”Planstormning”, utställning i Konsthallen Luleå

Jag är väldigt glad och förtjust över den förändring som genomförts i Konsthallen under Karin Erixons ledning. Man har t.ex möblerat den övre korridoren med sittmöbler och bokhyllor, som gör det möjligt för samtalskvällar eller att bara hänga där efter att man sett en pågående utställning. Nya återkommande aktiviteter pågår i Konstlabbet, där verksamheten för barn och unga är mycket populärt.

En annan väldigt rolig och positiv sak är att Konsthallen har smygpremiärer kvällen före en vernissage, något som de kallar After Hours. Evenemanget innebär att man har DJ som spelar musik, det finns öl att köpa och man kan äta en matbit. Det är härligt att på så sätt göra det möjligt för elektronisk musik, fin samvaro och konst att mötas i en och samma lokal. Tyvärr har jag själv inte kunna gå på de två första After hours, men jag har hört av många som varit där, att de upplevt det väldigt positivt.

Pågående utställningen har rubriken ”Planstormning” och utgår från Klas Barbossons konstnärskap. Utställningen är en dialog mellan Klas Barbrossons verk och utvalda verk ur Tore A Jonassons idrottsrelaterade konstsamling, där även konstnärer som Ernst Billgren, Maria Nordin och Anders Petersen medverkar.  Tematiskt kretsar Planstormning kring läktarkultur, identitet och sportens roll som kulturellt uttryck. Klas Barbosson bor i Göteborg men har sina rötter här i Luleå.

Jag är inte alls idrottsintresserad, ser högst på en match per år, t.ex när Luleå vinner SM-guld. Och det gör att jag känner mig ganska annorlunda, för de flesta av min vänner följer fotboll och sportevenamang ständigt, både i Sverige och internationellt. Att engelsk fotboll är speciellt har jag förstått, håller man på ett lag där så är det nästan som att tillhöra en egen religon. Det är omöjligt att konvertera.

När det handlar om idrott och många människors enorma engagemang i sitt lag, så kan jag ibland bli avundsjuk. Jag kommer aldrig upp i den känslonivå som man kan se på en läktare. Folk som skriker, gråter och kan stå och hoppa upp och ned en hel match. Och ibland ett enormt raseri som kan utlösas av att en domare gör en felbedömning.

Innan jag gick på den här utställningen så tänkte jag att jag ska pröva att se på konsten och sen släppa fram alla inneboende ”läktarkänslor” som jag också måste ha inom mig. Att jag skulle skrika ut min glädje och hoppa upp och ner i konsthallen. Men det funkar inte så. Som vanligt går jag runt och tittar i tysthet, och eventuella inre känslor sparas inombords och påverkar mig under längre tid. Kanske blir det en text av det, till exempel den som jag sitter och skriver nu.

Ett av de mest iögonfallande verken är ett enormt lapptäcke bestående av 117 hopsydda supporterhalsdukar från engelska fotbollsklubbar i de fem högsta divisionerna 2017. På framsidan syns klubbnamnen, och på baksidan deras slogans. 

Det hänger där som en fana. Ett stycke tyg, men också ett stycke samtid. Ett monument över idrottspublikens enorma trohet, som en symbol för sin stora, kanske största passion i livet och naturligtvis innehållande drömmar om vinster och framgångar. Och något som kanske är det viktigaste; gemenskapen. Att tillhöra ett lag och därigenom ha relationer till väldigt många människor som man personligen inte känner, men som du vet känner precis som du. Och halsduken är själva signalen.

Barbrosson har sytt ihop dem. Det är där det händer, i sömmarna. De tysta små stygnen som håller samman Millwall och Arsenal, Woking och Chelsea. Vad betyder det egentligen, de där tunna trådarna som binder ihop mängder av rivaler? Jag tänker att det kanske är ett uttryck för det gemensamma som håller ihop alla dessa idrottsintresserade. Det vill säga deras passionerade förhållande till sitt eget lag, som i glädje skulle kunna få dem att storma en plan.

Halsduken är kanske det tydligaste artefakten från läktarkulturen. Den bärs med stolthet och binder ihop och svetsar samman gruppen. Man svettas i den och man gråter i den. Den säger; jag hör hit, jag är en av oss. Men när Barbrossons med sina händer nu sytt ihop dem, skapas en annan betydelse; vi hör också ihop, trots allt.

Det är väldigt aktuell fråga som konsthallens utställning tar upp, och då tänker jag på förhållandet mellan kultursidorna, som lagts ned och sportsidorna som fortfarande svämmar över i lokaltidningarna. Det är smått genialiskt att nu låta konstens högborg, konsthallen i Luleå, härbärgera idrott, sport och läktarkultur. Kan man hoppas att utställningen följdaktligen blir recenserad på sportsidorna i Kuriren eller NSD?

Och där någonstans uppstår också frågan: vad är egentligen skillnaden mellan konst och idrott? Båda handlar om kropp och känsla, hängivenhet, misslyckanden och triumfer. Men där idrotten söker poäng, mål, seger – där söker konsten mening, tolkning och sammanhang. Men båda ger människan något att leva för, att samlas kring. Båda är platser för vår önskan att vara del av något större än oss själva.

Kanske är det därför det här verket känns så kraftfullt. Det syr ihop två världar som ofta betraktas som varandras motsatser: sportens kollektiva extas och konstens tysta eftertänksamhet. Men kanske är de i själva verket bara två olika språk för samma sak – behovet att uttrycka oss, att känna, att höra till.

***