Sven Teglund

Alla som löser korsord vet att oro är ett litet hjul som håller reda på tiden i gamla klockor och urverk. Det har samma funktion som en pendel i en Moraklocka, den svänger hit och dit. Och det har visat sig att även den mänskliga oron har med tiden att göra.

I boken Tänk om skriver Roland Paulsens att oro bygger på kontrafaktiskt tänkande, det vill säga att vi tänker på det som inte finns i verkligheten. Vi oroar oss dels för framtiden, att vissa obehagliga saker kanske kommer att inträffa men som vi inte kan veta med säkerhet. Eller så oroar vi oss för det som kanske redan har hänt. Till exempel att vi glömt stänga av spisplattan hemma i köket och som gör att vi föreställer oss att huset ska antändas och brinna upp.

….oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet

Paulsen menar att oron alltid har ett särskilt mål, nämligen att genom tänkandet finna säkerhet. Att oroa sig är alltså ett försök att försäkra sig om att oron är onödig, att det inte har hänt något (jag har inte glömt spisplattan på) eller det kommer inte att hända något farligt imorgon (allt kommer att gå bra).

I försöken att finna säkerhet och lugn rör sig oron fram och tillbaka som balanshjulet i klockan. Hur var det nu, stängde jag verkligen av spisplattan eller är den redan röd och het? Kommer föredraget jag ska hålla imorgon verkligen bli bra eller kommer jag att tappa tråden, bli nervös och få riklig armsvett?

Ju mer man försöker försäkra sig själv genom att tänka på det man oroar sig för, desto mer växer oron. Och till slut blir själva oron det stora problemet. Som ett mänskligt mekaniskt urverk, som tickar i våra huvuden mer eller mindre.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten.

Att var rädd däremot, det är man för något som är faktiskt, som finns i verkligheten. Det är alltså rimligt att vara rädd när man träffar på en spindel menar Paulsen. Andemeningen i hans resonemang som jag förstår det, är att man oroar sig för det som inte finns, medan man är rädd för det som är verkligt och kan vara farligt.

Och det är väl det som själva problemet med oro, att det kan skapas ur ingenting. Verkligheten är nämligen inte något som ”finns” rent objektivt, utan vår verklighetsuppfattning skapar vi tillsammans genom möten och samtal med varandra. Vi checkar hela tiden av om hur vi uppfattar saker och ting och det vi betraktar som verkligheten är egentligen summan av allas samlade beskrivning av den.

Jag tänker att många drabbas hårt av det under isolering och distans, att oron får fritt spelrum när vi inte längre kan träffa våra vänner och prata om vad vi ser, tänker och känner. Att det som hotar oss, själva viruset, dessutom är osynligt men inte desto mindre verkligt och farligt, underlättar inte saken.
*
När jag var barn så var min mamma väldigt bra på att oroa sig för olyckor. Hon hade förstått att om man oroar sig för att en specifik olycka skulle kunna inträffa, och tänkte väldigt mycket på den, då var den förutsedd och därigenom kunde den i princip inte hända.

En olycka är nämligen per definition oförutsedd. För om den vore känd i förväg så skulle man undvika den, och då skulle olyckan inte bli av. Alla olyckor som sker måste därför ha ett moment av överraskning i sig, för att räknas som en olycka. Min mamma var tvungen att räkna ut så många olyckor som möjligt, för att helt kunna skydda mig när jag gick ut hemifrån. Och det blev hon i och för sig väldigt bra på genom åren.

Men det fungerade inte så bra. Ett barn har ju den benägenheten att söka upp det som är farligt även om de blivit förvarnade om riskerna. Så jag drabbades därför av olyckor trots allt, olyckor som var förutsedda av min mor och därför inte var riktiga olyckor utan snarare borde kallas misstag. Misstag där skulden låg hos mig.

Så om det hände en olycka, så fick man i min familj inte sympati utan en utskällning. Olyckan var ju egentligen ingen olycka utan ett misstag, och om jag bara hade oroat mig tillräckligt för att just den olyckan skulle kunna inträffa, hade jag kunnat undvika den helt.
*
När jag själv blev förälder fanns det förhållningssättet kvar hos mig. Om någon av mina söner ramlade, cyklade omkull eller liknande, var alltid min första reaktion ilska. Varför gjorde du på det sättet? Det borde du ha förstått innan, att det där kommer inte att gå!

Oron i klockans mekaniska urverk, har följt mig genom hela livet. Tankar fram och tillbaka, men aldrig har jag lyckats ändra tidens förlopp och fått en olycka (eller om det var ett misstag) att förbli ogjord, efter att den en gång inträffat.

****

Efter att det varit mulet och grått i mer än en månad målade jag en önskedröm, en stjärnklar himmel över en parkering på Porsön.

Målningen blev klar på en fredag och konstigt nog, dagen efter skingrades molnen. Och på natten mot söndag kunde man äntligen se stjärnorna igen.

Jag har aldrig varit med om det tidigare. Istället för att hela tiden efterapa naturen kunde jag förekomma den. Jag insåg vilka möjligheter som konst har, om man vågar ta sig vissa friheter. Hoppas att jag kan bli lite modigare.
****

När jag var barn längtade jag intensivt efter snön inför julen. Jag hade en rullgardin i mitt sovrum som jag varje morgon smög upp sakta, så att det blev en glipa längst ner. Ungefär som att smyga fram vinnare när man rättar en rad i V75. Många dagar var det mörkt men plötsligt en dag lyste det vitt av nyfallen snö. Högsta vinsten!

Långt senare hörde jag när Leonard Cohen sjöng låten ”It’s a crack in everything, that’s where the light comes in”. Då tänkte jag på den där glipan under rullgardinen, att det var ljuset i min barndom.

Numera behöver jag inte vänta, jag bestämmer själv när jag vill ha snö. Det är bara att måla en akvarell när längtan blir för stor.
****

För ett tag sedan målade jag den här, men jag blev inte nöjd och la papperet i högen för kasserade målningar.

Men en dag så bestämde jag mig för ett nytt försök, och tog fram arket igen. Och nu blev det som jag ville ha det, med känslan av en stilla och varm sommardag, nere vid stranden.

Jag tycker att det ofta är så. Att jag vid första försöket misslyckas och ger upp, för att sen, ofta efter en promenad, tar nya tag och försöker igen. På nåt sätt är det skapandets villkor.
Och kanske livets.
Många försök och misslyckanden. Några få lyckade fall.

****

I min längtan efter snö målade jag den här akvarellen. Kanske ett försök att få en förnimmelse av alla kvällpromenader som jag har framför mig, i coronasäkrade snöfall på Porsön.

Jag möter sällan någon människa, ser mest bara enstaka spår av någon som redan gått förbi.

****

Storspoven är världens största vadare. Tyvärr är det en hotad art, har minskat med 50 procent de senaste trettio åren. Men fortfarande kan jag höra den i Ryssbält med sitt ödsliga drillande på sommarkvällarna.
****

Jag fortsätter min dokumentation av stenarna som ligger i havet nedanför vår stuga.

Den här akvarellen innehåller så mycket av min sommar i Ryssbält. Jag står en bit ut i vattnet och solen, som står högt på himlen, skapar glitter på ytan och rörliga mönster som avtecknar sig på sandbotten. Att måla är ett sätt att stanna tiden och behålla ögonblicket. Jag kan när som helst kliva tillbaka in i bilden och känna sanden och vattnet mot mina bara fötter.

****

Döden: Jag har kommit för att hämta dig.
Riddaren: Men jag har ju munskydd!
Döden: Ok, jag ger dig uppskov då. Men bara tills jag kollat upp om det finns evidens.

****

Jag gillar att sätta mig i bilen. Det doftar så gott och invant, denna blandning av smutsiga plastmattor, dammiga säten och med en svag odör av bensin och avgaser. Ibland kan jag nästan förnimma doften från den cigarett som min bror rökte, när jag som barn fick följa med på en liten biltur en kväll när det inte fanns något annat att göra. 

Bilen är nog det mest mänskliga som någonsin tillverkats av plåt. Den är en skyddande kapsel, där man kan sitta torrt när det regnar, varmt när det är kallt och se långt även när det är mörkt på natten. Bilen är helt anpassad efter den mänskliga kroppen. Stolen kan justeras efter alla sorters människor oberoende om man har långa ben och kort rygg eller korta ben och lång rygg. Ratten går att justera efter längden på armarna och man kan se bakåt i speglar speciellt anpassade efter människans brist på ögon i nacken. Och om en olycka inträffar blåses krockkudden upp och den skyddar oss på allra bästa sätt.

I en bil kan nästan allt mänskligt förekomma. Ätande av hamburgare, hemkörning av mat för veckans behov, samtal om svåra eller roliga saker, familjesammankomster i form av resor till släkt och vänner, hemliga möten och älskog på mörka skogsvägar eller färder till akuten när någon har brutit benet.

Det avstånd som finns mellan förarsätet och passagerarsätet är tillräckligt stort för att vi ska våga beröra känsliga frågor, särskilt eftersom vi slipper ögonkontakten och bara kan stirra ut på vägen. Våra kroppar färdas framåt medan tankarna söker sig tillbaka till det som hänt och kanske ältar oförrätten, gliringen eller det kritiska ordet. I bilen kan allt som tynger uttryckas utan krav på att den andre behöver säga något, eftersom det är vägen som är mottagaren.

När jag fyllde 18 år så ville jag ta körkortet men min far förbjöd det. Det kanske låter väldigt konstigt men det är faktiskt sant. Det var av helt egoistiska skäl som han inte ville att jag skulle ta körkortet. Han var nämligen rädd för att tvingas behöva låna ut sin bil. Han hade själv inte haft råd att köpa bil förrän han var drygt 50 år då han äntligen kunde köpa sin beiga Folkvagn. Denna bil blev för honom något ovärderligt, som han inte ens kunde tänka sig att låna ut till sin son. Därför var det säkrast att jag inte tog något körkort alls. Naturligtvis ett logiskt resonemang men en aning själviskt kunde jag tycka.

Han hade naturligtvis det typiskt manliga sättet att låta materiella saker – bilar, båtar, hus – gå före nära relationer

Han hade naturligtvis det typiskt manliga sättet att låta materiella saker – bilar, båtar, hus – gå före nära relationer. Men jag tog mitt körkort i hemlighet så det gick bra, men det blev dyrt eftersom jag inte hade någon att övningsköra med. Allt fick jag lära mig på körskolan.

Många år senare när jag själv blivit förälder var det ombytta roller. Jag gick en kurs som handledare och kunde sen övningsköra med alla mina tre söner tills de fick sina efterlängtade körkort.

…i en tidskapsel som nästan med ljusets hastighet förde oss genom det som kallas uppväxten…

Det är länge sedan det var en grön folkvagn Bubbla, bilen som jag skjutsade den flicka som kom att bli min fru och som valde att tillbringa tusentals timmar i passagerarsätet i en röd och sen en vit Volvo Amazon, en brun SAAB 99, en vit SAAB 900 och sen en blå SAAB 9000. Vi har suttit där tillsammans och först var det bara vi och sedan kom en barnstol, sedan en till och sedan tre stolar som till slut övergick i sittkuddar och sen plötsligt, utan att man förstod vad som hänt, satt alla direkt på dynorna och utrymmet för knäna blev allt mindre och mindre.

I alla år låg bilspelet i baksätet, kortleken med foton på bilar av olika modeller, och som sönerna spelade timme efter timme för att fördriva tiden när vi åkte till Husum för att hälsa på farmor eller till Kalix för ett besök hos mormor. Ingen tänkte på att vi också satt i en tidskapsel som nästan med ljusets hastighet förde oss genom det som kallas uppväxten, men som istället borde benämnas första tiden.

Och så den nuvarande röda 9-3:an, gammsaaben, som vi haft i nästan 20 år. Visst har han haft krämpor och varit inlagd ett par gånger, men är förvånansvärt pigg. Nu klagar han lite i framvagnen när vi ska iväg, jag gissar att det är artros i servostyrningen. Men så fort vi kommit en bit på väg så släpper det. Det känns som om vi kan kommunicera med varann. Jag känner direkt när jag sätter mig i stolen om nåt är fel, om det så bara är för lite luft i ett däck. Idag berättade han att det är höst, men vi fortsätter väl och kämpar ihop ett tag till.

Den betydelse som bilar har haft för oss som är födda på 1900-talet kan inte underskattas. Men troligtvis är vi nog den sista generationen som kommer att ha detta nära förhållande till bilar. När våra barnbarn är vuxna är nog all privatbilism borta för evigt, trots alla förhoppningar på elbilens framtid.
*****

I ungefär trettio år har vi levt i en nyliberal tidsålder som handlat om att bejaka det goda livet, att njuta och leva utåtriktat. Ständiga utlandsresor, en allt mer globaliserad värld och en tillväxt som både skapat ökade klyftor och snuskig rikedom. Men så kom viruset och plötsligt levde vi istället i den fria rörlighetens motsats, avståndstagande och stängda gränser. Att en liten viruspartikel kan åstadkomma så mycket på så kort tid det är mycket imponerande.

Nu tvingades vi förflytta vårt intresse ifrån det goda livet och istället fokusera på döden, eller snarare hur vi ska undvika döden överhuvudtaget, i varje fall i det längsta. Det blir ju lätt så när man i tv varje dag läser upp hur många som dött sedan igår.

Om det högsta målet i livet blir att undvika döden, gäller det att inte ta några risker

Om det högsta målet i livet blir att undvika döden, gäller det att inte ta några risker. Helst inte träffa någon människa alls, eftersom de flesta är potentiella smittspridare med otvättade händer. Men det är bara halva sanningen. Det har visat sig att kanske den största riskfaktorn då det gäller förtida död är ensamhet och bristande socialt umgänge. Och många äldre-äldre har därför drabbats från två håll; hotade av viruset om de umgås med andra och hotade av ensamhet om de inte träffar någon. En svår ekvation.

Bertrand Russell, den engelske nobelpristagaren, skriver i sin essä ”Growing old”, att man bör helst inte vara upptagen av rädslan för döden när man blivit gammal. I varje fall om man lyckats uppnå hög ålder och upplevt mänsklig glädje och sorg, fullföljt sin uppgift inom ett yrke och fått leva med familj och nära anhöriga. Men om man ändå känner rädslan inför det ofrånkomliga slutet, så bör man tänka på ett nytt sätt.

Russel menar att hemligheten med att komma över sin rädsla är att stegvis låta sina intressen bli breda och allmänna, att inte bara tänka på sitt eget personliga liv. Precis som många äldre gör; kvinnor som engagerar sig i kyrkor, föreningar och välgörenhetsorganisationer eller män som arbetar ideellt i idrottsföreningar för att träna och stödja ungdomar. Det handlar om att steg för steg minska sin fixering vid det egna jaget, låta det sakta erodera och istället tillåta att livet utvecklas mot det universella, på bekostnad av individualiteten.

Russell ger en liknelse för att vi bättre ska förstå. Han menar att en individs existens bör vara som en älv. I början en smal och strid fors, som rusar passionerat förbi klippor och stenar, kastande sig nerför vattenfall, självmedvetet och med en stark vilja att ta sig framåt i tillvaron. Efter ett tag, närmare kusten, växer älven och blir bredare, stränderna drar sig undan, vattnet rinner tystare och älven flyter allt mer stilla. Och till slut, utan synbar skarv, flyter älven ut i havet, och smärtfritt förlorar den sitt ego och blandar sig med alla andra älvars vatten.

En människa i hög ålder som kan se sitt liv på detta sätt, kommer att känna sig färdig och förberedd när det är dags att flyta ut i det eviga havet.

Men när man blir äldre är det lätt att absorberas av det förflutna.

Men när man blir äldre är det lätt att absorberas av det förflutna. Främst av den anledningen att det förflutna hela tiden ökar i vikt, ju längre man lever. Man kan förlora i sig i gamla minnen, i ånger över att den gamla goda tiden är över eller fastna i sorg över vänner som redan är döda.

Jag tänker att många av oss blir som bävrar i Russells älv. Istället för att flyta med i det lugna vattnet och bredda vår tillvaro, så börjar vi fälla gamla träd för att dämma upp flödet, i ett fåfängt försök att förlänga livet. Sen simmar vi omkring bakom bäverdammen, bland minnen och gamla saker, lådor och förråd fyllda av fragment av det liv som vi redan levt.

Tyvärr höjs vattnet under tiden, sakta men säkert, tills dammen plötsligt brister och allt spolas ohjälpligt ut i havet. Och döden kommer som en fullständig överraskning.

Jag tänker ofta på det här. Tror att jag är rätt bra på att undvika att fastna bakom bäverdammar, för jag binder mig sällan vid gamla saker, drömmar eller minnen av det förgångna. Men att tänka mindre på mig själv och låta egot lösas upp till förmån för mer generella och allmänna åtaganden, där är jag inte. Inte än.

Vi får se hur det utvecklar sig, när jag nu sakta driver vidare i min numera allt bredare och stilla flytande älv.

*****