsdag hade vi bjudit våra vänner Ullacarin och Anders på middag. Så på tisdag städade vi och handlade hem ingredienserna, det tog hela dagen, som det brukar göra. Karin hade bestämt att vi skulle göra en trerätters vegetarisk middag, i mer avancerad form. Alltså en sådan matlagning som upptar de flesta små pannor och karotter som går att uppbringa, då mycket ska hackas, skäras, blandas, vispas och puttra i timmar. Karin läste i receptet att glassen skulle ha tillverkats igår och stått i frysen en natt, så allt började med rejäl tidsbrist. Men allt går ju på nåt sätt och Karin är inte bara duktig i köket utan även på att lösa problem.
Vad skulle vi göra? Ställa in?
Det visade sig att gulbetorna till förrätten skulle småkoka i två timmar vilket också var en överraskning, rent tidsmässigt. Men den stora överraskningen var ändå att Ullacarin ringde vid tretiden och sa att de var lite förkylda och vågade inte komma till oss pga av coronaviruset.
Vad skulle vi göra? Ställa in? Nej, vi bestämde oss för att all maten skulle lagas färdig, två portioner av vardera förrätt, huvudrätt och efterrätt skulle läggas i en korg som Anders hämtade hos oss på bron. Och sedan kunde vi äta samtidigt på var sitt håll och kommunicera med videosamtal på våra Ipads (via messenger, facetime eller Skype)
Sagt och gjort. Anders hämtade korgen med mat och vin på bron, åkte hem och det dukades fram både i deras hem och i vårat hem. Sedan kopplade vi upp oss via våra ipads som vi ställt framför våra bord, där vi nu satt bredvid varandra för bägge kunde vara med på bild.
Och allt fungerade helt perfekt. Vi åt, pratade och samtalade som vi brukar göra i vanliga fall och glömde nästan att det bara var digitalt. Och Karin fick mycket beröm för den utsökta maten, och vinet var passande. Först efter tre timmar flyttade vi över från bordet till soffan, tog våra ipads med oss och fortsatte surra och hänga där en lång stund. Vi pratade naturligtvis mycket om virusets konsekvenser.
Vi var överens om att det är skönt att man slipper ta ställning om man ska handhälsa eller kramas när man möter en människa, nu är det inget av det som gäller. Men inte heller armbågshälsning är något bra påfund. Karin föreslog en gammal traditionell hälsning, när man lägger en hand på sitt eget hjärta och bugar en aning. Det är ett väldigt fint alternativ, och dessutom fungerar det ypperligt i videosamtal.
Så vi tiotiden la vi händerna på våra hjärtan och bugade framför ipaden och önskade gonatt till de två gästerna. Det här var inte sista gången vi träffades på detta sätt. Nästa gång behöver vi varken städa, duscha eller byta om. Och bara hälften av disken att ta hand om, vilken lättnad!
Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främstom hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.
Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer femte kapitlet.
Att bygga en altan – kap 5
På 40-talet när mina föräldrar byggde sitt hus, så var det inte vanligt med altaner för vanligt folk. Istället hade man några stolar och ett bord ute på gräsmattan, kanske omgiven av några buskar, en slags berså.
Så fort det stora moderniseringsprojektet satte igång på allvar, med sin förkärlek för praktiska och bekväma lösningar började uteplatserna att utvecklas på olika sätt. Först bara med plattor, små trädgårdsplattor eller stenar som lades ut i en fyrkant och som gjorde att borden kunde stå stilla utan att vingla. Men det var inte perfekt, för mellan plattorna växte det gärna upp ogräs och jordmyrorna fortsatte klättra upp på hemmafruarnas nylonstrumpor. Om man nu fått kök med både spis och kylskåp skulle väl ett fika ute på sommaren inte innebära att man tvingades sitta mitt bland otäcka djur.
Räddningen,och som hjälpte oss att främja oss från naturen, var cementen. Tillsammans med sand och armeringsjärn kunde vem som helst lära sig gjuta betong.
Min pappa lärde sig gjuta och mura och byggde själv hela grunden och källaren till vårt hus . Han gjöt betongplattor på flera sidor om det färdiga huset, vi skulle inte längre behöva kliva direkt på marken. Det var snart betong överallt, för det var billigt, tillgängligt och allt blev platt och fyrkantigt, perfekt för ett folkhem som inte gillade avvikelser.
Efter några år byggdes ett garage bredvid huset. Allt i betong och taket på garaget kom sedermera att fungera som en altan. Det blev ett räcke och ett plasttak, och denna altan var väl det bästa vi hade. Äntligen hade vår familj lyckats lyfta oss en meter upp i luften, långt från jordmyror, gräs, natur och allt annat bonnigt.
De flesta män älskar tryckimpregnerat trä och jag är säker på att det skulle gå att sälja herrparfymer med koncentrerad trädoft från Byggmax brädgård
Sommarens projekt
Ett vanligt norrlandsfenomen är att män vill bygga altaner på sommaren. De flesta män älskar tryckimpregnerat trä och jag är säker på att det skulle gå att sälja herrparfymer med koncentrerad trädoft från Byggmax brädgård. Där står bilarna i kö med släpvagnar för att fylla upp för sommarens förbrukning. Att gå in i sommarhalvåret utan att ha ett altanprojekt kan var svårt för många män, det skapar rastlöshet och en känsla av att livet är meningslöst.
Utan ett bygge finns det risk att du tvingas sitta och umgås med din familj, släktingar och hemvändande barn i flera veckor. Du kommer att sakna den nödvändiga ventil som en man behöver efter ett samtal med andra människor, det vill säga möjligheter att med all kraft slå in en spik med en hammare. Eller skruva fast en planka i väggen med en skruvdragare på högsta hastighet. Att du får uppleva den otroligt sköna psykiska avspänningen som uppstår efter fysisk ansträngning, den där smärtan i muskeln i armen eller ryggen som vi så väl behöver.
Så här gör man
Innan du bygger altanen så bestämmer du vilken konstruktion som är bäst, beroende på markförhållandena. Är det stabil och torr mark kan man bygga direkt på marken, med underlag av trädgårdsplattor, betongstenar eller lecablock. Om det finns risk att marken rör sig så kanske det först behöver markisoleras. Och är det dålig mark, eller om altanen kräver lite högre höjd, så grävs hål ner till frostfritt och i de hålen gjuter man egna betongplintar eller sätter dit färdigköpta.
Gör först en ritning där altanens form och storlek och grundstenarnas placering finns utmärkt. Reglarna ska ligga på 60cc det vill säga avståndet mellan reglarnas centrum ska vara 60 cm. Det går att ha längre avstånd, men jag tycker att ni ska ha 60cc, det blir stabilare och risken att det svajar blir mindre. Använd regel 45×95 och trallbräder 28×120 cm, det funkar alltid.
Man kan bygga altanen fritt från huset men det vanliga är att sätta fast en regel längst husfasaden, som reglarna och hela altanen sedan får vila på. Först bygger man alltså ett ramverk, med reglar och kantbrädor, som vilar med jämna mellanrum på plattor, grundstenar eller plintar. När det är klart ska trallbräderna skruvas fast på ovansidan. Man lägger dem bredvid varann, och där man behöver skarva så ska skarven ligga precis över en regel.
Det finns många uppfattningar om hur stort mellanrummen ska vara mellan trallen. Det är nämligen så att när virket torkar så krymper träet, och det avstånd man först valt kanske fördubblas sen. Lennart tycker till exempel att man skall lägga bräderna kloss i varandra, då blir det smalt men lagomt avstånd när det torkat färdigt. Jag håller inte med honom. Jag tycker att man ska ha några millimeter mellan varje bräda, då blir det perfekt avstånd i slutändan.
Fler och fler altaner
Karin vill ha fler altaner. Just nu har hon lagt in en önskan till mig om fyra altaner, en till på Studentvägen och tre i stugan. Det handlar inte bara om att sitta på trä för att komma undan myror och insekter, utan också om att kunna sitta i solen utan att skuggas. Morgonsolen, eftermiddagssolen och kvällssolen har olika riktningar, likaså kan vinden komma från fyra olika väderstreck och är den kylig måste det finnas flera alternativa sittplatser. Jag har lovat göra en altan i sommar. Den ska ta till vara på morgonsolen och skydda mot västlig vind.
Om man sommartid åker igenom ett norrländskt samhälle så har de flesta hus en eller två altaner, ibland fler än så. Men det är nästan omöjligt att upptäcka en altan som det sitter en människa på. Alla dessa tryckimpregnerade mästerverk gapar i stort sett tomma. Det som nämligen saknas på vanliga altaner är myggskydd, vilket gör det i princip omöjligt att använda dem mellan midsommar och sista augusti. Därför är numera de flesta altaner inglasade och kan inte räknas till klassen altaner längre. Det är uterum, med väggar av glas och aluminium. Nu sitter ingen längre ute, alla är inne.
Men kanske lika bra det, så slipper man all kontakt med naturen och vädret där ute, det känns lite väl omodern att sitta i direktkontakt med uteluft, vind och sol.
Sven Teglund och författaren Kristina Sandberg möts i podcasten Hemmafru, som är inne på sin tredje säsong. Samtalen berör många skilda ämnen men utgångspunkten är oftast hur kvinnors liv gestaltat sig under olika tidsepoker.
