Tomas Lidén på Galleri Lindbergs

Just nu pågår en fin utställning på Galleri Lindbergs, med den väl renommerade konstnären Tomas Lidén. Han har sina rötter i Norrbotten men bor nu i Stockholm, med en lång meritlista av utställningar både nationellt och internationellt.

Utställningen är uppdelad i flera delar utifrån de olika tekniker han använder. Först ett antal bilder, som han kallar fotokemisk måleri. På vernissagen berättar han att det är ljuskänsligt fotopapper som han använt som grund och sedan manipulerat manuellt med fotovätskor. Resultatet är bilder som kan sägas ligga någonstans mellan dröm och verklighet. Det är ett otydligt men ändå igenkännbart landskap, där man urskilja ett djur på en snötäckt myr eller ett par lador som lutar sig in i vinterns mörker. Allt detta skildrat i ett dämpat ljus – som om någon försökt minnas en plats de en gång älskat, men inte längre riktigt når fram till..

Därefter följer ett antal målningar i olja och akryl, där färgskikten ligger som lager av tid ovanpå varandra. Lidén berättar att han gärna målar över tidigare, ofärdiga verk – något som inte bara ger målningarna en fysisk struktur, utan också en väldigt speciell tyngd. I målningarna finns landskap som är väldigt stämningsfulla; fjällsluttningar i blått och rost, kvällshimlar i orange, en ensam båt mitt i en sjö.

Jag tycker att det finns en slags stilla kraft i bilderna. En vilja att stanna tiden, att låta landskapet tala – inte som det såg ut, utan som det känns i efterhand. Som om det vore minnen från barndomen men med dagens avstånd, det vill säga en slags dialog mellan då och nu.

De avslutande verken är grafiska tryck i form av linoleumsnitt. Motiven – ett malmtåg som klättrar genom skogen, ett fjäll i grått och vitt , en älg mitt i körbanan – här finns också den där underströmmen av nostalgi och känslan av att ha varit där. Att ha upplevt det en gång, och nu kunna återvända genom skapande av en bild.

Det är uppenbart att Lidéns konst bär spår av det norrländska landskapet, men också av distansen till det. Det är väl därför att utsällningen känns drabbande på nåt sätt. Att den fångar ett vanlig erfarenhet hos många av oss, att man lämnat sitt landskap där man vuxit upp, med kvarvarande saknad och längtan.

Ur minnets irrgångar, som utställningen heter, är en vandring genom ett inre landskap, kanske också genom vårt eget. För den som någon gång längtat tillbaka, utan att riktigt veta till vad, finns det mycket att känna igen sig i här. Våra minnen fungerar ju så, att vi målar om dem ständigt, med lager på lager av färg, tills bara stämningen återstår.

*****