Att flyta ut i det eviga havet

”Det är jag som är Döden”
Trådskulptur

I ungefär trettio år har vi levt i en nyliberal tidsålder som handlat om att bejaka det goda livet, att njuta och leva utåtriktat. Ständiga utlandsresor, en allt mer globaliserad värld och en tillväxt som både skapat ökade klyftor och snuskig rikedom. Men så kom viruset och plötsligt levde vi istället i den fria rörlighetens motsats, avståndstagande och stängda gränser. Att en liten viruspartikel kan åstadkomma så mycket på så kort tid det är mycket imponerande.

Nu tvingades vi förflytta vårt intresse ifrån det goda livet och istället fokusera på döden, eller snarare hur vi ska undvika döden överhuvudtaget, i varje fall i det längsta. Det blir ju lätt så när man i tv varje dag läser upp hur många som dött sedan igår.

Om det högsta målet i livet blir att undvika döden, gäller det att inte ta några risker

Om det högsta målet i livet blir att undvika döden, gäller det att inte ta några risker. Helst inte träffa någon människa alls, eftersom de flesta är potentiella smittspridare med otvättade händer. Men det är bara halva sanningen. Det har visat sig att kanske den största riskfaktorn då det gäller förtida död är ensamhet och bristande socialt umgänge. Och många äldre-äldre har därför drabbats från två håll; hotade av viruset om de umgås med andra och hotade av ensamhet om de inte träffar någon. En svår ekvation.

Bertrand Russell, den engelske nobelpristagaren, skriver i sin essä ”Growing old”, att man bör helst inte vara upptagen av rädslan för döden när man blivit gammal. I varje fall om man lyckats uppnå hög ålder och upplevt mänsklig glädje och sorg, fullföljt sin uppgift inom ett yrke och fått leva med familj och nära anhöriga. Men om man ändå känner rädslan inför det ofrånkomliga slutet, så bör man tänka på ett nytt sätt.

Russel menar att hemligheten med att komma över sin rädsla är att stegvis låta sina intressen bli breda och allmänna, att inte bara tänka på sitt eget personliga liv. Precis som många äldre gör; kvinnor som engagerar sig i kyrkor, föreningar och välgörenhetsorganisationer eller män som arbetar ideellt i idrottsföreningar för att träna och stödja ungdomar. Det handlar om att steg för steg minska sin fixering vid det egna jaget, låta det sakta erodera och istället tillåta att livet utvecklas mot det universella, på bekostnad av individualiteten.

Russell ger en liknelse för att vi bättre ska förstå. Han menar att en individs existens bör vara som en älv. I början en smal och strid fors, som rusar passionerat förbi klippor och stenar, kastande sig nerför vattenfall, självmedvetet och med en stark vilja att ta sig framåt i tillvaron. Efter ett tag, närmare kusten, växer älven och blir bredare, stränderna drar sig undan, vattnet rinner tystare och älven flyter allt mer stilla. Och till slut, utan synbar skarv, flyter älven ut i havet, och smärtfritt förlorar den sitt ego och blandar sig med alla andra älvars vatten.

En människa i hög ålder som kan se sitt liv på detta sätt, kommer att känna sig färdig och förberedd när det är dags att flyta ut i det eviga havet.

Men när man blir äldre är det lätt att absorberas av det förflutna.

Men när man blir äldre är det lätt att absorberas av det förflutna. Främst av den anledningen att det förflutna hela tiden ökar i vikt, ju längre man lever. Man kan förlora i sig i gamla minnen, i ånger över att den gamla goda tiden är över eller fastna i sorg över vänner som redan är döda.

Jag tänker att många av oss blir som bävrar i Russells älv. Istället för att flyta med i det lugna vattnet och bredda vår tillvaro, så börjar vi fälla gamla träd för att dämma upp flödet, i ett fåfängt försök att förlänga livet. Sen simmar vi omkring bakom bäverdammen, bland minnen och gamla saker, lådor och förråd fyllda av fragment av det liv som vi redan levt.

Tyvärr höjs vattnet under tiden, sakta men säkert, tills dammen plötsligt brister och allt spolas ohjälpligt ut i havet. Och döden kommer som en fullständig överraskning.

Jag tänker ofta på det här. Tror att jag är rätt bra på att undvika att fastna bakom bäverdammar, för jag binder mig sällan vid gamla saker, drömmar eller minnen av det förgångna. Men att tänka mindre på mig själv och låta egot lösas upp till förmån för mer generella och allmänna åtaganden, där är jag inte. Inte än.

Vi får se hur det utvecklar sig, när jag nu sakta driver vidare i min numera allt bredare och stilla flytande älv.

*****

Föregående

Många sittplatser har det blivit

Nästa

Bilar i mitt liv

9 kommentarer

  1. Ove Rönnbäck

    Som Torneälvens klara varen med årligen återkommande översvämningar få man riskerar att snabbt dras med i Bottenviken eller i bästa fall fångas upp av någon av suveränitetsholmarna ,för gå andas ut,hämta nya krafter och göra sig beredd att sakta passera de sista byarna på ömse sidor av älven ned mot det stora blå.

    • Sven Teglund

      Ja, det är bra att övergången mellan älv och hav blir utdragen så att man hinner förbereda sig. Så att flyta med Torneälven ger bra utgångsläge för det.

  2. Som alltid Sven …, så många kloka tankar. Även herr Russels.

    • Sven Teglund

      Tack Elisabet! Ja, Russel är en ny bekantskap för mig, verkar ha skrivit mycket intressanta saker.

  3. Eva Bolin

    Kloka och tänkvärda tankar om vår tid här på jorden.

  4. Anonym

    Hoppfullt.

Lämna ett svar till Ove Rönnbäck Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

© Sven Teglund