Sven Teglund

Siri och de andra hemmafruarna hade alltid kravet på sig att vara nyttiga. Att sitta tillsammans och bara ha trevligt, dricka kaffe och njuta av småkakor var inte tillräckligt. Händerna skulle inte vara sysslolösa och därför var alla former av handarbete en nödvändighet. Då kunde alla sitta med sin virkning och producera dukarna eller pannlapparna samtidigt som man fikade och samtalade. Ett perfekt sätt att förena nytta med nöje.

Men det var en sak som de inte behövde bekymra sig om, något som i princip alla är upptagna av idag, nämligen att träna kroppen. Dels så var kvinnliga kroppsidealet på femtiotalet kurvigt, det skulle synas att man var husmor. Dessutom hade hemmafruarna ett rörligt arbete, de fick verkligen göra rätt för sig. Inte bara med att städa, handla och laga mat utan även genom att aldrig sitta ner utan alltid passa upp andra.  Att springa upp och ner i trapporna i tvåvåningshus med källare, stärkte deras kondition och resultatet syns fortfarande i kvinnornas betydligt längre livslängd.

För kulturella personer har det aldrig tidigare varit viktigt att träna kroppen, utan det har mest handlat om att förkovra sitt intellekt genom böcker, artiklar, musik och studier. Jag kan inte se Torgny Lindgren framför mig med träningskor på sig, på väg till träningslokalen. Men numera joggar även författare, och det hävdas nästan att för att en bok ska bli bra så måste även kroppen vara i god kondition.

Jag tänker att det faktiskt är den kulturella medelklassen som idag tränar kroppen mest av alla, och särskilt då kvinnorna. Men att lägga ner så mycket tid på kroppen kan inte kännas bra för en intellektuell människa, behovet av att med lustkänslor kasta sig över en bok, ett radioprogram på P1 eller en lång DN-artikel finns alltid där. Den ständiga konflikten mellan lust och plikt har uppstått i nya former, och jag tror att den ökade populariteten av podcasts är en konsekvens av det.

Podcasten förenar kropp och själ

I en podcast kan kulturprogrammen i radion laddas ner och lyssnas på i joggingspåret, i träningslokalen eller på långpromenaden. Det finns poddar snart sett inom alla olika samhällsområden; humoristiska, historiska, politiska etc. Det finns till och med en podd om Hemmafrun.

Allt strömmas in i den tränande människans öra, rakt in i dennes intellekt. Det blir plötsligt möjligt att hinna med allt, med hjälp av mobilen och hörlurarna. Man kan klara både träningen av kroppen, som man enligt gällande tidsanda är tvungen till (påbudet) och samtidigt tillgodogöra sig kulturutbudet, det som gör oss till tänkande människor. För hemmafruarna på 50-talet var lösningen på konflikten mellan nytta och nöje den ständiga virkningen, idag fyller podcasten samma behov.

****

Min son Anders flyttade till en hyresrätt i Kungsbacka med sin dotter, efter en separation för några år sedan. Samtidigt köpte han ett piano för en billig penning på Erikshjälpen. Sedan dess, efter att dottern somnat på kvällarna, har han spelat improviserad musik på sitt piano, som en avkoppling och kanske istället för en egen kvällspromenad. Titlarna på låtarna beskriver på ett fin sätt hur livet som ensamstående förälder kan gestalta sig.

Nu har Anders gett ut två skivor, Björkris I och II, inspelade i hemmet. Han förespråkar att folk ska behålla sina gamla akustiska pianon och har turnerat runt i landet och gjort hemmahos-konserter, där personer med egna pianon bjudit in sina vänner för en musikstund mitt i vardagen.

I DN har Joakim Carlsson skrivit en väldigt fin artikel om Anders kamp för akustiska pianons bevarande. Läs här! Skivorna går att beställa här!

****

Instruktioner till mina söner – kap 4

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främst om hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer fjärde kapitlet.

Tvåtaktare, skuld och skam

Det finns olika slags motorer. Den jag bäst känner till är tvåtaktare, det vill säga motorer där oljan blandas direkt bensinen, oftast med 2 – 4 procents inblandning. Tvåtaktare är vanligast på mopeder, motorsågar, röjsågar och utombordare. Men när jag var ung fanns det även bilar som var tvåtaktare. Lennart hade en Saab som var sån, den luktade väldigt illa, eftersom oljan förbränns tillsammans med bensinen.

Nu för tiden har alla bilar motorer som är fyrtaktare, och även utombordare, gräsklippare m.m finns som fyrtaktare. Det är motorer som går på ren bensin och där man fyller på olja i ett annat kärl som sedan går runt och smörjer motorn. En fyrtaktare har både en lugnare gång, bättre förbränning och därmed renare utsläpp. Det finns numera även tvåtaktare med separat olje-smörjning, t.ex vissa utombordsmotorer, så ni måste kolla noga i handboken som följer med, vilken sort det är.

I en tvåtaktsmotor går en kolv upp och ned i cylindern och längst upp sitter ett tändstift. När kolven går uppåt i cylindern så sugs via förgasaren in bränsle blandat med luft, bensinblandningen komprimeras och så tänds en gnista på tändstiftet och det exploderar. En sådan rörelse kallas takt, och det går två takter på en cykel; en arbetstakt när bensinblandningen komprimeras och antänds och den andra takten kallas avgastakt, när avgaserna trycks ut från cylindern. Det är därför motorn kallas tvåtaktare.

Det är viktigt att sätta oljeblandad bensin i en tvåtaktare för annars skär den. De flesta tvåtaktare kräver 2 till 4 % olja i bensinen men med moderna tvåtaktsoljor och moderna motorkonstruktioner kan det räcka med 1 %. Det finns färdigblandad bensin med olja att köpa i dunkar på OK, och dessa har gul färg för att skilja den från dunkar med oblandad bensin, som har grön färg. Här måste ni vara noga när ni tankar mina motorer. Motorsågen och röjsågen är tvåtaktare. Men gräsklipparna både hemma och den i stugan är fyrtaktare och ska ha bensin ur den gröna dunken.

Här måste ni vara noga när ni tankar mina motorer. Motorsågen och röjsågen är tvåtaktare.

Jag fick en moped av min pappa när jag var 13 år. Den hade inte kedja utan remdrift och bara en växel, sådana enkla mopeder kallades enpetare. Men den gick bra och jag kom väl upp i 30 km/h i medvind. Att min pappa gav mig en moped långt före jag fyllt 15 år tycker jag inte är så konstigt, det var inte många som brydde sig om det.

Men så skulle jag konfirmera mig, och jag gick och läste som det hette. Och då körde jag mopeden till lokalen där vi gick och läste för prästen. Han såg att jag körde moped, och han brukade visa ett visst intresse för mig när jag kom på mopeden. Jag upplevde att han var motorintresserad och gillade att jag kom på moped, till skillnad mot alla andra som cyklade dit.

Sen var det dags för konfirmationen i Grundsundakyrkan, och hela min släkt var där, även min mormor, som var djupt religiös. Ni vet, hon som var så religiös att hon på äldre dar satt och ångrade att hon dansat och haft roligt som ung.

På den tiden satt alla vi konfirmander längst fram i kyrkan och prästen pratade om Gud och ställde frågor till oss, ett så kallat förhör. Men så började prästen tala om lag och ordning, och att alla inte bara måste följa Guds lag utan även de lagar som finns i samhället. Och så ställde han plötsligt en fråga till mig

– Vi måste alla följa lagen, och till exempel inte köra moped förrän man fyllt 15 år, eller hur SVEN!

När han sa mitt namn höjde han rösten ungefär till samma nivå som när han brukade säga Helvetet. Och alla tittade på mig, och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bestämde mig för att jag måste svara och klev upp och sa högt och tydligt Ja. Hos mina kamrater på bänken bredvid såg jag flinen sprida sig, kanske över glädjen att detta inte drabbade dem.

Jag kände skam över att bli utsatt för detta inför alla i kyrkan, mina föräldrar, mormor och släkt. Numera tänker jag bara att det var prästen som borde skämmas. Han hade kunnat säga till mig direkt, första gången han såg mig på mopeden, att jag inte borde köra den, istället för att skämma ut mig inför alla. Som tur var hörde mormor väldigt dåligt och min mamma hade ärvt samma hörselnedsättning, så de uppfattade inte vad som hände där framme i kyrkan.

Jag tänker att det är vissa saker som ni behöver veta om skuld och skam. Skuld handlar om någonting som jag har gjort som var fel, eller någonting som jag borde ha gjort istället. Skuld kommer jag till rätta med genom att erkänna att jag har gjort fel och ber om förlåtelse. Skam däremot handlar inte om någonting som jag har gjort, utan är en upplevelse om hur jag är, att jag känner att jag är fel.

Sen finns det skuldkänslor och verklig skuld, och det är skillnad på de två. Om du gjort något felaktigt och känner skuld för det, är det bra. Men sen finns det skuldkänslor som inte har sin grund i verklig skuld. Det vill säga en slags skuld som är felaktigt påtagen för någon annans skull. Barn tar gärna på sig skulden även när det är uppenbart att det är föräldern som svikit. En sådan skuldkänsla är svår att bli av med, och förlösningen sker först när ansvaret läggs tillbaka på rätt person.

skuld som är felaktigt påtagen för någon annans skull.

Och det är ingen förälder som lyckas undvika att svika sina barn, det ofrånkomligt i ett mänskligt liv. Skammen, känslor av att inte duga, finns också där och går i ett slags osynligt men påtagligt arv. Jag vet inte vilka skuldkänslor som ni bär för min skull eller all den skam som jag förmedlat över till er, men jag kan tänka mig att det är åtskilligt. Men det får vi ta en annan gång. Jag måste bara säga en sak till när det gäller tvåtaktare.

Om en tvåtaktare inte startar så kan det var antingen fel på bensintillförseln eller på tändstiftet som inte ger gnista. Ta först bort tändhatten på tändstiftet och med hjälp av tändstiftsnyckeln avlägsnar du tändstiftet. Tänk på att man skruvar motsols. Om tändstiftet längst ner är torrt kan det tyda på att det inte kommer bensin, och om det är väldigt blött kan det vara gnistan som saknas. Sätt tillbaka tändhatten och lägg tändstiftet mot metallen på cylindern, så det blir jordat. Om du sedan drar i startsnöret ska det gnistra mellan de två elektroder längst ner. Om det inte gör det, kan det vara för litet avstånd mellan elektroderna eller smuts som kortsluter dem.

Ta en kniv och stålborste och gör rent, sätt en mätsticka mellan elektroderna och kolla att gapet är ungefär 0,5 – 2 mm. Det är olika avstånd på olika motorer, kolla i bruksanvisningen vad som rekommenderas. När du lyckats få tändstiftet att gnistra, sätt tillbaka allt igen och försök starta motorn. Om motorn ändå inte kommer igång, då är det bensintillförseln som inte fungerar. Då måste förgasaren plockas upp och rengöras, och luftfiltret kanske behöver bytas. Om det är så, gå till någon som är duktig på motorer, till exempel Kenneth Norberg. Han kan rengöra förgasaren, det är för svårt för dig.

********

Nu har mitt andra Tankar för dagen sänts i P1. Det handlar om min fru Karin, som jag levt tillsammans med i fyrtio år.

Jag har fått förmånen att spela in tre Tankar för dagen, och det första avsnittet sändes 9 november. Om ni vill lyssna, klicka här: https://sverigesradio.se/tankarfordagen

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främst om hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer tredje kapitlet.

Kap 3. Att hantera mygg, mask och myror

Efter avslutad utbildning i Umeå 1979 sökte jag och fick ett arbete som socialsekreterare i Gällivare. Jag ville hellre norrut än söderut, ja, absolut inte söderut, så jag tackade ja till jobbet. Karin började gråta när jag berättade för henne och hon brukar säga att jag inte samrådde med henne innan, utan att jag tog beslutet på egen hand. Men så hemsk kunde jag inte ha varit.

Jag visste inget om Gällivare, men eftersom Karin var från Norrbotten kände hon till hur det var att leva i ett norrländskt inlandsklimat. Att det kunde falla en decimeter snö mitt i midsommarveckan. Och ingen lindrande havsbris när sommarvärmen äntligen kom, bara allt torrare granar, tallar och myrar. Sedan den långa vintern, ett depressivt mörker mellan november och februari när solen knappt tar sig över horisonten och temperaturen pendlar mellan 20 och 35 grader kallt. Idag förstår jag att Karin grät.

Men den största utmaningen med att bo i Gällivare var ändå myggen. Mängden mygg på en myr runt Gällivare går inte att beskriva eller tänka sig, det måste upplevas. Och myggen finns inte bara ute i skogen, utan även inne i samhället. Vi hade en fin uteplats vid radhuset som vi så småningom köpte, men det gick ju inte att sitta där på sommarkvällarna. När myggen kommit var vi ändå tvungna att sitta inne, som vi gjorde resten av året på grund av kyla och mörker.

Men jag lärde mig mycket under tiden i Gällivare, och i dessa instruktioner vill förmedla det till er, mina söner, vad jag lärt om Myggen, Masken och Myrorna. Alla tre måste hanteras på ett klokt sätt men är svåra att undvika, i varje fall för en norrlänning. Jag börjar med masken.

Masken

Jag som är född på 50-talet skolades in i en stark patriarkal manlighet. Den representeras fortfarande av oss äldre gubbar men finns också hos s.k yngre arga män som är vilsna i tillvaron. Som går på kurser med Jordan B Peterson eller Alexander Bard. Huvuddragen i den patriarkala manligheten är bristande empati med andra, våldstendenser och förakt för det svaga, ofta definierat som femininitet.

Det fanns flera olika former av riter som en pojke fick gå igenom för att bli en man av det rätta virket. En av de viktigaste karaktärsdanande sysselsättningarna var att trä en levande mask på en vass krok.

Och det är ju självklart, om man ska meta måste man först sätta masken på kroken. Det är inget som man ska lägga så stor vikt vid. Men rent instinktivt är det otänkbart för ett barn att ta en levande ringlande varelse och träda en vass krok in i dess kropp. Barnet lever sig in i maskens situation och känner en naturlig medkänsla.

Ja, men om man vill fiska så måste masken bli till agn. Medan de flesta flickorna hoppade av redan när masken skulle sättas på kroken, blev pojkarna kvar i sin starka strävan att bli upptagen i den manliga gemenskapen. En pappa eller en storebror fanns där och hjälpte pojken bort från barnsliga känslor och överdriven inlevelse. Nu gör du det bara.

Och när medkänslan med maskens lidande blockerats var det bara att gå vidare och ta upp fisken och döda den. Känna hur fisken rör sig i handen, se hur dess fjäll blänker i solens sken och hur ögonen är fyllda av liv. Och sen höra knaket när man bryter huvudet bakåt och knäcker nacken. Det gäller att göra lidandet så kort som möjligt.

Och sen höra knaket när man bryter huvudet bakåt och knäcker nacken.

Jag blev en inbiten fiskare. Att flytta till Gällivare var på något sätt att flytta till ett eldorado för fiskeintresserade, Jag och min kompis Bengt åkte ständigt omkring till sjöar, bäckar och åar och fiskade med flugor, mask och drag. Vi hade gått vidare från abborre och gädda till ädelfisken; harren, öringen och laxen. Jag vet inte hur många maskar jag satt på en krok, eller hur många öringar och harrar som stelnat i min fiskeväska, eller hur mycket fiskeblod jag sköljt av mina händer.

En dag när vi fiskade fick jag en fin öring. Jag hade den i handen, jag kände hjärtat picka mot handflatan och jag blev helt betagen i dess vackra röda färger, dess lena hud och det levande, som en muskel som rörde sig fram och tillbaka i min hand, som försökte ta sig fri. Och jag tog tag om huvudet och knäckte nacken bakåt på fisken och så höll jag en död fisk i min hand. All dess rörelse var borta, livet hade försvunnit och rätt snart såg jag de vackra färgerna blekna och den blev helt grå.

Jag blev plötsligt illa berörd. Som om min medkänsla, bortträngd sedan barndomen, åter väcktes till liv, och jag kände att jag inte ville vara del av det längre. Det var vid den stunden som mitt fiskeintresse försvann.

Men innan jag kom till denna insikt hade jag redan lärt er att trä en mask på en krok, tränat er i att bortse från medlidandet och visat hur man dödar en fisk genom att bryta av dess huvud. Jag visste inte bättre.

Myggen

Men det var också bäckmetet som lärde mig något om myggen. Om man tänker sig en bäck som rinner genom en myr som är täckt med nästa ogenomtränglig vegetation av sly och buskar, då befinner man sig också på det ultimata stället för att bli överfallen av mygg. Myggtätheten kan var obeskrivlig, stora mörka moln svävar omkring en och det går inte att äta en smörgås utan att svälja mygg som sekunden innan slagit sig ner på osten. Det var vid dessa fiskafängen i Gällivare trakter som jag lärde mig att mygg inte bara är ett fysiskt fenomen, utan även ett psykiskt. Så här fungerar det, jag kan förklara det för er.

Man är naturligtvis tvungen att ha myggmedel insmord på huden, händer och ansikte, och övriga områden täckta av mörka kläder. Men det hjälper inte. Det viktigaste motmedlet är ditt eget psyke. Du får nämligen absolut inte börja tänka på myggen. Om du lyckas med det kommer myggen inte att angripa dig, de behåller ett avstånd av kanske fem centimeter från ditt ansikte.

Det innebär att du hör myggens inande och du ser de tjocka molnen av mygg omkring dig, men de håller sig på avstånd och kommer inte att sticka dig. Men så fort som ordet mygg tränger upp i ditt medvetande är du förlorad. Den hotfulla mängden mygg får då via medvetandet kontakt med ditt fight and fligh-system, som sätter igång en liten men tillräcklig autonom svettning på din hud och myggen känner det direkt. Du blir angripen av tusentals myggor samtidigt och du tappar kontrollen och börjar fäkta, vilket gör att du svettas ännu mer, tills du springande måste fly platsen med en känsla av att du håller på att bli helt galen.

Men så fort som ordet mygg tränger upp i ditt medvetande är du förlorad.

Som fiskare i bäckar och myrsjöar i inre Norrland lär man sig inte bara att vara helt okänslig för maskens plåga på kroken eller oberörd över den fångade fiskens tragiska öde, utan man lär sig också att hålla sitt sinne helt tomt och med psykets hjälp hålla myggen på avstånd.

Tänk aldrig på myggen så går det bra. Det gäller också många andra områden i livet. Tänk inte på det som är jobbigt, håll det på avstånd, då slipper du många onödiga problem.

Myrorna

Min medkänsla återkom då det gäller bäcköringen och mitt fiskeintresse försvann men så byggde vi stugan i Ryssbält.

Tomten var redan bebodd när vi kom dit. Det fanns redan en hel civilisation av växter och djur som i symbios levde sina liv där. Det var björkarna, tallarna och granarna som stått där i hundratals år och dessa träd var myrornas trädgårdar. På vår lilla tomt fanns det 5-6 myrstackar varav två var väldigt stora, och tittade man noga på en trädstam såg man hur tusentals myror klättrade upp och ner, för att äta upp skadedjur på trädens blad eller för att mjölka bladlössen och ta hem sockerlösningen till det uppväxande släktet. Hela området var natur, en balans mellan växter och djur, ett givande och tagande, ett ekologiskt sammanhang helt enkelt. Men så kom vi dit, representanter för arten homo sapiens.

Men så kom vi dit, representanter för arten homo sapiens.

Jag sågade ned träden och tog bort mängder av enbuskar, anlitade en traktor som grävde bort humusen och översta jordlagret och fyllde på med grus. Jag tänkte inte alls på myrorna, att det var deras trädgårdar och odlingar som vi raserade. Vilken idiot tänker på myror när han bygger sin stuga? Nej, det gjorde jag inte, jag intog området och skövlade naturområdet som människor alltid gjort.

Flera av myrstackarna låg väldigt nära huset, och jag kände mig tvungen att ta bort dem. Vi ville inte ha myror som klättrade på våra fötter när vi satt ute i trädgårdsmöblerna på sommaren i solskenet. Genom att sätta ner ett järnspett i en myrstack under hela vintern kan man döda den. Spettet fungerar som en en ledare av köld ner i stackens inre, som gör att myrsamhället fryser ihjäl. Och så gjorde jag, nästa vår kunde jag gräva bort stackarna då myrornas liv hade kapsejsat och samhällena var utplånade.

Men att störa den naturliga balansen i naturen kan få sina konsekvenser. Och efter ett par år slog hästmyran till, som nu fått fritt fram efter jag eliminerat stackmyrorna, som är deras naturliga fiender. Hästmyran är en myra som man främst känner igen på dess betydande storlek, den är ca 3 cm lång, och plötsligt var de överallt runt vår timmerstuga. Det som är speciellt med hästmyran är att den äter färskt trä som finns i hus, golvreglar, timmerväggar och takstommar. Det finns exempel att de ätit upp ett helt golv underifrån tills dess att boende trampat igenom golvet nu tunt som papper.

Jag var återigen i ett dilemma, att det område jag erövrat från naturen var under hot och jag måste försvara mig. Och det försvar jag använde var det klassiska sättet som mänskligheten alltid använt, utplåning av fienderna.

Så jag följde myrstigarna och sökte i omgivningarna tills jag hittade en stubbe med det karaktäristiska cirklarna, som visar att det var ett aktivt myrbo, huvudboet. Och jag sågade av rötterna, bände upp stubben och bar den till stranden, hällde bensin över den och tände på. Jag eldade i flera timmar och det frasade när myrorna föll ut ur sitt bo, i stora mängder. När endast förkolnade rester återstod tog jag den och slängde ut den i havet, mest för att släcka elden.

Det kändes sorgligt. Men det stod mellan dem och mig.

På kvällen gick jag ned till stranden för att se till att det inte fanns något glöd kvar och att elden slocknat. Det var då jag upptäckte myror som sprang på stenarna, och när jag lyfte på en sten så låg där en mängd vita myrägg. Jag blev helt perplex, hur hade det gått till? Jag tittade ut mot resterna av stubben som fortfarande flöt omkring en bit ut i vattnet. Och jag såg myror simma in mot land och på ryggen bar de sina vita ägg, en stor räddningsaktion pågick för att säkra det som var kvar av myrsamhället.

Det tog mig emot, men jag gick efter dunken, hällde bensin över äggsamlingen under stenen och slängde dit en tändsticka. Puff sa det, och så var det sista resterna av hästmyrornas samhälle borta. Det kändes sorgligt. Men det stod mellan dem och mig.

*********

När jag samtalade med Kerstin Wixe i Kontext i början av 2017, efter att boken ”ensamheten värst” hade kommit ut, så var Sara Arnia med och läste ur boken. Jag hade, som många andra lulebor, sett henne i Norrbottensteaterns uppsättningar där hon arbetat under många år i ett långt yrkesliv som skådespelare. Jag hade även hört henne läsa radioföljetongen i P1 flera gånger, och jag visste att hon var en av de bästa som vi har i landet, när det gäller att tolka och levandegöra texter.

Trots att jag visste om hennes kompetens blev jag ändå överraskad av den professionalitet hon uppvisade. De texter hon skulle läsa var fulla av noteringar med blyertspenna, streck och kommentarer i marginalen och vissa sidor var fulltecknade av instruktioner över hur läsningen skulle utföras. Jag blev varse att hon inför denna uppläsning, förberett sig minutiöst, och lagt ner många, många timmar på att läsa igenom texterna.

När så mina söner Anders och Jonas i Teg Publishing bestämde sig för att göra en ljudbok av ”ensamheten värst”, så tänkte jag direkt på Sara Arnia. Jag kontaktade Sara och när jag fick hennes ja, visste jag att boken var i hamn.

Naturligtvis är läsning av Siris kortfattade dagboksanteckningar en utmaning. Det är upprepningar, dag efter dag med nästan samma innehåll och på slutet långa böner som upprepas i det oändliga. Jag visste att Sara var den person som kunde levandegöra texten, så att lyssnarna skulle känna, in på bara huden, inte bara Siris ensamhet och förtvivlan utan också hennes glädje i samvaron med andra.

Ljudboken spelades in hemma hos mig på Porsön. Vi hade ingen studio, istället skickade ansvarigt företag inspelningsutrustning, dator, ljudkort och mikrofon i en låda som jag plockade ihop i ett av rummen i radhuset. Det var inte optimalt, jag fick hänga filtar för fönstren för att dämpa akustiken och ett par gånger fick jag springa ut och stoppa en granne som började klippa gräset med en motorgräsklippare. När allt var uppkopplat satt en tekniker i Stockholm och styrde inläsningen i realtid. Fantastiskt väl fungerande.

Även denna gång imponerades jag av Sara Arnias förberedelser. Precis som vid Kontext var hon mycket väl förberedd, och kanske ännu mer denna gång. Boken var full av lappar och gem och jag förstod att hon lagt ner många, många timmar på läsningen. Och jag tänkte, att det är det här, som är skillnaden mellan en mästare och en medelmåtta.

Det handlar inte bara om begåvning eller kunnande. En lika viktig aspekt är att aldrig bli för självsäker. Om man lyckas behålla en viss osäkerhet, trots att livet kantas av succéer, slår man sig aldrig till ro, utan för varje nytt uppdrag spänner man bågen till det yttersta. Sara Arnia är en sådan mästare, som inte tar något för givet, som vet att det är hårt arbete och intensiva förberedelser som ger det goda resultatet.

Jag är så glad för att det här projekt blev av, att Sara Arnia läste in ”ensamheten värst”. Och jag är också säker på att Siri håller med mig, eller som hon skulle ha uttryckt det – Tack Gode Jesus för att Sara läste in min dagbok!

****

Jag kom att tänka på att något skulle kunna hända mig, att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten eller blodstörtningen. All kunskap som jag tillägnat mig genom livet, främst om hur praktiska ting fungerar, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon, skulle försvinna på ett ögonblick.

Så då bestämde mig för att skriva ner instruktioner till mina söner, medan jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk. Här kommer andra kapitlet.

Kapitel 2. Hur man eldar i kaminen och bastun

Vi skaffade kamin till stugan i slutet av 90- talet. Vi hade egentligen inte råd att köpa kaminen, sätta in rökrör och skorsten, eftersom vi hade drabbats av fastighetskrisen 1991 och förlorat alla våra besparingar. Men behovet var stort och jag bestämde mig för att göra det mesta själv och på billigaste möjliga sätt.

Jag köpte ett fem meter långt cortenrör på skroten. Isolerade det och sen skulle det vara svart plåt runt om som jag beställde av en plåtslagare jag kände, han bodde på Berget, Han präglade plåten och jag nitade ihop den runt röret. Då var skorstensröret färdigt.

På annons köpte vi en nästan oanvänd kamin för 1000 kr. Det var precis den vi ville ha, en norsk Jötul, med möjlighet att elda både med öppen och stängd lucka. Det var ett otroligt fint fynd, och vi använder den fortfarande. Jag transporterade det isolerade skorstensröret till stugan tillsammans med kaminen på en släpvagn.

Jag skruvade fast en skyddsplåt på golvet där kaminen skulle stå, satte en brandsäker skiva på väggen, gjorde hål i innertaket och yttertaket och byggde skydd med hjälp av brandsäker gips. Ringde sedan Pelle Bergström som kom med en traktor och lyfte dit det fem meter långa skorstensröret genom taket och rakt på kaminen. I samband med att röret skulle sättas dit råkade jag skära mig på plåtkanten, och såret på fingret gick ända in på benet. Det tog lång tid att läka men det blev inte några kvarvarande men, mer än ett ärr. Det hade kunnat bli värre om senan hade skurits av.

När man bygger själv som jag gjort, så finns det risker, att det man tjänar in genom att inte hyra in en hantverkare, kan gå bort i inkomstförluster p.g.a av långvariga sjukskrivningar i samband med olyckorna, som är oundvikliga. Som amatör är det kanske första gången man gör ett visst arbetsmoment och misstag händer ständigt, både små och stora.

Jag har under stugbygget fallit från stegar tre gånger. Vid ett tillfälle, det var inte så högt utan det var vid bastubygget, stegen föll och jag hann ta tag i taket och så hängde jag där ett par meter över marken. Men jag hade tur, Karin var i stugan och jag ropade på henne där jag hängde och hon kom och ställde upp stegen så jag kunde ta mig ner igen.

En annan gång blev det allvarligare. Jag höll på med plåttaket på stugan och hade lutat stegen mot brotaket. Jag klättrade för högt på stegen och den släppte från marken och jag rasade ner och slog i backen. Det var kanske tre meter högt och jag föll med hela kraften på ena benet och stöten togs i huvudsak av högra knäet.

Jag låg där och kände att inget var brutet men förstod att det skulle bli stora problem med knäet. Så jag klev upp och haltande packade jag ihop mina saker, låste stugan och satte mig i bilen och körde hem. När jag kommit hem kunde jag inte gå och det blev akuten, röntgen och tre veckor på kryckor. Men ingenting var riktigt allvarligt skadat så jag blev helt återställd.

Jag fick aldrig lära mig elda under min uppväxt. Vi hade vedeldad panna men innan jag var tillräckligt gammal för att få hålla i tändstickor så skaffade vi oljeeldning. Och vi hade en öppen spis i vardagsrummet men när pappa byggde om och flyttade köket dit fanns det ingen bra vägg för kökssoffan, förutom där öppna spisen stod. Så han rev bort spisen och murade igen hålet. Han var väldigt rationell min far. Och någon bastu hade vi inte heller, det här var Ångermanland inte Tornedalen, så det räckte med ett badkar i källaren.

Efter en uppväxt då jag aldrig fick tända en brasa, var jag värdelös på att elda. Om man ska göra en eld på det vanligaste sättet, så börjar man med att tälja små stickor med kniven och tänder dem och sedan när de tagit eld så lägger man på lite större och tjockare stickor tills det tar tar sig rejält. Och när det brinner tillräckligt i det tunna trämaterialet och blivit riktigt varmt, lägger man på veden, först små vedträn och sedan allt större klabbar. Men hur jag än försökte så fungerade det inte för mig, antingen använde jag för kraftiga stickor eller så la jag på för stor ved allt för tidigt, så att elden slocknade.

Men Karin har alltid varit duktig på att elda. Hemma hos familjen Melins fanns det bastu och öppenspis i huset i Kalix och bastu och öppenspis i stugan. Det eldades flitigt varje dag och Karin fick lära sig tända en brasa från grunden. Hon är verkligen expert på att sätta igång en eld, och dessutom älskar hon att sitta vid en brasa i flera timmar och hålla den igång med att lägga på en pinne då och då. I många år var det bara hon som eldade i kaminen och i vattenvärmaren, som vi hade ute på gården.

Det var lättast så men ska jag vara ärlig så måste jag säga att det sved i manliga självförtroendet. Det är ju löjligt, men vissa saker är ju manligt kodade i vårt ojämställda samhälle, och en man förväntas ju kunna göra upp en eld utan problem. Medvetet förstår jag att det är löjligt men känslan kom jag inte undan, känslan av förödmjukelse, av bristande förmåga.

Medvetet förstår jag att det är löjligt men känslan kom jag inte undan, känslan av förödmjukelse, av bristande förmåga.

Det var därför en otroligt lättnad när jag fick lära mig den sydamerikanska tändningen av eld. Och det var du Anders som lärde mig den. Du hade flyttat till Göteborg och var på en grillfest och det var en person där som kom från Sydamerika och kunde tända en utegrill med bara tidningspapper. Och man kunde använda samma teknik för att tända en vanligt eld med ved. Så här går det till.

Man tar en sida ur en tidning, ett helt dubbeluppslag, och virar ihop den till en rulle som sedan lindas ihop till en ring och sätts ihop i ändarna, som en knuten halsduk. Det bildas alltså en pappersring med virad tidningspapper och två sådana ringar läggs under några vedträn staplade ovanpå varandra. Och när man sticker in en tändsticka och antänder papperet blir det så hett att veden antänds. Hemligheten är att man rullat papperet i flera lager och det har bildas fler luftlager, att försöka tända ved med bara en bit orullat papper det fungerar inte, det slocknar direkt.

Vi började använda metoden för att tända veden i kaminen, och det fungerade utomordentligt väl. Jag minns att när jag för första gången eldade i kaminen med den sydamerikanska tändningen och veden tog eld utan problem, så var det en otrolig lättnad. Som om en del av en förlorad manlig stolthet återkom i mitt liv, bara genom att se elden ta sig i kaminen. Så när vi skaffade en egen bastu 2016 så kändes det väldigt bra, att jag hunnit lära mig att elda på ett vettigt sätt.

Jag tycker att en bastu inte ska vara för trång. Det finns inget värre än att sitta på en brits med en annan människa, särskilt en annan man, och det är så snävt utrymme att man riskerar  att stöta ihop med den andres överarmar eller axel. En obehaglig kroppskontakt i all sin svettiga nakenhet.

Det kanske kan vara så att jag är lite känslig för både nakenhet och kroppskontakt eftersom vi inte hade någon bastu när jag växte upp. Jag kan säga, och det kanske förvånar er, att jag såg aldrig mina föräldrar nakna, inte ens oklädda. Möjligtvis kunde de ske olyckor, till exempel då jag gick in i mina föräldrars sovrum och min mamma höll på att klä på sig, och hon hade redan korsetten, underbyxorna och behån på sig, så jag såg inte någon naken hud förutom benen, och hon blev så arg och sa att jag skulle inte vara så nyfiken.  Men jag gick inte in dit för att vara nyfiken, det var en olycka, jag visste inte att hon stod och klädde på sig.

Jag har lite diffusa minnen av att jag någon gång såg min pappas överkropp, när han bytte skjorta i sovrummet och dörren stod på glänt. Jag vet i varje fall hur han såg ut på överkroppen så jag måste ha sett det någon gång. Det var för övrigt mycket likt den överkropp som jag nu själv bär.

Jag vet i varje fall hur han såg ut på överkroppen så jag måste ha sett det någon gång. Det var för övrigt mycket likt den överkropp som jag nu själv bär.

All form av nakenhet var otänkbar. Ibland åkte vi till en badstrand och naturligtvis så badade vi barn med badbyxor men våra föräldrar klädde aldrig av sig. Men min pappa kunde knäppa upp ett par knappar i skjortan och vika upp ärmarna, och mamma drog ibland upp kjolen upp till grenen när det var väldigt varmt.

Men det var inte det jag skulle berätta om, utan hur man värmer upp bastun. Det är ett effektivt aggregat, gå in en halvtimme före och gör en stor brasa i eldstaden. Fyll först vattenbehållaren som finns på höger sida av aggregatet och hämta in ett par hinkar vatten till att slänga på stenarna och till efterföljande tvätt. Tänd med tidningspapper enligt den sydamerikanska metoden. Vänta en halvtimme, gå in och fyll på rejält med ved igen, och då är det dags att börja basta. Släng vatten på de heta stenarna lite då och då, inte för ofta och inte för sällan. Det är viktigt att rummet fylls med den heta ångan tills luften blir mättad.

Om vi bastar inom vår familj då är vi nakna, men om vi bjuder in någon främmande, och det är mixed bastu, då kan det var på sin plats att man har badkläder. Annars får man bada separat, kvinnor och män. I Tornedalen badar männen först, när bastun är varm, sedan får kvinnorna bada på eftervärmen. Jag tycker att det är dålig stil, om det nu är så, men jag vet inte säkert.

Jag har inget emot fundamentalister som hela tiden mäter temperatur och luftfuktighet i bastun för att uppnå den optimala tillståndet, men jag vill gärna att känslan ska få styra i bastun. Det är väl det enda stället som jag tycker så, i övrigt är jag noga med att mäta allt, till exempel när jag lagar mat vill jag gärna ha rätt innertemperatur. Lax är genomstekt vid 52 grader men det fungerar bra att ta den redan vid 48 grader, då är den precis färdig och väldigt saftig. Men ät inte ortens lax mer än en gång i veckan, det är för mycket dioxin i den.

När man har bastat färdigt är det mycket vatten på golvet så måste bastun torkas ut. Så lägg in ett par extra vedträ, efter bastubadet, för att torka ur basturummet. Ta skrapan och skrapa ner så mycket vatten som möjligt i dräneringsrännan, öppna ett fönster och lämna dörren öppen till hälften, så allt får torka och vädras ut. Om man inte gör det kommer bastun att bli sunkig och lukta illa, och bli missfärgad. Så det här måste ni sköta, fuska aldrig med detta.

Glasdörren mellan relaxen och bastun är lite problematiskt. Dörröppningen påverkas av att tjälen skjuter under huset och man måste justera låset fler gånger per säsong. Ibland är det för trångt så dörren inte går att stänga eller så glider dörren upp av sig själv när utrymmet är för stort. Det finns en lite rulle som går att justera ut eller in i själva låset, och det gör man med en insexnyckel. Ta nyckeln och stoppa in den i det lilla hålet, skruva åt höger så åker rullen in och skruva åt vänster så åker rullen ut. När det är justerat ska dörren fastna lagom med ett litet knäpp.

Slutligen. Glöm inte att fylla vedlåren i stugan innan ni far därifrån. Det är viktigt. Tänk om man kommer dit nästa gång och det är vinter och kallt och djupsnö, hur roligt är det då att tvingas gå till ladan först och bära in ved innan man kan tända en värmande eld?

****

Selma Lagerlöf skriver i ett brev till sin älskarinna Sophie Elkan om sin syn på kärleken. Selma menar att det viktigaste för en människa är att leva och att känna sig levande, och för det behöver hon bli sedd och uppskattad av någon. Och det blir man via kärleken, det vill säga genom att vara föremål för någon annans passion. Men, skriver hon, kärleken är trots allt bara ett medel. Det är känslan av att leva och att känna sig levande, som är huvudsaken.

Det är känslan av att leva och att känna sig levande, som är huvudsaken.

Det är därför inte konstigt att många tror på en Gud som alltid finns där, betraktar och ständigt belyser oss med sin uppskattning. Det är Guds kärlek som man åtnjuter, men även den kärleken kan sägas vara ett medel för att stärka vår livskänsla. Fördelen med Guds kärlek jämfört med kärlek från medmänniskor, är att hans kärlek är mera stabil över tid.

Ibland kan det räcka långt för en människa att ha ett minne av att en gång ha blivit sedd. Jag tänker då på långa äktenskap där passionen kanske ligger årtionden bort, och där vardagslivets triviala göranden och låtanden sakta sköljer ur intimiteten likt de urtvättade påslakanen som en gång var färgrika och fräscha. Långa förhållanden övergår ofta i en ny fas, där seendet inte längre är huvudsaken, utan där hörseln kommer i förgrunden. Genom att man lever i en gemensam ljudmiljö, skapad av två människors rörelser i ett hus eller lägenhet, känner man sig trots allt levande, eftersom någon i alla fall lyssnar på en. Någon hör de steg man tar på golvet, ljudet av toalettlocket som slår igen eller det karaktäristiska ljudet av tandborstningen innan sänggåendet. Livet pågår och man lägger inte märke till det förrän det blir tyst, och den andre inte längre finns där. Då tystnar också livet.

….där vardagslivets triviala göranden och låtanden sakta sköljer ur intimiteten likt de urtvättade påslakanen som en gång var färgrika och fräscha.

Förutom kärleken från en partner, och livet i ett parförhållande, finns andra sätt att känna sig levande. Det gäller naturligtvis alla former av kärlek och uppskattning som man får av syskon, barn, vänner och kamrater. Men också genom konsumtion av kultur i olika former eller eget skapande i form av hantverk eller trädgårdsskötsel. Vi blir sedda när något vi gjort uppskattas av andra men vi får också syn på oss själva, när våra inre föreställningar förverkligas i det yttre.

Det kanske mest intressanta sättet att att känna sig levande är genom att fokusera på kroppen. Buddhismen har till exempel meditationen, där tankar och känslor stängs av till förmån för kontakten med den livgivande andningen. Och den från Indien härstammande yogan kopplar ihop kontroll av kroppens rörelser med det tomma sinnet, och vi känner oss plötslig levande som aldrig förr, om vi bara lyckas stå på huvudet. Samma upplevelser kan naturligtvis uppnås genom vanlig motion, jogging eller promenader, och vi är många som känner oss uppskattade av själva naturen när vi vandrar genom en skog eller ett fjällandskap. Det räcker långt.

Det har det senaste året blivit väldigt populärt med kalla bad, allt från att bada i sjöar på hösten till att doppa sig i bäckar med isvatten i fjällen. Det handlar naturligtvis om samma saker som alltid, ett sökande efter att känna sig levande. Jag har min vana trogen, hoppat på trenden och efter två månaders träning med kalla duschar lyckades jag gå i havet nyligen, det var 10 grader i vattnet. Och jag kände verkligen att jag var levande i den stunden.

Det värsta som kan hända en människa är kanske att fastna i bekvämlighet. Att aldrig frysa, aldrig vara hungrig eller utsätta sig för risker. Sitta i ett varmt hus, med fyllt kylskåp, stor platt-tv, skålar med chips, och en bil i ett varmgarage. I en sådan situation kanske vi trots allt är närmare döden än livet.

****

En dag när jag var ensam i stugan kom jag att tänka på att något skulle kunna hända mig. Att jag plötsligt skulle få dåndimpen, infarkten, blodstörtningen eller ramla från taket och förolyckas när jag försöker laga hängrännorna. Tänk alla trix som jag lärt mig genom åren, för att hålla alla saker igång, hur kommer det att gå med dem? All kunskap som jag samlat på mig om hur praktiska ting fungerar i stugan och huset, och all visdom (nåja) som jag tillägnat mig genom livet, och som jag ännu inte hunnit berätta för någon. Allt skulle ju försvinna på ett ögonblick.

Så jag bestämde mig för att börja tanka ner några viktiga filer, som kan bli användbara för er, mina söner, någon gång i framtiden. Här kommer första kapitlet.

Hur man tömmer vattensystemet i stugan

Som ni vet så har vi sommarvatten i stugan, från stugområdets gemensamma brunn. I många år hade vi bara kallvatten och värmde det vi behövde i en vedeldad vattenvärmare ute på gården. Jag tror att det var 2011 så hade vattenvärmaren rostat sönder så vi bestämde oss för att installera varmvatten i huset, med elektrisk varmvattenberedare, rostfria rör, varmvattenkranar och en egen dusch.

Vi lejde en firma från Kalix och det kostade 15 000 kronor. Alldeles för mycket tyckte jag. Priset är för mig alltid dubbelt vid en sådan investering, först kostnaden för själva installationen och sen flera år av grämelse över hur dyrt det var.

Huvudkranen till våran tomt ligger i gräset bakom dasset, och är en så kallad skjutventil som man skruvar flera varv (medsols) innan det tar stopp och då är det helt stängt. Längre in på tomten, mellan sovstugan och dasset, har jag ytterligare en kran, en kulventil med vars hjälp man stänger av vattnet in till huset. Någon gång i oktober, stängs sommarvattnet av för säsongen, och då är det dags att tömma vattensystemet inne i huset, annars fryser det sönder under vintern.

Ni vet ju att jag är ordförande i Bakilandets samfällighetsförening, som ansvarar för vägen på stugområdet och den borrade vattenbrunnen. Före mig var ju er morfar ordförande, det kommer ni säkert ihåg, men sedan han fick stroken 2005, har jag innehaft förtroendeuppdraget.

Vi är flera på området som vill bo i stugorna på det gamla sättet, det vill säga, i lugn och ro, i närheten till naturen och utan särskilda bekvämligheter. Sedan finns det några som vill ha det mera modernt, bygga bryggor, köra in traktorer och platta till marken, borra brunnar för året-runt-vatten och annat onödigt. Så min huvudsakliga uppgift som ordförande är att se till att alla nya förslag från medlemmarna avslås. Utred, fördröj och avslå, så är gången, och först var det er morfar som hade den uppgiften, nu är det min.  Jag hoppas att någon av er kan ta över efter mig och fortsätta på den inslagna vägen.

Nåja, det var inte det som jag skulle berätta nu, utan det gällde kranarna.  Det ena typen av kranar, skjutventilen, den är bäst och fryser inte sönder på vintern. Men den andra typen, kulventilen, är besvärligare. Om man inte tömmer den stannar det lite vatten mitt i kranen och den fryser ohjälpligt sönder. Problemet är att den bättre kranen är dubbelt så dyr som den sämre.

På området finns det några som är snåla och som använder kulventil som huvudkran trots att den fryser sönder under vintern. Varje vår när vi sätter på vattnet är det någons kran som frusit sönder och som sprutar fontäner av vatten och tömmer systemet. Det är min uppgift som ordförande att gå runt och säga till de snåla att de borde köpa riktiga kranar.

Om ni någon gång skulle bli ordförande i en samfällighet så vill jag berätta hur det här fungerar. Försök inte lösa sådana saker som att vissa snålar på kranar och är ovarsamma, vilket gör andra irriterade, utan låtsas som att du tar tag i det genom att säga till, men gör det på sådant sätt att det inte blir någon förändring.

Det är nämligen viktigt att det alltid finns irritationsmoment mellan medlemmarna som inte är för stora, men som fångar upp all negativ energi i gruppen. Efter någon vecka är de läckande kranarna utbytta och lugnet återställer sig i samfälligheten, ända till nästa vår då det blossar upp igen. Som ordförande blir du expert på att hålla en massa irritationsmoment flytande på det här sättet, och det blir ett slags gemensamt kitt som paradoxalt nog får en enande funktion.

För om du försöker lösa ett sådant här problem en gång för alla, då går det illa, riktigt illa. Till exempel om samfälligheten skulle sätta ultimatum om vilka kranar som ALLA måste använda, då kommer de utpekade att känna sig kränkta, och då har de verkligt stora konflikterna satt igång och ingen vet var det kommer att sluta.

Så glöm inte mina råd. Förhala beslut och avslå alla nya förslag. Försök inte lösa mindre problem och irritationsmoment som uppstår mellan medlemmarna, låt det puttra på med små problem och oenigheter hela tiden, det ger stor trygghet för alla.

I duschrummet finns varmvattenberedaren. Under beredaren finns det tre rör som går in i munstycket: kallvattnet, varmvattnet och längst till höger en säkerhetsventil. Efter att man stängt kranen in till huset kan man skruva ur luftskruven som sitter på munstycket, vrida på säkerhetsventilen ett halvt varv och då börjar beredaren att tömma ut vattnet i avloppet. Lägg gärna luftskruven i en liten plastpåse och tejpa fast den på varmvattenberedaren, då kan den hänga där till våren utan att man tappar bort den.

Duschblandaren är du tvungen att demontera och ta bort från väggen och ta med hem till Luleå. Den går inte att tömma den helt på vatten och lämnar man den under vintern så fryser den sönder. Det är en dyr glömska, det har hänt mig en gång.

Sedan är det dags att öppna slangarna till kranarna under handfatet i badrummet och under diskbänken i köket. Ta tryckluftsaggregatet som det står Biltema på, den står i ladan, och blås alla ledningar fria från kvarvarande vatten. Sen är det klart.

Till våren, gör allt på samma sätt fast tvärtom. Förutom att blåsa rören med tryckluft, det behövs naturligtvis inte.

****