Sven Teglund

När vår statsminister Stefan Löfven blev tagen på ”bar” gärning vid ett besök på en galleria i Stockholm, var hans ärende att söka en reservdel till sin rakapparat. Jag häpnade när jag läste det. Inte för att han besökte en galleria, det var småaktigt som vanligt av Expressen att slå upp det som en stor nyhet, men själva ärendet! Vem lagar en trasig rakapparat i dag? tänkte jag för mig själv. Min erfarenhet är att en reservdel till en elektrisk maskin är dyrare än att köpa en helt ny maskin.

”Den är helig, höll jag på att säga….”

När jag sedan såg Stefan med sin hustru Ulla i den nya talkshowen, som leds av Carina Bergfeldt, fick de frågan om hur deras morgonprocedur ut. Stefan svarade: ”Den är helig, höll jag på att säga. Det är rakning, dusch och frukost – – – Det får inte bli så mycket fel, för då är morgonen förstörd”

Och han fortsatte sen på den inslagna vägen. När han beskriver parets gemensamma bastubad berättar Stefan: ”Man rakar sig bäst i bastun. Den bästa rakningen är när du svettas och porerna är öppna. Då kör du med rakhyveln. Det blir ingen bättre rakning än så”

Och jag kände så igen mig i statsministerns ord. Stefan som arbetat som svetsare på Hägglunds och söner i Övik, min hemstad och som är sprungen ur arbetarklassen. Att rakningen på morgonen skulle ha så stor betydelse för honom, förvånade mig inte.

När jag tänker tillbaka på min pappa, född 1912, fabriksarbetare mitt i fattigsverige, så följde hans liv folkhemmets framväxt. Han var socialdemokrat hela sitt liv och kunde se välfärdssamhällets landvinningar i realtid. När han dog fanns allt på plats, och lyckligtvis hann han gå bort innan den stora nedmonteringen och utförsäljningen inleddes av den borgerliga Bildt-regeringen.

Det var otänkbart för honom, precis som för Stefan, att gå till jobbet orakad.

Ett av mina starkaste minnen av min pappa, det var när han rakade sig. Det var, precis som för Stefan, en helig stund. Den ägde rum varje morgon vid vårt köksbord, där han satt med den uppfällbara rakspegeln och rakhyveln. Med varmvatten och raktvål vispade han fram skummet med hjälp av rakborsten, och fyllde sitt ansikte med det vita löddret. Själva rakningen var för mig det mest spännande momentet, på grund av de fantastiska miner som han gjorde med munnen, för att komma åt på alla ställen. Det var viktigt att huden på överläpp och kinder var tillräckligt strama för att hyveln skulle få bästa förutsättningar att göra sitt jobb.

Det var otänkbart för honom, precis som för Stefan, att gå till jobbet orakad. Jag tänker att kanske möjligheterna att vara välrakad (utan skäggstubb) och renhårig (utan smuts och loppor) blev en slags symbol för övergången från fattigsverige till det ”rena” folkhemmet. Och tittar man på gamla foton på arbetare i början av 1900-talet har de flesta skägg i någon form, medan det redan på 50-talet var det renrakat i fabriken.

När jag tänker på Stefan Löfven, som besöker en galleria för att söka en reservdel till sin rakapparat, tror jag att det hade större betydelse än vad man först kunde tro. Det var så viktigt för honom att han tog en onödigt stor risk att hamna i Expressen och uppmärksammas som en svikare av sina egna riktlinjer.

Jag tror faktiskt att det inte bara var en reservdel till rakapparaten som Stefan var ute efter, utan också en reservdel till det trasiga välfärdssamhället. Det samhälle som fanns innan 1990, då min pappa rakade sig för sista gången vid köksbordet hemma i Husum. Men jag gissar att den reservdel som statsministern sökte inte fanns i lager. Det blev nog ett oförättat ärende.

****

Mina tankar går idag till alla arbetsföra som åker bussen till jobbet på morgonen i snöyra och mörker, första dagen efter julledigheten.

Den här bussen åkte jag själv, från Porsön till centrum, under den tiden jag fortfarande arbetade. Saknar verkligen den känslan, att åka iväg tidigt när det är mörkt, arbeta i åtta timmar, och sen komma hem när det blivit mörkt igen. Det kändes så meningsfullt.

Inte som nu, när jag som pensionär kan ligga kvar i sängen, och bara sova så länge jag vill.

*****

Alla som löser korsord vet att oro är ett litet hjul som håller reda på tiden i gamla klockor och urverk. Det har samma funktion som en pendel i en Moraklocka, den svänger hit och dit. Och det har visat sig att även den mänskliga oron har med tiden att göra.

I boken Tänk om skriver Roland Paulsens att oro bygger på kontrafaktiskt tänkande, det vill säga att vi tänker på det som inte finns i verkligheten. Vi oroar oss dels för framtiden, att vissa obehagliga saker kanske kommer att inträffa men som vi inte kan veta med säkerhet. Eller så oroar vi oss för det som kanske redan har hänt. Till exempel att vi glömt stänga av spisplattan hemma i köket och som gör att vi föreställer oss att huset ska antändas och brinna upp.

….oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet

Paulsen menar att oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet. Att oroa sig är alltså ett försök att försäkra sig om att oron är onödig, att det inte har hänt något (jag har inte glömt spisplattan på) eller det kommer inte att hända något farligt imorgon (allt kommer att gå bra).

I försöken att finna säkerhet och lugn rör sig oron fram och tillbaka som balanshjulet i klockan. Hur var det nu, stängde jag verkligen av spisplattan eller är den redan röd och het? Kommer föredraget jag ska hålla imorgon verkligen bli bra eller kommer jag att tappa tråden, bli nervös och få riklig armsvett?

Ju mer man försöker försäkra sig själv genom att tänka på det man oroar sig för, desto mer växer oron. Och till slut blir själva oron det stora problemet. Som ett mänskligt mekaniskt urverk, som tickar i våra huvuden mer eller mindre.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten. Det är alltså rimligt att vara rädd när man träffar på en spindel menar Paulsen. Andemeningen i hans resonemang som jag förstår det, är att man oroar sig för det som inte finns, medan man är rädd för det som är verkligt och kan vara farligt.

Och det är väl det som själva problemet med oro, att det kan skapas ur ingenting. Verkligheten är nämligen inte något som ”finns” rent objektivt, utan vår verklighetsuppfattning skapar vi tillsammans genom möten och samtal med varandra. Vi checkar hela tiden av om hur vi uppfattar saker och ting och det vi betraktar som verkligheten är egentligen summan av allas samlade beskrivning av den.

Jag tänker att många drabbas hårt av det under isolering och distans, att oron får fritt spelrum när vi inte längre kan träffa våra vänner och prata om vad vi ser, tänker och känner. Att det som hotar oss, själva viruset, dessutom är osynligt men inte desto mindre verkligt och farligt, underlättar inte saken.
*
När jag var barn så var min mamma väldigt bra på att oroa sig för olyckor. Hon hade förstått att om man oroar sig för att en specifik olycka skulle kunna inträffa, och tänkte väldigt mycket på den, då var den förutsedd och därigenom kunde den i princip inte hända.

En olycka är nämligen per definition oförutsedd. För om den vore känd i förväg så skulle man undvika den, och då skulle olyckan inte bli av. Alla olyckor som sker måste därför ha ett moment av överraskning i sig, för att räknas som en olycka. Min mamma var tvungen att räkna ut så många olyckor som möjligt, för att helt kunna skydda mig när jag gick ut hemifrån. Och det blev hon i och för sig väldigt bra på genom åren.

Men det fungerade inte så bra. Ett barn har ju den benägenheten att söka upp det som är farligt även om de blivit förvarnade om riskerna. Så jag drabbades därför av olyckor trots allt, olyckor som var förutsedda av min mor och därför inte var riktiga olyckor utan snarare borde kallas misstag. Misstag där skulden låg hos mig.

Så om det hände en olycka, så fick man i min familj inte sympati utan en utskällning. Olyckan var ju egentligen ingen olycka utan ett misstag, och om jag bara hade oroat mig tillräckligt för att just den olyckan skulle kunna inträffa, hade jag kunnat undvika den helt.
*
När jag själv blev förälder fanns det förhållningssättet kvar hos mig. Om någon av mina söner ramlade, cyklade omkull eller liknande, var alltid min första reaktion ilska. Varför gjorde du på det sättet? Det borde du ha förstått innan, att det där kommer inte att gå!

Oron i klockans mekaniska urverk, har följt mig genom hela livet. Tankar fram och tillbaka, men aldrig har jag lyckats ändra tidens förlopp och fått en olycka (eller om det var ett misstag) att förbli ogjord, efter att den en gång inträffat.

****

Efter att det varit mulet och grått i mer än en månad målade jag en önskedröm, en stjärnklar himmel över en parkering på Porsön.

Målningen blev klar på en fredag och konstigt nog, dagen efter skingrades molnen. Och på natten mot söndag kunde man äntligen se stjärnorna igen.

Jag har aldrig varit med om det tidigare. Istället för att hela tiden efterapa naturen kunde jag förekomma den. Jag insåg vilka möjligheter som konst har, om man vågar ta sig vissa friheter. Hoppas att jag kan bli lite modigare.
****

När jag var barn längtade jag intensivt efter snön inför julen. Jag hade en rullgardin i mitt sovrum som jag varje morgon smög upp sakta, så att det blev en glipa längst ner. Ungefär som att smyga fram vinnare när man rättar en rad i V75. Många dagar var det mörkt men plötsligt en dag lyste det vitt av nyfallen snö. Högsta vinsten!

Långt senare hörde jag när Leonard Cohen sjöng låten ”It’s a crack in everything, that’s where the light comes in”. Då tänkte jag på den där glipan under rullgardinen, att det var ljuset i min barndom.

Numera behöver jag inte vänta, jag bestämmer själv när jag vill ha snö. Det är bara att måla en akvarell när längtan blir för stor.
****

För ett tag sedan målade jag den här, men jag blev inte nöjd och la papperet i högen för kasserade målningar.

Men en dag så bestämde jag mig för ett nytt försök, och tog fram arket igen. Och nu blev det som jag ville ha det, med känslan av en stilla och varm sommardag, nere vid stranden.

Jag tycker att det ofta är så. Att jag vid första försöket misslyckas och ger upp, för att sen, ofta efter en promenad, tar nya tag och försöker igen. På nåt sätt är det skapandets villkor.
Och kanske livets.
Många försök och misslyckanden. Några få lyckade fall.

****

I min längtan efter snö målade jag den här akvarellen. Kanske ett försök att få en förnimmelse av alla kvällpromenader som jag har framför mig, i coronasäkrade snöfall på Porsön.

Jag möter sällan någon människa, ser mest bara enstaka spår av någon som redan gått förbi.

****

Storspoven är världens största vadare. Tyvärr är det en hotad art, har minskat med 50 procent de senaste trettio åren. Men fortfarande kan jag höra den i Ryssbält med sitt ödsliga drillande på sommarkvällarna.
****

Jag fortsätter min dokumentation av stenarna som ligger i havet nedanför vår stuga.

Den här akvarellen innehåller så mycket av min sommar i Ryssbält. Jag står en bit ut i vattnet och solen, som står högt på himlen, skapar glitter på ytan och rörliga mönster som avtecknar sig på sandbotten. Att måla är ett sätt att stanna tiden och behålla ögonblicket. Jag kan när som helst kliva tillbaka in i bilden och känna sanden och vattnet mot mina bara fötter.

****

Döden: Jag har kommit för att hämta dig.
Riddaren: Men jag har ju munskydd!
Döden: Ok, jag ger dig uppskov då. Men bara tills jag kollat upp om det finns evidens.

****