Jette Andersen på Galleri Lindberg

När jag besöker Jette Andersens utställning, som pågår just nu på Galleri Lindberg, känner jag mig hemma. Det här är en plats som passar mig, det vill säga naturen och de djur och växter som man möter i sin absoluta närhet, så fort man lämnar sitt hus och går ut.

Jette Andersen som bor i Sandnäset, säger i en tidningsintervju, att när pandemin kom förra året och allt stannade upp, var det väldigt många humlor hemma på gården. Därför är det nästan enbart humlor på den här utställningen, som hon har tecknat med kol och oljekrita på papper. Hon visar flera stora vertikala verk, men eftersom de var svåra att hantera, förvara och transportera, började hon teckna i mindre format, och satte sedan ihop dem fyra och fyra. Jette vill gärna lyfta fram tecknandet som ett viktigt uttrycksmedel.

Och Jette är naturligtvis en väldigt skicklig tecknare. Hon lyckas med hjälp av kolets svarta stoft, lite färg och några få streck skapa en naturtrogen bild av motivet, trots den uppenbara förenklingen. Humlorna sägs ju egentligen inte skulle kunna flyga men på denna utställning flyger verkligen humlorna. Ibland känns det som om dom inte längre befinner sig på pappersytan utan redan lämnat verket och finns inne i rummet.

Men tillsammans med de levande humlorna finns också mer stiliserade naturföremål. Granars grenverk, bävergnagda stammar, former av stenar och ovala rödfärgade cirklar m.m. Allt detta gör att jag börjar se teckningarna inte främst som avbildning av natur, utan som tecken för natur. Det vill säga som en slags handskrift.

Innan boktryckarkonsten var handskrifter statussymboler och det tog två år för en kopist att med vacker handskrift kopiera Bibeln. Under antiken använde man papyrus som lindades till rullar och varje rulle var en lång och avslutad berättelse. Men i och med uppkomsten av pergament och papper som kunde bindas till ark med text på båda sidorna, så skapades en struktur i flödet. Nya stycken kunde inledas med utsmyckade bokstäver eller anfang, det vill säga konstnärligt utförda vinjetter, som också hade en praktisk funktion genom att avdela texten.

Och det slår mig att Jette Andersens konst utvecklas på samma sätt som den historiska handskriften. Från de långa vertikala teckningarna vars format påminner om papyrusrullarna, till de mindre bladen papper, uppdelade med fyra ark åt gången. Och jag tänker att man kan se utställningen som en samling berättelser, sammanhållna i de långa formatet eller indelade i kapitel i de mindre verken.

Det är som vanligt upp till varje besökare att tolka Jette Andersens vackra handskrifter och visuellt formulerade berättelser. Men för min del känner jag ännu starkare än nånsin, naturens kraft i rummet. Jag tycker mig höra sommarens speciella musik, de brummande tonerna som skapas av humlornas snabba vingslag. Och jag tänker att hennes utställning lyckas väcka skapelsen till liv, precis som kopisterna på medeltiden gjorde, när de tecknade vinjetterna för Första Mosebokens första och andra kapitel.

*****

Föregående

Doften av Nivea

Nästa

Björkskog II

2 kommentarer

  1. Tecken för natur, ja. Vackra, lugna bilder till viss del lika dina.
    Eller? 😉

    • Sven Teglund

      Nja, jag fösöker väl, men det här är i en helt annan klass.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

© Sven Teglund