Sven Teglund

I Galleri Lindberg visas just nu en väldigt spännande och mäktig utställning med Bengt Frank. Den består av små och stora målningar. Han berättar i tidningen att de små bildernar är helt improviserade och att ett sådant måleri öppnar för betraktarens egen tolkning. Och att de stora målningarna började som en undersökning av mossor och lavar, men som utvecklades, började lämna marken, och till slut for upp i rymden.

Jag har besökt utställningen flera gånger, och Bengt Franks måleri har berört mig på många sätt. Något som intresserat mig är själva formen för utställningen, små och stora format. Jag tycker att det sätter fingret på att storleken har betydelse även inom konsten. Men vad betyder det egentligen? Vad ligger bakom konstnärernas skilda val, där vissa målar konsekvent mindre tavlor medan andra målar i en storlek som bara en konsthall eller museum kan härbärgera. Jag tycker till exempel att Konsthallen i Luleå har så stora rum att det begränsar möjligheten för mindre, mera intima utställningar. Därför är jag tacksam att Galleri Lindberg finns och trots sin mindre yta tillför konstlivet i staden så mycket. Och Bengt Franks utställning är ett fint exempel på det.

Storlek är självklart något relativt, skriver Nina Burton. En människan är sammansatt av atomer, som har kretsande elektroner som påminner om planeterna som snurrar kring universums stjärnor. Dessa atomer skapar i sin tur molekyler som skapar organ som sen skapar själva organismen. Som människa befinner man sig därför ständigt mellan något ofattbart litet och något ofattbart stort.

Och jag tänker att det stora med Bengt Franks utställning är att han just knyter ihop det lilla med det stora, och därigenom pekar på människans plats i tillvaron. När jag i en av de stora tavlorna först kan föreställa mig mikrovärlden nere i marken kan jag i nästa ögonblick ställa om fokus för att istället se en stjärnhimmel, rakt in i mörkaste universum. Och även om de små bilderna till viss del är abstrakta finns det tydliga kopplingar till verkligheten och naturen, djurfigurer uppstår och försvinner i de diffusa färglagren. Men jag är säker på att det jag ser är min högst personliga tolkning utifrån det mönster som några miljoner av mina hjärnceller gemensamt skapat i stunden. Nästa gång kan det vara något annat jag ser.

Så jag hoppas att ni passar på att besöka Bengt Franks fina utställning, det är bara en vecka kvar. Ta chansen till en stunds resa inåt och utåt, från det lilla till det stora.

****

Vi besökte äntligen Konsthallen i veckan, nu efter att den öppnat igen. Och som vanligt, ingen risk för trängsel där. Mycket skilda uttryck hos de fyra medverkande. Johannes Lindhs mäktiga former med hamrad plåt, Magnus Svenssons vita målningar som tar form först när de möter hjärnans bildarkiv och Margareta Renbergs målningar, med former som harmoniserar fint med Lindhs skulpturer och Gert Frost, som medverkar med en väldigt fin och sammanhållen fotoutställning.

Jag stannar länge vid Gert Frosts fotografier. Jag har i och för sig sett och uppskattat flera av bilderna tidigare på nätet men nu, printade på stora ark, blir de ännu bättre. Det är fantastiska bilder, och han fyller verkligen rollen som ”kulturfotograf” där han fångar händelser och spår av mänsklig påverkan, som det står i texten.Det är många konstnärer som likt Gert, fascineras av det förgängliga. Ödehusens tak faller in, färgen flagnar, kroppar åldras och allt kommer till slut att bara försvinna.

Niklas Rådström skriver i sina memoarer, som kom alldeles nyligen, att han alltid tänkt sig att ”en av konstens viktigaste uppgifter är just att rycka det levande ut ur dödens skugga för att låta det bestå ännu en stund i ljuset”. Och jag tycker att det är precis det som Gert Frost gör i bilden här nedan. En dörr på ett förfallet hus, där färgen flagnat, allt är grått och snart förlorat. Men i skärvorna av fönsterglaset speglas en blå och vacker himmel, som talar till oss och berättar att vi trots allt kommer att överleva.

När jag närmar mig ett träd där en talgoxe sitter och spelar, ser den mig på långt håll. Och om jag stannar upp och tittar på den, så flyger den snabbt iväg.

Nina Burton skriver att ”talgoxar kan både använda verktyg och planera, och deras intelligens kan jämställas med chimpanser. Med hjälp av barr de håller i näbben kan de pilla ut larver ur trädens springor, och de håller koll på var andra fåglar gömmer mat för att sen kunna stjäla den. De kan falsklarma för rovfåglar för att få bort konkurrenter från fågelbord”

En riktigt märkvärdig fågel.

”Jävla idiot, hur kör du egentligen? ” kan (säkert) höras inne i många bilar när jag passerar rondeller, byter filer eller avtagsvägar utan att använda blinkers. Men det slipper jag lyssna på. Jag ser bara förargade ansikten bakom vindrutorna där munnarna rör sig häftigt och när ett långfinger kommer upp i luften, förstår jag att det som uttalas bakom bilglaset inte är av det trevligaste slaget. Det går nämligen inte att förmedla skällsord från en bil till en annan. Kroppspråk i form av ett långfingret i luften och kanske några tryck på signalen, det är så långt man kan komma.

Den som blir riktigt förbannad bakom ratten får därför ingen riktig lindring av sin ilska. Det skulle krävas att båda kliver ut ur bilen och öga mot öga får vräka ur sig de elaka ord, som de inne i bilen varit den enda åhörarna till. För det är ju så som vi människor har lärt oss att kommunicera under våra miljoner år på den här planeten.

Och det är bara sedan början av förra århundradet som vi suttit i plåtburkar på hjul och försökt hantera samarbete och kommunikation med hjälp av olika former av reglage, som blinkers, signalhorn och hel och halvljus. År 1908 började T-Forden att produceras och redan efter 20 år hade den tillverkats i drygt 15 miljoner exemplar.

Vissa människor klarade inte den övergången. Ute i fria luften, ansikte mot ansikte, är de hur trevliga som helst men så fort de sätter sig en bil börjar de hata sina medtrafikanter. Och eftersom hatet och aggressiviteten som uppstår inte får sitt rättmätiga utlopp ackumuleras det i bilförarnas kroppar, som sedan får sitt uttryck i livsfarliga omkörningar, höga hastigheter och nonchalans mot medtrafikanterna. Biltrafiken kan därför sägas vara ett hot mot vänligheten i samhället.

Kanske förstod han vilken potential som låg i bilens förmåga att slå split mellan människor och ta fram deras sämsta sidor

Jag kan tänka mig att bilen förebådade både första och andra världskrigets utbrott, då miljoner människor plötsligt hade placerats i egna bubblor, oförmögna att längre kommunicera med andra på ett vettigt sätt. Det var nog därför Hitler kallade den första volkswagen för ”bubblan”. Kanske förstod han vilken potential som låg i bilens förmåga att slå split mellan människor och ta fram deras sämsta sidor.

När datorn och internet kom på 90-talet så hamnade vi återigen bakom en skärm av glas som skilde oss från direktkontakt med andra. Det gick väl rätt bra i början men så fort de sociala medierna i form av Google, Facebook och Twitter kommit till, började aggressivitet att laddas upp hos många. Människor satt nu i en ny form av bubbla, nämligen filterbubblan. Det vill säga ett fenomen som uppstår när information som talar emot min uppfattning sållas bort av sökmotorer och jag får min egen åsikt bekräftad och att alla andra är idioter. Man sitter så att säga åter igen i en egen folkvagn precis som på 40-talet och risken för krig är åter överhängande. Och det har egentligen redan hänt, då Facebook var starkt bidragande orsak till folkmordet i Myanmar 2019.

Vi har alltså våra inbyggda sociala spärrar, nedärvda sedan urminnes tider, men som bara fungerar i mänsklig kontakt, ansikte mot ansikte

Vi har alltså våra inbyggda sociala spärrar, nedärvda sedan urminnes tider, men som bara fungerar i mänsklig kontakt, ansikte mot ansikte. Och det är ett väldigt komplext system. Aktuellt just nu är konsekvenserna av att bära munskydd. Inte bara hur det skyddar mot att bli smittad utan även hur det påverkar den emotionella kommunikationen. I en artikel i DN säger Andreas Olsson, professor i psykologi, att känslor uttrycks med muskulaturen runt näsa och mun, och resultatet av att bära munskydd blir att avläsningen av ens känslouttryck försvåras märkbart.

Två människor med munskydd som pratar med varandra kan därför sägas befinna sig i var sin bubbla, skilda åt precis som bilförare i var sin bil eller personer på twitter som skriver kommentarer utan att behöva ta konsekvenserna för sina elakheter.

En dag när jag körde till stan mötte jag en bil och i den satt en man med munskydd, trots att han var ensam i bilen. Jag blev riktigt rädd. Jag hoppas verkligen, för fredens skull, att pandemin snart är över, så vi får se varandras ansikten igen, utan glas, skärm eller tyg däremellan. Och att vi i fortsättningen oftare lämnar bilen hemma och bara går till de närmsta grannarna och pratar med dem. Och att vi ser varandra i ögonen, säger sanningen och uppmärksammar de känslomässiga reaktionerna som ansiktets muskler visar oss. Dessa reaktioner som under mänsklighetens historia lagt grund för empati och vänlighet.

****

1. Snöfall på Docentvägen
I min längtan efter snö målade jag den här akvarellen under hösten 2020. Kanske ett försök att få en förnimmelse av alla kvällspromenader som jag hade framför mig, under kommande vinter på Porsön. Jag möter sällan någon människa, ser mest bara enstaka spår av någon som redan gått förbi.

2. Domherren i björken
När jag går här hemma i har jag på mig blåjeans, svart t-shirt och en blå kofta. Och när jag byter kläder, vilket inte sker så ofta, tar jag på mig rena blåjeans, svart t-shirt och en blå kofta. Samtidigt går Karin omkring i ljusgröna mysbyxor och en orange tunika. Och när hon byter kläder, vilket sker ofta, kan hon sätta på sig helt andra färger.
När jag ser domherren, klädd i det vackra röda bröstet, tänker jag att för fåglar är det tvärtom. Det är hannarna som är färggranna och pråliga, medan honornas dräkter oftast går åt det gråa och osynliga hållet. Det är lustigt, tycker jag.

3. Parkering på Docentvägen
Varje kväll går jag en promenad runt Porsön. Det är viktigt att komma upp i målet på 10 000 steg per dag. Människorna har jobbar färdigt och kommit hem med sina bilar och parkeringarna är fullsatta. De flesta sitter hemma i sina lägenheter och tittar på tv. Bilarnas spår i snön visar att många rört sig under dagen.

4. Hus på Assistentvägen
Det finns en gångväg efter fjärden och den går jag ofta i mörkret. Det lyser i fönstren i huslängorna. Där pågår livet. Hoppas att alla mår bra.

5. Måndag kl 7.26.
Mina tankar går  till alla arbetsföra som åker bussen till jobbet på morgonen i snöyra och mörker, första dagen efter helgledigheten. Den här bussen åkte jag själv, från Porsön till centrum, under den tiden jag fortfarande arbetade. Saknar verkligen den känslan, att åka iväg tidigt när det är mörkt, arbeta i åtta timmar, och sen komma hem när det blivit mörkt igen. Det kändes så meningsfullt.
Inte som nu, när jag som pensionär kan ligga kvar i sängen, och bara sova så länge jag vill.

6. Snöfall på Sundet
När jag var barn längtade jag intensivt efter snön varje höst. Jag hade en rullgardin i mitt sovrum som jag varje morgon smög upp sakta, så att det blev en glipa längst ner. Ungefär som att smyga fram vinnare när man rättar en rad i V75. Många, många dagar var det mörkt men plötsligt en dag lyste det vitt av nyfallen snö. Högsta vinsten!
Långt senare hörde jag när Leonard Cohen sjunga ”It’s a crack in everything, that’s where the light comes in”. Då tänkte jag på den där glipan under rullgardinen, att det var ljuset i min barndom.

7. Sista snöfallet i Björsbyn
Som Mattias Alkberg sjunger :
”Jag är inte i Luleå nu, inte ens på jorden. Jag hör av nån att det precis har slutat snöa för i år, det kanske till och med var det sista snöovädret, som kommer varje år, då man redan börjat ställa om….”

8. Busshållplats på Assistentvägen
Jag gillade verkligen LLTs gamla busskurer som var byggda av trä. Det hade en enda funktion nämligen att skydda resenärerna mot vädrets makter när de väntar på bussen. Numera är busskurerna byggda av glas, främst för att att kunna fylla dem med stora reklamaffischer. Ofta ser jag dem sönderslagna och glasskärvorna ligger på marken. Jag brukar tänka att det är kapitalismens pris.  

9. Stjärnklart över parkeringen
Efter att det varit mulet och grått i mer än en månad målade jag en önskedröm, en stjärnklar himmel över en parkering på Porsön. Målningen blev klar på en fredag och konstigt nog, dagen efter skingrades molnen. Och på natten mot söndag kunde man äntligen se stjärnorna igen.
Jag har aldrig varit med om det tidigare. Istället för att hela tiden efterapa naturen kunde jag förekomma den. Jag insåg vilka möjligheter som konst har, om man vågar ta sig vissa friheter. Hoppas att jag kan bli lite modigare.

10. Domherren
Domherren lever mest i barrskogen men dyker upp ibland vid radhuset på Porsön och äter lite fågelfrön. Det känns verkligen att fågeln är en riktig ”herre”, alltid fint klädd i rött och som låtsas vara lite förmer. Jag tänker att den ofta sätter sig till doms över andra fåglar, därav namnet. Även jag har respekt för domherren.

11. Talgoxen
När jag ser på fåglar är jag inte ute efter några rariteter. En talgoxe är lika märkvärdig som en  fågel som är mera ovanlig. Det har visat sig att talgoxen kan både använda verktyg och planera inför framtiden, och deras intelligens har jämställts med schimpansers. Med hjälp av barr som de håller i näbben pillar de ut larver ur trädens springor och de noterar noga var andra fåglar gömmer mat, för att sen kunna stjäla den. Det är Sveriges vanligaste fågel. 

12. Skatan II
I en stor gran bakom vårt garage bygger två skator sitt bo. De flyger i skytteltrafik hela dagarna med grenar i munnen från de omgivande träden. Några meter från granen finns vår sopstation, så livsmedelsförsörjningen är ordnad.

13. Bläsanden i vassen
Under det senaste coronaåret i isolering, har fåglar i min närhet kommit att bli mina bästa vänner. Jag har följt dem i trädgrenarna, i de kala buskarna och i vassen vid fjärden. I den tidiga våren var de mera öppna och orädda, men efterhand blev de mer skygga i försöken att skydda ägg och avkomma. Och mot sommaren skapade all växtlighet – grönskan och de utslagna löven – en ogenomtränglig mur mellan dem och mig. Jag kunde bara höra dem då och då. 

Veckans måleri är klart, och ännu en fågel från Porsön har sett sitt ljus. Den här simmade i somras i Pussen, dammen som ligger nedanför universitetet. Jag känner mig lyckligt lottad att ha något att hålla på med, under den årslånga karantänen. Vad skulle jag annars göra? Städa? Släktforska? Sortera böcker i bokstavsordning.

Nu ser jag fram emot att skatorna ska bygga sitt bo i granen bakom garaget. De är på gång har jag sett. Min värld är inte stor just nu.
****

Så var det dags att köpa nya glasögon igen. För mig som varit närsynt sedan jag gick i femman är det en återkommande sysselsättning var tredje eller fjärde år. Numera är synen även påverkad av min höga ålder, så jag måste ha progressiva glas.

Varje affär som säljer glasögon har sina egna lockpriser, och det är inte lätt att jämföra och bedöma var man kan få det bästa priset. Vissa har 25% rabatt på både båge och glas, andra har halva priset på ett andra par glasögon och hos vissa får man ett par solglasögon gratis på köpet. Det blir allt svårare att förstå vad saker och ting kostar, och även om det först verkar vara billigt, kan slutpriset hamna i en helt annan nivå.

Jag gick in hos en optiker där det stod på ytterdörren: Köp progressiva glasögon för 1750 kr! Jag tyckte att det lät som ett bra pris. Det var även 50% rabatt på synundersökningen om man var pensionär och kom in på förmiddagen, så det lät ju ännu bättre.

Först skulle jag välja bågar. Expediten sa att det finns olika hyllor med bågar att välja på, i fem olika kategorier. Jag kommer inte riktigt ihåg hur hon namngav dessa fem grupper men jag förstod genast vad det handlade om. Kategorierna bestod av  ”mycket fula bågar”, ”fula bågar”, ”vanliga bågar”, ”snygga bågar” och ”mycket snygga bågar”. Sen sa hon att det var bara “mycket fula bågar” som ingick i det rabatterade priset som stod på ytterdörren. Om jag ville ha snyggare bågar så kostade det lite mer. Och efter att ha provat visade det sig att en båge ur kategorin ”mycket snygga bågar” var den som passade mig bäst. Det tyckte hon också,

Man måste ju unna sig något ibland.

Sen var det dags att välja glas. Det finns olika sorter och kvaliteter, förklarade hon för mig, särskilt när det gäller progressiva glas. Hon delade in dem i fem kategorier: ”mycket dåliga glas”, ”dåliga glas”, ”vanliga glas”, ”bra glas” och ”mycket bra glas”. Jag fick se ett exempel på ”mycket dåliga glas”, som också var den enda kategorin som ingick i det rabatterade priset som stod på dörren. Det mesta var suddigt på sidorna och med ett så litet skarpt synfält i mitten att jag säkert inte ens skulle ha hittat hem. Så hon rekommenderade ett lite bättre glas. 

Det kostade  ju lite mer naturligtvis, men det är ju mycket värt att se bra. Så jag bestämde mig för att satsa på kategori fem, “mycket bra glas”. Man måste ju unna sig något ibland.

Vill du ha reflexfritt glas, frågade hon då. Det måste man ha, annars går glasögonen knappt att använda utomhus. Och eftersom jag gärna skulle vilja gå ut ibland så svarade jag ja även på den frågan. Tyvärr ingick inte reflexfritt glas i priset som stod på ytterdörren.

När jag skulle betala uppgick den totala kostnaden för glasögonen till 7200 kronor, vilket var långt ifrån det som jag hade förväntat mig när jag gick in i affären. 

Vill du även ha en försäkring för 300 kr per månad nu när du köpt så dyra glasögon, frågade expediten avslutningsvis. Om olyckan skulle vara framme.

Nej, nej och åter nej, svarade jag. Ingen försäkring!
Man måste ju sätta gränser i tid, tänkte jag, så man inte blir lurad. 

****

När vår statsminister Stefan Löfven blev tagen på ”bar” gärning vid ett besök på en galleria i Stockholm, var hans ärende att söka en reservdel till sin rakapparat. Jag häpnade när jag läste det. Inte för att han besökte en galleria, det var småaktigt som vanligt av Expressen att slå upp det som en stor nyhet, men själva ärendet! Vem lagar en trasig rakapparat i dag? tänkte jag för mig själv. Min erfarenhet är att en reservdel till en elektrisk maskin är dyrare än att köpa en helt ny maskin.

”Den är helig, höll jag på att säga….”

När jag sedan såg Stefan med sin hustru Ulla i den nya talkshowen, som leds av Carina Bergfeldt, fick de frågan om hur deras morgonprocedur ut. Stefan svarade: ”Den är helig, höll jag på att säga. Det är rakning, dusch och frukost – – – Det får inte bli så mycket fel, för då är morgonen förstörd”

Och han fortsatte sen på den inslagna vägen. När han beskriver parets gemensamma bastubad berättar Stefan: ”Man rakar sig bäst i bastun. Den bästa rakningen är när du svettas och porerna är öppna. Då kör du med rakhyveln. Det blir ingen bättre rakning än så”

Och jag kände så igen mig i statsministerns ord. Stefan som arbetat som svetsare på Hägglunds och söner i Övik, min hemstad och som är sprungen ur arbetarklassen. Att rakningen på morgonen skulle ha så stor betydelse för honom, förvånade mig inte.

När jag tänker tillbaka på min pappa, född 1912, fabriksarbetare mitt i fattigsverige, så följde hans liv folkhemmets framväxt. Han var socialdemokrat hela sitt liv och kunde se välfärdssamhällets landvinningar i realtid. När han dog fanns allt på plats, och lyckligtvis hann han gå bort innan den stora nedmonteringen och utförsäljningen inleddes av den borgerliga Bildt-regeringen.

Det var otänkbart för honom, precis som för Stefan, att gå till jobbet orakad.

Ett av mina starkaste minnen av min pappa, det var när han rakade sig. Det var, precis som för Stefan, en helig stund. Den ägde rum varje morgon vid vårt köksbord, där han satt med den uppfällbara rakspegeln och rakhyveln. Med varmvatten och raktvål vispade han fram skummet med hjälp av rakborsten, och fyllde sitt ansikte med det vita löddret. Själva rakningen var för mig det mest spännande momentet, på grund av de fantastiska miner som han gjorde med munnen, för att komma åt på alla ställen. Det var viktigt att huden på överläpp och kinder var tillräckligt strama för att hyveln skulle få bästa förutsättningar att göra sitt jobb.

Det var otänkbart för honom, precis som för Stefan, att gå till jobbet orakad. Jag tänker att kanske möjligheterna att vara välrakad (utan skäggstubb) och renhårig (utan smuts och loppor) blev en slags symbol för övergången från fattigsverige till det ”rena” folkhemmet. Och tittar man på gamla foton på arbetare i början av 1900-talet har de flesta skägg i någon form, medan det redan på 50-talet var det renrakat i fabriken.

När jag tänker på Stefan Löfven, som besöker en galleria för att söka en reservdel till sin rakapparat, tror jag att det hade större betydelse än vad man först kunde tro. Det var så viktigt för honom att han tog en onödigt stor risk att hamna i Expressen och uppmärksammas som en svikare av sina egna riktlinjer.

Jag tror faktiskt att det inte bara var en reservdel till rakapparaten som Stefan var ute efter, utan också en reservdel till det trasiga välfärdssamhället. Det samhälle som fanns innan 1990, då min pappa rakade sig för sista gången vid köksbordet hemma i Husum. Men jag gissar att den reservdel som statsministern sökte inte fanns i lager. Det blev nog ett oförättat ärende.

****

Mina tankar går idag till alla arbetsföra som åker bussen till jobbet på morgonen i snöyra och mörker, första dagen efter julledigheten.

Den här bussen åkte jag själv, från Porsön till centrum, under den tiden jag fortfarande arbetade. Saknar verkligen den känslan, att åka iväg tidigt när det är mörkt, arbeta i åtta timmar, och sen komma hem när det blivit mörkt igen. Det kändes så meningsfullt.

Inte som nu, när jag som pensionär kan ligga kvar i sängen, och bara sova så länge jag vill.

*****

Alla som löser korsord vet att oro är ett litet hjul som håller reda på tiden i gamla klockor och urverk. Det har samma funktion som en pendel i en Moraklocka, den svänger hit och dit. Och det har visat sig att även den mänskliga oron har med tiden att göra.

I boken Tänk om skriver Roland Paulsens att oro bygger på kontrafaktiskt tänkande, det vill säga att vi tänker på det som inte finns i verkligheten. Vi oroar oss dels för framtiden, att vissa obehagliga saker kanske kommer att inträffa men som vi inte kan veta med säkerhet. Eller så oroar vi oss för det som kanske redan har hänt. Till exempel att vi glömt stänga av spisplattan hemma i köket och som gör att vi föreställer oss att huset ska antändas och brinna upp.

….oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet

Paulsen menar att oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet. Att oroa sig är alltså ett försök att försäkra sig om att oron är onödig, att det inte har hänt något (jag har inte glömt spisplattan på) eller det kommer inte att hända något farligt imorgon (allt kommer att gå bra).

I försöken att finna säkerhet och lugn rör sig oron fram och tillbaka som balanshjulet i klockan. Hur var det nu, stängde jag verkligen av spisplattan eller är den redan röd och het? Kommer föredraget jag ska hålla imorgon verkligen bli bra eller kommer jag att tappa tråden, bli nervös och få riklig armsvett?

Ju mer man försöker försäkra sig själv genom att tänka på det man oroar sig för, desto mer växer oron. Och till slut blir själva oron det stora problemet. Som ett mänskligt mekaniskt urverk, som tickar i våra huvuden mer eller mindre.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten. Det är alltså rimligt att vara rädd när man träffar på en spindel menar Paulsen. Andemeningen i hans resonemang som jag förstår det, är att man oroar sig för det som inte finns, medan man är rädd för det som är verkligt och kan vara farligt.

Och det är väl det som själva problemet med oro, att det kan skapas ur ingenting. Verkligheten är nämligen inte något som ”finns” rent objektivt, utan vår verklighetsuppfattning skapar vi tillsammans genom möten och samtal med varandra. Vi checkar hela tiden av om hur vi uppfattar saker och ting och det vi betraktar som verkligheten är egentligen summan av allas samlade beskrivning av den.

Jag tänker att många drabbas hårt av det under isolering och distans, att oron får fritt spelrum när vi inte längre kan träffa våra vänner och prata om vad vi ser, tänker och känner. Att det som hotar oss, själva viruset, dessutom är osynligt men inte desto mindre verkligt och farligt, underlättar inte saken.
*
När jag var barn så var min mamma väldigt bra på att oroa sig för olyckor. Hon hade förstått att om man oroar sig för att en specifik olycka skulle kunna inträffa, och tänkte väldigt mycket på den, då var den förutsedd och därigenom kunde den i princip inte hända.

En olycka är nämligen per definition oförutsedd. För om den vore känd i förväg så skulle man undvika den, och då skulle olyckan inte bli av. Alla olyckor som sker måste därför ha ett moment av överraskning i sig, för att räknas som en olycka. Min mamma var tvungen att räkna ut så många olyckor som möjligt, för att helt kunna skydda mig när jag gick ut hemifrån. Och det blev hon i och för sig väldigt bra på genom åren.

Men det fungerade inte så bra. Ett barn har ju den benägenheten att söka upp det som är farligt även om de blivit förvarnade om riskerna. Så jag drabbades därför av olyckor trots allt, olyckor som var förutsedda av min mor och därför inte var riktiga olyckor utan snarare borde kallas misstag. Misstag där skulden låg hos mig.

Så om det hände en olycka, så fick man i min familj inte sympati utan en utskällning. Olyckan var ju egentligen ingen olycka utan ett misstag, och om jag bara hade oroat mig tillräckligt för att just den olyckan skulle kunna inträffa, hade jag kunnat undvika den helt.
*
När jag själv blev förälder fanns det förhållningssättet kvar hos mig. Om någon av mina söner ramlade, cyklade omkull eller liknande, var alltid min första reaktion ilska. Varför gjorde du på det sättet? Det borde du ha förstått innan, att det där kommer inte att gå!

Oron i klockans mekaniska urverk, har följt mig genom hela livet. Tankar fram och tillbaka, men aldrig har jag lyckats ändra tidens förlopp och fått en olycka (eller om det var ett misstag) att förbli ogjord, efter att den en gång inträffat.

****