Selma Lagerlöf skriver i ett brev till sin älskarinna Sophie Elkan om sin syn på kärleken. Selma menar att det viktigaste för en människa är att leva och att känna sig levande, och för det behöver hon bli sedd och uppskattad av någon. Och det blir man via kärleken, det vill säga genom att vara föremål för någon annans passion. Men, skriver hon, kärleken är trots allt bara ett medel. Det är känslan av att leva och att känna sig levande, som är huvudsaken.
Det är känslan av att leva och att känna sig levande, som är huvudsaken.
Det är därför inte konstigt att många tror på en Gud som alltid finns där, betraktar och ständigt belyser oss med sin uppskattning. Det är Guds kärlek som man åtnjuter, men även den kärleken kan sägas vara ett medel för att stärka vår livskänsla. Fördelen med Guds kärlek jämfört med kärlek från medmänniskor, är att hans kärlek är mera stabil över tid.
Ibland kan det räcka långt för en människa att ha ett minne av att en gång ha blivit sedd. Jag tänker då på långa äktenskap där passionen kanske ligger årtionden bort, och där vardagslivets triviala göranden och låtanden sakta sköljer ur intimiteten likt de urtvättade påslakanen som en gång var färgrika och fräscha. Långa förhållanden övergår ofta i en ny fas, där seendet inte längre är huvudsaken, utan där hörseln kommer i förgrunden. Genom att man lever i en gemensam ljudmiljö, skapad av två människors rörelser i ett hus eller lägenhet, känner man sig trots allt levande, eftersom någon i alla fall lyssnar på en. Någon hör de steg man tar på golvet, ljudet av toalettlocket som slår igen eller det karaktäristiska ljudet av tandborstningen innan sänggåendet. Livet pågår och man lägger inte märke till det förrän det blir tyst, och den andre inte längre finns där. Då tystnar också livet.
….där vardagslivets triviala göranden och låtanden sakta sköljer ur intimiteten likt de urtvättade påslakanen som en gång var färgrika och fräscha.
Förutom kärleken från en partner, och livet i ett parförhållande, finns andra sätt att känna sig levande. Det gäller naturligtvis alla former av kärlek och uppskattning som man får av syskon, barn, vänner och kamrater. Men också genom konsumtion av kultur i olika former eller eget skapande i form av hantverk eller trädgårdsskötsel. Vi blir sedda när något vi gjort uppskattas av andra men vi får också syn på oss själva, när våra inre föreställningar förverkligas i det yttre.
Det kanske mest intressanta sättet att att känna sig levande är genom att fokusera på kroppen. Buddhismen har till exempel meditationen, där tankar och känslor stängs av till förmån för kontakten med den livgivande andningen. Och den från Indien härstammande yogan kopplar ihop kontroll av kroppens rörelser med det tomma sinnet, och vi känner oss plötslig levande som aldrig förr, om vi bara lyckas stå på huvudet. Samma upplevelser kan naturligtvis uppnås genom vanlig motion, jogging eller promenader, och vi är många som känner oss uppskattade av själva naturen när vi vandrar genom en skog eller ett fjällandskap. Det räcker långt.
Det har det senaste året blivit väldigt populärt med kalla bad, allt från att bada i sjöar på hösten till att doppa sig i bäckar med isvatten i fjällen. Det handlar naturligtvis om samma saker som alltid, ett sökande efter att känna sig levande. Jag har min vana trogen, hoppat på trenden och efter två månaders träning med kalla duschar lyckades jag gå i havet nyligen, det var 10 grader i vattnet. Och jag kände verkligen att jag var levande i den stunden.
Det värsta som kan hända en människa är kanske att fastna i bekvämlighet. Att aldrig frysa, aldrig vara hungrig eller utsätta sig för risker. Sitta i ett varmt hus, med fyllt kylskåp, stor platt-tv, skålar med chips, och en bil i ett varmgarage. I en sådan situation kanske vi trots allt är närmare döden än livet.
****
Tommy Sjölund
Gillar vad du skriver, försöka ta in små detaljer av positiva upplevelser för att berika våra liv, negativa upplevelser är lättare att ta om man har övervägande positiva upplevelser som motvikt.
Sven Teglund
Tack, ja det gäller att se och kanske också välja att uppmärksamma det som ger en positiv energi. Det är lätt att förstora upp det negativa och missa det små glädjeämnena.
Ove Rönnbäck
En icke oviktig ingrediens är god hälsa.inte ens daglig och riklig träning hjälper mot vårt genetiska arv och slumpens skördar.Man måste vara frisk för att orka vara sjuk mär man hamnar mellan vårdapparatens tentakler.Vi behöver en källa att hämta kraft ur för att klara morgondagens mödor.Väl intagen och omfamnad av vården upptäcker man att man är omgiven av människor som är sjukare.
Sven Teglund
Ja, så är det. Den sjuke har bara en önskan, som det heter. Och det är svårt att ”känna sig levande” mitt i vårdapparaten. Men det finns ju ofta personal i vården som verkligen är hjältar och som trots allt förmedlar värme och ser människan bakom patienten.
Min egen erfarenhet är att även om själva vården kan strula pga dålig logistik, så finns de där mötena med personal som älskar sitt jobb och sin uppgift, och det spiller över på mig som patient. Att jag trots allt får ta del av medmänsklighet, som ger mig hopp.
Ove Rönnbäck
Skrev en lång kommentar som försvann i cybervärlden.den var klok och väl genomtänkt,men nu kommer jag inte ihåg allt,
Sven Teglund
Kanske var det din förra kommentar som finns här ovan? Den var ju både klok och genomtänkt 🙂
Tack för att du läser och kommenterar Ove!
Elisabet
Hur som haver kan jag instämma i det här med kalla bad.
Jag känner mig ALDRIG så levande som då.
Särskilt efteråt.
Endorfinkicken sitter i några timmar.
Sven Teglund
Jag har länge varit avundsjuk på dig, och andra som jag känner som badat ute större delen av året. Och jag har varit en badkruka, inte ens badat på sommaren. Men sen i januari har jag tränat genom kalla duschar, enligt en modell som jag lärt mig, så nukan jag jag bada kallt. Och nu längtar jag till dessa bad, jag upplever det som du, jag kan leva på kicken till och med en hel dag! Härligt!